Det stora hjärtat

När Gais gick upp i Allsvenskan var en av klubbens bästa spelare förvisad till läktaren – på grund av en sjukdom han aldrig har märkt av. När Gais förberedde sig för den allsvenska comebacken satt han i fängelse. Nu drömmer han om revansch på sin gamla förening.

September 2006. Hemma hos Efe Prince Ehiorobo och hans fru Ine Møller står TV:n på. Det är Fotbollskväll och James Keene jublar efter sitt andra mål mot Hammarby.

Prince tittar likgiltigt på när Keene rusar ut mot Gaisklacken vid Östra Stå.

– Vill du ha kaffe? frågar Prince.

Annons

Jag tackar ja, reser mig och går fram till ett inramat tidningsurklipp ovanför TV-apparaten. Jag ser en färgbild på Prince i grönsvart tröja under Göteborgs-Postens rubrik »Prince kung i Scandinavium«. Artikeln handlar om Luciacupen 2002, då Prince debuterade i Gais. Han gjorde tre mål på egen hand och spelade fram till lika många. Gais, som förberedde sig för sin andra säsong i division två Västra Götaland, fick visserligen nöja sig med femteplatsen i inomhusturneringen för Göteborgs bästa lag och Elfsborg. Men det var Prince som fick utmärkelsen »Kvällens spelare, alla kategorier«.

Ryktet om succén spred sig snabbt ut i Göteborgs lucianatt. Längs bardisken på krogen Kellys överröstade supportrarna varandra med lovord om Gais nye afrikan. Ett gäng började dunka nävarna i träbänkarna och ropa Prince namn, som introt till Queens We will rock you: »Boom, boom… PRINCE! Boom, boom… PRINCE!«

 

Prince ställer fram en vattenkokare, en kopp och en burk snabbkaffe åt mig, och sätter sig sedan i soffan med en suck. Han berättar om alla de gånger han varit på gränsen till att få vad han alltid drömt om. Han säger att han kunde ha varit en av stjärnorna i Fotbollskväll, eller något annat ännu bättre ställe. I stället är han arbetslös och sitter oftast hemma i ett radhus i Lerum utanför Göteborg. Då och då tar han pendeltåget in till stan och sedan spårvagnen ut till Angered för att träna med gärdsgårdsgänget Lärje/Angered.

Prince har varit avstängd från spel i två år för en sjukdom som han aldrig har märkt av. Hade han hamnat i en annan klubb så hade han inte stött på Gais klubbläkare och hjärtspecialist Mats Börjesson. Då hade förmodligen det som Prince kallar sitt »påstått stora hjärta« aldrig upptäckts.

– Fotbollen är mitt liv, det enda som ger mig glädje, säger han. Doktor Mats och Gais har tagit livet ifrån mig.

Prince började spela fotboll på gatorna i Benin City i Nigeria. Hans pappa hade 15 barn med tre olika fruar och dog när Prince fortfarande var liten. Mamman tog yngsta sonen med sig till oljehamnstaden Warri i jakten på ett bättre liv.

I den nya hemstaden började Prince spela med Shells ungdomslag. Han var målmedveten och envis, och som 16-åring fick han ett proffskontrakt med Nigeria Port Authority, ett topplag i andraligan. Ett år senare var Prince navet på Port Authoritys mittfält. Han vann den interna skytteligan och klubben gick upp i Premier League.

Redan då provspelade Prince för polska Wisla Krakow. Men han fick inget kontrakt och återvände till Port Authority, där han blev mars månads »The Pepsi Player of the Month« som ligans bäste spelare. Nykomlingarna Port Authority tog sig ända fram till mästerskapsfinal. Strax efteråt blev Prince uttagen i det landslag som skulle spela Västafrikanska mästerskapen – Wafu Nations Cup.

Prince tränade med landslaget och drömde om att bli västafrikansk mästare – och om en ny chans i Europa. Så meddelades plötsligt att turneringens största sponsor, TV Africa, dragit sig ur och att turneringen ställts in. Året efter gjordes ett nytt försök, men när landslagen anlände till Elfenbenskustens huvudstad Abidjan utbröt en militärkupp, och Wafu Nations Cup fick ställas in ännu en gång.

Vid det laget hade Prince redan rest runt halva Europa i jakt på sin fotbollsframtid.

 

När Prince landslagsdebut ställdes in tog agenten Innocent Okeke med Prince till Stockholm och provspel hos Hammarby. Prince imponerade och Hammarby ville ge honom ett kontrakt, men trassel med hans uppehållstillstånd fick intresset att svalna.

Resan gick vidare till Norrköping och ett misslyckat provspel, sedan söderut till vänner i Italien. Prince tränade med Ancona i några månader utan att det fanns något egentligt intresse från klubben att skriva kontrakt med honom. När den makedonska klubben Bregalnica Stip erbjöd kontrakt hade han inte längre något att förlora.

Prince reste till Stip med bilden av en fattig men satsande klubb som ville ha honom som nyckelspelare. Han bestämde sig för att tacka nej när hans skjuts parkerade utanför stadion. Det växte mer gräs från betongen på hemmaarenan Gradski än på fotbollsplanen. Omklädningsrummet luktade mögel, kakelväggarna hade spruckit och spelarna duschade i kallvatten från slangar. Prince hade lämnat Nigeria för att hitta något bättre. Det räckte med ett ögonkast på Stip för att inse att Makedonien var ett nedköp.

Annons

Tillbaka i Italien accepterade Prince ett kontraktserbjudande från Rieti i serie D. Även om Rieti spelade i en lägre division än vad Prince siktade på, var han lycklig över att ha hittat en klubb. En bra säsong skulle sätta fart på karriären.

Men när Rieti skulle registrera sitt nyförvärv hos italienska fotbollsförbundet fick de beskedet att det arbetstillstånd Prince hade ordnat i januari endast gällde Sverige. Drömmen om en karriär i Italien blev till rädsla för att kastas ut ur landet. Prince lånade pengar av nigerianska vänner och tog första flyget norrut. Han hamnade på Kastrup och tog tåget till Göteborg. Målet var Stockholm, men när han gick genom köpcentret Nordstan vid Göteborgs centralstation stötte han på sin gamla kompis Gafaru från Warri. Prince bestämde sig för att flytta in hos Gafaru i en lägenhet i förorten Hammarkullen.

 

Gafaru tillbringade dagarna med att röka och se på TV. Prince ville däremot hålla sig i form och lånade Gafarus cykel. Två timmar på förmiddagen och en timme på kvällen trampade han runt östra Göteborg. En söndagsförmiddag i november cyklade han förbi en grusplan där två lag spelade ett oorganiserat tvåmålsspel som fick Prince att tänka på gatufotbollen hemma i Nigeria. Han blev stående vid sin cykel tills en misslyckad passning rullade ut på cykelbanan. Prince trixade upp bollen i famnen och sträckte fram den till en av gruslirarna tillsammans med en fråga.

Can I play?

Prince släpptes in på planen. Efter matchen pratade han med Alex Jovanovic, som hade makedonska föräldrar. Prince berättade att han hade varit i Makedonien. Jovanovic frågade om Prince ville hänga med honom och träna med Gais juniorlag nästa dag.

Juniorlagstränaren såg direkt att Prince var bättre än de flesta spelarna i Gais A-lag och ringde till klubbens fotbollsansvarige Nils Berner för att berätta om sitt fynd. Det dröjde en vecka innan Berner fick tid att titta på juniorerna.

Sedan gick det snabbare. Samma kväll satte sig Berner i en bil tillsammans med Jan-Ove Andersson från Gais kansli och åkte ut till Gafarus lägenhet med ett kontrakt till Prince. De knackade på dörren. Gafaru öppnade och tog med Andersson och Berner in i vardagsrummet. Det enda ljuset i lägenheten kom från TV:n. Prince satt i soffan och tittade på Eurogoals. Berner och Andersson erbjöd ett treårsavtal.

Prince minns:

– Jag hade lite sparade pengar sedan proffstiden i Nigeria, men de räckte inte långt, och jag ville inte leva på tillfälliga vänner. Från och med Makedonien började jag bli desperat. I Sverige ville jag till Stockholm, men man sa till mig att Gais var ett bra val, en stor klubb, även om det inte gick så bra för dem just då.

 

När seriespelet 2003 började hade Prince en ordinarie plats som defensiv innermittfältare i Gais. Han imponerade med sin förmåga att vinna bollar, sprida lugn i laget och få fram även de svåraste passningarna. Varje gång han slog en stickare till skyttekungen Mathias Gravem började klacken stampa i plankorna på Gamla Ullevis träläktare: »Boom, boom… PRINCE! Boom, boom… PRINCE!« Framåt hösten hamnade Prince emellertid i en djup formsvacka. När Gais kvalade upp till Superettan satt han på bänken.

Prince förklarar problemen med faktorer utanför fotbollen. Under sommaren hade han börjat tillbringa mer och mer tid med polarna som hängde kring Nordstan – i Göteborg liksom i de flesta andra större städer finns en nigeriansk community som snabbt hittar nyanlända. Den 5 oktober 2003 gick Prince tillsammans med sin dåvarande flickvän Lina-Maria till en fest som nigerianska föreningen arrangerade i Angered. Paret hade med sig en flaska vin som de drack var sitt glas av, innan de bestämde sig för att gå vidare. Vid dörren blev Prince stoppad av en äldre kvinna som sa att vinflaskan tillhörde föreningen. Prince förklarade att han hade haft med sig flaskan själv och gick förbi kvinnan ut ur lokalen.

Bakom en häck några meter från entrédörren stod Bob Okosi och Thankgod Simon lutade mot en bil och rökte. De såg Prince och Lina-Maria gå ut förföljda av tre killar, varav Okosi och Simon kände en som Babatunde Wahab. Wahab tog tag i Prince jacka och sa åt Prince att »respektera de äldre« och lämna tillbaka vinflaskan. Prince kände sig hotad och retirerade tills han stod med ryggen mot ett träd.

Back off, or you’re gonna get it! skrek Prince samtidigt som han slog sönder flaskan mot trädet.

Wahab tog ett steg mot Prince som viftade med flaskan och skar Wahab i underarmen. Sedan släppte Prince flaskan och sprang.

Flera civilklädda poliser hade tidigare kommit till festen på spaning efter illegala invandrare. Nu hade de hört bråket och kastade sig över den flyende Prince som försvarade sig med knytnävarna, innan han blev övermannad och förstod att det var poliser han slogs med.

Resultatet blev en polisanmälan för angreppet på Babatunde Wahab. Och en polisanmälan till för våld mot tjänsteman.

 

Vintern kom, och fotbollen gick på lågvarv. En kväll när Prince hängde med det vanliga gänget i Nordstan, presenterades han för den norska tjejen Ine Møller. Prince blev blixtförälskad, och övertalade snart sin kompis Kelvin att ge honom Ines telefonnummer. Prince ringde till Ine hela vintern och våren. Ine blev mest besvärad över samtalen från en kille hon inte ens kom ihåg utseendet på. Hon avfärdade sin uppvaktare med spydiga kommentarer. Men Prince gav inte upp. Och på fotbollsplanen kämpade han sig samtidigt igenom hela den svenska försäsongen, han kom till säsongsstarten med truppens bästa fysik.

Den 31 maj 2004 satt Ine och Kelvin hemma hos Ines styvfar och tittade på TV-sändningen från Superettanmatchen Gais-Frölunda. Prince var bäst på plan och gjorde både 1-1 och 2-2 i matchen som Gais till slut vann med 4-2.

– Känner du honom? frågade Ines fotbollstokiga styvfar när Prince tog emot priset som Matchens lirare.

Kelvin svarade att Prince var en av hans bästa vänner och att han kunde ta med honom till familjen på middag nästa kväll.

Efter den middagen tog Prince med sig Ine ut i trädgården.

– Det är jag som har ringt till dig hela vintern, erkände han.

Ine skämdes, för nu var hon lite kär i killen hon avfärdat gång på gång i telefonen.

När Prince blev tillsammans med Ine kände han sig lyckligare än någonsin. Han slutade hänga i Nordstan och flyttade ut till Lerum med Ine. I november gifte de sig.

Under 2004 insåg Gais nye tränare Roland Nilsson att lagets spelmotor inte nådde sin fulla potential som defensiv mittfältare. Prince fick mer offensiva uppgifter, spelade 27 av 30 seriematcher, gjorde fem mål och var en av Superettans bästa mittfältare. Supportrarna på websidan gais.nu, som delade ut poäng till de bästa gaisarna efter varje match, gav Prince full pott i 14 matcher. När tabellen summerades var han överlägsen vinnare med 50 poäng, mer än dubbelt så många som tvåan. Efter säsongen belönades Prince med supporterföreningen Gårdakvarnens Herbert Lundgren-trofé, som delas ut till den spelare som visat störst Gaishjärta på planen.

Prince kände att hans liv började röra sig i rätt riktning. Han var fortfarande bara 21 år gammal.

Bakgård. Vårvintern 2007 är Prince tillbaka på frusna grusplaner. Nu med Hisingsklubben Torslanda.

Utanför Prince räckvidd pågick emellertid andra processer.

Annons

2003 föll Manchester City-stjärnan Marc-Vivien Foe död ner under Confederations Cup-matchen mellan Colombia och Foes Kamerun. Året efter, den 25 januari 2004, fick den 24-årige ungerske landslagsmannen Miklos Feher en varning på övertid i andra halvlek i Benficas match mot Guimarães. Feher log mot domaren och rasade livlös ihop på gräset. I båda fallen konstaterades ett medfött hjärtfel: förstorat hjärta, »hypertrof kardiomyopati« på fackspråk.

Mats Börjesson, överläkare i kardiologi på Östra sjukhuset i Göteborg och medlem i fotbollsförbundets medicinska kommitté, hade arbetat som Gais klubbläkare sedan 1995 och blivit alltmer intresserad av kombinationen elitidrottande och hjärtfel. Han samtalade ofta med IFK Göteborgs läkare Leif Swärd och visste att Blåvitts hemvändande proffs förvånats över att svenska klubbars hälsoundersökningar utelämnade hjärtat. 1999 blev Börjesson Sveriges representant i en europeisk grupp med idrottsläkare och hjärtspecialister från 17 länder som började arbeta på en rekommendation om regelbunden hjärtscreening av idrottsmän.

Efter Foes och Fehers dödsfall beslutade Gais att testa hela truppen för hjärtproblem. Vid den första undersökningen upptäcktes en liten avvikelse på spelarens EKG. Läkarna såg det som ett naturligt resultat av Prince goda fysik, och Prince fick beskedet att allt såg bra ut.

Men Mikael Dellborg, Mats Börjessons kollega på Östra sjukhuset och ansvarig för hjärtundersökningarna i Gais, ville trots allt utesluta alla andra möjligheter. Prince satt i omklädningsrummet när Mats Börjesson kom in och sa att han skulle till Östra sjukhuset en gång till.  »Varför det?« tänkte Prince. »Jag har ju redan fått okej en gång.«

 

Den 22 december 2004 fastställdes Prince dom för festslagsmålet. Babatunde Wahab och hans flickvän hävdade att Prince gått till oprovocerat och aggressivt angrepp med ett tillhygge. De opartiska vittnena Thankgod Simon och Bob Okosi hade däremot inte sett Wahabs flickvän på platsen, och inte heller sett någon avsiktlig attack från Prince. Simons och Okosis vittnesmål ansågs trovärdiga, men rätten menade samtidigt att de stått alltför långt ifrån händelsernas centrum. Domaren gick därför på Babatunde Wahabs version. Straffet fastställdes till åtta månaders fängelse.

Samma dag som domen kom, rapporterade Gais hemsida att Prince hade ett förstorat hjärta och var belagd med träningsförbud i tre månader. Läkarna menade att eftersom hjärtat är en muskel har idrottare i uthållighetssporter ofta större hjärtan än genomsnittet. Detta är helt ofarligt och kallas idrottshjärta. Om Prince nu lät bli att träna skulle ett friskt hjärta krympa medan ett sjukt hjärta fortfarande skulle vara lika stort.

Prince tvingades därför slå dank hela försäsongen 2005 i väntan på besked – och i väntan på att krypa in i fängelse. Han kände sig frisk och stark. Han hade aldrig varit sjuk och han förstod inte varför han inte fick spela. Utan fotboll kände han sig inte bara uttråkad och rastlös, han kände sig värdelös. Både lagkamraterna och Ine märkte hur den förut glada Prince blev grinig och irriterad. Han tjatade på Börjesson och Dellborg om att få besked. Efter tre månader fick han beskedet att det inte fanns något svar. Proverna hade utretts på Östra sjukhuset, men skulle vidare till experter i Italien.

Gais supportrar blev mer och mer frustrerade inför utsikten att förlora lagets spelmotor till säsongen då det var tänkt att Gais skulle ta steget tillbaka till Allsvenskan. En gaisare som engagerade sig var Marcus Nordlund, lektor i engelska vid Göteborgs Universitet. Med hjälp av universitetets sökmotorer letade han igenom databaser efter forskning som rörde Prince typ av hjärtproblem. Frågan Nordlund ville ha svar på var om de svenska resultaten kunde anses tillförlitliga.

Nordlund hittade bland annat en artikel i tidskriften Experimental Physiology. »Nästan alla studier kring idrottshjärta har bedrivits med europeiska försökspersoner« skrev den engelska läkaren Sanjay Sharma och konstaterade vidare att det finns studier som visar att afrikanska idrottsmän får ett naturligt större hjärta än européer vid samma träningsdos.

Nordlund skrev ett antal mail till Börjesson för att ta reda på om Gaisläkaren kände till dessa rön, och om det var möjligt att en afrikan blir feldiagnostiserad för att han jämförs med fel personer. Han fick inga svar.

– Det dök upp en massa människor då som ville hjälpa Prince, men det är löjligt att tro att jag skulle gett mig in i en sådan diskussion med allmänheten, säger Börjesson i dag.

– Vi känner till att det finns sådana studier. Men det finns andra studier som säger att det inte förekommer några avgörande skillnader mellan europeiska och afrikanska hjärtan, säger Mikael Dellborg.

Säsongen 2005 kom och gick. När Gais förlorade med 1-0 mot Öster den 18 september och sumpade chansen till direktkvalificering för Allsvenskan, sökte Prince upp Börjesson på Ullevis hedersläktare. Han krävde ett svar. Allt han ville var att spela fotboll. Svaret han fick var att proverna efter mer än ett halvår fortfarande utreddes i Italien.   

Gais kom till sist trea i Superettan och kvalvann mot Landskrona. Dagen efter segern hyllades spelarna i Nordstan. Skyttekungen Wilton Figueiredo – som gått på sparlåga hela hösten och ansågs ha tagit en medveten utvisning i den avgörande kvalmatchen för att AIK skulle kunna köpa honom för en lägre prislapp – fick matta applåder. När han lämnade podiet började några fötter längst fram i publiken att stampa taktfast i marken. Prince klev upp på scenen. På armen hade han sin två månader gamla son Leonard, i en grönsvart sparkdräkt. Fler och fler fötter började stampa och snart studsade ljudet mellan köpcentrets väggar: »Boom, boom… PRINCE! Boom, boom… PRINCE!«

– Det verkar som supportrarna har saknat dig, sa speakern.

– Jag har saknat dem också, svarade Prince och höll ett kort tal där han berättade hur mycket han längtade efter att få komma tillbaka och spela i Allsvenskan med Gais.

Comeback med eftersmak. Prince gjorde comeback på fotbollsplanen när han hoppade in i en träningsmatch för Torslanda mot Västra Frölunda den 10 februari 2007. I en höjdduell träffade Prince olyckligt en Västra Frölundaspelare i huvudet med armbågen. När domaren blåste av mitt i efterföljande Torslandaanfall blev stämningen på plan hetsig. Frölunda­målvakten Joakim Olsson passade på att ropa åt Prince: »Ja, ja, det var ju ingen flaska denna gången…«

Gais gick till vintervila medan Prince kröp in i buren på Smälterydsanstalten i Sätila. På samma ställe satt Ingvar Oldsberg av en dom för rattfylla i mitten av 80-talet, då han ofta sågs uppe vid byns grillkiosk, där han käkade korv och höll låda för lokalbefolkningen. Domen råkade sammanfalla med Sätila SK:s Fotbollens dag. Klubben ringde Smälteryd och frågade om inte Oldsberg kunde komma förbi och vara konferencier.

– Inga problem, svarade anstaltschefen och lånade ut en cykel till Oldsberg, så att denne snabbt kunde ta sig mellan finkan och Lygnevi.

Smälteryd har inte blivit mycket hårdare sedan dess. Prince tillbringade tiden i fängelset med att träna och mådde okej efter omständigheterna. Ine skrev en vädjan på en supporterhemsida där hon bad gaisarna att skicka brev till Prince och inte glömma bort honom. Ett tjugotal personer skickade uppmuntrande vykort och supporterklubben Gårdakvarnen fixade en julklapp från sitt souvenirlager.

En enda gång under fängelsevistelsen bröt Prince ihop – när han läste om domen mot Dulee Johnson. Johnson hade åtalats för att ha kört rattfull utan körkort och för att ha gripit tag i sin flickväns hår och dunkat hennes huvud i marken. Då Prince fick höra att Johnson fällts på samtliga punkter men klarat sig undan med 60 timmars samhällstjänst och skyddstillsyn, började han gråta. Han kunde inte annat än hålla med Göteborgs-Postens konstaterande: »Gais-forwarden Efe Prince
Ehiorobo fick åtta månaders fängelse, trots överklagande till HD. Och detta för mindre omfattande brottslighet än den som Dulee Johnson beskylls för.«

Prince tid i fängelse blev en prövning även för Ine. Hon saknade sin man och var tvungen att ta hand om Leonard på egen hand. Tidigare under hösten hade Prince försökt få ut de 1 500 kronorna till skor som hans kontrakt med Gais berättigade honom till. Klubbchefen Magnus Sköldmark förklarade att eftersom Prince hade spelförbud behövde han inga skor. Prince fortsatte tjata, och till slut fick han 750 spänn av Sköldmark. Det räckte till ett par gympadojor, men inte till fotbollsskor.

Bara några dagar efter att Prince åkt in i fängelset ringde Sköldmark upp Ine och bad henne komma till Gaisgården med Prince träningskläder.

– Vi ska ge dem till juniorlaget, sa Sköldmark.

Ine, med telefonen i högerhanden och Leonard på den vänstra armen, visste inte vad hon skulle tro. Någon avsikt att ta med sig Leonard på bussen till Göteborg, byta buss, åka ut till Delsjömotet och promenera två kilometer genom skogen upp till Gaisgården hade hon inte.

– Det får Prince göra när han kommer hem igen, svarade hon.

 

Fysiskt var Prince mer vältränad än någonsin när han släpptes ur fängelset i maj 2006. Trots frågetecknen kring hans hälsa och sparivern på kansliet var det i Gais Prince ville fortsätta sin karriär. Supportrarna älskade honom och Nils Berner, som nu lämnat sitt uppdrag som fotbollsansvarig, var Leonards gudfar. Familjen och de närmaste vännerna ordnade en muckfest i hemmet i Lerum. Roland Nilsson kom dit och hälsade Prince välkommen tillbaka.

Även Gais ordförande Christer Wallin ville ha Prince tillbaka:

– Välkommen hem Prince, sa Wallin när Prince hälsade på uppe vid Gaisgården. Vi ska bygga ett Gais för Europa kring dig.

Men grundproblemet var ännu inte löst.

Fem dagar efter att Prince släppts ur fängelset, åkte han och Ine till Stockholm Heart Center.

– Vi berättade inte för läkarna där om Börjessons och Dellborgs prover, eftersom vi ville att de skulle undersöka Prince utan förutfattade meningar, säger Ine. Men vi bad dem specifikt att undersöka om han led av förstorat hjärta och om det var någon fara för honom att spela fotboll.

Kardiologen Bassem A Samad hittade inget fel hos Prince. »Ingen välkammarhypertrofi« skrev han i journalen. Efter det positiva beskedet ringde Ine till Nils Berner. Han kontaktade sin efterträdare Mikael Robertsson, som sa att så snart läkarna gav klartecken skulle Prince få ett kontraktsförslag.

Prince och Ine sökte upp Börjesson och Dellborg och bad dem titta på friskintyget från Stockholm. Dellborg testade Prince hjärta på nytt. Resultatet var nedslående. Dellborg sa att hjärtat såg större ut än någonsin. Prince kunde inte förstå varför ett hjärtfel han aldrig märkt av skulle hindra honom från att spela.

– Jag är frisk och jag vill spela fotboll, sa han. Det som dödar mig är att inte få spela.

– Du kan komma med hundra intyg från andra läkare, svarade Börjesson enligt Prince. På Östra sjukhuset har vi några av Europas bästa hjärtläkare och de anser att ditt hjärta är för stort.

Prince och Ine fortsatte att böna och tjata på Börjesson om grönt ljus för spel.

– Börjesson försökte använda mig mot Prince, berättar Ine. Han sa att om han var Prince fru skulle han vädja till honom att aldrig spela fotboll igen så att vi kunde leva länge tillsammans. Men det är Prince hjärta och det är han som bestämmer. Han kan bli överkörd av en bil och dö på gatan, och det är inte helt omöjligt att han kan dö när han spelar fotboll heller. Vad som är säkert är att Prince blir olycklig av att inte spela. Det förstör hans liv, mitt liv och Leonards liv.

När Gais slog Häcken med 2-0 på Rambergsvallen i augusti tog Nils Berner med sig Prince för att återigen prata med Börjesson. Prince kunde inte kontrollera sina känslor.

– Du har förstört min karriär! skrek han till läkaren. Du har tagit ifrån mig det enda som betyder något för mig. Varför har du gjort så här mot mig?

Börjesson ville inte diskutera frågan överhuvudtaget. I dag svarar han till mig:

– Det är inte ovanligt att patienter blir frustrerade över en diagnos, men Prince är fel ute när han riktar sin ilska mot mig. Som klubbläkare lämnade jag över beslutet till det undersökande läkarteamet. Prince hade varit en tillgång för Gais, men det här är ett fall då jag var tvungen att sätta omsorgen om spelarens liv framför klubben.

Prince och Ine är däremot övertygade om att Börjesson ogillar Prince personligen. Att det är för mycket prestige inblandat för att Börjesson och Dellborg, två av Sveriges mest ansedda kardiologer, ska backa från ett beslut som kanske kommit att kosta en ung fotbollsspelare karriären. Att plötsligt friskförklara Prince skulle för Börjesson innebära att han ogiltigförklarar tio års eget yrkesarbete på området, menar paret.

Gais tvingades välja väg. Prince stod inte längre under kontrakt, andra spelare hade tagit hans plats, den allsvenska återkomsten hade fungerat bättre än förväntat. Klubben var inte beredd att chansa på ett nytt kontrakt med en spelare som kanske inte skulle kunna utnyttjas. Och journalkopian från Stockholm övertygade inte läkarna i Göteborg.

– Prince kommer aldrig att spela för Gais. Vi måste lita på våra egna läkare, svarade Gais assisterande tränare Hans Gren när jag frågade honom sommaren 2006.

Ungefär samtidigt förstod Prince och Ine vidden av problemen. Prince hade börjat se sig om efter andra skandinaviska elitlag, men snart förstått att en intresserad klubb som googlade på »Efe Prince Ehiorobo«, hittade väldigt lite om landslagsläger, Nigerias Premier League och Superettans bästa mittfältare – och väldigt mycket om misshandel, fängelsestraff och en sjukdom som gjorde att han riskerade att dö mitt under match. 

 

Utan hopp om att spela på hög nivå i Sverige kontaktade Prince Gais tränare från 2003, Roberto Jakobsson. Jakobsson välkomnade Prince till sin nya klubb Jonsered. Prince tränade med division två-klubben samtidigt som han genom sitt nigerianska nätverk letade efter möjligheter att spela professionellt.

Några vägar ledde till Norge. Ines familj ordnade med ett läkarbesök hos Volvat Medisinske Senter i Oslo, där Prince fick ett norskt intyg om att hjärtat var friskt. Men intresset från de norska klubbarna rann ut i sanden.

Prince fortsatte jaga och fick napp hos den italienska serie C-klubben Novara som bjöd ner honom på provspel. Till skillnad från Sverige har Italien en lag som förbjuder spelare som diagnostiserats med förstorat hjärta att spela professionellt – och Prince hade Börjessons ord om att de främsta experterna på hans sjukdom fanns i Italien i färskt minne. På väg till Novara stannade Prince därför i Milano och med egna ihopsparade pengar gick han till en hjärtklinik för att få ytterligare en hjärtundersökning. Det blev nej först, eftersom sjukhuset hade en lång väntelista, men Prince lyckades övertyga personalen om att han skulle provspela för Inter, och fick tid för undersökning redan samma dag.

Resultatet – ytterligare ett friskintyg – godkändes av Novara och Prince provspelade. Men det hade gått två år sedan han spelade en riktig match och succén uteblev. 

På väg fram. Prince trampar vidare mot toppen. »Det är Prince hjärta, och bara han kan bestämma om han ska spela eller inte«, säger hustrun Ine.

Över jul och nyår 2006 reste Prince, Ine och Leonard till Nigeria – efter två års problem ville klubbchef Magnus Sköldmark avsluta med Prince på ett snyggt sätt.  Sköldmark beviljade honom de pengar till en hemresa som han skulle ha fått efter säsongen 2004.

Prince och Ine gick runt på Warris gator. Överallt kom människor fram och ville skaka hand med Prince.

»Efe Lawal!« ropade män på gatan när paret gick förbi. Efter att ha hört samma utrop i två dagars tid frågade Ine en man som drog en kärra full av bensindunkar vem de menade och vad det betydde.

– Efe Lawal är ju han, sa mannen och pekade på Prince. Det är din man.

Mudashiru »Muda« Lawal är Nigerias meste landslagsman med 86 matcher och 12 mål. 1974 jobbade han som mekaniker i Lagos och sprang ett ärende för att köpa olja åt sin chef, när han stannade för att lira med ett gäng på gatan. En representant för Premier League-klubben Shooting Stars Ibadan såg honom och ordnade så att han fick ett kontrakt. 1976 ledde Lawal Shooting Stars till seger i den afrikanska cupvinnarcupen. Han var trogen klubben fram till 1985, då en militärguvernör upplöste laget i vredesmod sedan de förlorat mästarcupfinalen mot egyptiska Zamalek. Lawal återvände som spelande tränare 1990 när klubben återuppstod, men dog själv ett år senare när han, 37 år gammal, satt hemma i soffan och kopplade av efter en träning.

Lawal var älskad för sin outsläckliga kämpaglöd och sitt skickliga passningsspel. När Prince spelade för Port Authority hade publiken sett den gamla hjälten i ny skepnad. Nigerianska medier blev därför nyfikna på vad som hänt med Prince – »Efe Lawal« som inte hade varit hemma på fyra år. När Prince intervjuades av en sportkanal frågade producenten Ine vad hon arbetade med. När hon berättade att hon var aerobicinstruktör fick hon leda ett pass i direktsändning på morgon-TV dagen efter.

I Warri umgicks paret med Prince kompisar från ungdomsfotbollen. Richard Eromoigbe har stjärnstatus hos Levski Sofia. Joseph Enakarhire spelade med Sporting Lissabon i Uefacupfinalen 2004 och återfinns numera i Bordeaux. Temile Omonigho blev vald till bulgariska ligans bäste utländska spelare innan han värvades av ryska Sovetov.

Kvintetten hade roligt tillsammans. Richard, Joseph och Temile strödde sina fotbollspengar omkring sig, men för Prince var känslorna blandade. Han försökte hålla skenet uppe men till slut tvingades han erkänna för sina vänner att han inte var ett välbetalt proffs utan en arbetslös hemmaman som levde på sin vackra fru.

När de gick hemåt den kvällen såg Ine en sorg i Prince ögon.

– Är du ledsen för att dina vänner har lyckats och blivit proffs men inte du? frågade hon.

Prince svalde och svarade:

– Nej, jag är glad för att mina vänner är lyckliga.

 

Jag ringer Prince några veckor efter Nigeriaresan. På mobilsvaret säger han: »I have no enemies, my opponents are my teachers

På det sättet har Prince tagit de flesta smällar livet har gett honom. Han är ingen verbal, analyserande man utan avfärdar oftast fängelsedomar, formsvackor och andra motgångar han mött med ett stilla: »It was OK.« Spelarna i Gais minns en trevlig och lojal lagkamrat, och en seriös fotbollsspelare som tränade hårt.

Men domen över hans hjärta kan han inte förstå, inte förlåta.

– Jag vill aldrig spela för Gais, säger han. Klubben finns med i mina böner, särskilt Roland Nilsson och fansen. Men för Doktor Mats och Magnus Sköldmark har jag ingen plats i mitt hjärta.

Prince berättar att han skrivit på ett kontrakt med Hisingslaget Torslanda, nykomlingar i division ett södra. Prince ska bli navet på mittfältet och Torslanda har inga problem med hans historia.

– Vi har sett ett intyg från Stockholm och ett från Oslo som säger att Prince är frisk, säger sportchefen Bengt Jansson. Skulle han vara sjuk är det hans ansvar om han vill ta risken att spela.

– Det är upp till klubbarna vilka läkarintyg de vill tro på, säger Mats Börjesson. I det här fallet skulle jag råda dem att samtala med Prince undersökande läkare i Göteborg innan de låter honom spela.

– Torslanda ska bli mitt trappsteg mot Allsvenskan, säger Prince. Min största dröm är att få möta Gais och slå dem. Efter matchen ska jag gå fram till Doktor Mats och säga: »I’m back!«

Prince fru Ine säger:

– Det är skönt att han får spela igen. Han älskar fotbollen så mycket. Allra bäst är att Torslanda försöker ordna jobb åt honom på Volvo. Om det lyckas får vi en inkomst till att leva på.

Fotnot: Gais önskar publicera följande utlåtande:
»Föreningen Gais och dess medicinska team kan ej yttra sig i enskilda fall med hänsyn till sekretess med den enskilde spelaren i centrum. Klubben följer i alla förekommande fall de rekommendationer som utarbetats för handläggning av medicinsk screening och utredning, av bland annat Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen. Detta innebär att all utredning och alla rekommendationer om eventuella spelrestriktioner är en fråga för behandlande läkare (och hans bakomliggande team) på specialistsjukhus, i samråd med patienten. Klubbens inklusive dess medicinska teams policy är att följa dessa rekommendationer.«