En oväntad vänskap

Ljungskile SK var överlevarklubben från vischan som hade börjat tvivla. Zoran Lukić var den gamla guldtränaren från Stockholm som de flesta hade glömt. Vem behövde vem mest?

Med 20 minuter kvar att spela ledde Djurgården mot Öster med 4–1. Almanackan visade den 26 oktober 2003. Den allsvenska tabellen sade att hemmalaget redan var klara mästare. För andra året i rad. Nu, i säsongens sista hemmamatch, handlade det om ren uppvisning. Det spelade ingen roll att motståndarna från Växjö kämpade för att hänga kvar i högsta serien. Djurgården var alldeles för bra. 

Zoran Lukić lät blicken svepa över de 14 228 åskådarna på Stockholms stadion. Han kunde inte låta bli att le. De tre senaste åren hade Zoran och tränarkollegan Sören Åkeby slutat tvåa, etta och etta i Allsvenskan. Inför den här säsongen hade en del supportrar tyckt att han varit onödigt kaxig som påstått att serien riskerade att bli tråkig eftersom Djurgården var överlägset alla andra lag. Några misstänkte att Zoran drabbats av hybris. Men nu hördes inga invändningar, bara hyllningar och jubel. Avståndet ner till tvåan Hammarby var sju poäng, och som en sista maktdemonstration lobbade Kim Källström in 5–1 från snäv vinkel.

Zoran klappade om Åkeby och spetsade öronen. Under den gråkalla hösthimlen skanderade publiken på Stadion: »Vad var det Zoran sa? Vad var det Zoran sa?« Det var nästan för bra för att vara sant – han behövde inte ens påminna om utspelet själv.


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto