Foto: Bildbyrån

»Kära nån! Jag blev ju utsedd till Årets spelare«

»Mål-Otto«, »Snål-Otto«, »Skål-Otto« – Degerfors allra käraste barn har många namn. Själv tycker Ulf Ottosson att han har fått ta emot oförtjänt mycket skit.

»Welcome to Goal-Otto.« Folk ringde från hela Värmland för att lyssna på meddelandet i telefonsvararen. Liksom en och annan förbryllad agent.

Innehavaren av abonnemanget utnämndes vid den här tiden i en tidning till »svensk fotbolls buspojke nummer ett«. Myten om »Mål-Otto« skrevs under hela 90-talet med löpsedlarnas fetaste bokstäver: Ömsom skyttekung på Stora Valla och omgiven av proffsrykten, ömsom i bråk med klubbledningen eller de egna supportrarna.

Ett decennium senare är tempot lugnare.

Annons

Ulf Ottosson har hunnit bli 38 år, tvåbarnsfar och ägare till en Volvo kombi. Han är eftertänksam, vänlig och konstaterar då och då skrockande att något har varit »en rolig grej«. Det kan handla om kaxiga meddelanden på telefonsvararen, om hur materialförvaltaren skrämde upp en ny tränare med berättelser om fester i spelarbussen eller om alla de gånger Sören Cratz förgäves stått och ringt på hans dörr.

– Ja, det är mycket komiska historier.

Nedanför Bruksmässens lunchrestaurang flyter Letälven sakta mot kraftstationens turbiner, på andra sidan vägen syns skorstenar och DEGERFORS JÄRNVERK i blå neon. Vi befinner oss i ett samhälle där en hyfsad fotbollsspelare kan ha status som en bruks­patron, men där folkets kärlek är allt annat än kravlös. Gick det emot kunde »Mål-Otto« snabbt döpas om till »Snål-Otto« eller »Skål-Otto«.

– Bara man var ute en kväll kom det telefonsamtal till kansliet direkt, suckar Ulf Ottosson. Många gånger har man bara druckit en cola med is – det är dagens sanning! – och så har det ändå hetat att man varit stupfull.

Sedan talar han om myten om sig själv, om mediebilden av Mål-Otto.

– Folk tror ju att jag är en jävla diva, krånglig att ha att göra med. En strulpelle. En sån som tror att han är bättre än alla andra.

Han tittar upp från sin schnitzel:

– Men folk som träffar mig ute och vågar ta en diskussion… de vänder helt. De brukar säga: »Fan, det här trodde jag inte om dig.«

 

den här berättelsen var nära att dö redan hösten 1989, långt innan dess huvudperson var rikskänd som diva, strulpelle eller skyttekung. På den tiden kallades han inte ens »Mål-Otto«.

När tränaren Sören Cratz kom till Degerfors var hans första kraftansträngning att övertala en 22-årig anfallare med blond kalufs att stanna kvar i klubben. Ulf Ottosson hade ledsnat på sin situation i laget och tänkte varva ner i division fyra.

– Sören har en särskild plats hos mig, säger han och för ena handen mot hjärtat. Det var alltid raka rör med honom. Han är en ärlig människa.

Sören Cratz, som tränade Degerfors 1990-1992 och 1995-1996, gav genast den missförstådda talangen förtroende. Han såg en komplett anfallsspelare – stor och stark, bra med båda fötterna och dessutom träningsvillig som få – men också en känslig människa som behövde känna trygghet för att prestera.

– Han var genomtränad, Ottosson, säger Sören Cratz. Bara muskler rakt igenom. Och bara kryss i träningsdagboken. Han ville, och orkade, träna. Ofta stannade han kvar efteråt och nötte avslut själv. Han var en jätte­seriös idrottsman.

När Degerfors gick från tredje­divisionen till Allsvenskan på tre säsonger gjorde han 67 mål på 86 matcher. Ryktet om »Mål-Otto« spred sig snabbt – först i Värmland och Örebro län, sedan vidare ut i landet.

Annons

– Uffes dilemma var nog att Degerfors gick upp i Allsvenskan, säger Cratz. Jag jobbade stenhårt på att få med honom när jag blev tränare i Norrköping, men han svarade: »Jag är ledsen, Sören. Men det har varit en pojkdröm för mig att få spela i Allsvenskan med Degerfors.« Jag förstod honom, men om han följt med kunde hans karriär ha blivit helt annorlunda. Då tror jag att han så småningom hade kommit ut till en riktigt bra proffsklubb i Europa. Så bra var han faktiskt.

 

Den uteblivna flytten till Norrköping vintern 1993 är en av få saker Ulf Ottosson ångrar i livet. Han hade chansen att gå till en toppklubb där tränaren ville ha honom, en tränare som kände honom utan och innan. När Ottosson var på besök i stan verkade allt också perfekt; han skulle till och med få ta över Tomas Brolins gamla lägenhet.

Men Degerfors lovade att matcha Norrköpings bud och då fick känslorna och lojaliteten styra. Beslutet att stanna på Stora Valla kan ses som en vattendelare: dels karriärmässigt, men också för att det var där och då Ulf Ottosson för första gången spelade rollen som »Strul-Otto« inför hela Fotbollssverige.

– Jag tyckte inte om att Degerfors försökte köra över mig, säger han. Jag är noga med att hålla det jag säger när jag kommit överens med föreningen. När de inte gjorde likadant blev jag lite vrång.

När han fick Degerfors kontraktsförslag i handen innehöll det inte alls de siffror han tänkt sig. Eftersom han redan hade nobbat Norrköping, och inte hade anbud från någon annan klubb, tog Ulf Ottosson till ett oväntat vapen: strejk. Konflikten blev en följetong i medierna under några farsartade vinterveckor.

Degerfors kallade till förhandling – Ottosson svarade med att utebli. Ottosson förklarade att han aldrig mer skulle dra på sig den rödvita tröjan – Degerfors sa att de inte tänkte fjäska för skyttekungen.

– Det såg väl ganska dumt ut, utåt. Vi var två parter som bråkade, och vi var väl lite naiva båda två. Vi var inte vana vid intresset från medierna.

När det stormade som värst dök han upp på Degerfors kansli. Men inte för att skriva på nytt kontrakt, utan för att hämta ut högsta vinsten i föreningens jullotteri – 12 000 kronor. Sedan var han försvunnen igen.

Ordföranden i Degerfors fotbollssektion förklarade i pressen att »i Degerfors behandlar vi alla lika«. Bara för att en spelare råkade vara en eftertraktad målgörare kunde han inte räkna med högre lön än någon annan.

– Men så har det ju faktiskt inte alltid varit i föreningen, säger Ulf Ottosson. Det var vi, de egna produkterna, som fick ta smällen ekonomiskt. Det var alltid nyförvärven som fick de bästa avtalen. Jag ville bryta den trenden, och jag stod på mig.

Till slut kom parterna överens och Degerfors kunde göra comeback i Allsvenskan med »Mål-Otto« i laget. Men det var inte sista gången de hamnade i öppet bråk.

– Ulf var väldigt misstänksam, säger Cratz. Han kunde sitta vid ett förhandlingsbord i en timme utan att säga något. Han var rädd för att bli lurad. Han var alltid jättekrånglig tills han hade skrivit på det där jävla kontraktet. Men när han väl skrivit på det var det aldrig några problem.

Ulf Ottosson:

– Jag är en ärlig människa och då kräver jag ärlighet tillbaka. Annars blir jag arg och ledsen.

Något du ångrar?

– Skulle vara strejken då, man kunde kanske ha skött det på ett smartare sätt. Men annars… nej. Jag står för vem jag är. Jag är ju den här personen som reagerar om någon är oärlig. Då blir jag väldigt »neg«.

 

Säsongen 1993 blev en vandring mellan himmel och helvete för både Degerfors IF och »Mål-Otto«. Hans största stund kom när han avgjorde finalen i Svenska cupen mot Landskrona. Efteråt träffade han två representanter från turkiska Bursaspor. De var överens om kontraktet, men turkarna drog sig ur när de fick höra vad Degerfors ville ha betalt.

Hans näst största stund kom i hemmamatchen mot Helsingborg i augusti. Det hjälpte inte att Henrik Larsson gjorde två mål, »Mål-Otto« satte tre och Degerfors vann med 4-2. 3-2-målet vevades om och om igen på Fotbollskväll.

– De hade gjort bollfan röd i TV, så snyggt var det, som Sören Cratz påpekar.

Ivan Djuric slog ett långt inlägg från vänsterkanten. Lagets skyttekung mötte på volley vid bortre stolpen.

– Det var ett »hallelujah moment«, som hon i Idol skulle ha sagt. Henke Larsson var så arg efteråt att han sparkade in dörren vid materialboa, säger Ulf Ottosson.

Bara några veckor senare – datumet råkade vara den 11 september – vände lyckan. I länsderbyt mot Örebro fick han benet avsparkat på två ställen av Lars Zetterlund.

– Orutinerat, särskilt med tanke på att vi hade cupmatchen mot Parma tre dagar senare. Jag borde ha varit mer kall, inte gått in i den närkampen.

Sju mål är ändå godkänt för de flesta anfallare under en allsvensk debutsäsong. »Mål-Otto« spelade dessutom i ett nykomlingslag som låg på jumboplatsen en stor del av året, och han missade de sista sex matcherna.

– Smällen kom väldigt olägligt, för både Ulf och laget. Jag tyckte att han nästan höll landslagsklass när benet gick av. Han kom tillbaka starkt efter skadan, men lika het som 1993 blev han aldrig igen, säger Börje Andersson som tillsammans med Tord Grip tog över tränaransvaret halvvägs in i säsongen.

Det skulle bli värre. Efter att ha åkt tåg tillsammans med supportrarna till och från kvalmatchen i Hässleholm i november blev Ulf Ottosson anklagad för misshandel.

– Jag satt och sov på min plats. Då var det nån som snodde min halsduk. Och sen blev det… ja, bråk och bråk. Det var inget stort. Ett par glasögon gick sönder, mer var det inte. Men det blev en jävla utredning av det där.

Att han senare friades från anklagelserna hjälpte inte. Han var återigen rubrikernas man. Plågad av uppståndelsen sökte han upp Sören Cratz, som bodde kvar i Degerfors eftersom han inte hade lyckats sälja huset.

Annons

– Det var enda gången under alla mina år i Degerfors som jag hade besök av en spelare. Ulf tyckte att klubben inte stöttade honom tillräckligt. Och jag tyckte att klubben gjorde fel från början. Ulf hade brutit benet, men han var ju ändå lagets stora stjärna. Han skulle naturligtvis ha åkt med i spelarbussen till Hässleholm. Och han skulle ha suttit på läktaren med styrelsen, inte stått mitt bland supportrarna. Men det var lite typiskt Degerfors, styrelsen var tuff mot spelarna. I Degerfors får man aldrig bli stor.

Efter det galna 1993 fortsatte Ulf Ottossons fotbollskarriär i samma stil. Mängder av mål – och ännu fler rubriker: »Ottosson hotad till livet«; »Mål-Otto törstar efter nya måltider«; »Mål-Otto gör myteri«; »Degerfors dragna vid näsan – Ottosson drog till Portugal«; »Degerfors sparkar Ottosson«.

Det där sista var mest en spark i luften, för vintern 1996 hade Ottosson redan lämnat Degerfors som Sveriges första Bosmanfall. Det blev inga mål i bottenlaget Chavez, men han ser inte tiden i Portugal som ett misslyckande. 18 månader senare, efter att ha gästspelat i fyra olika klubbar i tre länder, var »Mål-Otto« ändå tillbaka på Stora Valla. Det året satte han något slags rekord genom att åka ur Allsvenskan med två klubbar, Ljungskile och Degerfors.

– Jag begriper inte hur det kunde hända. Degerfors 1997 är det bästa lag jag spelat i. Bättre än Norwich.

Ulf Ottosson

Född: 1968

Karriär: Degerfors IF (1975-91), FC Locarno (1991), Degerfors IF (1991-95), Chavez (1995-96), IFK Norrköping (1996), Norwich City FC (1996), Ljungskile SK (1997), Degerfors IF (1997-99), Viterbese (2000), Degerfors IF 2000-04), Gullspångs IF (2005, spelande tränare), Strömtorps IK (2006). Segrare i Svenska cupen 1993. 205 mål för Degerfors IF, fortfarande klubbrekord. Har dessutom gjort 36 mål i Svenska cupen och tre mål i Cupvinnarcupen för Degerfors.

Allsvenskan: 77 matcher, 27 mål.

Gör i dag: Tillverkar och utvecklar svinstallar i rostfritt stål. På fritiden tränare för Strömtorps IK (division tre).

Några timmar efter lunchen på Bruksmässen sitter han ihopkrupen under läktaren i idrottshallen Stora Halla och pumpar bollar. Han är klädd i mörkblå coach­jacka med Strömtorp IK:s klubbmärke på. Spelarna droppar in, en efter en.

– Jag är väldigt ambitiös, säger han. Har jag gett mig in i något vill jag nå resultat. Jag har lagt upp en strategi som ska föra oss till division två.

En och annan utanför 0586-området blev nog förvånad när »Mål-Otto« meddelade att han skulle satsa på en tränarkarriär. Det gick inte riktigt ihop med bilden av strulpellen som försvann på fisketur till Norge när Degerfors styrelse ville förhandla om nytt kontrakt.

Redan 2005 gjorde han ett första försök, som spelande tränare i division fyra-klubben Gullspång.

– Vi kom fyra eller femma från slutet som nykomling. Vi klarade nytt kontrakt, men jag var inte alls nöjd. Det är svårt när man inte har en aning om hur många spelare som dyker upp på nästa träning.

Efter att 2006 ha gjort en sista säsong som spelare i Strömtorp, det första år han inte haft koll på antal gjorda mål, är han nu huvudansvarig för laget. Vid sin sida har han Jimmy Andersson, en annan tidigare Degerforsspelare.

Att han var ett tränarämne förstod han ganska sent. Sina ledaregenskaper hade han annars mest visat med glatt humör både på planen och i omklädningsrummet.

Sören Cratz utnämnde honom en gång till lagkapten, med tveksamt resultat. Ulf Ottosson sprang omkring och bekymrade sig över lagkamraterna till den grad att det gick ut över hans egen prestation. Cratz tog snabbt tillbaka bindeln.

Ute på konstgräset i Stora Halla är tempot högt. Det är en av de sista kvällarna i november; utanför hallen mörker och fuktig kyla. Ulf Ottosson tycker att det han ser är överraskande bra med tanke på att det bara är tredje passet efter omstarten.

– Grabbar, ruskigt imponerande i dag, utbrister han. Kan vi hålla det här året ut blir det jävligt bra!

– Året ut? Det är inte så långt kvar, retas Jimmy Andersson.

– Nä, men ändå. Fortsätter vi så här, så…

 

På Degerfors fotbollsmuseum hänger hans sista matchtröja. På en skylt bredvid står: »Många blev säkert förvånade när Degerfors dagarna efter avancemanget inte gav klubbens största spelare genom tiderna, Ulf Ottosson, nytt kontrakt. Ulf som både spelat flest matcher i klubben och gjort flest mål.«

Det som hände hösten 2004 sitter kvar som en tagg i hjärtat på honom. Som 36-åring hade han bidragit till att föreningen tagit steget tillbaka till elitfotbollen, via serieseger i division två och ett lyckat kval mot Umeå. Och om någon tror att han mest var med som en maskot från glansåren ger han svar på tal:

– Kära nån! Jag blev ju utsedd till Årets spelare.

Nya tränaren Tony Gustavsson var obeveklig. En vanlig teori runt Stora Valla var att han ville skilja på Henrik Berger och Ulf Ottosson – truppens informella ledare, tillsammans starka nog att få vilken tränare som helst på fall.

– Tony skyllde på att det var styrelsens beslut. Det var lite B. Han kunde ha satt sig ner med mig och sagt: »Så här ligger det till.« Då hade jag köpt det. Men inte att de håller på och hymlar bakom kulisserna, säger Ulf Ottosson.

Att Tony Gustavsson sedan dess gjort raketkarriär och numera är tränare i Hammarby har han svårt att smälta.

– Det har gått väldigt fort för honom. För fort.

Hur tycker du att en tränare ska vara?

– Rak och ärlig. Inget snack bakom ryggen. Även om det är tuffa beslut måste man vara ärlig, då mår alla parter bäst.

 

På pizzeria Bosna kan man fortfarande beställa en »Mål-Otto« – en kaloribomb bestående av kebabkött, kebabsås och strips – men Ottosson själv är alltmer sällan på besök. I den mån han utmärker sig i nattlivet sker det i slutna sällskap framför Playstationspelet Singstar. Med mikrofon i handen, sjungande refrängen i någon smörig pojkbandsballad, är han alla festers medelpunkt. Det är knappt att Jimmy Andersson, hjälptränaren i Strömtorp, kan konkurrera när det gäller tonträff och taktkänsla. Och då spelade han ändå tamburin i The Pinks.

– Det brukar bli en del bra dueller, säger Ulf Ottosson. Vi brukar ses hemma hos Henrik Berger. Då tar vi några pilsner och drar igång maskinen. »Totally singstar« är högsta betyget, det har jag fått många gånger.

För en man som spelat för nio klubbar i fyra länder – »dessutom har jag provtränat i Egypten, Förenade Arab­emiraten och Sydkorea« – kan livet i Degerfors tyckas oglamoröst. Men kanske handlar det om samma grundläggande behov som förvandlade honom till den fruktade »Mål-Otto« varje gång han drog på sig den rödvita tröjan – efter ett mer eller mindre misslyckat äventyr ute i stora världen.

– Det mesta handlar om trygghet. Känner du dig trygg, med kompisar och familj, flyter det på lite extra. Här i Degerfors visste alla vem jag var, jag behövde aldrig bevisa något. Dessutom är det mindre rävspel och mer ärlighet här jämfört med en del andra platser.

Du har haft en bra fotbollskarriär, ändå har man känslan att du inte fick ut max av din talang.

– Jo… så känner väl jag också. Jag har funderat en del på det, på vad som hänt om jag hade följt med Sören till Norrköping 1993. Det var ett perfekt läge, egentligen. Och sedan hade jag väl lite bråttom att komma ut i Europa, som när jag stack till Portugal. Men proffs­livet… det var det enda jag hade siktet inställt på. Jag skulle ut till varje pris.

Numera arbetar han med ett omställningsprojekt inom ramen för det nedlagda stålverket.

– Vi tillverkar svinstallar i rostfritt. Riktigt spännande, faktiskt.

Han skiner upp:

– Har du förresten varit inne i ett svinstall nån gång? Jävlar, vilken stank!