Fotbollsinfluencers på Youtube lockade 90 000 till Wembley

Hösten 2011 laddade Olajide Olayinka Williams Olatunji upp sitt första Fifaklipp från sitt pojkrum i Watford – en okommenterad gamingvideo av ett mål signerat Cristiano Ronaldo. Två dagar senare publicerade han nästa klipp. »Get in there my son!« ropade han samtidigt som Franck Ribéry skruvade in ett skott i bortre burgaveln. Med det hade 17-åringen hittat sitt format. Under sitt digitala alter ego KSI fick han snabbt fler följare som han överöste med klipp som alla kretsade kring Fifa. Typiska titlar: »Ibrahimović är en best«, »Ribbträffar och fails« och »Låt oss prata om Fifa 12 – Messi är skräp«.

I dag har KSI byggt upp ett företagsimperium som sträcker sig från att anordna kändisboxning och producera hiphop till att kränga sin energidryck Prime, som på grund av sin hajp länge var praktiskt taget omöjlig att få tag på i svenska butiker. Men framför allt är han frontfigur i Sidemen, en av Storbritanniens största Youtubekanaler. Deras klipp är lika välproducerade som stora TV-program. De har producenter, greenroom, dekor och en armé av kameramän. De är superkändisar som gått från att kommentera Fifaklipp till att våren 2025 fylla Wembley när de själva spelar fotboll.

Sidemen har arrangerat liknande matcher i flera år och engagemanget har växt för varje upplaga. Vid sidan av den traditionella fotbollen har de byggt upp en enorm digital fotbollsvärld, men jag blev ändå förvånad när jag såg att de sålde ut Wembley på några timmar. 90 000 personer kastade sig över biljetter till en match på Korpennivå.

»Det syns att han saknar fotbollserfarenhet – hjärnan vill en sak, fötterna lyder inte.«

Jag googlar fram höjdpunkterna från Sidemens senaste match på West Hams hemmaplan London Stadium. På planen: MrBeast, världens största Youtuber, helt värdelös med en boll vid fötterna. I laget finns också spelevinken Max Fosh, som med alla medel försöker få gult kort för att kunna kontra genom att visa domaren ett Unovändkort. Och så den amerikanska youtubern Speed, som inte lärt sig reglerna och springer offside gång på gång.

Vad är det egentligen jag tittar på? Och vad säger det att detta spektakel nu flyttar in på den heligaste av fotbollsmarker, Englands nationalarena?

I mitt fotbollsgäng visar sig alla ha stenkoll på Sidemen. Jag kallar oss Hägerstensgrabbarna, ett brokigt gäng av unga killar som bor i Stockholms södra förorter och som förenas av spontanfotboll och en Whatsapp-chatt. Bakgrunderna spänner brett: några har somaliskt ursprung, vi har en ryss som pratar franska, en som är född i Uzbekistan. Och så jag, en 28-åring från Uppsala.

När jag under en femmannamatch frågar Hägerstensgrabbarna om Sidemen får jag veta att ytterligare en Youtubematch nyligen har spelats. I Qatar, på VM-arenan Stadium 974. Min 17-åriga fotbollskompis Abbas Yusuf berättar att hans favorit är Chunkz. Dels för att han precis som Abbas har somaliskt ursprung, men framför allt för att han har »härlig energi« och ett smittande skratt. Chunkz har också en fin högerfot. På London Stadium prickade han krysset från långt håll, men han är lika rörlig som en kundvagn. Abbas gillar också 20-årige Speed, känd för att livestreama sina resor. Som namnet antyder är Speed kvick, och intensiteten som gjort honom känd i sina livesändningar tar han med sig ut på planen. Men det syns att han saknar fotbollserfarenhet – hjärnan vill en sak, fötterna lyder inte. Genom åren har hans jakt på att bryta sin måltorka under jippomatcherna blivit en följetong efter otaliga bortsjabblade chanser.