Med 20 minuter kvar att spela ledde Djurgården mot Öster med 4–1. Almanackan visade den 26 oktober 2003. Den allsvenska tabellen sade att hemmalaget redan var klara mästare. För andra året i rad. Nu, i säsongens sista hemmamatch, handlade det om ren uppvisning. Det spelade ingen roll att motståndarna från Växjö kämpade för att hänga kvar i högsta serien. Djurgården var alldeles för bra.
Zoran Lukić lät blicken svepa över de 14 228 åskådarna på Stockholms stadion. Han kunde inte låta bli att le. De tre senaste åren hade Zoran och tränarkollegan Sören Åkeby slutat tvåa, etta och etta i Allsvenskan. Inför den här säsongen hade en del supportrar tyckt att han varit onödigt kaxig som påstått att serien riskerade att bli tråkig eftersom Djurgården var överlägset alla andra lag. Några misstänkte att Zoran drabbats av hybris. Men nu hördes inga invändningar, bara hyllningar och jubel. Avståndet ner till tvåan Hammarby var sju poäng, och som en sista maktdemonstration lobbade Kim Källström in 5–1 från snäv vinkel.
Zoran klappade om Åkeby och spetsade öronen. Under den gråkalla hösthimlen skanderade publiken på Stadion: »Vad var det Zoran sa? Vad var det Zoran sa?« Det var nästan för bra för att vara sant – han behövde inte ens påminna om utspelet själv.
På presskonferensen efter utskåpningen sade Sören Åkeby att han nog aldrig sett Djurgården spela bättre fotboll. Han såg rörd ut och det kunde man förstå, det här var hans sista match med laget. Redan nästa dag skulle han börja sitt nya tränaruppdrag i danska Århus. Innan Åkeby lämnade podiet förklarade han att han trodde på fortsatta framgångar för Djurgården. Visst, Kim Källström var på väg bort – men klubben hade redan visat att man klarade av att tappa nyckelspelare. Under sommaren hade såväl Mikael Dorsin som Johan Elmander försvunnit och Djurgården hade fortsatt vinna ändå. Dessutom, påpekade Åkeby, var juniorlaget framme i SM-final.
