Fem dagar återstod till Västtysklands premiär mot Chile och man hade kunnat tro att allt var lugnt på värdnationens VM-anläggning i Malente, 60 kilometer norr om Hamburg. För varför skulle det inte vara det? Klockan närmade sig fyra på natten och professionella fotbollsspelare mindre än en vecka ifrån sin största turnering borde rimligen värdesätta vila och tidiga läggningar.
Men det här var ingen vanlig träningsanläggning. Till att börja med liknade den ett högsäkerhetsfängelse, och vaktades som ett. Som en följd av terroristattacken i München-OS två år tidigare, där nio israeliska idrottare miste livet, och på grund av hotet från Röda armé-fraktionen, hade polisen skärpt säkerheten. De patrullerade Malente med vakthundar, det fanns prickskyttar och helikoptrar överallt.
På insidan var läget ännu värre. När gryningen kom hade ännu ingen spelare gått och lagt sig, och harmoni var det sista som kännetecknade stämningen. I ett av rummen stod förbundskaptenen Helmut Schön framför två packade resväskor. Han hade precis informerat förbundsordföranden om att han tänkte skicka hem alla sina 22 spelare. Fifa hade redan fått veta att det kunde bli förändringar i den ursprungliga truppen. Antingen skulle det bli så, eller så tänkte Schön själv lämna landslaget.
I ett annat rum satt den spelskicklige vänsterbacken Paul Breitner på sin säng, också han med resväskan packad. Han hade nyss berättat för sina lagkamrater att han skulle åka hem. Eftersom förbundskaptenen just pekat ut honom som upprorsledaren skulle han antagligen stängas av ändå, resonerade han. Lagkamraterna Günter Netzer, Wolfgang Overath, Gerd Müller och Uli Hoeness försökte förgäves övertala Breitner att stanna. Till slut slog Müller fast att bara en person kunde lösa denna kris och gav sig iväg för att leta reda på Franz Beckenbauer.
