Tre månader före den senaste VM-turneringen kom själva pokalen till Amsterdam. Coca-Cola hade betalat för att bucklan skulle visas upp runt om i världen och i halvtid av en ligamatch fraktades den runt på Ajax stadion.
En stackars tönt med mikrofon i handen sprang bredvid och ropade: »EN STOR APPLÅD för pokalen som VI ALLA VET kommer att föras tillbaka till Holland i juli!«
De 50 000 åskådarna på arenan satt tysta. Det berodde inte bara på att förevisningen var ett exempel på dålig smak. Sådant var de vana vid. Problemet var att varenda åskådare, till och med de minsta barnen, visste att VM-pokalen skulle hamna någon annanstans i juli. Det tyckte jag var sorgligt. Jag är inte holländare men jag har bott i en liten holländsk landsortsstad under tio år av min barndom, och när det gäller fotboll är jag Cruyffian.
Den trupp som vi skickade till Frankrike bestod av spelare som helt korrekt har beskrivits som »svärmorsdrömmar«: de var välkammade, vackra och mycket veka. När en holländare säger att någon »kan spela fotboll« syftar han uteslutande på spelarens teknik och spelförståelse. Mod, vinnarinstinkt, tempo och längd betyder ingenting. I Holland anser man att en spelare som Oliver Bierhoff »inte kan spela fotboll«. Holländarna var heller aldrig särskilt förtjusta i Ruud Gullit. Som Cruyff, den holländska fotbollens fader, säger: »Fotboll spelar man med hjärnan«. Till och med förmågan att springa fort, hävdar Cruyff, är en simpel effekt av att veta i vilket ögonblick man ska starta.
