En chans på miljonen

Exeter City har varit 2000-talets driftkucku i den engelska fotbollen. Förnedringen fullbordades när klubben trillade ur ligasystemet och Michael Jackson kom på besök. I januari fick Exeter en oväntad möjlighet till revansch.

Scott Hiley hade sin mamma Marlene på besök den söndagen. Sedan Scotts pappa John dog ett drygt år tidigare hälsade hon på allt oftare. Nu slötittade hon på ett eftermiddagsprogram på TV medan Scott tänkte på fotboll.

Scotts Exeter hade slagit ut ligalagen Grimsby och Doncaster och avancerat till den klassiska tredje omgången av FA-cupen. Klassisk, eftersom det är den omgång då lagen från den högsta divisionen går in i cupen. För lagen i de lägre divisionerna ges möjligheten att mäta sig med de stora stjärnorna. Dessutom delar lagen lika på biljettintäkterna i FA-cupen, det kan rädda ekonomin i åratal för en mindre klubb som lottas på en stor arena.

Klockan fem i fyra bad Scott sin mamma att byta kanal. Han ville vara ute i god tid för att bygga upp spänningen, för att absolut inte missa något.

Annons

Det visade sig att Scott hade tagit fel på tiden, och att lottningen redan hade börjat. Det första han såg i rutan var en skylt där det stod Exeter City. »Wow«, hann han tänka, »vi får spela hemma«. Sedan såg han att bollen som den gamle Millwallstjärnan Tony Cascarino dragit ur glasburken var bortalaget. Hemmalaget var redan klart. Programledaren läste högt: »Manchester United versus Exeter City.«

Scott skrek rakt ut, telefonen ringde, storebror Dean undrade i luren: »Är det sant!?«

Scott satte sig i soffan, det gick runt i huvudet. Själv hade han redan spelat på »The Theatre of Dreams«, Uniteds självgoda smeknamn på hemmaarenan Old Trafford. Som högerback i Southampton hade han fullt upp med Ryan Giggs. Men att möta dem med Exeter – laget som tog in honom som lärling och gav honom hans första proffskontrakt – lovade att bli något helt annat. Och för de unga spelarna skulle det naturligtvis bli en enorm upplevelse. Tankarna rusade. Vilket lag sätter United på planen? Har de någon toppmatch som de måste spara sig för? Och pengarna, skulderna, all skit Exeter och han själv hade gått igenom – det här kunde bli räddningen!

Han avslutade samtalet med sin bror.

Det var den 5 december 2004. Scott räknade snabbt: En månad och tre dagar till match.

Sedan ringde telefonen igen. Och igen. Och igen.

 

Stålverken och kolgruvorna i Yorkshire. Textilindustrin i Manchester. Hamnarna i Liverpool och Newcastle. Där industrierna byggdes fick också fotbollslagen bra rekrytering.

Exeter City har, i likhet med sydkustgrannarna Plymouth, Yeovil och Torquay, vant sig vid ett mer blygsamt fotbollsliv. Klubben bildades 1904 och blev 1920 en av grundarna till det nationella ligasystemets fjärde och sista division. Sedan dess har klubben varit en del av den engelska proffsfotbollen, oftast i den lägsta divisionen, då och då ett trappsteg upp.

De bästa spelarna, som Scott Hiley, har oftast lämnat Exeter för sydkustens storklubbar Portsmouth och Southampton. Den mest lysande stjärnan, Cliff Bastin, såldes till Arsenal där han var lagets skyttekung under 30- och 40-talet.

1990 gick Exeter, med en ung Scott Hiley i laget, upp i tredjedivisionen. Klubben siktade uppåt men föll tillbaka till sistadivisionen fyra år senare. Satsningen mot högre höjder hade urholkat ekonomin och 1995 ställdes klubben under konkursförvaltare.

Klubben vred sig ur greppet, ordföranden Ivor Doble – som ägde en kedja med juvelerarbutiker – pumpade in mer pengar, spelare köptes och såldes, managers prövades och förkastades, arenan förföll. På våren 2002 fanns inte en penny kvar. Den nu över 80-årige Doble sa att han hade investerat en miljon pund i klubben på ett drygt decennium, och att det fick räcka.

Doble plockade in John Russell och Mike Lewis som ordförande och vice ordförande. Exeterfansen skakade på huvudet. John Russell hade nyligen bidragit till att Scarborough förpassats ut ur ligasystemet, och fått med sig en villkorlig dom för bedrägeri på köpet. Mike Lewis hade skaffat sig rubriker genom att sälja sin förra klubb, Swansea City, för ett pund till en affärsman i  Australien.

Det nya radarparet började med att erbjuda Uri Geller att dela ordförandestolen med John Russell. Geller är mest känd för att han under 70-talet blev mångmiljonär på att böja skedar med »tankekraft«.

Geller tackade ja till erbjudandet. Han förklarade: »Min son Daniel blev förälskad i Exeter City när han var 14 år. Han visste inte ens var stan fanns på kartan, det var mycket märkligt. Men han byggde ett altare med lagbilder i sitt sovrum. Till slut åkte vi dit, för att titta på domkyrkan och se var Englands första häxa blev hängd. Jag kunde inte tro mina ögon när vi kom dit: Daniel visste redan var alla platser låg. Min enda förklaring är fortfarande att han har bott där i ett tidigare liv. Vi älskar klubben.«

Annons

Exeter hade onekligen behov av paranormala krafter. Geller hävdade att han kunde påverka fotbollsmatcher på samma sätt som han böjer skedar. Han sa att han en gång, på beställning, åkte ut till Arsenals hemmaarena Highbury för att bryta Newcastles »London-jinx«, deras dokumenterade oförmåga att besegra Londonlag på bortaplan. Och Newcastle vann. Likaså påstår han att han passerade Wembley i en helikopter vid matchen mellan England och Skottland i EM 1996. »Ett, två, tre, rör på dig« sa Geller till bollen när Gary McAllister skulle skjuta en straff för Skottland. »Bollen rörde sig och McAllister missade. Titta själv på TV-bilderna. Jag fick 11 000 hatbrev från Skottland efteråt.«

Geller kom fram till att han hade uppträtt oetiskt och försäkrade, när han gick in i Exeter City, att han inte skulle utnyttja sina »gåvor« till att hjälpa klubben.

Hoppet lever. Fredag kväll på Express & Echo, lokaltidningen i Exeter. Sportchefen Richard Davies har just lagt sista handen på morgondagens tidning. Vad han tror om matchen? »Tja, det blir i alla fall en trevlig dag för de 9 000 supportrar som åker upp.«

Några månader senare bjöd Uri Geller in sin gode vän Michael Jackson till Exeter. Geller utsåg Jackson till hedersordförande i klubben, väl medveten om att Jackson svårligen kunde skilja en fotboll från en limefrukt. »The King of Pop« kördes in på ett fullsatt St James’ Park i en vinröd Bentley. Jackson steg ur bilen, svartklädd och med ett svart paraply i handen för att skydda sig mot solen. Han gick runt arenan, vinkade till alla och höll sedan ett tal som inte hade överdrivet mycket med fotboll att göra: »Vi har samlats i dag för att stödja alla de barn som har aids.«

Jackson betonade vikten av att vi alla måste älska varandra och uppmanade sedan en förvirrad publik att hålla varandra i händerna: »Gör det! Ta handen! Var inte blyga! Säg att ni bryr er om den personen! Säg att ni älskar den personen! Säg det!«.

– Det var en ren publicitetsgrej, förklarar Geller i dag. Jag ville placera Exeter på kartan. Dels skulle Michaels besök dra in pengar till klubben, dels skulle det hjälpa sjuka barn.

Nu gick inte allt som Geller hoppades, vilket verkar smärta honom än i dag.

– Pengarna kom aldrig fram, på grund av Russell och Lewis. Jag kämpade förgäves, och när jag längre fram började ställa obekväma frågor, så fick jag sparken.

Scott Hiley minns året med Russell, Lewis och Geller. Tid har förflutit, men han kan fortfarande inte dra på munnen.

– Är du professionell så vill du spela fotboll i en professionell miljö. Du vill inte att celebriteter ska komma hit med sina cirkuskonster. Min klubb blev till ett skämt i den professionella fotbollsvärlden. Det är inte så lätt att ta, när det är klubben i ens hjärta.

Vid ett tillfälle kom Uri Geller in i spelarnas omklädningsrum för lite pep-talk.

– Det var så konstigt. Han presenterade sig själv som någon som de yngre spelarnas mammor och pappor säkert kände till. Jag menar, hur kan du bli inspirerad av honom, genom din mamma och pappa? Jag fattar inte. Han hade säkert de bästa intentioner, han ville överföra positivt tänkande – men killarna fattade ingenting av vad han sa.

Samtidigt vill inte Scott Hiley helt döma ut Geller som människa. I motsats till Russell och Lewis betraktar han Geller som en ärlig man – om än förtjust i publicitet kring sin egen person.

– Jag är säker att både Uri och hans son ville göra Exeter till en bättre klubb. Och det kunde jag uppskatta. Han försökte inte ta något ur klubben, han tog sin tid och kom hit.

Gellers Jacksonjippo var inte gratis. Det byggde på Exeters skulder med ytterligare 70.000 pund och nu började även det engelska fotbollsförbundets »Compliance Unit« visa intresse för Exeter Citys dåliga finanser. Våren 2003 gick två anställda i klubben till polisen och berättade att de på goda grunder misstänkte att John Russell och Mike Lewis förde undan pengar på ett olagligt sätt. På säsongens sista matchdag, lördagen den 3 maj 2003,  fick polisen den sista nödvändiga pusselbiten, när man i sina spaningar upptäckte att pengarna vid vändkorsen inte hamnade i klubbens kassa.

 

Förutsättningarna inför den matchen, mot Southend, var lika enkla som dystra för Exeter. Om nedflyttningskonkurrenten Swansea vann sin match mot Hull spelade det ingen roll hur mycket Exeter slog Southend med. Då skulle Exeter trilla ur det professionella ligasystemet för första gången på 83 år. Ett fullsatt St James’ Park höll ett tunt halmstrå  i sin hand. Scott Hiley glömmer aldrig den dagen.

– Matchen blev en kvart försenad på grund av publikkaoset. Som spelare försöker man ju fokusera på det man ska göra på planen. Men det här var inte en sån dag. Det var omöjligt att inte lyssna på publikens tjoanden och buanden och försöka tolka vad de stod för.

En kvart från slutet försvann all atmosfär inne på arenan. Scott kände det som om han sprang runt i en glasbubbla, dit inget ljud nådde. Det var alldeles knäpptyst på läktarna. När bollen tillfälligt var ur spel gick Scott fram till vänstermittfältaren Andy Roscoe, som värmde upp på sidlinjen.

– Jag tror att Swansea vann med 4-2, sa Andy.

På övertid stötte anfallaren Steve Flack in 1-0 till Exeter. Ett segermål för självkänslan, men till ingen nytta.

Scott Hiley duschade långsamt efter matchen. Han var sist ut ur omklädningsrummet. Efteråt gick han ut på planen igen. Ensam på St James’ Park. Han hade varit med om degradering förr, i både Birmingham och Manchester City.

– Jag vet att det är fel. Men man vill inte prata med någon. Inte med lagkamraterna, inte med familjen, inte ens med fansen – som betalar din lön. Det är en så tom och hemsk känsla att man inte orkar, inte kan, dela den med någon. Och den här gången var extra obehaglig. Jag visste ju inte om det var min sista match – eller kanske klubbens sista match!

Elva dagar efter matchen mot Southend slog polisen till. John Russell och Mike Lewis anhölls, misstänkta för flera former av bedrägeri.

Nästa år väntade Exeter Citys hundraårsjubileum. I bästa fall skulle det firas i The Conference, ligan under proffsfotbollens fyra divisioner. Många människor, i och utanför klubben, trodde snarare att det inte skulle finnas någon jubilar alls att fira när det var dags. Ivor Doble vände sig, som en sista desperat möjlighet, till Exeter City Supporters’ Trust, som tog över den dagliga ledningen av klubben. David Treharne, som var ordförande, förhandlade med Ivor Doble om aktiemajoriteten i klubben. I oktober 2003 enades parterna om ett pris på 20 000 pund för Dobles 63 procent av ägandet.

– Vi hade pengarna och beslutade oss för att köpa klubben. Men det var fortfarande massvis med problem. Kronofogden sprang hos oss varje dag – vi tilltalade dem till slut med förnamn. Vi använde våra egna kreditkort för att lösa akuta räkningar, som elen. Annars skulle de ha stängt av den.

 

David Treharne smuttar på en öl på klubbpuben inne på St James’ Park – i dag kan han kosta på sig att skratta åt eländet. Det är visserligen bara ett och ett halvt år sedan hans klubb gick igenom sin värsta kris någonsin – men om mindre än ett dygn ska Exeter City Football Club spela mot Manchester United på Old Trafford.

– Du fattar, säger David. Jag nyper mig faktiskt i armen då och då. Vi var en millimeter från att tvingas stänga den här butiken. Vi var så jävla nära att bli en av de där klubbarna man läser om i böckerna: »Lost, but not forgotten.« Och hela Fotbollsengland skrattade åt oss.

David Treharne och sju andra supportrar bildade Exeter City Supporters’ Trust redan 1998 –  Englands första i sitt slag. En Supporters’ Trust är ett slags supporterägd fond för aktieägande i favoritklubben, en konstruktion som labourregeringen lanserade 1997,  som ett av flera initiativ för att ge supportrar och lokala krafter ökad insyn och makt i de alltmer kommersialiserade engelska fotbollsklubbarna.

– Medlemsantalet hade ökat långsamt sedan vi startade. Men när Russell och Lewis försvann sköt utvecklingen fart på allvar. Tyvärr upptäckte vi snart att skulderna låg på närmare fem miljoner pund och inte två miljoner som det angavs när vi tog över.

Annons

Den nya klubbledningen lyckades förhandla ner skulderna till 750 000 pund. Genom att de nu omkring 2 000 medlemmarna i Supporters’ Trust betalat in pengar månadsvis har klubben klarat de löpande utgifterna.

– Matchen i morgon är vår stora chans att komma på fötter ekonomiskt, konstaterar David Treharne innan han sveper den sista droppen Guinness, och ursäktar sig för kvällen.

Han ler underfundigt:

– Och det är FA-cupen vi pratar om. Då vet man aldrig.

Supportrarnas sista förberedelser fortsätter på klubbpuben efter att Treharne gått. Steve Bolt sitter vid en laptop och skriver ihop instruktionerna för alla de publikvärdar som ska lotsa supportrarna till Manchester. Steve är försäljningschef på ett försäkringsbolag, men sedan FA-cuplottningen är han tjänstledig och jobbar oavlönat för Exeter City.

Bakom Steve kommer Phil Wakely bärandes på ett lass tröjor, halsdukar och flaggor som han nästa dag ska sälja på det specialchartrade tåget. Även Phil är en medelålders man med heltidsjobb och familj. Han är medlem i Exeters Supporters’ Trust och var på St James’ Park 1969 – den förra och enda gången som Exeter tidigare stött på Manchester United.

– Vi ledde med 1-0, och hade till och med tvåan inne men det blev bortdömt för offside. Till slut vann United med 3-1, de hade både George Best och Bobby Charlton i laget.

Phil menar att skillnaden mellan dem där uppe och dem där nere vuxit sedan dess. Manchester Uniteds Roy Keane tjänar lika mycket på en vecka som hela Exeters trupp – 24 spelare – kostar under en månad. 70 000 pund.

– Jag tror det blir 4-1 i morgon. Vi får ett sent mål, men vi får ett mål. Sean Devine gör det, säger Phil.

Steve:

– Hjärtat säger oavgjort. Verkligheten säger: jag är glad om vi bara släpper in fyra.

Tre timmar kvar. »I thought it should be Virgin Bloody Express, and not the crappiest train I’ve ever seen!« Med en snittfart på 55 km/h ter sig 650 supportrar på sex timmar från Exeter till Manchester.
It’s a family affair. Farfar Peter Heptinstall bar sonen Graham på sina axlar förra gånger United och Exeter möttes. På St James’ Park 1969. Matchen slutade 3-1. Både Bobby Charlton och George Best spelade. Ändå tycker Peter att dagens match är större »It’s once in a lifetime, isn’t it?«

Supportertåget från S:t Davies järnvägsstation – en av tre stationer i lilla Exeter, en stad på drygt 100 000 invånare, mest känd för att vara en av de städer som tyskarna bombade under andra världskriget – avgår klockan sex nästa morgon.

Tåget är punktligt, 15 vagnar långt och mycket långsamt. West Coast Railways gnissliga museiföremål osar diesel. Rutorna är immiga, elementen brännheta. Ingen klagar.

Lika tidigt som tåget tuffar ut ur Exeter, rullar 45 bussar norrut på M5:an. Något senare lyfter fyra specialchartrade plan från Exeter Airport i regi av huvudsponsorn Fly Be. Sammanlagt 9 000 supportrar är på väg för att se David få smisk av Goliat. Men ingen tänker så. Lördagen den 8 januari 2005 är den största festen i Exeter Citys moderna historia.

Spelarna själva flög till Manchester redan på fredagen. Det lilla, chartrade planet kastades som ett löv i den kraftiga vinden – den redan tidigare flygrädde anfallaren Sean Devine steg av planet grön i ansiktet. Första dagen ägnades åt att »turista« vid Old Trafford, ta bilder på varandra utanför den väldiga arenan. Få den biten undanstökad. Ingen ville liksom bli påträffad som »stargazer« på själva matchdagen. Dessutom tyckte managern Alex Inglethorpe att lördagen skulle koncentreras till förberedelser inför matchen.

I av Express & Echo, lokaltidningen i Exeter, redogör fotbollskrönikören Mike Blackstone för förutsättningarna inför eftermiddagens match: »Fansen til l Old Trafford-klubben har siktet inställt på Premier League och längre fram Champions League. Citys lidandesupportrar vill bara att klubben skall överleva så att de kan fortsätta få sin 90-minuterskick på lördagen i många år till.«

Tåget fylls snart av fotbollssnack. Supportrar av alla schatteringar umgås med varandra. Den enda person som framstår som udda är en man i Manchester United-tröja. Han får frågan om han inte har hamnat på fel tåg.

Mannen skrattar:

– No, I’m on the right train. I’m just with the wrong people!

De rullstolsburna supportrarna har placerats i en ouppvärmd godsfinka. Här finns också deras kompisar, som hjälper dem till matchen. Vinden blåser snålt rakt genom vagnen – men detta är också den enda plats där man kan kringgå supporterresans strikta alkoholförbud.

Scott Loman, godsfinkegängets ledare och lastbilsmekaniker på Volvo till vardags, värmer sig med vitsprit med en tunn hinna Pepsi på toppen. Han höjer glaset:

Cheers! Vi har längtat efter det här länge! Vår klubb har varit illa skött i flera år. Russell och Lewis! Geller och hans son! They are all wankers.

Några vagnar bort gör Phil Wakely affärer för brinnande livet. Han har fått en strategisk plats för sina souvenirer intill det som lanseras som tågets cafévagn – en snygg omskrivning för att en kvinna förväntas servera mackor och kaffe till 650 personer.

Wakely jobbar också ideellt. Som medlem i Supporters’ Trust betalar han dessutom 100 pund i månaden för att bidra till klubbens överlevnad.

– Så länge jag kan bidra till att spelarna och personalen på klubben får betalt så jobbar jag så många timmar som krävs, säger Phil.

Han tittar sig omkring med snälla ögon i den knökfulla tågvagnen där supportrarna proppar i sig trekantssmörgåsar, dricker te ur termos och ännu en gång gissar vilka stjärnor Manchester Uniteds manager Sir Alex Ferguson kan tänkas ställa på planen – och vilka möjligheter Exeters hjältar har att stoppa dem. Phil säger:

– It’s hard work but it’s worth it. You see, at the end of the day, I want to see a football club in Exeter.

 

En timme kvar till match. Nere i omklädningsrummet väntar Exeterspelarna på Uniteds laguppställning. Managern Alex Inglethorpe är så nervös att han får bakläxa av domarna på sitt team sheet, Inglethorpe har bara noterat tio Exeterspelare från start.

Scott Hiley drar sig åt sidan. Han bär aldrig sin vigselring när han spelar fotboll. Det gör han inte i dag heller, men han bär sin fars ring. I dag vill Scott att hans pappa ska vara med honom på planen. Mamma Marlene började gråta när Scott berättade om sin plan för henne dagen före.

John Hiley följde Scotts karriär hela vägen, på nära håll. Från lärlingsåren och proffskontraktet i Exeter City, via 90-talet i högsta serien – Manchester City, Birmingham, Southampton och Portsmouth. Och sedan tillbaka till Exeter igen, som högerback och assisterande manager. John dog sommaren 2003, det sista han visste var att Exeter City åkt ur ligasystemet och var på väg mot konkurs.

Scott vill inte att det ska sluta på det viset. Han tejpar varv efter varv runt ringen, noggrant. Det är ett krav från domarna.

När Uniteds laguppställning kommer blir Exeters spelare inte överraskade. Sir Alex sätter ett B-lag på plan. Vilket innebär att bara hälften är landslagsspelare. De mest namnkunniga är Wes Brown, Phil Neville, Eric Djemba-Djemba och David Bellion. Bänken imponerar desto mer. Exeterspelarna känner sig lite stolta, känner att de trots allt bemöts med respekt. Om det krävs kan Alex Ferguson kasta in Paul Scholes, Christiano Ronaldo, Alan Smith eller Gabriel Heinze.

 

Första halvlekens stora ögonblick, med gästande ögon, är en frispark som förre Unitedlärlingen Andy Taylor borrar in i utsidan av burgaveln. En väldigt bra chans som sänder en våg av förväntan genom de 9 000 rödvita på läktaren. Så snart ett domslut går till United ropar de kaxigt: »Oh, get real!«

En bit in i andra halvlek, fortfarande 0-0. Klacken sjunger:»Premier League, we’re having a laugh

Det dröjer bara till 65:e minuten. Då tappar Sir Alex tålamodet med B-laget. Dubbelbyte. Ronaldo och Scholes in.

Portugisen hinner inte vara inne länge innan han faller, ganska enkelt. Frispark, strax utanför straffområdet. Klacken reagerar snabbt: »Same old United, cheating again

I 75:e minuten, fortfarande 0-0. Alan Smith kommer in och möts av runkgester från Exeterfansen på kortsidan bakom Unitedmålet.

Det hettar till i Exeters straffområde, men laget försvarar sig utmärkt. Paul Jones, den 18-årige målvakten, släpper inte en enda retur. Scott Hiley räddar en boll på mållinjen.

Klacken sjunger: »Nil-nil to The Conference, nil-nil to The Conference…«.

Fem minuter kvar och flera supportrar tittar ner i marken. Alan Smith skjuter ett fräsande skott med vänstern, strax utanför Jones bortre stolpe.

När domaren blåser av matchen gråter vuxna män öppet på Exeters sektioner. Människor som aldrig setts förut kramar varandra hårt. En rödvit supporter ropar ut mot planen: »Only five rounds away from Europe!«

Tårarna rinner utför Phil Wakelys kinder. Det är tårar av stolthet. Han står kvar länge på läktaren. I närheten tjoar Scott Loman:

– You won’t wipe this smile off my face for weeks!

Scott Hiley skyndar sig ner i omklädningsrummet, dricker ettglas champagne, klappar om de yngre lagkamraterna, tänker på matchen och på att det nu blir omspel hemma på St James’ Park. Om inte ekonomin räddades av den här dagen, så måste i alla fall nästa match få klubben över krönet.

Scott är lycklig, men har ändå något sorgset i blicken. Han plockar av tejpen och kysser ringen tyst. Ringen får sitta kvar, den ska vara där hela vägen hem i kväll.

 

Klockan fyra på morgonen efter matchen ringer mobiltelefonen hemma hos David Treharne. Det är New China News Agency som vill veta vad som hände på Old Trafford. Det globala varumärket Manchester United är kolossalt välkänt i Asien, nu har glansen plötsligt fått en repa.

På morgonen kan David konstatera att Exeter Citys bedrift på Old Trafford fått de engelska sportkrönikörerna att gå i spinn och jubla över att magin i FA-cupen fortfarande lever. I mytologin kring denna, världens äldsta cupturnering, är begreppet »giant killer« ett honnörsord. De två största skrällarna i modern tid kom när Sutton United slog Coventry med 2-1 (1989) och när Hereford slog Newcastle (1972) med samma siffror. Båda gångerna ett icke-ligalag som slog ut ett lag från den högsta divisionen. Exeter har inte slagit ut Manchester United, men bedriften är nästan lika stor.

The Independent on Sunday skriver: »Exeter walking tall in the land of giants«. Och Alex Ferguson säger till pressen: »All heder till Exeter. De gjorde en fantastisk match. Samtidigt måste jag be våra fans om ursäkt. Det här var vår sämsta FA-cupmatch under mina 18 år i klubben.«

Ett par timmar efter frukost är David Treharne och resten av klubbstyrelsen samlade på St James’ Park med en punkt på dagordningen: hur fördela biljetterna till omspelet?

Frågan är snabbt löst. Medlemmarna i Supporters’ Trust, årskortsinnehavarna och de som har bidragit till överlevnadskampanjen »Red or dead« får två plåtar var. Sedan är biljetterna slut.

På vägen ut från arenan säger David Treharne att han numera aldrig går på gräsplanen. Vilket han gjorde förr.

– Steve säger att det är spelarnas arbetsplats. Så nu går jag runt istället. Det är den sortens inflytande som Steve har.

»Nil-nil to the conference«. När klubb-ordföraren David Treharne kom hem till Exeter, på kvällen efter »Miraklet på Old Tafford«, väntade 39 meddelanden på mobilen. Alla sa samma sak: Hur ska du lösa frågan med biljetterna i omspelet?
19 timmar senare. James Flockhart, 11 år, steg upp klockan fem i morse. I den ena fickan har han sina samlarkort, där favoriten heter Steven Gerrard. I den andra har han en ovanligt ful Ruud van Nistlerooy-docka, det enda han hade råd med i Manchester Uniteds souvenirbutik.
Söndag på klubben. Scott Loman, so åkte godsfinka till Manchester med sina handikappade kompisar, blev nyss intervjuad av The Sun. Det vimlar av TV-kameror på klubben dagen efter. För en dag står lilla Exeter City i fokus för sin fotboll.
Kennedy har somnat. Scott Hiley försöker slita sig från fansen på puben. Alla vill prata med hjälten som räddade bollen på mållinjen. Dottern har slocknat på hans axel. Hustrun går till slut ut i bilen och ringer maken på mobilen. Till höger om Scott: David Treharne, klubbens ordförande.

Steve heter Perryman i efternamn och förefaller vara den sista nödvändiga pusselbiten som krävs för att få Exeter City på fötter igen. Alla i och runt klubben relaterar till honom – »If Steve says so, then it’s okey«,

»If there’s a role model for me, it’s Steve Perryman«, »His presence is crucial for the club«.

Perryman är en legendarisk Tottenhamspelare som blev assisterande manager för samma klubb efter karriären. Han blev förskräckt och förnedrad av maktspelet och egoismen i klubbledningen och den engelska fotbollssocieteten och fick snart kicken. Perryman flydde till en framgångsrik och lönsam managerpost i Japan.

Han säger att om den sista tiden i Tottenham fick honom att »fall out of love with football«, så gav tiden i Japan honom ny insikt i vad ett starkt kollektiv kan uträtta, Perryman talar ofta och gärna om begreppet »togetherness«. Tillbaka i England blev han kontaktad av David Treharne. Perryman kände att han hade både lust och råd att ta uppdraget som ideellt arbetande klubbdirektör i Exeter City.

Den här dagen som inte liknar någon annan dag träffar Perryman den unge managern Alex Inglethorpe ute på klubbens vackert belägna träningsanläggning Cat & Fiddle. Inglethorpe skissar på den tänkta laguppställningen inför matchen mot Billericay Town i FA Trophy-cupen för lag utanför ligan. Alex berättar för Steve att alla som kan bli avstängda till omspelet mot United slipper spela, till exempel ställer han över målvaktshjälten Paul Jones.

Alex Ferguson har redan lovat att ta med de stora kanonerna till St James’ Park.

På eftermiddagen lottas FA-cupens fjärde omgång. Alex Inglethorpe tänker inte ens titta.

– Nej, vi tränar. Och varför skulle jag? Det betyder ingenting. Vi har inte slagit Manchester United än.

Någonstans, trots allt intensivt arbete som pågår i klubben, känns det som om det som hänt räcker. Lottningen garanterade en summa i trakterna av en halv miljon pund, eftersom Old Trafford i praktiken alltid är utsåld. I och med omspelet blir det direktsändning i Sky – och ännu mer pengar.

Det är en paradox. Samtidigt som de rika klubbarna (framför allt Manchester United) blivit allt rikare och de fattiga (inte minst Exeter City) blivit allt fattigare – så har nu det globala imperiet gett hoppet tillbaka till det lilla sydkustlaget.

Steve Perryman nickar:

– Utan tvivel. Det här har gett oss en chans att leva.

Den uppenbara frågan är hur det blir om klubben plötsligt börjar tjäna pengar, om fansen kommer att ställa upp på samma sätt.

– That’s the test, säger Perryman. Din framgång kan skapa problem. Kanske är det så att några av dem som jobbat hårt för ingenting, som satt in femtio eller hundra pund i månaden – inte får biljett till returmatchen.

Han lutar sig framåt och viskar att det där skulle han aldrig säga till en engelsk tidning. För då skulle det bli ett jävla liv. Sen fortsätter han:

– Vi kan bara försöka visa att allas slit varit värt något. Förbättra fotbollen, förbättra resultaten, bli ett ligalag igen. Allt är möjligt. I fjol var styrelsen realister – inga pengar, inga köp, inga lånespelare. Klubben skulle överleva, det var allt. Och vi slutade sexa. En plats från play off-plats. Förmodligen över vår förmåga – sett till vad vi hade för lag. Det var faktiskt lite sexigt i fjol. Det var inte ligan, det var klassiska Accrington Stanley och sådana lag. Men det är inte lika sexigt andra året.

Han påminner om att Supporters’ Trust är en ung företeelse. Att Exeter var först ut och att man därmed inte har någon snitslad bana att gå efter.

– Allt är nytt. Men spelarna ska i alla fall leva i området, de ska vara en del av vad vi gör här. De ska vinna eller förlora på lördagen, de ska gå en promenad längs havet på söndagen – och stå upp för klubben, vara stolt över den. Exeter City ska vara en öppen klubb. Den ska vara ärlig, man ska göra misstag och man ska lära av dem.

Steve Perryman blickar ut över de välskötta träningsplanerna. Vid horisonten syns siluetten av ett bergsområde.

– Vi vet inte vart det här leder. Men vi överlever, och det är också en sorts framgång.

 

Fotnot: Under omspelet på St James’ Park gjorde Scott Hiley en tunnel på Cristiano Ronaldo, som vevades på nätet i flera veckor. Manchester United vann med 2-0, efter mål av Ronaldo och Wayne Rooney.