Bertil Kristiansson sitter bakåtlutad i sin trästol och tittar upp i taket. Lysrören knastrar till och flimrar blekt över det stökiga kontoret. Bertil börjar knappa på en miniräknare.
– Här kommer jag med kaffe och kaka. Blir det bra med dammsugare? frågar Heidi Borg, ekonomiansvarig i Västra Frölunda.
– Ojojoj. Men dô, vi har betalat för detta va? frågar Bertil och ler mot Heidi.
Han tar en klunk från en mugg med Västra Frölundas logga på. Han fortsätter trycka på miniräknaren. På en av de äggvita väggarna hänger en lagbild från 1986, året då Västra Frölunda gick upp i Allsvenskan första gången. Utspridda på bordet framför honom ligger högar med papper, det mesta är räkningar. Bakom Bertil står en inramad löpsedel lutad mot väggen. På bilden håller storväxte Reine Almqvist armen runt kortväxte Bertil Kristiansson. De tittar in i kameran och Reine är den som ler mest. Rubriken står i feta versaler: »VF SATSAR PÅ RUTIN«.
Bertil suckar tungt. Om fyra dagar ska Västra Frölunda åka till Gotland för att spela bortamatch mot Visby Gute. Som klubbdirektör är det Bertils ansvar att trolla fram pengar till busshyra, mat och boende. En gigantisk utmaning, nästan omöjlig, då Västra Frölunda har noll kronor på kontot. För bara några dagar sedan lånade Bertil själv ut 40 000 till föreningen, men hela den summan gick åt till att betala räkningar.
– Man får väl vara glad att serien bara innehåller en bortamatch som kräver övernattning. Du vet, bara för gubbarna att spela en match på Gotland kostar klubben 40 000 kronor. Flera likadana och det hade varit spiken i kistan, muttrar Bertil.
Bertil lyfter en sladdlös telefonlur som är stor som ett mjölkpaket. Han slår Reines nummer.
– När är du på Ruddalen?
– Vid två, tre, svarar Reine.
Bertil och Reine småpratar om den senaste matchen mot Qviding.
– Det var en fin match av killarna i helgen, det måste jag medge, säger Bertil.
Reine tycker själv att 1-1 mot serietvåan kändes i underkant. En vinst hade gjort att Frölunda hade närmat sig andraplatsen och möjligheten att kvala till Superettan. Nu måste Frölunda vinna mot gotlänningarna för att vara med i leken igen.
– Har du hittat något boende? frågar Bertil.
Reine svarar att han googlat fram billigt boende utanför Visby, men att kvaliteten är oklar.
– Det låter fint, säger Bertil. Kvalitet, vad är det egentligen? Det kör vi på.
Reine berättar att målvakten Joakim Olssons fru har lovat att göra pastasallad till hela laget.
– Jättefint, svarar Bertil. Då sparar vi in ytterligare någon tusenlapp. Ni får stanna till längs med motorvägen och äta någonstans. Ute i det fria. Det blir mysigt för killarna. Och du, jag hörde att någon sponsrat oss med en låda frukt. Lite äpplen, bananer och något päron. Det blir väl jättebra?
Bertil och Reine har länge försökt få helgens bortamatch tidigarelagd, då söndagens avspark klockan 16.00 innebär att laget inte är tillbaka i Göteborg förrän tidigt måndag morgon. Gotlänningarna har varit omöjliga. De säger att de tappar publik om matchen spelas tidigare. Bertil och Reine vet att det är skitsnack. Visbys hemmasnitt på Gutavallen är cirka 200 personer.
– De där behöver väl all hjälp de kan få. Vad har de vunnit hemma på Gutavallen? En match va? Klart de försöker störa oss i vår uppladdning. Själv tycker jag det är psykning, säger Bertil.
– Men nu bryr vi oss inte om det. Vi ska vinna mot Visby, så är det bara.
Bertil lägger på luren och lutar sig tillbaka i stolen. Han höjer ögonbrynen och får en busig blick i ögonen. Han greppar telefonen än en gång och slår numret till Elfsborg. Det är dagen efter 0-3 förlusten mot Valencia på Mestalla.
– Bertil Kristiansson här, Västra Frölunda. Kan du någon spanska nu då? Hola. Äh, bry dig inte om förlusten nu, säger Bertil och skrattar lite elakt.
– Dô, anledningen att jag ringer är att jag pratade med Stefan Andreasson häromdagen och han lovade att vi skulle få 87 000 kronor för Fredrik Björcks övergång till er från HIF. Ja, han spelade ju här i många år och vi ska ha en liten procent av de där 2,5 miljonerna som ni betalade. Vi skulle behöva pengarna så fort som möjligt.
Bertil tömmer muggen.
– Nä, du vet, jag fick själv låna ut 40 000 häromdagen. Och nu ska vi spela en dyr bortamatch också. I Visby av alla ställen! Nä men jättebra. Redan i eftermiddag alltså. Fint. Tack. Hola då igen.
Efter att ha lagt på luren pustar Bertil ut, tar av sig läsglasögonen och lägger bort miniräknaren.
Matchen mot Visby är säkrad.
Ruddalen, lördag 09.30. En skinande dubbeldäckare rullar upp mot Västra Frölundas grönvitmålade klubbstuga. Så fort dörrarna pyser upp, rusar de yngre killarna in i bussen för att slåss om de bästa platserna. 35-årige målvakten Joakim Olsson skakar på huvudet.
– Hur gamla är de? Tolv?
Bred och lång, med tatueringar, rakad skalle och grov röst, påminner Jocke Olsson om en arg brottsling. Han är lagets äldsta spelare och den överlägset mest rutinerade, med proffsår i Norge och många års spel i Allsvenskan bakom sig. Tillsammans med några av de äldre killarna slänger han in väskor, pastasallad och bollar i bagageutrymmet.
– Jävla amatörer, muttrar han och slänger en blick upp mot bussens övervåning.
Materialaren Nicklas Wallman bär in den sponsrade frukten i bussen. Bananerna är bruna, äpplena är skadade. Nicklas kan inte låta bli att skratta åt den övermogna frukten.
När alla tagit sin plats stormar Jocke upp på den övre våningen.
– KILLAR, FÖR HELVETE!
Knäpptyst.
– Ska jag åka till fucking jävla Gotland med er och vara borta hela helgen kan det fan inte fortsätta så här. Ni är inga världsstjärnor. Då hade ni inte spelat i Västra Frölunda. Nu är det fan skärpning!
Jocke försvinner ner på bussens undervåning, där han sätter sig med ledarteamet.
Efter tio sekunders tystnad bryter Anildo Spencer, lagets kapten och näst äldst i truppen, tystnaden på övervåningen:
– Nä, men annars är vädret fint.
De som vågar flinar.
Bussen lämnar Ruddalen tjugo minuter efter schemat. Längst bak i bussen sitter de yngre invandrarkillarna, »dagisgänget«: Elvir Ramadani, Kutshi Moilo, Mergim Kica och Jasmin Klapija. Längst fram sitter Kalle Lindgren, Tommy von Brömsen, Erik Johanessen och de andra mellangamla spelarna. På nedersta våningen sitter Jocke Olsson, Nicklas Wallman, Eddy Örneholt och Hasse Andersson – målvakten och ledarna. Reine Almqvist hoppar inte på förrän i Borås.
Några killar från dagisgänget lämnar sina platser och går ner på bussens undervåning. Kutshi anmärker inte på de fläckiga bananerna. Däremot tittar han skeptiskt på Premier Cola-etiketten.
– Coca-Cola dricker man bara om man spelar i Allsvenskan, skämtar Nicklas.
Drr. Drrrrrr. Drrrrrrrrrrrrr. Bussen tappar fart på motorvägen. Reine Almqvist slänger en blick mot chauffören Mats framme vid ratten.
– Nu saknas det bara att vi missar färjan, säger Reine lågmält och knäcker loss två rutor Marabou mjölkchoklad.
Mats ger mer kraft åt gaspedalen. Det hoppande, skärande ljudet fortsätter.
Till och med dagisgänget tar bort blickarna från de små TV-skärmarna som visar äventyrsfilmen National Treasure.
– Vad fan är detta? ropar någon.
Bussen segar sig upp för en flack uppförsbacke. Uppe på toppen ger Mats full gas och när det går utför igen försvinner ljudet.
– Nu har det gått så långt att Bertil hyrt en buss som inte fungerar. Han vet hur man sparar pengar, den gubben, småler Reine. Han rättar till det vita håret som ligger över den breda pannan.
– Det är väl såna här saker som är charmen med att träna ett division ett-lag. Man kan aldrig veta vad som händer.
Jocke Olsson kan inte släppa sin ilska. Han pratar om hur mycket bättre allt var förr.
– Det finns ingen känsla för ansvar längre. Det är väl givet att de yngsta i truppen alltid ska bära väskorna. Så var det när jag var yngst. Och hur många gånger har du inte tjatat på att de ska använda benskydd på träningarna, Reine?
– Jo, men allt är annorlunda i dag, svarar Reine. Förr tog gruppen tag i saker, man var ett lag och hjälptes åt. I dag kan killarna säga »det där är inte mitt jobb«, eller »jag kan inte spela på det sättet«. Jag minns när jag spelade i Åtvidaberg på 70-talet. Något hände på min första träning, jag vet fortfarande inte vad. Kanske satte jag mig på fel plats, fan vet. Men det var inte en enda gubbe i laget som pratade med mig på fjorton dagar, inte en enda. Efter några dagar frågade jag tränaren vad det handlade om. Han sa bara att jag hade brutit mot reglerna och att jag var med i den »svarta boken«. Jag lovar, det tog fjorton dagar innan någon pratade med mig. Man visste sin plats i laget direkt.
– Nä, det var bättre förr, säger Jocke. Då var det disciplin och sammanhållning.
– Ska svensk fotboll komma tillbaka måste det handla om laget igen. Kärnan i alla de lag som jag har haft, de som lyckats alltså, har varit sammanhållningen, säger Reine.
Strax efter Linköping svänger Mats av från E4:an och parkerar bussen vid sidan om ett par lastbilar från Tyskland och en pensionärsbuss från Jönköping. Några av killarna spanar in macken som ligger femtio meter bort innan de ställer sig i kö för att hämta ut sin pastasallad och släta bulle från Jocke Olsson.
Medan spelarna långsamt försvinner bort mot träbänkarna och borden i en skogsdunge passar Mats på att ringa kontoret. Han får besked om att det eventuellt är kylaren som är trasig, och att det bara är i låga hastigheter som bussen kommer få problem. Mats känner en krypande oro och hoppas att lunchstoppet går snabbt undan.
Dagisgänget tar ett bord, de mellangamla ett och ledarna, inklusive Jocke Olsson, ett. Jasmin Klapija släntrar efter och får sätta sig vid ledarbordet.
– Jaså, ska du sitta med oss? frågar Jocke och flyttar sig åt vänster.
Jasmin är en anfallare med målsinne men aningen svår att ha att göra med. När 22-åringen kom från Ljungskile inför säsongen var det ett par personer i Frölunda som omedelbart hade svårt för Jasmin. Men Reine har tagit honom under sina vingar. Han tycker det finns talang eller vad det nu är.
Vid träbänken petar Jasmin oengagerat i pastan, oliverna, de soltorkade tomaterna och kycklingen. Han sitter med sina hörlurar i öronen och ingen vet om han lyssnar på musik eller på en av Reines många historier, den här gången om när han var i Rom och hälsade på Sven-Göran Eriksson och Tord Grip. Historien handlar om hur Tord Grip håller en storartad dragspelskonsert inför Svennis och Nancy medan Reine själv sitter vid sidan av och njuter av en whisky.
Reine tar konstpauser och gestikulerar när det krävs. De andra försöker lägga in någon kommentar men Reine bara maler på. När historien är färdigberättad skrattar övriga högljutt. Reine sveper ett glas Premier Cola och ser nöjd ut.
Spelarna vid de andra borden försvinner bort mot macken för att köpa godis och kvällstidningar.
Mats står vid bussens framdörr och väntar på att samtliga ska gå in i bussen. Så fort Nicklas räknat in alla ställer sig Mats på gasen.
Reine tuggar på en Tip-Top när mittbacken Tommy von Brömsen startar en musiktävling. Reine utses till lagkapten för ledarlaget, som döps till Reines Raggare. Första låten: Try Again, med Aaliyah.
– Ska det vara såna här låtar hela tiden? säger Reine. Nä, ni får klara er utan mig.
Han knäcker loss ännu en ruta choklad, sväljer ner den med en mun kaffe och bläddrar i dagens Sportbladet. Låt nummer två spelas.
– Ja, den kan jag, utbrister Reine. Rolling Stones med Paint it black! Det hörde jag direkt.
Drr. Drrrrr. Drrrrrrrrrr. Bussen går allt långsammare. En ny uppförsbacke.
Tommy kommenterar bussens snigelfart i mikrofonen. Reine kollar på sitt armbandsur.
– Detta är katastrof. Färjan går om 30 minuter. Nicklas, du får gå fram till chauffören och säga åt honom att ringa färjan. De måste hålla den för oss. Nästa färja går inte förrän sent i kväll.
Nicklas kommer tillbaka med en skeptisk min. Färjebolaget håller inte färjan för någon, inte ens för ett fotbollslag. Mats försöker ge mer gas men bussen går bara långsammare och långsammare. Till sist står den helt stilla, två mil från Nynäshamn. Mitt på motorvägen.
Från dagisgänget på ovanvåningen hörs en mörk röst:
– Helvete, sånt här händer inte ens på Balkan.
– Ska vi ut och knuffa?
Några trycker sina ansikten mot rutorna och försöker se vad som händer. Någon kollar sin klocka. Andra bara skrattar. Mats drar ena armen över sin panna för att torka bort svetten. Efter tre minuter får Mats fart på bussen igen. Väl i nerförsbacke pressar han gasen i botten. Mats kör slalom mellan bilarna i både höger- och vänsterfilen.
– Vad tror du, klarar vi det? ropar Reine.
– Det blir tufft. Jag kör så fort det bara går, svarar Mats över axeln.
– Katastrof. Vi kommer inte klara det, säger Reine. Vi ska lasta ut alla saker från bussen också. Det är kört.
Han tar ett par piratpengar från Jocke Olssons godispåse.
Bussen kryper upp för en ny uppförsbacke. Klockan är 16.20. Färjan har gått.
Reine lutar sig tillbaka i sitt säte, lägger armarna bakom huvudet och ler.
– Välkommen till Frölunda.
Varenda fredagskväll i Bertil Kristianssons vuxna liv har han gjort exakt samma sak. Han kommer hem till villan i Askim utanför Göteborg, blandar sig en tilltagen dry martini (ett par skvättar gin, en skvätt martini), går upp på övervåningen, slår på stereon eller DVD:n och slänger på en skiva med antingen Diana Ross live-konsert från 1992 – Stolen Moments – eller vad som helst med Frank Sinatra. Sedan lutar han sig tillbaka i sin slitna skinnfåtölj och njuter.
Bertils morbror, Bengt »Bittan« Johansson, var med och grundade Västra Frölunda 1930. Bertil föddes sex år senare, och började hjälpa till som kassör i klubben som 14-åring. Hans egen karriär som fotbollsspelare tog fart 1953, då som 17-årig innermittfältare i Västra Frölundas A-lag. Han spelade 201 seriematcher och gjorde 96 mål i den grönvitrandiga tröjan. Bertil fick erbjudanden från andra klubbar, bland andra PSV Eindhoven, men vägrade att spela för någon annan klubb. Var man född VF:are så var man.
Efter spelarkarriären blev Bertil tränare – givetvis för Västra Frölunda. I tre omgångar om totalt åtta år hördes en oerhört nervös, engagerad och kritisk tränare från sidlinjen. Efter en hård träning kunde Bertil begära att spelarna avslutade passet med hundra snabba varv runt planen. Han kritiserade sina spelare högljutt. Efter en dålig insats kunde han skrika:
»Missar du en sådan chans till ska jag såga benen av dig!« Hade laget radat upp tio raka segrar och bröt sviten med att förlora, kallade Bertil till krismöte.
1971 blev han heltidsanställd som klubbdirektör. Frölunda åkte fram och tillbaka mellan division två och tre fram till det som Bertil menar är århundradets prestation inom svensk klubbfotboll – 1986 tog Västra Frölunda klivet upp i Allsvenskan. Frölunda, med lite över tusen åskådare i snitt, klara för Allsvenskan? Fotbollssverige var chockat.
Då, precis som nu, var bingoverksamheten den avgörande inkomstkällan. När bingo slog igenom på 60-talet var Bertil en av de första i Sverige som förstod spelets potential. Bertil, som visste att Västra Frölunda aldrig skulle kunna locka till sig storlagens sponsorer, såg bingo som en alternativ inkomstkälla. I klubbens regi öppnades bingolokaler runtomkring i Göteborg, och för varje år som gick stabiliserades Frölundas ekonomi. När sedan Bingolotto slog igenom på 90-talet blev Västra Frölunda snabbt den förening i Sverige som tjänade mest på försäljning av lotter: Totalt 28 miljoner sedan starten.
När Västra Frölunda nådde zenit på 90-talet valdes Bertil in i Sef, de svenska elitklubbarnas intresseförening. Han började direkt förespråka Bingolotto när andra pratade om bolagisering och elitlicenser. De andra klubbdirektörerna tittade konstigt på Bertil, men när den ena klubben efter den andra uppvisade negativa siffror, triumferade Bertil: »Vad var det jag sa?«
På upptaktsträffarna inför de allsvenska säsongerna höll »Bingo-Berra«, som han snabbt döptes till, hov om hur Frölunda, med minst sponsorer och sämst publik, ändå lyckades visa större vinst än många av de större klubbarna.
Ofta hoppade Bertil in i speakerbåset vid hemmamatcherna. Sportjournalisterna placerade sig medvetet så nära båset som möjligt i förhoppning om att Bertil skulle såga sina spelare eller tränare. Ibland glömde han att stänga av mikrofonen när han satt och svor över den egna tränaren eller en spelares insats. En gång, när Bertil ansåg att tränaren Glenn Holm borde göra ett spelarbyte, använde han sin makt från speakerbåset.
»Frölundas tränare Glenn Holm förbereder ett byte. Ut går nummer sju och ersätts av nummer 12«. Glenn Holm kunde inte göra annat än att lyda klubbdirektören.
1998, med Torbjörn Nilsson som tränare, ledde Frölunda Allsvenskan i nio dagar och slutade säsongen på en femte plats, klubbens hittills bästa placering och följaktligen stoltaste ögonblick. Inte minst för att Västra Frölunda placerade sig bäst bland Göteborgslagen.
Året efter, i mars 1999, gick Bertil Kristiansson efter femtio år i klubben, i pension. Han kände att han hade gjort sitt. Frölunda spelade i Allsvenskan, hade åtta miljoner i eget kapital och en stabil organisation. Samtidigt kände Bertil allt mer att fotbollen förändrades. Bosmandomens konsekvenser, agenternas intåg, och de upptrissade lönerna, hade fått Mr Frölunda att tappa sugen.
Hans efterträdare hade inte samma visioner som Bertil hade haft. De ville göra Västra Frölunda till en större klubb än vad som var möjligt och började snabbt köpa in överbetalda spelare. Resultatet blev att Frölunda 2000 trillade ur Allsvenskan. Samtidigt började verkligheten komma ifatt klubben. Med lägst publiksnitt i Allsvenskan och några av de sämst betalande sponsorerna, gjorde Frölunda redan 1997 en förlust på en miljon kronor. Degraderingen 2000 innebar ännu mindre intäkter och framförallt – tappade miljoner i form av Sefbidrag. Allt skedde samtidigt som intresset för bingo minskade, och de nya ansvariga i Frölunda valde att belåna föreningens tillgångar. Fallet gick snabbt och snart hade klubben degraderats ytterligare en serie.
Sommaren 2006 började Bertil allt oftare undra hur det egentligen låg till med ekonomin i Västra Frölunda. Ryktet på Ruddalen sa att spelare inte fick sina löner och att inkassobolagen jagade klubben. När han sedan fick reda på att Västra Frölundas skulder uppgick till tre miljoner kände han sig tvungen att hjälpa klubben. I januari var Bertil Kristiansson tillbaka som klubbdirektör.
Första dagen på jobbet visade sig bli ledsam för Bertil. På kontoret låg »en 50 centimeter hög bunt« med räkningar och förbannade spelare ringde och klagade över att de inte fått någon lön. Snabbt insåg han att beslutet att gå tillbaka till Frölunda var det sämsta han tagit i sitt 71-åriga liv. Han kände sig bitter och förbannad på klubbens vanskötsel och som vanligt var Bertil inte återhållsam i sin kritik. Han kallade de som ansvarat för klubben inkompetenta, idioter och lyxlirare.
När Bertil hade summerat det ekonomiska läget i föreningen insåg han att man kanske inte kunde fortsätta med seniorverksamheten. Det fanns helt enkelt inga pengar. Spelare efter spelare lämnade föreningen.
Reine Almqvist var på semester i Kambodja då han fick reda på att Västra Frölunda diskuterade att lägga ner sitt A-lag. Efter samtal med sin fru Kerstin, ringde Reine upp Bertil och berättade att han kunde hjälpa till om det behövdes. Bertil svarade att det var snällt, men att det tyvärr inte fanns några pengar till en anställning. Reine ville inte ha en krona och två dagar efter att han kommit hem från sin semester var han Västra Frölundas nya tränare.
Spelarna stiger ur bussen med tunga steg. Många gäspar medan några av medlemmarna i dagisgänget är sockerdopade av allt godis de vräkt i sig på färjan och tjoar och tjimmar. Klockan är 23.50, och det är fjorton timmar sedan bussen lämnade Ruddalen. Utanför bussen är det kolsvart. Hade det inte varit för strålkastarna skulle det varit omöjligt att upptäcka den gula stugan.
»Välkommen till Smågårde stugby«.
Jocke Olsson ser på när de yngsta killarna bär ut väskorna från bussen. Han ser nöjd ut. En medelålders kvinna dyker upp ur mörkret och berättar att spelarna får sova hur de vill, lågsäsongen har precis börjat. Snabbt delar de in sig i grupper om två, tre eller fyra. Någon frågar skämtsamt efter närmsta bar. Kvinnan svarar att det blir i Visby, 18 kilometer bort.
Reine får en egen stuga alldeles bakom receptionen. Han somnar direkt.
Dagen efter vaknar spelarna och ledarna till fågelkvitter, blå himmel och värmande sol. Smågårde visar sig vara en stillsam stugby, insprängd i natursköna omgivningar. Knippla strand ligger bara 800 meter bort. De drygt trettio stugorna som omger själva huvudstugan är alla gulmålade och har nyinsatta panoramafönster. Ett äldre par dricker kaffe på sin terrass.
En skylt meddelar att gymmet öppnar klockan 09.00. Swimmingpoolen får användas på eget ansvar medan jacuzzin kostar pengar.
Reine dyker upp runt en av stugknutarna och sneddar över det nyklippta gräset. Hans hår är nykammat och han ser fräsch ut. Han gungar fram och tillbaka när han går, haltar lite mer på vänster sida.
– Har vi råd med detta? frågar Jocke Olsson.
– Jag fattar inte hur det bara kan kosta 400 per gubbe, säger Reine. Här kan man ju tänka sig att semestra själv.
Inne i matsalen äter Reine två smörgåsar och dricker fyra koppar kaffe. När han är klar drar han dagens schema.
– Okej killar. Nu börjar uppladdningen. Hasse har tagit med vattenflaskor. Alla fyller sin egen och ser till att dricka mycket under dagen. Vi måste få ut gårdagens resa ur kroppen.
– Ja, mitt piss är helt gult, säger en ur dagisgänget.
Efter en sömnig förmiddag på Smågårde kommer yrvakna spelare in för att äta lasagne men återvänder till sina stugor så fort de är klara. Ledarna, förutom Reine som går tillbaka för att vila, ligger och solar i gräset utanför huvudbyggnaden.
Strax innan klockan två börjar spelarna krypa fram runt stugknutarna. De halvligger i solstolar och lyssnar på musik i sina hörlurar när Reine kommer lunkandes över gräset. Han har tagit på sig Frölundas vita pikétröja. Reine har något i blicken, något som inte synts tidigare. Spelarna sätter sig genast upp när de får syn på honom.
– Nu börjar allvaret, killar. Vi hade en jävla resa i går men nu är det full fokus.
Reine ställer sig på kanten till swimmingpoolen.
– Visby har lite nya spelare i sin trupp och slåss för sin existens. De kommer att gå ut stenhårt, det ska ni veta. Det spelar ingen roll att vi vann med 2-0 hemma i våras eller att de ligger sist i tabellen. Nu är det en helt annan match. Visby spelar 4-4-1-1 och satsar på långa bollar mot anfallet. De är farliga på fasta situationer, tänk på det.
Reine slänger en blick på pappret han håller i handen.
– I dag måste vi hålla huvudet kallt, vara koncentrerade. Och killar, prata nu mer med varandra på plan. Våga vara aggressiva. Ytterbackar, våga gå framåt.
Han tar en konstpaus.
– Vinner vi i dag är vi med i toppen igen. Och som jag alltid säger – laget vinner matcherna, inte spelaren. Vi ska göra det här tillsammans. Det är en lång jävla resa hem och det blir inget skoj att sitta på bussen om vi förlorar mot ett bottenlag. Okej killar?
Jocke Olsson fyller i:
– Nu tar vi och ser till så att Visby åker ur denna serie, killar. Vi ska fan inte behöva åka hit igen!
Spelarna klappar i händerna och dunkar varandra i ryggen. Den sömniga stämningen är som bortblåst.
Reine Almqvist är först av bussen och först in på Gutavallen. Han har varit här en gång tidigare, för många år sedan när han spelade match mot TV-laget, och hittar direkt till omklädningsrummet.
– Vad är detta nu då? De har inte lämnat sin startelva. Det ska de ha gjort 90 minuter före avspark. Det är lag på det. Eddy, gå och knacka på hos dem och säg att vi ska ha startelvan, nu!
Reine lunkar med snabba steg genom omklädningsrummet, in i spelartunneln och ut på planen. Spelarna följer honom. En meter in på planen böjer han sig ner och stryker med handen över gräset. Han skakar på huvudet.
– Det var det jag anade. De har inte klippt gräset på två veckor.
Reine reser sig upp och sveper med blicken ut över det gulgröna gräset.
– De vill få ner tempot, det är solklart. Fan, hade detta varit Allsvenskan hade det aldrig tillåtits.
Reine går med bestämda steg mot mittcirkeln. Han tar en paus och tittar tillbaka mot sittplatsläktaren. Med onaturliga steg stegar han sedan tillbaka mot långsidans sidlinje.
– 65. Jaja, måtten stämmer i alla fall, säger han andfått.
Killarna återvänder till omklädningsrummet för att byta om. Några lyssnar på musik. Andra dricker kaffe. Reine tejpar upp papper på en vägg. De visar hur laget ska göra vid fasta situationer.
Visbys assisterande tränare kommer in med ett blankt papper och ber Reine fylla i Frölundas startelva.
– Nä du, glöm det. Det är alltid hemmalaget som gör det först.
Visbymannen ursäktar sig och lovar att återkomma när de fyllt i sin startelva.
– Ja, man slutar aldrig förvånas, säger Reine.
Efter uppvärmningen samlar Reine laget i omklädningsrummet.
– Det är bra fokus nu killar. Se till att behålla den. Tänk nu på att hålla huvudet kallt i början. Kom igen nu killar, ut och kör över dem!
Reine kliver över väskor och vattenflaskor på golvet och går runt och uppmuntrar.
Sist går han fram till Jasmin Klapija. Reine lägger sina händer runt Jasmins kinder och drar honom mot sig.
– Jasmin, nu gör du mig inte besviken. Visa att jag har gjort rätt. Lova mig det?
Jasmin lovar.
Spelarna gör high-five med varandra när Reine ställer sig i mitten i omklädningsrummet.
– Kom igen killar. Ringen!
Spelarna ställer sig i en ring med armarna runt varandra. Det är tyst i några sekunder innan Jocke Olsson börjar:
– Nu gäller det killar. Nu ser vi till att resan hem blir rolig. Nu går vi ut och kämpar som bara fan. Okej?
Tillsammans skriker de något ohörbart.
Reine lämnar omklädningsrummet sist.
Klockan 15.59 vänder sig Reine om och tittar upp mot Gutavallens ödsliga läktare.
– Tappa publik? Jag tror inte det, va.
När domaren Mikael Eriksson blåser för avspark, lyfts Reine Almqvists vita lugg över pannan av den tilltagande brisen. Med en van rörelse drar han handen genom luggen och lägger den till vänster innan han lutar sig mot avbytarbåset.
Redan efter två minuter är det tydligt att gotlänningarnas taktik är att slå långa bollar över mittfältet. Reine småpratar lite med Eddy som ser betydligt mer nervös ut. Reines vänsterarm vilar på kulmagen, högerhanden förflyttar sig hela tiden mellan haka, mun och näsa.
I den sjätte minuten ruschar anfallaren Jonas Gustavsson längs med högerkanten och får iväg ett hårt lågt skott. Alldeles framför Visbys målvakt kommer Jasmin springande. Han får fram en tå och styr in bollen i mål. 1-0 till Västra Frölunda.
Reine står kvar i samma position men vänder på kroppen mot avbytarbåset som han står lutad mot.
– Turmål.
Fyra minuter senare slår Visby Gute ett långt inlägg mot Jocke Olssons bortre stolpe. Kalabalik uppstår i straffområdet och innan någon hittar rätt i markeringsspelet flyger bollen fram till Visbys Mikael Åskog, som dundrar in 1-1 på volley. Reine slår ut med armarna.
– Så, nu har vi bjudit in dem i matchen. Vad var det jag sa om inlägg? Detta är helt sanslöst, alltså.
Resterande 35 minuter är en enda lång pina. Frölunda spelar stressat och luras in i gotlänningarnas tjongspel. När domaren blåser för halvlek går Reine med snabba steg in i omklädningsrummet.
– Ni spelar ju som några jävla juniorer! Ingen krigar, ingen vinner andrabollar. Just nu är vi inget lag, vi är elva individualister. Detta är det värsta jag sett. Någonsin. Och mot ett skitlag som Visby! Så här ska ni göra.
Reine börjar placera ut små magnetprickar på den vita tavlan som hänger på väggen i omklädningsrummet, men tappar hela tiden plupparna eftersom de är för små för hans breda fingrar. Efter ett tag har han fått upp fyra prickar i försvaret, fyra prickar i mittfältet och två i anfallet. Han drar dem fram och tillbaka, ibland åker en plupp ner på golvet.
– Det finns något som kallas stolthet. Visa att ni vet vad det betyder.
Spelarna vrålar högt och klappar i händerna när de går ut för andra halvlek.
Reine ställer sig i samma position, vänsterarmen på magen och högerhanden runt ansiktet. Frölunda börjar piggt, rullar boll på ett helt annat sätt nu. I den 49:e minuten får Jasmin en djupledsboll att springa på. Han lägger över bollen på högerfoten och stänker upp den i krysset. 2-1 till Frölunda. Reine knyter näven och applåderar uppmuntrande.
Direkt efter avspark tappar innermittfältaren Kalle Lindgren bollen när han är nere och hämtar boll i försvaret. Visbys anfallare får iväg ett snabbt skott som Jocke Olsson styr ut mot hörna.
Reine skriker så högt att det hörs över hela Gutavallen:
– Koncentration nu killar! Ni kan inte slarva på det sättet.
Han vänder sig mot avbytarbåset.
– Nu fattar ni varför jag behövde operera hjärtat, va?
Reine Almqvist föddes 1949 och växte upp i ett hem som präglades av fotboll. Hans pappa, Rolf Almqvist, spelade för Gais, och Reine missade sällan en match. Som ung frustrerades han av att han var så mycket kortare än de andra, men så fort han växt till sig blev det tydligt att Reine hade potential. 17 år gammal spelade han för Göteborgsklubben Kullens A-lag och blev uttagen till juniorlandslaget för första gången. Året därefter, 1967, skrev han på för IFK Göteborg. »Bebben« Johansson, som då tränade IFK Göteborg, väntade med att ge den snabbe högeryttern speltid till den näst sista matchen för säsongen. Reine Almqvist nätade direkt och året efter var han ordinarie i laget.
1969 vann Reine den allsvenska skytteligan med 16 mål och bidrog starkt till att IFK Göteborgs tog sitt sjunde SM-guld. Året därpå gjorde Reine landslagsdebut och sköt Sveriges mål i 1-2 förlusten mot Finland. Han spelade ytterligare tre säsonger i Blåvitt innan han bytte till storsatsande Åtvidaberg. Företaget Facit, som möjliggjorde brukslagets storsatsning genom att anställa spelare som Ralf Edström, hade hämtat in så många spelare att de inte hade fler lediga platser på företaget. Reine anställdes på Kopparvallen som vaktmästare.
I Åtvidaberg deltog Reine i de historiska Europacupmatcherna mot Bayern München och Chelsea. I Åtvidaberg träffade han sin fru Kerstin.
Inför säsongen 1976 flyttade de till Göteborg och under de efterföljande åren spelade Reine Almqvist återigen för laget i sitt hjärta: IFK Göteborg. 1977 vann han skytteligan för andra gången, denna gång med 15 mål. Samma år började han, mest som en hobby, träna sitt hemortslag, IF Olsfors.
1979, när Sven-Göran Eriksson blev tränare i IFK Göteborg, förändrades Reine Almqvists syn på fotboll. Svennis ledarstil och noggrannhet gjorde att Reine började fundera på en karriär som tränare. Reine fascinerades av hur roliga alla träningar var med Svennis, att alla övningar plötsligt fick ett syfte och att den taktiska medvetenheten faktiskt spelade roll.
Efter en säsong med Svennis som tränare fick Reine chansen att spela utomlands. 1980 spelade han för amerikanska NASL-laget Seattle Sounders.
När han kom tillbaka spelade Reine två säsonger för Häcken. Han avslutade sin spelarkarriär genom att gå upp med laget i Allsvenskan.
Säsongen efter, 1983, tog han över rollen som tränare i klubben. Efter några vändor till Norge och ytterligare fem år i Häcken, blev Reine Almqvist 1994 tränare för Helsingborgs IF. När han kom till klubben var HIF hopplöst sist i tabellen, när säsongen avslutades hade man avancerat till en niondeplats. Just att rädda kvar klubbar som har underpresterat har blivit något av Reine Almqvists specialitet. Fyra gånger under sin karriär har han kommit in i klubbar som kämpat för nytt kontrakt, tre gånger har han lyckats.
Säsongen därefter slutade HIF tvåa i Allsvenskan och kvalificerade sig för Uefacupen. Reine blev utsedd till Årets tränare. Snart fick han erbjudande om att bli tränare i Sporting Lissabon, men kunde inte förmå sig att lämna HIF när han kände att spelarna hade offrat så mycket som de gjorde säsongen innan. I dag ångrar han att han inte tänkte annorlunda. Även om han ser åren i HIF som några av sina bästa, både sportsligt och privat, kan han ibland fundera på vad som hade hänt om han tagit steget ut i Europa.
Reine stannade i HIF och byggde ett lag som endast behövdes finjusteras när Åge Hareide tog över 1998. Året efter det att Reine lämnat klubben vann man SM-guld.
Nästa klubb för Reine blev IFK Göteborg. Men som vanligt var tajmingen dålig. IFK Göteborg var ett lag i spillror och hade 32 spelare i truppen, varav många var gamla och hade tappat sugen. På Reines första träning dök det upp sex spelare, och från den dagen tills han på egen begäran slutade två år senare, var hans tid i klubben en enda lång pina.
Sommaren 2005 tränade Reine Almqvist norska Tönsberg. Både han och Kerstin trivdes utmärkt. Men så drabbades Kerstin av en hjärnblödning, och strax därefter fick Reine en hjärtinfarkt. Reine bad klubben att bryta hans kontrakt så de kunde flytta tillbaka till Sverige. De köpte tillbaka det hus som de en gång varit med om att bygga i Olsfors, och Reine var för första gången i sitt liv utan fotboll. Han kände att han ville ta det lugnt, få upp hälsan och framför allt tillbringa mer tid med sin fru.
När Kerstin blev bättre irriterade hon sig snart på sin rastlösa man. Hon, som alltid följt varenda match, och oavsett vilket lag han tränat sagt »vi måste vinna i dag« om klubben, och som aldrig klagat över det ständiga flyttandet, insåg att en Reine utan fotboll är en Reine utan glädje.
När kompisen Stefan Lundin lämnade Häcken efter dåliga resultat hösten 2006 hoppade Reine in som tränare för de sju sista omgångarna. Han ordnade en kvalplats mot Brommapojkarna, men Superettanlaget visade sig vara hungrigare än Häcken, och Reine fick för första gången i sin karriär se ett lag han tränade trilla ur en serie.
De två månaderna som följde efter Häckens degradering gjorde att han insåg vad hans fru alltid vetat: Reine Almqvist måste ha fotboll i sitt liv.
Så fort Reine tillträtt som tränare i Frölunda insåg han att han stod inför en ny typ av utmaning. På kontoret på Ruddalen stod en dator som inte hade fungerat på ett par år. Telefonen var inte i bruk. Och när Reine skulle tanka för första gången med Frölundas bensinkort, var kortet spärrat. Sedan dess lägger Reine ut bensinpengar. Ersättningen från Bertil kommer när Reine känner att han behöver pengarna.
Men Reine hade bestämt sig för att nivån inte spelade någon roll, så länge det inte handlade om en elitklubb. Reines kände att hans emellanåt dåliga hjärta inte skulle bli bättre om han utsatte sig för den press som det innebär att vara elittränare i dag.
– Neeeeeeeeeeeej!
Reine blir allt mer aktiv vid sidlinjen. Han skriker åt domaren:
– Vad fan är det då?
Han skriker åt sina spelare:
– Kom ut, bredda. Håll i bollen!
Han skriker åt Visby Gutes tränare:
– Hur fan kan du inte mena att det är en frispark? Det måste du ju kunna erkänna.
Det är svårt att avgöra om Visby Gute spelar bättre eller om Västra Frölunda spelar sämre. Reine gömmer ansiktet i händerna när försvaret slarvar med ännu ett uppspel.
– Det är fan inte sant…
Reine skriker så att han blir röd i ansiktet. I den82:a minuten slänger tvåmålsskytten Jasmin i väg bollen när gotlänningarna fått en frispark. Han blir varnad. Reine skakar på huvudet och säger att det var hårt dömt.
Fem minuter senare kallar linjedomaren till sig huvuddomaren. De viskar bara någon meter från Reine, som vill veta vad de pratar om utan att få svar. Huvuddomaren går med bestämda steg fram till Jasmin och visar honom ett andra gult kort, sedan det röda.
– Vad fan är det som händer? ropar Reine till huvuddomaren. Har du tappat det helt och hållet nu, eller?
Domaren vänder sig mot Reine och ber honom lugna ner sig. Reine gungar i sidled med händerna i träningsbyxorna.
– Han har inga benskydd, berättar domaren.
Reine tittar på domaren med tom blick. Sedan på Jasmin som långsamt börjar gå mot sidlinjen. Reine säger inte ett ord. Han tar upp händerna ur fickorna och gömmer sitt ansikte i sina händer än en gång. Han står så tills Jasmin börjar närma sig. Reine lägger sina händer i kors över magen. Han borrar blicken genom Jasmin.
– Hur tänker du, Jasmin? Jag kan inte förstå. Du spelar en match utan benskydd! Varför?
Jasmin böjer sig ner och tar upp en vattenflaska. Utan att se Reine i ögonen mumlar han:
– Äh, du vet Reine. Jag gillar inte att spela med benskydd.
Jasmin går in i spelartunneln. Reine står nu böjd med händerna i sidan och tittar ner i löparbanan som omger planen. Åskådarna på läktaren applåderar och drar igång: »Gute, klapp, klapp, klapp! Gute, klapp, klapp, klapp!«
Reine tittar upp från löparbanan och klappar i händerna.
– Kom igen, killar! Ni klarar detta. Kom igen, vrålar han så det hörs över hela Gutavallen.
Med en man mindre backar Frölunda hem.
– Lyft, lyyyft. Lyyyyyyyft då! vrålar Reine.
I den 92:a minuten slänger Visby Gute in bollen mot Frölundas mål. Bollen studsar runt i straffområdet, Reine står på tårna för att kunna se bättre, bollen blir fri, två meter från mållinjen. En fot når fram. 2-2.
Gotlänningarna firar i en hög medan Frölundaspelarna lägger sig ner i gräset.
Reine går i en liten cirkel med händerna i fickorna. Nacken är böjd.
Domaren blåser för full tid direkt efter avsparken.
I omklädningsrummet sparkar Tommy von Brömsen argt på sin väska så att den glider över golvet. Kalle Lindgren svär högt och slänger matchtröjan i väggen. Anildo Spencer sitter tyst och stirrar på sina fötter. Mittbacken Vladimir Majdandaic gråter.
I spelargången tar Jocke Olsson ut sina aggressioner mot gotlänningarnas ovilja att flytta matchen.
– Det ska bli jävligt skönt nästa säsong. Då blir det inget problem. För då spelar ni inte längre division ett-fotboll. Så jävla dåliga är ni!
Jasmin sitter med sina hörlurar och dricker Coca-Cola ur en burk. Han stirrar tomt ut i luften. Reine river ner papperna som han satte upp på dörren och ställer sig sedan mot en vägg i några sekunder och stirrar i golvet. Sedan går han rakt igenom omklädningsrummet och ut från Gutavallens korridorer. Han säger inte ett ord. I en busskur, alldeles framför ringmuren, sätter han sig tungt ner. Han sitter tyst i några minuter och ser på hur spelarna långsamt kliver ut genom Gutavallens portar. Sedan tittar han på sitt armbandsur.
– Ja, vi får väl skynda oss om vi ska hinna äta innan färjan går.
Reine andas tyngre för varje meter ner till hamnen. Hans höft verkar vara stelare än vanligt. Han ringer i mobilen och får reda på att toppkonkurrenten Qviding varit på väg att förlora – men kvitterat i sista minuten.
Solen är på väg ner över Visbys hamn när laget sätter sig på en uteservering. Reine ringer ett snabbt samtal till Bertil och meddelar resultatet. Sedan säger han att spelarna får välja mellan pizzorna, inget annat. Han läser högt från menyn:
Capricciosa: ost, tomat, skinka och champinjoner.
Marinara: ost, tomat…
Spelarna väljer bland fem olika pizzor. Efter tio minuter utan någon servering inser några vid bordet att det kommer att bli ont om tid. Erik Johanessen lägger pannan i bordet och säger att han vill gråta. Andremålvakten Andreas Ottermark klagar på planeringen.
När den sista personen, Jasmin, får sin pizza visar klockan 19.10. Färjan lämnar hamnen 19.45.
– Va fan kunde vi inte förbeställa för? frågar Ottermark. Detta är ju löjligt.
Spelarna går i ett lämmeltåg bort mot färjeterminalen. De yngre killarna bär väskorna. Väl framme vid biljettkontrollen visar avgångstavlan att klockan är 19.32. Från övervåningen på terminalen kan man se hur några från dagisgänget är ett par hundra meter efter.
– Vi har biljetterna här, säger Nicklas till vakten och börjar rota i sin väska. Vi är 20 gubbar.
– Nä, vi släpper inte på fler nu. Man ska vara på färjan 30 minuter innan avgång, säger vakten bestämt.
Någon slänger sin kudde, andra sin väska. Jocke Olsson svär högt. Erik Johanessen böjer sig ner och lägger sitt huvud mellan benen. Reine står tyst. Jocke Olsson börjar vädja till vakten.
– Kolla här, vi måste med denna färjan. Vi är ett fotbollslag som spelat match här precis. Nästan alla här ska upp och jobba i morgon bitti. Kom igen nu, var lite schysst.
Vakten pratar i walkietalkie med någon från bryggan.
– För fan, nån måste springa ut och säga att de skyndar sig, säger Jocke Olsson och pekar bort mot eftersläntrarna. Eller så får de ta nästa färja. För jag ska i alla fall med denna!
Vakten går bort några meter. När han kommer tillbaka blir spelarna tysta.
– Okej. Men ni får springa på, säger vakten.
De sista från dagisgänget kommer uppspringandes från rulltrapporna. Reine småjoggar fram på bryggan. Fem minuter innan färjan kastar loss slår sig Reine ner i ett säte. Han känner att möjligheterna att nå Superettan nu är minimala.
Dryga halvtimmen senare sitter Tommy von Brömsen och Erik Johanessen i några soffor framför informationsdisken och pratar. Runt hörnet kommer Reine gående långsamt. Hans ansikte är blekt och han går tungt.
– Jag har ont i hjärtat. Man blir orolig. Det är bara att hoppas att det går över, säger han och försvinner uppför trapporna.
– Fan, man unnar honom så mycket mer än vad han får tillbaka, säger Erik.
– Man vill liksom gå fram till honom och säga tack. Jag vet inte för vad, men man vill det bara, säger Tommy.
– Vi kanske ska köpa något till honom. Det förtjänar han. Men vad köper man till Reine, han har väl allt?
Klockan 22.50 lägger båten till i Nynäshamn. Mats står utanför terminalen och följer spelarna till bussen. Det är som vid påstigningen 36 timmar tidigare, spelare springer förbi varandra för att få den bästa platsen. Reine sätter sig längst fram i bussen. Jocke lägger sig över två säten längst bak.
– Hur gick det i matchen? frågar Mats glatt.
– Oavgjort, svarar Reine. 2-2 på övertid.
Reine börjar vrida sig i sitt säte, försöker få benen att få plats.
– Varför får vi en buss som har mindre benutrymme egentligen, muttrar Reine tyst.
Mats hör Reine:
– Vill du kan du lägga dig i sängen som finns här bakom mig, säger han. Den är inte så bred, men det funkar nog.
Reine sticker in huvudet i hålet och tränger in sin breda kropp genom den snäva öppningen. Efter tio sekunder hörs panikrop från hålet. Reine pressar sig snabbt ut igen.
– Fy fan, jag höll på att svimma, säger Reine.
Reine lägger sig raklång över ett säte, rättar till kuddarna och tar en klunk Premier Cola. Killarna längst bak i bussen vill sätta på en film.
– Då ska det vara på väldigt låg volym, säger Reine. Vi måste sova.
Reine fortsätter leta rätt position och nöjer sig till sist med en ställning på rygg, med armarna över bröstet. Efter tio minuter reser han sig för att hämta fler kuddar.
Spelarna somnar in, en efter en. Det sticker upp fötter här och där, alla försöker hitta den bästa ställningen. Kutshi Moilo lägger sig på golvet i gången.
E4:an är nästan tom på bilar när bussen susar fram i söndagsnatten. Uppförsbackarna är inga problem för den nya bussen. Reine ligger och snarkar när Mats svänger av vid fel avfart. Bussen snurrar runt i en rondell och är snart tillbaka i riktning mot Göteborg och Ruddalen.
03.27, strax utanför Borås, hoppar Reine av utan att någon märker det.