Ensamhetens lov

Han har gjort 53 landskamper för England, spelat både EM och VM, vunnit FA-cupen och hållit nollan i Premier League fler gånger än någon annan målvakt. Så vad gör David James på en i­solerad vulkanö utanför Island?

Slutdestinationerna för fotbollsspelares karriärer är ibland lätta att förutsäga. Det är logiskt att den nyfikne och extravagante Christian Wilhelmsson tar chansen att spela hem några sista miljoner bland de artificiella öarna i Dubai. Ingen lär ha förvånats av att David Beckham tackades av i en klubb utan ekonomiska begränsningar i en av världens modehuvudstäder. Lika självklart känns det att Francesco Totti och Steven Gerrard blir kvar i sina klubbar karriären ut.

Det finns dock spelare som har sökt sig till mer oväntade platser.

Om du vill ta dig till Västmannaöarna måste du först hoppa på ett plan till Keflaviks flygplats. Därifrån får du kryssa genom Reykjavíkstrafiken och vidare ut på Ringväg 1, som slingrar sig genom ett ödsligt svart landskap. Vart du än vänder blicken ser du kilometer av vindpinade vulkanstensvidder som nästan helt saknar träd. Det känns som att köra bil på månen.

Annons

Emellanåt fylls bilen av en stickande svavelstank – och snart ser du hur det ryker från gejsrar och bubblar i jorden vid sidan av vägen.

Efter två och en halv timme tornar den snötäckta vulkanen Eyjafjallajökull upp i horisonten. När du hör dånet från ett 60 meter högt vattenfall som störtar ner för ett grästäckt stup är det dags att svänga vänster. Efter ytterligare några minuter är du framme vid en oansenlig färjeterminal på Islands sydspets. Om det inte blåser för mycket – vilket det ofta gör – kan du kliva på fartyget Herjólfur. Är du inte rädd för vågor kan du sedan ställa dig på däck och hålla dig i relingen medan båten skumpar ut i havet. Du färdas nu längs den linje där de eurasiska, afrikanska, nord- och sydamerikanska kontinentalplattorna skiljs åt. Snart kommer du att se små gröna vulkanöar skjuta upp ur djupet.

När färjan glider in i en smal passage nedanför en vertikal klippvägg blandas vågskvalpet med grymtanden från tusentals lunnefåglar. På andra sidan ser du hur ett litet samhälle med låga vita hus breder ut sig vid foten av två svarta vulkaner. Det är Hemön, den enda av Västmannaöarna som är bebodd. Eftersom de flesta av de 4 221 invånarna arbetar till sjöss kommer du med största sannolikhet att finna samhället öde.

Fem minuters promenad uppför de tomma gatorna från hamnen ligger en tvåvåningsbyggnad med flagnad färg och saltfläckade fönster. Ett egentryckt A4-ark på dörren förkunnar att bottenvåningen inhyser »Victors frisersalong«. Om man passerar soptunnorna i gränden vid sidan av huset och kliver uppför den mossbevuxna stentrappan kommer man in i en lägenhet med kala väggar. Under köksbordet ligger tre hopborstade högar av damm och grus. På ett element hänger fyra stelnade fotbollsstrumpor på tork.

Mitt i rummet, i en nersutten vit skinnsoffa, ligger en man som har gjort 53 landskamper för England och som för bara tre år sedan var landets förstemålvakt i VM. Han är klädd i höga Nikesneakers, fotbollsshorts och en målvaktströja med bokstäverna ÍBV tryckta över bröstet.

Sedan David James lämnade Championshipklubben Bournemouth i april och skrev ett säsongslångt kontrakt som spelande assisterande tränare med Västmannaöarnas enda fotbollslag, är det här hans hem. Han har inte brytt sig om att inreda, men funderar på att köpa nya gardiner. De senaste månaderna har han haft svårt att sova. Vanligtvis vaknar han vid tretiden på morgonen av att solen skiner in genom glipan mellan fönstret och den feldimensionerade rullgardinen. Han brukar somna om, men vaknar sedan till med jämna mellanrum ända tills klockan på hans smartphone visar nio. När han släntrat ner till kaféet på hörnet och ätit frukost brukar han sjunka ner i soffan med sin laptop för att analysera ÍBV:s senaste match eller studera något kommande motståndarlag. Vid tolvtiden tar han sin Toyota Prius till träningsanläggningen, där han dricker kaffe, snusar isländskt snus och förbereder dagens pass tillsammans med ÍBV:s huvudtränare Hermann Hreidarsson – en av öns bästa fotbollsspelare genom tiderna. Så sitter de i några timmar. Eftersom de flesta av lagkamraterna arbetar på fiskfabrikerna i hamnen tränar de inte förrän på kvällen.

När David kommer hem efter träningen dunsar han vanligtvis ner i soffan igen. Där ägnar han kvällarna åt att twittra eller bläddra i någon av sina konstböcker. Oftast är han inte i säng förrän efter midnatt.

Men just den här dagen är han ledig, och bläddrar igenom bilderna i sin smartphone.

– Jag ska visa dig något, säger han. När jag får tid och inspiration gillar jag att måla porträtt. Ett tag när jag spelade för Manchester City bodde jag ensam och hade massor av tid. Då målade jag bokstavligen medan jag lagade mat. Självporträtt. Min exfru sa: »Fucking a, du gör inget annat än att måla av dig själv.«

Han håller upp telefonen.

– Det är inte stor konst, men här är ett exempel. Jag vet inte vad det där är för ros, men den har något med känslor att göra. Jag satt och funderade: »Hur kan jag uttrycka det faktum att jag inte riktigt kan nå känslorna?« Så jag gjorde den här.

Displayen visar en oljemålning av en hand som omsluts av ett glasliknande klot. Fingrarna försöker förgäves tränga ut för att röra vid en rosafärgad ros.

– Det där är min hand som försöker nå känslorna, men jag är omgiven av en bubbla som hindrar mig.

 

En vinternatt 1973 när Grímur Gíslason var åtta år gammal väcktes han av sin pappa som förklarade att vulkanen fått ett utbrott. Genom sovrumsfönstret såg Grímur att ett eldsprutande berg liksom trängt upp ur jorden, och att hela den östra sidan av ön glödde och brann.

Annons

Grímurs pappa, som hade en liten fiskebåt, ledde familjen ner till hamnen. Där samlades snart resten av Hemöns då drygt 5 000 invånare. De insåg alla vilken tur de hade. I vanliga fall var många av fiskarna ute på havet vid den här tiden, men eftersom vädret under dagen varit så dåligt låg det tillräckligt med båtar i hamnen för att alla skulle kunna köras i omgångar till fastlandet.

När morgonen kom var Hemön helt övergiven, sånär som på några män som ställt sig med brandslangar och sprutade havsvatten på den rinnande lavan för att hindra den från att täppa igen hamninloppet.

Grímur och de andra öborna inhystes i trånga förläggningar i Reykjavík. Där blev de kvar tills utbrottet var över ett halvår senare. När de återvände hade den stelnade lavan som runnit ut över öns kanter fått den att bli 200 hektar större. Grímurs familj fick gräva fram sitt hus under ett meterdjupt täcke av svart vulkanaska. Vulkanen, som döptes till Eldfell, hade dessutom slungat in stora glödande stenar genom flera av fönsterrutorna. Grímurs familj tillhörde dock de lyckligt lottade. Flera av grannhusen hade helt begravts och krossats under lavan.

En person hade passat på att bryta sig in i apotekets källare för att stjäla mediciner när staden var utrymd. Tyvärr märkte han inte att den tunga, osynliga gas som rann ner från vulkanen samlades på öns lägsta punkt. Mirakulöst nog blev han Eldfells enda dödsoffer.

För de vuxna innebar arbetet med att återställa staden en påminnelse om deras egen litenhet inför naturens krafter. För Grímur Gíslason betydde det att han för första gången sedan han började gå till arenan Hásteinsvöllur förhindrades att gå på ÍBV:s matcher.

Hemmahamn. När färjeläget i Landeyjahöfn invigdes 2010 förkortades restiden över havet med två timmar och en kvart. Hemön har en flygplats med förbindelser till Reykjavik, men få lokalbor använder den eftersom flygen ofta ställs in på grund av vädret.
Natur och civilisation. Efter Eldfells utbrott var kyrkogården så täckt av vulkanaska att det enda som syntes var den vita bågen med texten: »Jag lever och ni kommer att leva.« Bland det första öborna gjorde när de återvände var att gräva fram varenda gravsten.
Växande Imperium. Grímur kokkur, mikromatsföretaget som ÍBV:s mest fanatiske supporter Grímur Gíslason startade i källaren, förfogar i dag över ett modernt provkök och 20 anställda. Sonen Halldór Sæver Grímsson är en av dem.

Ändå sedan flottan tog fotbollen till Hemön i början av 1900-talet har det lilla samhället mer än något annat präglats av tre saker: fisket, vulkanerna och fotbollslaget ÍBV. Laget deltog i det första isländska mästerskapet 1912, och trots en liten befolkning har klubben sedan 1970-talet mestadels hållit till i den isländska förstaligan. En förklaring är att ön är så otillgänglig att motståndarna ofta varit trötta redan när de kommit fram.

Eftersom Hásteinsvöllur under vulkanutbrottet 1973 hade begravts av aska tvingades ÍBV att spela sina hemmamatcher på fastlandet. Grímur fick nöja sig med att se laget träna på den provisoriska planen mellan fisklådorna i hamnen.

Säsongen därpå var Hásteinsvöllur återställd. Under de kommande åren blev Grímur Gíslason känd som en av klubbens största supportrar. I likhet med några hundra andra personer gick han på lagets alla matcher, men till skillnad från dem härmade han publiken på de engelska matcher han sett på TV. De andra supportrarna stirrade på Grímur, som skrek, sjöng och visslade. Det kändes liksom lite fånigt att skrika så hysteriskt på spelarna, de jobbade ju på samma fiskfabriker som åskådarna själva.

Av någon anledning störde det aldrig Grímur. Efter förluster kunde alla se hur den passionerade supportern körde fram och tillbaka över den lilla ön i timmar för att lugna ner sig.

När han var tjugo år fick han en son, och så snart Halldór Sævar Grímsson var gammal nog att följa med till Hásteinsvöllur blev han den andra halvan av Grímurs ÍBV-klack.

1979 vann ÍBV den isländska ligan för första gången, och under de kommande decennierna fostrade ön några av Islands främsta fotbollsspelare. På 80-talet öste »Sigi« Sigurvinsson in mål för Standard Liège och VFB Stuttgart. Några år senare såg Grímur och Halldór Sævar hur en av vänsterbackarna från juniorlaget utvecklades till en av ÍBV:s viktigaste spelare. De var förvånade – Hermann Hreidarsson sågs som en skämtare som inte tycktes ta någonting på allvar, en glad lax som brukade kröna blöta fester med sin usla tolkning av Blue Suede Shoes. Samtidigt utmärkte han sig på planen med en sällsynt resolut stil och ett starkt huvudspel. Det ledde så småningom till att han utsågs till lagkapten för det isländska landslaget, där han ledde andra ÍBV-produkter, som Ívar Ingimarsson, Gunnar Heidar Thorvaldsson och Tryggvi Gudmundsson.

1997 ledde Hreidarsson ÍBV till lagets bästa säsong på länge. Men när ÍBV i sista omgången ställdes mot ärkerivalen KR, hade han köpts av Crystal Palace.

ÍBV lyckades ändå vinna matchen – och därmed ligan. På färjeresan tillbaka till Hemön firade spelarna tillsammans med Grímur, Halldór Sævar och de andra medresta supportrarna. När Herjólfur lade till välkomnades de med fyrverkerier, och ännu mer öl. Grímur och Halldór Sævar tog ledigt från jobbet och festade i flera dagar.

Året därpå försvarade klubben titeln. Grímur firade genom att säga upp sig från sin pappas fiskfabrik. Istället startade han företaget Grímur kokkur och började tillverka mikrofärdiga fiskrätter i källaren.

Under de följande åren åkte ÍBV upp och ner mellan första- och andradivisionen, samtidigt som Grímur kokkur tog över allt större delar av den isländska frysmatsmarknaden och flyttade till större lokaler.

Inför årets säsong återvände så Hermann Hreidarsson, som efter en lång karriär i England fått smeknamnet »The Herminator«, och utsågs till tränare för ÍBV. Grímur var skeptisk. Hermann hade aldrig tränat något lag tidigare. Och han verkade i ärlighetens namn inte vara tillräckligt seriöst lagd för att göra det. När han dessutom började med att sanera klubbens ekonomi genom att sparka åtta nyckelspelare förberedde Grímur sig på ett hemskt år.

Men så, en kväll när Grímur satt hemma och åt Grímur kokkur-fiskbullar tillsammans med sin familj, såg de på TV att en engelsk tidning skrivit att den förre landslagsmålvakten David James var på väg till Västmannaöarna för att skriva på för ÍBV. Grímur och Halldór Sævar trodde inte att det var sant, det var »som om Michael Jordan i slutet av sin karriär skulle börjat spela för ett isländskt basketlag«.

 

– Hermann! Hermann! Hermann!

En kvinna i röd kappa, som håller en docka tryckt mot bröstet, ropar efter en grå Ford som kör in på Hásteinsvöllurs parkering. Det är 90 minuter kvar till hemmamatchen mot Fram när Hermann Hreidarsson kliver ur bilen i flip-flops. Han klappar kvinnans docka på huvudet innan han släntrar in i klubbhuset. Proceduren upprepas varje gång en ÍBV-spelare anländer.

Några minuter efter Hermanns ankomst svänger en mörkgrå Toyota Prius in på parkeringen. Från bilhögtalarna dundrar De La Souls 3 Feet High and Rising.

– James! James! ropar kvinnan.

Bakom ratten nickar David James i takt med musiken. Så sitter han i tio minuter innan också han kliver ut på parkeringen, hälsar på dockan och går in i omklädningsrummet.

40 minuter senare går han, tillsammans med resten av laget, över parkeringen och vidare ner i en minimal tunnel under en nybyggd cementläktare. Jag följer efter dem.

Att komma ut till gräsmattan på andra sidan är en upplevelse. Ovanför den ena långsidan reser sig ett mäktigt, brant berg. Bakom målet breder havet ut sig. Snart väller åskådarna in över berghällarna från alla möjliga håll. Eftersom anläggningen inte är inhägnad står unga biljettrivare slumpvis utplacerade runt gräsmattan.

Många struntar dock i att köpa biljett och nöjer sig med att parkera sina bilar vid sidan av vägen, så att de kan se matchen i luftkonditionerad värme. Andra fäller upp varsin tältstol bredvid de bräkande fåren på bergssluttningen och knäpper upp några medhavda burköl.

Förra säsongen låg publiksnittet på omkring 600 personer. Sedan Hermann och David kom har det fördubblats. Dagens publiksiffra landar runt 1 000. Eftersom en stor del av invånarna är sjömän som i långa perioder är ute på havet betyder det att nästan en tredjedel av människorna som faktiskt befinner sig på ön är här.

Och även om laget inte har spelat någon sprudlande fotboll under säsongen har den unga truppens resultat överträffat allas förväntningar. Med bara en förlust och sex insläppta mål på sju matcher ligger de på femte plats. På hemmaplan har de bara tappat poäng en gång i år. Allt talar för att dagens match borde bli en bekväm seger.

När domaren blåser igång matchen bankar Grímur Gíslason och sonen Halldór Sævar på varsin virveltrumma. De övriga åskådarnas försiktiga applåder drunknar i den ilande vinden.

Omedelbart börjar David James – eller »Big Dave« som åskådarna kallar honom – gestikulera och styra sina spelare.

Annons

– Fall back, Ragnar, fall back!

– Easy, Gunnar! I’m with you!

Vinden river i hans uppklippta afro.

Gästerna Fram skapar inga riktiga farligheter, om man inte räknar ett tillfälle i andra halvlek när David James hoppar upp för att mota ett inlägg – men bollen blåser undan och den 194 centimeter långe målvakten boxar i luften innan han landar över ryggen på en av Frams anfallare.

Uppe på sluttningen brister en rökande fiskare ut i ett stort leende medan han drar ner overallens blixtlås för att kissa i gräset:

– Det är inte logiskt, säger han. Jag undrar fortfarande vad i helvete han gör här.

Han är inte den ende runt planen som undrar. Sedan David James debuterade för Watford FC 1989 har han inte bara haft en framgångsrik fotbollskarriär. Han har också blivit en omsusad och förmögen medial stjärna. Efter tre säsonger i Watford värvades han till Liverpool FC, där han petade legendaren Bruce Grobbelaar. Snart tog han även David Seamans plats som Englands förstemålvakt. I de brittiska tabloiderna kunde man läsa listor över hans många spektakulära frisyrer. På reklampelare och i tidningar över hela världen kunde man se honom visa tvättbrädan i annonser för H&M och Armani.

Efter sejourer i Aston Villa, West Ham och Manchester City hamnade han i Portsmouth, där han, tillsammans med bland andra Hermann, vann FA-cupen 2008. Under sin tid i klubben slog han en rad rekord: han blev den målvakt med flest Premier League-matcher på meritlistan och kunde dessutom skryta med att ha hållit nollan flest gånger av alla. Fram till den gångna säsongen, då Ryan Giggs passerade honom, var han också den spelare med flest gjorda matcher i Premier League.

Man kan invända att David James under hela sin karriär gjort sig känd för att inte vara som andra välbetalda fotbollsproffs. Han har skrivit krönikor i The Observer, målat tavlor och aldrig umgåtts särskilt mycket med sina lagkamrater. Men ändå: fiskaren har rätt. Det mest logiska hade varit att utnyttja sin stjärnstatus till att runda av karriären med en fet lön i Mellanöstern, Kina eller någon av USA:s soligare stater.

Hásteinsvöllur. David James blev förjust första gången han såg ÍBV:s anläggning. »Nothing flash – just how I like it. Jag vet att några av Hermanns andra vänner varit här och tyckt andra saker. Primadonnas.«
Drive-in. Sedan Hermann kom hem, och fick med sig David James, har ÍBV:s publiksnitt fördubblats. Åskådarna har sett laget vinna fyra av säsongens första fem hemmamatcher.
Inspiratör. »Till skillnad från Hermann har jag ingen historia med den här klubben, men så länge jag är här är mitt fokus att få enskilda spelare att utvecklas så mycket som möjligt.«

Med 20 minuter kvar av matchen är ställningen fortfarande 0–0. När Hermann reser sig på bänken går Grímur igång på trumman. Varje gång tränaren förbereder ett byte vänds publikens blickar mot sidlinjen. Inför säsongen hoppades många att den forne landslagskaptenen själv skulle spela, men inför den första matchen beslutade han att lägga allt fokus på att coacha laget. När han ändå bytte in sig själv i premiärens 87:e minut uppstod så stor glädje att poliserna som såg matchen från radiobilen vid vägen började tuta. Sedan dess har han bara gjort några enstaka inhopp när han velat ändra matchbilden. Den här dagen uppstår inte det behovet. I den 82:a minuten petar ÍBV:s försvarare Gunnar Már Gudmundsson in bollen bakom Frams målvakt. Grímur reser sig upp och dundrar igång en virvelkavalkad.

När domaren blåser av matchen sträcker David James armarna över huvudet och jublar.

 

Jag står utanför omklädningsrummen och väntar. En efter en slinker de nyduschade spelarna ut och sätter sig i sina bilar. Efter en halvtimme tycks alla spelare ha åkt hem. När det har gått 45 minuter öppnas dörren bredvid, den till hemmatränarnas omklädningsrum. Ut kliver David, i nedhasade matchstrumpor och med en halvdrucken ölburk av märket Viking i handen.

– Where the fuck did everybody go?

Bakom honom kommer också Hermann ut, och vi slår följe till ett samlingsrum där någon har dukat fram potatis, remouladsås och fiskbullar från Grímur kokkur. David fyller en tallrik och slår sig ner bredvid Frams två tränare.

Efter en stunds småprat om domare, golf och midnattssol berättar David för tränarkollegorna om sin första dag i ÍBV.

– När jag kom hit fick jag en knallrosa tröja med en etta på. Jag trodde att det var träningsstället och tog på mig den. Sedan gick jag ner på stan och handlade innan jag åkte till den första träningen. Där träffade jag Hermann och sa: »Tack för tröjan, vad fin! Hur ser kläderna ut som jag ska spela i?« »Det är de«, sa Hermann. Jag skämdes. Det måste ha sett ut som om jag inte kunde vänta på att börja spela när jag gick runt på stan klädd för match.

David sväljer den sista fiskbullen och säger farväl till Frams tränare. Hermann ger dem ett stort leende och varsin stenhård dunk i ryggen. Sedan kör han till en bar i hamnen där de ska möta upp resten av laget. De har några dagars uppehåll i spelschemat och Hermann har planerat en utekväll. Lagets tredje sedan de drog igång sin säsong fyra månader tidigare.

– Men jag har lovat min fru att åka till Reykjavík tidigt i morgon bitti för att packa upp containern med alla våra saker från England, säger Hermann.

Han parkerar bilen över en trottoarkant, öppnar bakluckan och plockar fram en necessär. Efter att ha strukit deodorant under armarna och kört gelé genom håret torkar han av händerna på jeansen, dunkar mig i ryggen så att jag nästan tappar andan och glider in på restaurang Slippurinn.

Snart sitter hela laget samlat runt ett långbord i det ombyggda båtvarvet. En spelare beställer in en vikvalskotlett. Hermann köper öl och mojitos, medan David James lägger in en lössnus och bjuder de yngre killarna på anekdoter från sin långa karriär.

– Jag ska berätta en historia om när vi skulle spela FA-cupkvartsfinal med Portsmouth och lottades mot Man United på Old Trafford. It was a bit of a damp. I fucking hate Old Trafford. De hade det bästa laget de kunde ha. Rooney, Nani, Ronaldo, fucking – they were all there.

En efter en tystnar spelarna runt honom för att höra historien. Hälften av dem var inte ens födda när David James karriär startade.

– Harry Redknapp, vår manager, var bra på att få oss att glömma vilka vi spelade mot. Det är meningslöst att fokusera på det – för då är det värsta som kan hända att de byter ut Ronaldo, och så ställs du plötsligt mot någon du inte känner till – vad gör man då?

Han låter händerna falla mot bordet.

– Hur som helst, we got battered for 85 minutes, fick en straff, satte den och vann med 1–0. That was it. Varenda Unitedspelare tyckte att de skulle ha vunnit matchen – men det gjorde de inte. För när jag gick ut och försökte blocka deras skott fokuserade jag på mitt och stod rätt. Man förlorar aldrig innan matchen börjat. Alla deras spelare var bättre på pappret, men det spelade ingen roll. De gjorde inga mål. Vi gjorde ett.

Han tar en klunk öl och sammanfattar: Grunden i hans fotbollsfilosofi är att försöka förstå sig själv.

– Vi kan fortfarande vinna ligan, vi kan vinna cupen och vi kan ta oss vidare i Europa League. Men det betyder inte automatiskt att någon av oss utvecklas som spelare. Vi kan få till en bra organisation och lagdynamik, men det behöver inte innebära att vi förbättras som individer. Does that make sense?

Spelarna läppjar på sina sugrör och nickar.

– Det handlar inte om att vi ska vara egoistiska och fuck everyone else, men om ni vill förbättras som spelare – tänk inte på 90 minuter, tänk på vad du gör under hela säsongen. Brukar ni se era matcher på video? Gör det. Jag talar av erfarenhet nu. Vissa säsonger kan man bara rida genom säsongen: »Åh, vi vann – bra, jag är glad. Åh, vi förlorade – jag är besviken. Åh, vi spelade lika – whatever.« Om ni tittar på er själva på video börjar ni förstå vad ni gör. Ni kan vara så anala ni vill. Det kan vara: »Shit, där slog jag en dålig passning.« Eller: »Där slog jag en bra passning.« Det viktiga är att videon ger dig möjlighet att förstå varför det var en dålig passning. Du kanske tittade på fel spelare. Du inser att du har vissa mönster i ditt spel och lär känna dig själv som spelare. När du har insett det förvandlas den där passningen från att vara ett misstag till att bli ett tillfälle att utvecklas.

Hermann ropar in en ny runda öl och David James berättar att han, när han flyttade till Hemön, började läsa en distanskurs i psykologi.

– I dag på matchen lade jag märke till att ni sätter på er benskydden redan till uppvärmningen. Varför? You’re not gonna fucking tackle anyone, right? Little Gunnar satte till och med på sig hela sitt matchkit. Så här tänker jag: Om vi har match på söndag kommer vi att träna onsdag, torsdag, fredag, lördag. Sköter ni träningarna så kommer de 40 minuterna före matchen inte att förändra någonting. De är bara till för att värma upp kroppen. Ögonblicket när man sätter på sig matchkläder och benskydd säger man till sig själv: »Game day, nu kör vi!« Om du går ut till uppvärmningen med en massa tankar i huvudet stressar du upp dig själv redan 40 minuter före matchen. Slår du en dålig boll på uppvärmningen stressar det upp dig i onödan. När matchklockan visar 90 minuter har ditt huvud redan gjort 40 minuters övertid. Du slösar inte med din fysiska energi, men med din mentala. Does that make sense?

Han lutar sig tillbaka.

– När jag spelade för Liverpool hade jag en 24 timmar lång ritual före varje match. Jag var så fucked up. Jag ville alltid ha sex med min dåvarande fru kvällen före match. Jag ville egentligen inte ha sex, men jag såg det som något jag var tvungen att göra för att spela bra. Och jag var tvungen att runka före varje match.

Spelarna fnissar.

No, no, fortsätter David. Seriously. Det här var före internet. Har ni fortfarande porrtidningar?

Spelarna tittar förvånat på varandra.

Anyways, när vi åkte på bortamatcher köpte vi a stash of porno, och drog direkt till hotellet.

David gör några svepande rörelser med högerhanden fram och tillbaka över knäet och låtsas att han snart ska spela bortamatch på Highbury. Så gör han en min som ska simulera en utlösning.

That’s it. I’m ready for the game.

En spelare skrattar försiktigt. Ingen verkar riktigt veta vad de ska säga.

David James vänder sig till den 20-årige mittfältaren Vídir Thorvardarson:

– Har du någon ritual före match?

Vídir tittar upp från sin mojito.

– Eh, jag knyter alltid min vänstra sko först.

Innan David hinner utveckla sin teori om att Vídirs ritual inte gör honom till en bättre spelare flyger Hermann upp från sin stol och hojtar att det är dags för snaps. När alla fått varsitt glas börjar han sjunga en högstämd melodi på isländska. David och resten av laget reser sig och stämmer in. Det låter så pampigt att jag gissar att det är någon gammal lokal hymn. När sista versen är avriven höjer Hermann sitt glas och vrålar så att saliven skvätter:

Aaaaaaaaaarriba! Abajo! Al centro, Butragueño! Skål!

Jag tänker på en artikel från 2009 då Daily Mail publicerade tre bilder på Hermann när han, mitt i Portsmouths försäsong, besökte en nattklubb. På den första bilden står han på händer på bardisken. På den andra har han precis dunsat ner i baren med huvudet före. Den tredje bilden är tagen när han precis är på väg att falla ner från disken, rakt ner på golvet. Rubriken löd: »Is that really pre-season training, Hermann?« Vid ungefär samma tid fick David James kritik för att vara ett dåligt föredöme när han erkände att han under de första 15 åren av sin karriär rökte 20 cigg om dagen. Här på Slippurinn applåderar människorna vid borden runtomkring när spelarna skålar.

Vi sveper glasen och jag frågar Hermann vad det var för sång. Han förklarar att den »handlar om öl«.

När klockan är över midnatt öser Hermann upp en hög med pengar på bordet och beordrar alla att lägga tre mynt i handen och knyta näven. Sedan ska alla gissa hur mycket pengar spelaren bredvid har. När Hermann vunnit brister han ut i ett gapskratt, dunkar en av spelarna i ryggen och springer iväg till baren.

En halvtimme senare stänger restaurangen och de flesta spelarna lämnar baren. David och Hermann sitter kvar till klockan tre. Därefter går de till Hermanns systers lägenhet, som står tom sedan hon flyttade till Norge, där de fortsätter att dricka whisky och snacka fotboll.

Klockan är över fem, och solen skiner genom glipan mellan rullgardinen och fönsterlisten, när David James faller ner på sängen i lägenheten ovanpå frisersalongen.

Vardag. Askmolnet från Eyjafjallajökull innebar kaos för världens flygresenärer 2010. Hemöborna fick mer konkreta bekymmer. Molnet förmörkade himlen och täckte ön i aska.

 

Tre timmar senare vinglar Hermann, som jag misstänker fortfarande är full, ombord på färjan mot fastlandet. I normala fall brukar han, med hjälp av en pistol som bländar fartkamerorna, bränna till Reykjavík på en och en halv timme. I dag har han tvingat upp sitt kusinbarn som ska köra bilen åt honom. Efter att ha gett några ryggdunkar till dem på båten som han känner – biljettkontrollanten, de två äldre männen i kön, städaren i kafeterian; han går till och med in till kaptenen och slår honom mellan skulderbladen – sätter han sig vid ett avskilt bord med en pappmugg extra starkt kaffe och berättar hur han fick David James till Västmannaöarna.

Berättelsen börjar sommaren 2007. När Hermann Hreidarsson kom till Portsmouth var han uppspelt över att få spela tillsammans med David James och Sol Campbell under tränaren Harry Redknapp. Tidigare hade Hermann spelat i lag som Ipswich, Wimbledon och Charlton. Nu hade han äntligen kommit till en klubb som hade chans att vinna något.

– Det David presterade varje dag på träning, skotten han stoppade – jag har aldrig sett något liknande, berättar Hermann. Som försvarare hörde man alltid hans röst bakom sig. Vi höll nollan 22 gånger den säsongen.

De fick tre säsonger tillsammans, och även om de inte träffades mer än en handfull gånger vid sidan av fotbollen kom de bra överens. Eller som David James sade till mig: »Jag är inte så social, men jag gillade honom. Han har alltid varit lite annorlunda.«

Efter förra säsongen såg det inte ut som om Portsmouth skulle ge Hermann Hreidarsson något nytt kontrakt. Hans plan var att utbilda sig till tränare och skaffa ett jobb i något ungdomslag. På sommaren åkte han och familjen hem till Island under sex veckor. När hans döttrar, som är födda och uppvuxna i England, sade att de ville flytta till Island bestämde han sig. Familjen hade anpassat sig efter honom i 15 år. Nu skulle han göra som de ville. När hans moderklubb frågade om han ville ta över som tränare tänkte han att det kunde vara ett bra sätt att prova den yrkesrollen.

– Jag kom in i en svår situation, säger han och masserar tinningen med handen. Vi var tvungna att göra oss av med åtta av våra bästa spelare inför säsongen.

Två av de positioner som fattades efter den ekonomiska utrensningen var en målvakt och en assisterande tränare.

– Att jag kom att tänka på David handlade inte om att han är ett stort namn som skulle locka sponsorer och publik. Däremot skulle det betyda väldigt mycket för killarna att få hit någon som sett allt under 26 års tid. David var fortfarande under kontrakt med Bournemouth, men jag visste att managern signat en ny förstakeeper och att James påbörjat en utbildning för att bli tränare.

Hermann ringde och erbjöd David att komma till Island för att träffa spelarna och titta på ön.

Tidigare under sin karriär hade David flera gånger tackat nej till anbud för att han inte ville flytta från sin nya fru och sina fyra barn från det första äktenskapet, men nu verkade situationen vara annorlunda.

När de skulle åka över till Hemön var vinden så stark att färjan inte gick. I väntan på bättre väder fördrev de tre dagar vid gejsrar, vattenfall och huvudstadens bardiskar. När de till slut kom över till ön fick David se träningsfaciliteterna och träffa spelarna.

– Väl på plats var han inte särskilt svårövertalad. Han älskar fotboll, hans mål är att bli manager och han insåg att det här gav honom chansen att vara med och träna ett lag i en europeisk förstaliga. I England skulle han blivit tvungen att börja med att träna ett ungdoms- eller reservlag. Här är det på allvar. Han skrev på för en säsong.

Hermann trycker in en nypa snus under läppen.

– Jag har tagit hit andra vänner som har sagt: »Hur kan du bo här? Här finns ju inget att göra.« Det är en väldigt isolerad plats. Men David är ödmjuk och smart. Han vill se nya delar av världen. Han gillar att hjälpa de unga spelarna att utvecklas och vill ge dem samma möjligheter som vi fick. Vi har en härlig atmosfär – och han uppskattar det. Vi har en anständig anläggning. Här handlar det om passionen för fotbollen. Han får tid att plugga. Det passar honom. Och jag gör mitt bästa för att han ska trivas. Jag tar honom till Reykjavík ibland, visar honom gallerier, gejsrar och vattenfall. Men mest sitter vi och snusar och pratar fotboll. Vi är geeks på det sättet.

»The Herminator«. Hermann tror att förklaringen till ÍBV:s framgångar ligger i öbornas mentalitet. »Jag började arbeta i fiskfabriken när jag var tolv. Varje sommar arbetade jag tolv timmar om dygnet. Så är det för de flesta här.«

Utanför fönstret ser vi hur färjan ankommer land. Hermanns kusinbarn knackar honom på axeln och säger att det är dags att gå ner och sätta sig i bilen.

– David hade möjligheten att åka till Kina eller någonstans i Mellanöstern. Jag kan lova dig att han inte valde Västmannaöarna för pengarna. Här får han något annat. Jag kan inte tänka mig någon annan människa med Davids meriter som passar så bra in i tillvaron här.

 

Under mina dagar på Hemön talar jag med flera öbor som hjälper mig att förstå vad det innebär att bo i ett så litet och isolerat samhälle. Jag inser att det faktum att alla har koll på varandra paradoxalt nog kan innebära att man blir mer tolerant mot varandra. Eftersom alla känner grannen vet de också vad hen går för – och då blir det lättare att överse med hens egenheter. Folk får göra som de vill – så länge de gör det de ska. När Hermann rasade ihop över en bardisk i Portsmouth blev skandalen större eftersom de brittiska tidningsläsarna inte visste att han var på träningsanläggningen i tid och tränade för fullt dagen därpå. På Hemön, där fotbollslaget är en lika självklar del av samhället som fiskarna, tycks folk enbart reagera med glädje när de hör spelarna sjunga ölsången klockan ett på natten. Eftersom de känner Hermann, och de senaste månaderna lärt känna David, vet de att det inte innebär att de kommer att slarva med sitt jobb.

För Hermann och David är det också en snäll miljö att inleda sina tränarkarriärer i. Om de hade börjat arbeta i England – eller till och med i någon av Reykjavíksklubbarna – hade även deras prestationer granskats betydligt mer närgånget. Som David James sade till mig:

– Du får inte reda på resultatet i ÍBV:s matcher förrän tio minuter efter matchen om du inte själv är på Hásteinsvöllur. Och du får ingen rapport från matchen om du inte är en Icelandic football pervert. Den publika fokuseringen är minimal.

Det enda som fortfarande är oklart, både för supportrar som Grímur och för en besökande reporter som jag, är varför en världsberömd och ekonomiskt välmående före detta engelsk landslagsmålvakt väljer just Hemön. Det finns väldigt många assisterande tränarjobb där man utan problem kan smyga under radarn, men som inte innebär att man måste bo i en sunkig lägenhet på en isolerad ö. Den ende som inte verkar tycka att hans val är märkvärdigt är David James själv.

Genom hela sin karriär har han gått sina egna vägar. När jag påtalar att många förundras över hans beslut att flytta hit, ler han bara och säger att han inte bryr sig om vad andra tycker. Det verkar han inte göra i så många andra hänseenden heller. Han kör ingen exklusiv bil, går ofta runt i klubbens träningskläder och har inte några problem med att bo i den oinredda, dammiga lägenheten ovanför frisersalongen. Och när han berättar historier om sin karriär handlar de bara i undantagsfall om åren i landslaget eller i storklubben Liverpool.

På sätt och vis är det som om han aldrig riktigt har passat in i toppfotbollen.

 

Det är eftermiddag och David kliver in på det kafé där Hermann bjöd på frukost under engelsmannens första veckor på ön för att få honom att trivas. Vi beställer två kaffe. David frågar hur jag vill ha det.

– En cappuccino, säger jag.

David James tittar på mig som om jag vore dum och nickar mot den ingrodda kaffebryggaren på pannan vid buffén.

– Med lite mjölk i, rättar jag mig.

Jag betalar och David häller upp kaffe i två pappmuggar när kaféföreståndaren kommer fram till oss. Jag känner igen henne, vi småpratade på ÍBV:s match mot Fram. På bara några dagar i byn hinner man träffa många av invånarna flera gånger. Hon tilltalar David på engelska.

Is the coffee hot?

David stoppar ner fingret i muggen.

Eh, yeah, it’s hot-ish, ler David och tar en klunk av det kalla kaffet.

Vi lämnar kaféet och jag frågar vad det är som gör att han trivs här.

– Av de klubbar jag varit i har Watford, där jag fostrades, och Portsmouth betytt mest. Portsmouth var på alla sätt en klubb som väntade på att bli relegerad, med gamla läktare som kunde klämma in 20 000. Vi passade inte i Premiership. Men vi klarade oss i fyra år. Vi överträffade allas förväntningar. Vi vann till och med FA-cupen.

Han promenerar mot sin Toyota och plockar upp bilnyckeln. Han noterar att jag ser ut som ett frågetecken.

– När jag kom hit första gången påmindes jag om vad jag älskar med fotboll: begränsningar. Här finns inte den bästa anläggningen. Inte det bästa laget. Och det är det som får igång mig. Dagen före den första matchen här var jag lugn som en filbunke. Men när jag vaknade på matchdagen kände jag en känsla jag inte haft på många år.

– Vadå för känsla?

– Jag vet inte. Och det var det vackra. Jag var inte nervös, inte orolig, inte rädd att göra fel. Det var bara en känsla av att jag var på rätt plats. Det var rätt känsla, en känsla av att det här betyder någonting. När jag satt i omklädningsrummet efter matchen sa jag till Hermann att jag inte känt så här på länge. Jag kunde lika gärna precis ha vunnit FA-cupen.

Han klickar upp billåset.

– Hoppa in, så ska jag visa dig något fantastiskt.

Han kör sin Toyota Prius genom ett av samhällets två trafikljus och fortsätter förbi Hásteinsvöllur, där en ung kille trycker en brummande gräsklippare framför sig.

– Där är ju Gunnar!

David James saktar ner, tutar och vinkar till lagets 19-årige mittfältare Gunnar Thorsteinsson.

Upptäckt. Så snart den skotska skolklassen inser att de är på samma badhus som David James fylls hans bassäng av både lärare och elever som vill fotograferas med honom.

Vi kör längs med de branta klipporna som pekar ner i havet. Jag säger att öborna redan tycks ha vant sig vid att han är en del av det lilla samhället.

– I England vill folk ha saker från dig. I Reykjavík säger folk hej. Här får jag ingen special treatment alls.

Jag tänker på när David James, bara några timmar tidigare, låg och stretchade sätesmusklerna i en av flera varma utomhuspooler utanför Hemöns simhall. En rödhårig pojke i tolvårsåldern smög fram till honom och frågade på skotska: »Förlåt, är du David James?« Så snart David James bekräftat vem han var tömdes de andra poolerna på folk. Några sekunder senare trängdes han med den skotska mellanstadieklassen som var här på skolresa. Alla ville ta mobilbilder tillsammans med honom.

– Här får jag vara i fred, säger han. Jag har inga riktiga samtal med folk här eftersom jag inte kan språket. Egentligen pratar jag mest med Hermann. Och vi har en väldigt bra relation. Det finns ett naturligt flow i vår samvaro. Jag blir aldrig trött på honom – och det är ovanligt. Jag brukar alltid tröttna på folk efter ett tag.

Ensam. »En gång när färjan inte gick kom jag inte över till ön. Hermann bokade in mig på ett hotell i Reykjavik, men jag hittade det inte. Jag såg en vulkan, körde åt det hållet och kom fram till ett fantastiskt vattenfall. Ingen annan var där – det var himmelriket.«

Jag frågar om det finns någonting särskilt han alltid har med sig när han reser, för att känna sig hemma.

Han tänker efter.

– Jag visade dig tavlan jag målat av min hand i bubblan, eller hur? Jag har min bubbla, och så länge jag är i den mår jag bra.

– Men när du berättade om den uppfattade jag det som ett problem, invänder jag.

– Det är inget problem för mig, jag har haft den här bubblan i 42 år, det är bara sån jag är. Det är snarare de närmast mig som tycker att det är ett problem.

– Har din familj kommit hit och hälsat på?

– Nej, men jag har varit hos dem två gånger sedan jag kom hit. Min familj skulle ju hellre vilja att jag var hos dem i England. De har svårt att förstå – inte att jag är bortrest, det är bara daddy doing his thing. De har svårare att förstå varför jag är just här. Men jag har förklarat för dem: Jag är inte här for a laugh, jag är här för att lära.

Trots att han säger så är det tydligt att någon del av honom njuter av att vara här. Varje gång vi träffas bläddrar han igenom fotobiblioteket i sin telefon: utöver tavlor han målat är det fullt av fotografier av gejsrar, vattenfall, vulkaner, isländska solnedgångar …

– Jag har rest mycket under åren, men bara sett hotellrum och arenor. Det här är första gången som jag faktiskt bor utomlands. För mig är det ett äventyr, och jag känner att jag kommit till rätt plats.

Vid sidan av vägen står två hajkare och liftar med tummarna. David bromsar och vevar ner rutan.

Aren’t you supposed to be walking? säger han och pekar på deras vandringskläder.

De tittar frågande på honom.

– Äh, hoppa in!

Medan de två männen klämmer in sig i baksätet och presenterar sig med spansk brytning börjar David James överösa dem med frågor.

Sí, sí. Qué se trabaja? Trabajo? Förlåt, min spanska är usel. Vad jobbar ni med?

– Vi är ingenjörer. Vi är här på semester.

– Åh, har ni sett Västfjordarna?

Yes, yes, säger en av spanjorerna på bruten engelska.

– Okej, har ni sett Seljalandsfoss?

– Vad är det?

– Det är ett stort vattenfall, i närheten av färjan. Det måste ni se. Man kan gå in under det. Men den blå lagunen kan ni strunta i. Bara massa turister.

– Tack, svarar den andre. Är du också här och turistar?

– Nej, jag arbetar med fotbollslaget på ön.

– Jaha, är det någon ungdomsturnering här nu?

– Nej, jag arbetar med ett lag här på ön som spelar i den isländska ligan. Vårt damlag har faktiskt en spelare från Spanien som är riktigt duktig. Har ni varit uppe på vulkanen?

Några hundra meter senare hoppar spanjorerna ut ur bilen, och David kör vidare till öns obebodda västra sida, den som aldrig nåddes av lavan 1973. Vi rullar upp på en kulle och David stänger av motorn. Vi sitter kvar i bilsätena.

– Hit brukar jag åka, säger han. Ofta på nätterna, när det inte är några andra här. Det finns en sån otrolig energi och våldsamhet i landskapet.

Jag tittar ut genom framrutan. Det är en häpnadsväckande utsikt. Nedanför vulkanen piskar havet upp vitt skum över de kolsvarta basaltklipporna. Längre ut sticker de gröna vulkanöarna upp ur havet som stora murklor. Bortom dem reser sig den mäktiga Eyjafjallajökull.

Vi sitter tysta i bilen. David vrider upp volymen på bilstereon, som spelar New Orders Age of Consent. Han låter huvudet falla mot nackstödet.

– Jag kan sitta här i timmar, lyssna på musik och bara titta ut.