Klubbgubbar finns i alla föreningar. Men Hasse är Hasse och Hasse kommer man inte runt.
Jag gick med hans dotter Stina i gymnasiet. Hon led alltid på måndagar. Tyckte det var pinsamt när man tog upp hur farsan under helgens match hade gapat halsen ur sig på norra. Han satt längst upp, reste sig och gormade på en i övrigt bibliotekstillknäppt arena. »Nä, föfan, nu rycker viii upp dom!« startade han alltid sitt utrop som på sin höjd togs emot av övriga närkingar med några gäspande klappningar. Hasse stack ut, han vågade drömma. Jag tyckte att han var otrolig.
Nu, 16 år senare, står han i sydvästra hörnet av Behrn Arena och väntar på torsdagens träning. Det gör han varje dag och har så gjort i många säsonger. 10.30 rullar han in med cykeln, fäller ner stödet och haltar fram med sitt onda knä för att öppna grinden till planen. En liten ritual han har, det där med grinden.
– Är jag inte ute med husbilen är jag här, säger Hasse. Alltid.
