På Boris Paitjadze stadion i Tbilisi var 44 000 ögonpar riktade mot Nika Kvekveskiri som stod med ansiktet vänt mot straffpunkten. Som vinnare av sin grupp i Nations League hade Georgien tagit sig till playoff-final mot Grekland. Det var den 26 mars 2024, och efter 120 mållösa minuter samt fyra straffrundor infann sig chansen för Kvekveskiri att avgöra för hemmalaget. Greklands målvakt rättade till sina handskar, slog ihop nävarna två gånger och slängde sig till höger. Straffen gick åt samma håll, men lågt och utom räckhåll.
Straffskytten vek av till vänster mot närmaste läktare och resterande georgiska spelare spred sig som krossat glas över ett klinkergolv. Var de än sprang begravdes de bland hoper av supportrar som tagit sig in på planen för att tillsammans med spelarna fira att Georgien för första gången tagit sig till EM.
När lagets storstjärna Khvicha Kvaratskhelia, till vardags i Napoli, väl lyckades slita sig från supportrarna på planen förklarade han för georgisk TV att han »aldrig haft sådana här känslor förut«. Glädjen över avancemanget visste inga gränser och huvudstaden fylldes snabbt av exalterade människor. Festen på gatorna pågick i dagar och landets medier vände och vred på landslagets seger i veckor tills alla diskussionskällor var tömda. För landet var triumfen en sällsynt förenande händelse. Trots det hann huvudstadens gator knappt tömmas på glada supportrar innan de återigen var fyllda. Fast nu av upprörda demonstranter.
