I en av villorna på Ringarevägen i Sölvesborg lyser tre takspotlights upp det oktoberdunkla köket. Klockan är 06.25 och tre femtedelar av familjen Rosengren är redan uppe. Mamma Eva förbereder kaffebryggaren och i hallen trär pappa Patrik en överdragströja över huvudet. Tröjans bröstparti pryds av en svartvit fotboll som omges av orden »Elitfotbollsgymnasiet Sölvesborg«. 47-årige Patrik Rosengren, eller »Bagarn« som han kallades under sin 22 år och 530 seriematcher långa seniorkarriär, varvar ledaruppdrag för Mjällbys U19-lag med instruktörsjobb på ortens fotbollsgymnasium. Om en timme väntar morgonträning.
Döttrarna Ebba, 18, och Inez, 11, sover fortfarande på övervåningen, men vid det runda köksbordet sitter parets blonda 15-åring och sörplar i sig en skål mjölk och flingor.
Bagarn sätter sig på stolen jämte Otto.
– Är du nervös?
– Nä, svarar Otto lågt och hukar hakan över frukostskålen för att lyfta in en ny sked flingor.
Han har gått upp en halvtimme tidigare än en vanlig skolmåndag. Istället för att sitta i ett klassrum och nöta tyska glosor ska han träna fotboll i Svenska fotbollförbundets regi. Men först väntar en fem timmar lång tågresa till Stockholm.
»De är några av landets mest bollskickliga och talangfulla 15-åringar – men alla är de också fysiskt underutvecklade för sin ålder.«
Otto har varit på ett liknande läger tidigare: sommarens upplaga av det så kallade Utvecklingslägret (tidigare Elitlägret) i Halmstad. Det talanglägret, som drog igång 1956 och samlar upp de främsta 15-åringarna i respektive distrikt, har betydligt fler år på nacken än det som Otto nu är på väg till. Han vet inte exakt vad »Future Team«-samlingen innebär, mer än att det blir tre späckade lägerdagar och att han ska få bära träningskläder med landslagets emblem på. Det har han sett fram emot sedan kallelsen för två veckor sedan.
Precis som i Halmstad i somras får han sällskap av kompisen Hugo Borstam. Tillsammans utgör de en målfarlig offensiv duo i Sölvesborgs P18-lag och går i samma niondeklass på Malmö FF:s akademiskola i Fjälkinge.
Otto snörar på sig ett par svarta sportsneakers, kramar sin mamma adjö och lastar in ryggsäck och skopåse i familjens ljusgrå stadsjeep. Tre minuter senare parkerar Bagarn bilen vid stationshuset med 17 minuters marginal till tågets avgång.
– Vi lär få vänta på Borstamgrabbarna, va? säger Bagarn.
– Ja, svarar Otto och ler. De kommer ju alltid på minuten.
