Gryningstimmen

De senaste årens resultat, på planen och i räkenskaperna, pekad­e mot avgrunden. Då satsade Halmstads BK allt på en spanjor som aldrig ansvarat för ett A-lag på hög nivå. Frågan är: Hur mycket kan en allsvensk fotbollsklubb förändras på fyra månader?

De iskalla havsvindarna griper tag i hörnflaggan och pressar ner pinne­n mot planen. Några meter därifrån, bredvid den rangliga träläktaren, ligger snön uppskottad i meterhöga drivor som färgats svarta av gummi­kulorna från konstgräsplanen på Sannarps­fältet i Halmstad.

Jag söker skydd bakom ett avbytarbås i plexiglas och noterar att spanjoren Josep Clotet Ruiz bär tjocka tumvantar. Han kurar upp axlarna så högt att den tungt vadderade jackans krage täcker hakan. Mössan har han dragit ner över ögonbrynen, bara näsan och ögonen exponeras för kylan.

Det har gått fyra månader sedan Clotet Ruiz firade SM-guldet med över 20 000 MFF-supportrar på Swedbank Stadion i Malmö. Det har gått tre månader sedan han lämnade assistent­jobbet i mästarklubben för att ersätta Lasse Jacobsson som huvudtränare i Halmstads BK. Och nu har det gått några dagar sedan hans nya lag träningsspelade mot Helsingborg. Matchen, som slutade 0–0, var lagets sjunde träningsmatch under vintern. Det var också den sjunde i rad utan seger.

Annons

HBK hade svårt att skapa målchanser, men Clotet Ruiz var ännu mer oroad över chanserna som hans lag släppte till. På schemat till dagens träning har han därför skrivit upp positionsspel och press på bollhållaren.

Den förre landslagsbacken Michael Svensson, kvar i rollen som assisterande, blåser i sin visselpipa. Spelarna samlas i en ring runt tränarduon.

Listen, befaller Clotet Ruiz medan Svensson delar ut västar till hälften av spelarna. När vi vinner bollen kont­rar vi på andra kanten. Vinner Marcus Olsson bollen till vänster attackerar Zamora till höger. Några frågor?

Han väntar en sekund. Ingen hinner säga något.

Okay, let’s go!

Jag träffade »Pep« för första gången tidigt i höstas. MFF ledde serien, efter flera säsonger i mitten av tabellen, och jag var nyfiken på vilken roll den nya spanska assisterande tränaren hade spelat. Han hade haft våren och sommaren på sig att studera Allsvenskan och var inte särskilt imponerad. Han menade att många tränare saknade en plan för hur laget skulle spela. De fokuserad­e bara på resultat och inte på det som han själv ansåg betydde något – spelet som ledde fram till resultaten. Ju längre jag följde Malmö under hösten desto tydligare blev det att Clotet Ruiz faktiskt hade bidragit med en hel del. För första gången fick de många spelskickliga Malmöspelarna ett taktiskt ramverk som gav dem möjlighet att verkligen utnyttja det de var bättre än motståndarna på, för första gången på länge var det ett spelande och bollägande fotbollslag som vann SM-guld.

Med ett lag fullt av tekniska talanger och ett stundande kval till Champions League såg framtiden ljus ut för MFF och Clotet Ruiz. Därför blev jag förvånad när jag en månad efter den avgörande guldmatchen på Swedbank Stadion nåddes av ett SMS från ett spanskt mobilnummer: »It’s Pep, Mikael. I will go to Halmstad.«

Halmstad? Klubben som inte gjort en människa glad de senaste säsongerna och som sugits längre ner i bottenträsket för varje år? Klubben där ingen längre minns när arenan byggdes och där kassan gapar tom efter flera år då varken publik eller utländska scouter funnit särskilt mycket av intresse i laget. »Vad ska du där och göra?« tänkte jag.

Under vintern verkade både HBK-spelarna och den nya tränaren ställa sig samma fråga. När laget reste till Norge för ett tidigt träningsläger missade Guri Baqaj, sommarförvärvet från italienska Albinoleffe, bussens avgång. Baqaj fick stanna hemma och har sedan dess tränat med juniorlaget.

Efter 45 minuter mot norska Start och underläge med 1–0 tröt tålamodet hos katalanen och han skällde ut hela laget för den oinspirerade första halvleken. Värst drabbades den unge mittbacken Richard Magyar:

– Man hade ju fått intrycket att Pep var rätt lugn – men en sån utskällning har jag aldrig fått tidigare i mitt liv. Han stod en decimeter från mitt ansikte och skrek att jag vek ner mig, att jag tillät deras anfallare att vara bättre än mig och att jag lät honom komma ur situationerna utan att sätta dit honom. Jag hade svårt att ta in det – det var en chock. Jag trodde att jag hade spelat rätt så bra.

En annan av lagets unga spelare råkade komma tre minuter sent till ett träningspass – Clotet Ruiz skickade ner honom för träning med U-laget i en vecka. En tredje blev utskälld inför resten av truppen sedan han upptäckts med hörlurar i öronen under en taktik­genom­gång. Att musiken var avstängd spelade ingen roll.

När sedan fem spanjorer – först Iván Díaz, därefter Real Madrid-trion Raúl Ruiz, José Zamora och Javi Hernández och slutligen målvakten Nauzet Pérez – anslöt till truppen skedde det på bekostnad av klubbens ungdomar. Zamora tog över tröja nummer 17 från den egna produkten Joakim Wrele, som några månader tidigare debuterat i Allsvenskan och skrivit på sitt första A-lagskontrakt. Varken Wrele eller fjolårets stora överraskning, 18-årige Kristoffer Thydell, har spelat särskilt många minuter under vintern.

Samtidigt knorrades det över att spanjorerna inte jobbade tillräckligt hårt på matcherna utan lade energin på att klaga. »De är ju ett annat folkslag, det är väl lätt att det gnälls lite. De blir frust­rerade, de vill så mycket. När de inte får ut det på plan blir det väl lite på det sättet«, sade högerbacken Emil Salomonsson till Fotbollskanalen.se efter ännu en blek försäsongs­insats och 0–3 mot Trelleborg.

Inte heller den här dagen är Josep Clotet Ruiz nöjd med vad han ser. Felpassen avlöser varandra och skotten landar allt som oftast i snödrivorna bakom målet. Med en månad kvar till den allsvenska premiären mot Kalmar är han medveten om att hans lag ligger efter. Jag tänker på vad han sade till mig när jag träffade honom i Malmö: »Det svåra är att få dina spelare att göra det du vill. Och du har typ två veckor på dig, annars får du sparken.«

Annons

Pep klättrar upp på läktaren bredvid Michael Svensson och kisar mot planen.

– Det här är skit. Det finns ingen intensitet, ingen passion, suckar han.

– Ja, det ser lite blekt ut, svarar Svensson.

– Det är skit! Det måste vara kylan. De blir klena av kylan.

Ga-kiiii, ga-ga-kiiiiii, bräker det från ovan och tränarna lyfter blicken mot himlen där en samling gäss flyger fram i symmetrisk V-formation.

– Vad gör de här? muttrar Clotet Ruiz. De borde flyga tillbaka hem till Spanien.

– »Å nej, vi kom för tidigt, vi vänder«, imiterar Michael Svensson med gåshes röst.

De båda tränarna i Halmstads BK skrockar medan gässen flaxar vidare norrut med tunga vingslag.

Halmstads BK 

Grundad: 1914

Arena: Örjans vall, 14 330 åskådare

Allsvenska säsonger: 50

Meriter: 4 SM-guld (1976, 1979, 1997, 2000), 1 Svenska cupen-guld (1995)

Två par ögon. Michael Svenssons erfarenheter som mittback i Frankrike, England och svenska landslaget har gjort att Josep Clotet Ruiz försökt övertala 35-åringen att göra comeback. Fystester har visat att knäet håller men Svensson själv tvekar.
Framtiden. Joe Sise och Marcus Olsson är två spelare som Josep Clotet Ruiz tror mycket på. Enligt spanjoren kan Marcus bli en minst lika bra vänsterback som tvillingbrorsan Martin i Blackburn.

Det är inte första gången Halmstads BK vänt blicken mot utlandet för att värva tränare. Och liksom nu – när Spanien dominerar världsfotbollen – har man oftast sökt sig mot länder som varit mitt inne i sin nations stor­hetstid. På 1930-talet tog man in Harry Bruce från fotbollens hemland England. Från 1940 fram till 1970 anställde man flera tränare från Öst- och Mellaneurop­a – Ungern, Tjeckoslovakien och Österrike. 1976 kopierade man den tidens svenska framgångssaga Malmö FF och värvade in MFF-tränaren Bob Houghtons kompis Roy Hodgson.

Med engelsmannen sattes en stark tradition som varat ända fram till i dag: den svengelska skolan, med ett utpräglat 4–4–2-spel. När Tom Prahl, som hade tysk tränarutbildning, var aktuell för klubben på 1980-talet och meddelade att han vägrade spela med Hodgsons gamla system svarade ordförande Stig Nilsson: »Då får det vara. I HBK spelar vi 4–4–2, så är det bara.« Prahl anställdes först ett drygt decennium senare när han lämnat den tyska filosofin bakom sig.

Anfallsidén har i HBK varit tydligare än i de flesta andra svenska klubbar: lång boll upp på en targetspelare som oftast haft en snabbsprintande kollega lurande där bakom. När forwarden Mats Jingblad kom fram i början av 80-talet hade han rutinerade Rutger Backe vid sin sida. När lille Robert Andersson på 90-talet sprang i åttor kring motståndarna var det anfallspartnern Henrik Bertilsson som stångades med försvararna. Och när Jonas Thern tränade HBK 2002 och hade kvicke Igor Sypniewski på topp värvades 195 centimeter långe Pascal Simpson som komplement.

Det konsekventa arbetssättet gav resultat. Den engelska vågen i slutet på 1970-talet gav två SM-titlar. Den »omvände« Tom Prahl tog ytterligare ett guld 1997 och med försäljningen av Fredrik Ljungberg till Arsenal för 40 miljoner kronor året därpå etablerade sig klubben som en maktfaktor i svensk fotboll.

Samma envisa tålamod som man anammade på plan rådde i styrelserummet. Istället för att som det krisande IFK Göteborg spendera sina pengar på dyra spelarköp valde HBK att investera i den befintliga truppen. Det gav bästa möjliga avkastning. När guldet återigen bärg­ades säsongen 2000 innehöll stommen flera namn – Petter Hansson, Michael Svensson, Stefan Selakovic, Håkan Svensson – som trots att de bankade på dörren till landslaget och bevakades av europeiska scouter hade förmåtts stanna kvar i klubben. HBK hade nu tagit fyra raka medaljer och slagit ut Benfica ur Uefacupen av bara farten. Klubben framstod som Sveriges mest konsekventa och framgångsrika lag.

HBK fortsatte att skriva långa kontrakt med sina främsta talanger och 2004 ledde man Allsvenskan inför sista omgången. IFK Göteborgs kvittering på Örjans vall skickade guldet till Malmö och den som tittade noga såg redan då att Halmstads modell höll på att krackelera. Efter att Stefan Selakovic sålts till holländska Heerenveen för 15 miljoner 2002 dröjde det flera år innan Halmstad nästa gång kunde följa sin förre ordförande Stig Nilssons paroll – »köpa billigt och sälja dyrt«.

Samtidigt var Bollklubben med och drev på den generella lönestegringen i Allsvenskan. På sju år under 2000-talet ökade snittersättningen till en allsvensk spelare med 68 procent. Hallandsklubbens intäkter förblev däremot i stort sett oförändrade. Tidigare distanserade lag från mindre städer – Örebro, Elfsborg och Kalmar – körde ikapp och förbi. HBK:s försäljningar av Dusan Djuric, Peter Larsson och Martin Fribrock 2008 gav tillfälligt klirr i kassan – men lämnade stora hål i truppen som inte fylldes igen.

Numera drar HBK in ungefär lika mycket pengar som Trelleborg, Gefle och Gais – lag som man också tvingats jämföra sig med i tabellen. Ändå har klubben fortsatt att betala frikostiga löner: 2010 låg HBK sexa i den allsvenska löneligan, nära 90 procent av intäkterna gick till löner. För jämförbara Örebro SK är motsvarande andel drygt hälften.

2011 håller det inte längre att vara Halmstads Bollklubb. På årsmötet redovisade klubben en förlust på 17 miljoner kronor för räkenskapsåret 2010, att lägga till minus 15 miljoner från året före. Kvar i kassan i januari 2011 fanns endast tre miljoner.

Josep Clotet Ruiz har fått mandat att förändra Halmstads BK. Men klubbens katastrofala ekonomi har gjort att spanjoren inte fått några resurser för uppdraget. Tvärtom släpptes spelare som Anselmo, Alexander Prent, Tommy Jönsson och Per »Texas« Johansson under vintern. De fem spanska ersättarna har inte kostat en krona i övergångssummor: Nauzet Pérez och Iván Díaz stod utan klubbadress medan de tre spelarna från Real Madrid är hyrda fram till sommaren.

Med sådana spelare i truppen lär det gamla HBK där 4–4–2 och Roy Hodgson suttit väggarna vara ett minne blott. Emil Salomonsson, som kom till HBK för tre år sedan, medger att det är stora förändringar på gång.

– Så som jag känner Halmstad har vi alltid legat på egna planhalvan i försvarsspelet och väntat in motståndarna. Nu säger Pep att vi ska springa snabbare i defensiven än i offensiven, för att vinna tillbaka bollen så fort som möjligt. Och sedan vila när vi väl får tag i den.

Pep är starkt influerad av FC Barcelona. Men där katalanerna förfogar över en lång rad av världens bästa spelare, som dessutom har spelat tillsammans i flera år, har Halmstads tränare ett lågbudgetlag där nästan hälften av startelvans tilltänkta spelare är nya och inte ens kan kommunicera med sina lagkamrater.

En åskknall överröstar Josep Clotet Ruiz befallningar och tvingar tränaren att ta ny sats.

One! Three! One! Two!

Regnet piskar ner över norra Katalonien och i bunkrarna på golf- och spaanläggningen Torre Mirona bildas deltalandskap av vatten från den översvämmade fairwayen. På fotbollsplanen, inklämd mellan drivingrangen och en maskinhall, sprutar en kaskad upp för varje steg som tas.

Here! There! Two! Four – over there, come on, Joe! Ni måste komma ihåg var ni ska vara när bollen kommer hit.

Annons

Clotet Ruiz drar sin regnkapuschong över huvudet med ena handen och viftar med den andra åt de gula konerna som står utspridda över planen; varje kon har fått en siffra och representerar en tänkt spelare i motståndarlaget som har bollen. Den här typen av övningar som saknar både motståndare och boll har HBK kört mycket i vinter. Syftet är att drilla lagets försvarsspel över hela planen. Till den allsvenska premiären om drygt två veckor måste det här sitta så djupt inpräntat i rygg­märgen att ingen tvekar ens en bråkdel av en sekund över vilken position han ska ta i zonförsvaret.

Övningen har också en annan funktion. På den första träningen som Clotet Ruiz höll i januari fick laget bara göra några enkla passningsövningar och sedan spela tvåmål i lugnt tempo. När spanjoren blåste av träningen undrade en av spelarna: »Ska vi inte springa också?« Frågan var befogad – så länge någon kunde minnas hade Halmstads BK sprungit en slinga bland bokarna uppe på Galgberget efter vinterträningarna. »Springa?«, replikerade tränaren. »Bara tjuvar och banditer springer i skogen. Här ska vi spela fotboll.«

Istället byggs konditionen upp på gräset med snabba intervallöpningar. Som längst tvärs över planen, som kortast mellan koner utspridda som i dagens övning.

På mittplan tappar den isländska innermittfältaren Jonas Gudni Saevarsson bort sig och springer mot kon tre istället för kon två dit Clotet Ruiz pekar. Hela laget tvekar och Anel Raskaj, som har den andra positionen på det centrala mittfältet, tittar sig förvirrat omkring.

– Jonas!

Josep Clotet Ruiz lyfter på armarna i en frågande gest och stirrar på islänningen medan han stegar mot honom med långa kliv.

– Jonas, vad var det jag sa?

Saevarsson höjer handen som en ursäkt och skakar missnöjt på huvudet.

Efter en halvtimme orkar spelarna inte längre hålla koncentrationen uppe. Raúl Ruiz halkar två gånger om i det hala gräset och i backlinjen börjar Tomas Zvirgzdauskas och Mikael Rosén ta genvägar mellan konerna. Clotet Ruiz avbryter övningen och höjer rösten för att höras genom vindbyarna och det strömmande regnet.

Sacrifice, ropar han medan regndropparna rinner ner över ögonen från huvan på regnjackan. Vi vinner tillsammans, vi offrar oss tillsammans. We fucking love it! Ju svårare det är desto mer måste vi offra oss.

Därmed är övningen slut. Marcus Olsson sparkar en boll rakt i målstolpen och stirrar tomt framför sig när han kliver av planen för att dricka vatten. Han vänder sig till sjukgymnasten Simon Bakkioui och väser:

– Du får säga till honom att ta det lugnt. Jag har redan ont i hälsenorna och vi sprang ju i morse också.

Bakkioui hinner knappt svara innan Joseps rösts återigen bullrar över golfanläggningen.

Come on, det här var bara en lugn uppvärmning.

Chins. Javi Hernández och Raúl Ruiz (på p­ilatesbollen) vilar i gymmet medan Tomas Zvirgzdauskas lyfter sin 90 kilo tunga kropp. De båda Real Madrid-spelarna hade aldrig tränat styrka innan de kom till Halmstad.
Sammansvetsning. Under lägret i Spanien tränar Halmstad fem gånger om dagen. Morgonlöpningen med Henrik Dagård följs av två fotbollspass, ett styrkepass och ett »prehab«-pass med skadeförebyggande balansövningar.
Hetlevrad. Nauzet Pérez är den som hörs och syns mest av de spanska nyförvärven. Med sin oräddhet och tunnhåriga skalle har målvakten alla förutsättningar att bli en profil i Allsvenskan.

Årets träningsläger var egentligen planerat en vecka senare. Efter årets rekordkalla vinter såg spelarna fram emot bra väder och bra fotbollsplaner. Klubben bokade hotellrum och planerade en träningsmatch under vistelsen. Men i februari insåg Josep Clotet Ruiz att laget mer än något annat behövde träna. Han bokade om resan, strök matchen, ökade träningsdosen till fem pass varje dag och möttes av katastrofväder.

Clotet Ruiz har bott här förut. När han 2006 övertog tränarjobbet i Figueres division tre-lag inkvarterades han på golfhotellet. Med ett av Spaniens största spel­bolag i ryggen siktade klubben uppåt i seriesystemet. Snart stod det klart att ägarna inte skulle göra de ut­lovade spelarförvären och efter de åtta inledande matcherna låg laget på nedflyttningsplats. I den nionde blev det stryk mot Badalona med 5–1. Därefter fick Clotet Ruiz sparken. Det var hans första, och före HBK enda, jobb som huvudansvarig för ett A-lag.

När det nu bara återstår ett par dagar av lägret i Spanien känner Clotet Ruiz pressen att få Halmstads­spelarna dit han vill – snabbt. Därför växer hans irritation när målvakterna Nauzet Pérez och Karl-Johan Johnsson inte följer order.

No, no, no! En var, instruerar Josep Clotet Ruiz och visar upp båda händernas pekfingrar.

Han backar några steg och betraktar hur Joe Sise plockar ner ett inlägg med bredsidan, tar sats och drämmer bollen stenhårt till höger om Nauzet Pérez i målet. Pérez slår näven i gräset, reser sig upp och gör sig redo för nästa skott. Clotet Ruiz pekar med sin öppna vänsterhand mot målvakterna i ett sista försök:

You one, then you one!

– Vi hinner inte undan, invänder Pérez och nickar åt Zamora som står näst på tur att skjuta.

Okay, stop! Clotet Ruiz kallar på Pérez som lämnar målet och börjar vandra mot tränaren vid straff­områdets halvcirkel.

Samtidigt som avslutsövningen fortsätter gestiku­lerar Clotet Ruiz yvigt tätt intill Pérez där de står ensamma mitt på planen. Han viftar med armarna i luften och spänner ögonen i sin landsman. Efter ett par minuters diskussion river målvakten loss kardborrbanden på handskarna och går med nedböjt huvud av planen. Han kastar en trött blick mot målvakts­trän­aren Conny Johans­son, går ut genom en grind och fortsätter upp längs golfbilvägen som leder tillbaka till hotellägen­heterna.

Clotet Ruiz avbryter övningen och levererar en fem minuter lång föreläsning om vad han kräver av laget. Han avslutar:

– Det är inte mycket kvar av lägret, nu avslutar vi det här med bra attityd. Sedan har ni – har vi – tre dagar ledigt at fucking home!

På anfallsövningen lite senare skickar Iván Díaz en svepande boll mot hörnflaggan dit Marcus Olsso­n stormar från sin vänsterbacksposition. Även Emil Salomonsson har upptäckt den långa löpningen och för att inte hamna efter tvingas högerbacken skära av Olssons väg och störa honom med kroppen. I högsta fart krokar de två ihop och faller. Salomonsson reser sig och spelar vidare. Olsson blir liggande med armen under kroppen.

Clotet Ruiz står bredbent med armarna i kors vid mittpunkten och rynkar på ögonbrynen.

– Marcus, res dig upp!

Tränaren närmar sig långsamt den orörliga spelaren.

– Marcus! Res dig! Det här är ett yrke!

Till slut får Olsson hjälp av Simon Bakkioui att resa sig upp. Han grinar illa. Armbågen träffade revbenen i landningen och fick honom att tappa luften.

– Jag kan fan inte andas, flämtar han och försöker räta på ryggen samtidigt som han långsamt linkar tillbaka mot sin utgångsposition i backlinjen.

När han passerar Clotet Ruiz frågar tränaren om han kan fortsätta.

– Jag är okej, viskar Olsson och haltar vidare.

– Marcus! hör han spanjorens röst bakom sig och vänder sig om.

– Behöver du en stol, Marcus? Vill du ha en soffa?

Marcus Olsson tar ett djupt andetag, skakar lätt på huvudet och stöder sig med händerna mot knäna. Han pustar ut och säger ännu en gång, lite högre:

– Jag är okej.

Anfallet därpå stannar han kvar på sin vänster­backsposition. Han trampar långsamt runt i små cirklar och håller sig för revbenen. När ingen annan spelare är i närheten tar Clotet Ruiz några steg emot honom.

– Marcus, säger han lågt. Du vet att jag bara skriker åt dig för att hålla laget på tårna.

Olsson nickar och klappar tränaren på ryggen. När Iván Díaz i nästa anfall möter ett uppspel från högerkanten trummar Olsson iväg längs sidlinjen mot hörnflaggan. Precis innan bollen når kortlinjen slänger han sig ner och sparkar till med vänsterbenet. Inlägget täcks ut av Salomonsson och bollen stannar i en vatten­pöl två meter bakom linjen. Återigen haltar Olsson långsamt tillbaka till mittplan.

– Marcus, ropar tränaren över fotbollsplanen och pekar mot hörnflaggan där glidningen rivit upp ett decimeterlångt sår i gräset.

– Du glömde bollen!

Efter passet går jag fram till Clotet Ruiz och frågar vad som hände med Nauzet Pérez. Katalanen pekar på magen och svarar kort att målvakten mådde illa.

– Men det ser bra ut, tycker du inte? frågar han.

Jag svarar att spelarna ger ett ganska slitet intryck. Han ler och nickar.

– Och det är bra. Vi har verkligen kört hårt med dem under lägret och brutit ner dem. Fysiskt, men framför allt mentalt. Det gör att de sluter sig samman och blir starkare som grupp. När serien drar i gång vill jag att de ska känna att alla jävlar är emot dem.

Alla ska bada. Temperaturen i Torre Mironas pool är elva grader när laget firar att sista träningen är genomförd. Efter simturen tvärs över bassängen vevar Raúl Ruiz med pekfingret mot huvudet: »Loco!«
Offside. Under vintern har Halmstads spanjorer pluggat engelska fotbollstermer efter träningarna. Meningen var att alla genomgångar från premiären och framåt enbart skulle ske på engelska – men studierna gick för långsamt och nu har datumet skjutits fram.

Emil Salomonsson hann bara med ett par träningar med Pep innan han reste med landslaget till januariturnén i Sydafrika. Tillbaka i Halmstad kände han att stämningen mellan tränare och spelare var frostig.

– Pep var svår att prata med och när han väl sa nåt så lät det hårt. Han skällde ut spelare inför hela gruppen, liksom för att sätta sig i respekt. Några av de yngre spelarna var lite rädda för honom och det märktes att de inte riktigt vågade ta för sig på träningarna.

Incidenterna på Norgelägret i januari och den hårda framtoningen gjorde att ingen ville utsätta sig för spanjorens nästa salva. I februari förlorade laget en träningsmatch mot Ängelholm och på matchgenomgången måndagen därpå förväntade sig spelarna ännu en utskällning. Clotet Ruiz stängde dörren till samlings­rummet och ställde sig där alla kunde se honom: »Här inne sitter spelare som vunnit SM-guld, som spelat i Europa och som varit i landslaget. Jag vet att ni är bra, ni behöver inte bevisa det för mig.«

– Det var som i en amerikansk fotbollsfilm, berätta­r Salomonsson. Pep jämförde var och en av oss med spelaren på samma position i Malmö och sa att han inte skulle byta någon av oss mot någon annan spelare i världen. Det är klart att jag förstår att jag inte är världens bästa högerback, men där insåg jag att han var beredd att göra allt för oss.

Efter mötet visade Clotet Ruiz en ny sida och kunde helt plötsligt komma fram och skämta med spelarna på träningarna. Några dagar senare kom han in i omklädningsrummet med ett linjerat papper och bad spelarna att skriva ner allt de kunde tänkas behöva för att prestera på planen: »Allt från nya fotbollsskor, sandaler i duschen eller ett Playstation.«

– Det var en riktigt smart teknik att vara tuff så länge, säger Salomonsson. Alla tränare som jag haft har velat sätta sig i respekt i början, men de slappnar av efter en vecka. Då blir det lätt att man själv slappnar av och tänker att man inte behöver vara hundra procent koncentrerad på träningarna. Nu är det ingen som kommer ofokuserad till en träning. Alla litar blint på Pep.

Även ledarteamet pratar om en nytändning. Sjukgymnasten Simon Bakkioui planerade att dra ner på sina arbetsuppgifter i Halmstads BK för att ägna mer tid åt sin egen mottagning i staden.

– De senaste åren har det varit lite så i HBK att man kommit till träningen, bytt om, tränat, ätit och åkt hem. Precis som ett vanligt jobb: inga krav, ingen attityd. Nu… se på Joe Sise eller »Michi« Görlitz. De är som nya spelare – man ser att de älskar det här. Pep säger till dem att Allsvenskan bara är första steget. »Ni ska spela i VM och Champions League.«

Bakkioui är med på lägret för att sköta skadeförebyggande övningar mellan alla passen. Kvart över sju varje morgon har laget sprungit en halvtimme med fystränaren Henrik Dagård, följt av stretch- och balans­övningar med Bakkioui.

– Med Janne Andersson eller Lasse Jacobsson hade jag sovit vid det laget, säger sjukgymnasten. Men om Pep hade kommit förbi och sett att jag inte var där hade han huggit mig direkt: »Where the fuck were you?« Han förväntar sig att alla kring laget ger allt och kräver mycket mer av mig än vad som varit fallet tidigare. Jag älskar hans stil. Han ställer hårda krav på alla och lägger ner så mycket energi att man måste ryckas med. Svenska tränare tenderar att anpassa sig efter truppen. Är inte spelarna ambitiösa från början anpassar sig tränaren efter det. Pep bryter sig loss och får med alla.

Bakkioui ler snett.

– Han kommer inte att leva länge, alltså. Han lever med det här dygnet runt och snackar oavbrutet om fotboll – jag tror inte att han någon gång släpper jobbet.

Sista kvällen på hotellet har laget fått tränarnas och Henrik Dagårds tillåtelse att fira med efterrätt: jordgubbar och glass toppat med grädde. Efter middagen hasar spelarna ner till ett källarrum för att titta på Real Madri­d–Lyon i Champions League. Stämningen är avslagen och sömnig. Zamora sätter sig längst bak i rummet och börjar leka med sin mobiltelefon. Matchen ägnar han inte mer intresse än några korta ögonkast. I 37:e minuten väggspelar sig Marcelo fram och trycker in ledningsmålet. Zamora lyfter blicken från mobilen och puffar till Marcus Olsson i sidan. Han pekar mot TV:n.

– Marcelo! flinar han och pekar på sig själv för att visa att han känner den brasilianske vänsterbacken från träningarna i Madrid.

I halvtid stoppar Zamora ner telefonen i fickan, reser sig upp och gäspar. Han följs av de andra spanjorerna ut ur rummet och snart reser sig resten av laget. Även jag lämnar hotellet och vandrar mot lägenheten genom den stjärnklara natten. Efter en veckas regnande lyser nu månen över fairwayen. En groda kväker bakom en häck och jag känner doften av slaget gräs.

Plötsligt störs lugnet av ett egendomligt puttrande och avlägsna tjut som närmar sig. Jag ser två lyktor på vägen och skymtar konturerna av en golfbil. Snart rusar ekipaget förbi mig som en leksaksbil på amfetamin. Jag hinner räkna till sex unga män i HBK-kläder, berusade av frihet efter en veckas – en vinters – slit. Marcus Olsson hänger ut från förarsätet och jublar. Bakom honom håller Michael Görlitz ett hårt tag om ratten. På bagageutrymmet balanserar Nauzet Pérez och Zamora med armarna i ett fast grepp om taket och varandra. Raúl Ruiz sitter i Javi Hernández knä på passagerarstolen och skrattar. Golfbilen kränger fram och tillbaka över vägen och studsar över ett väggupp innan den försvinner bakom en häck.

 

Även utanför planen är det nya tider i Halmstads Boll­klubb. I början av året valdes en ny styrelse med åtta handplockade män från Halmstads näringsliv. En av dem, Bengt Sjöholm, höll i ordförandeklubban i HBK mellan 2001 och 2006.

– En av anledningarna till att jag slutade som ordförande var avsaknaden av en professionell identitet, säger han. Jag tror inte att allsvenska lag kan klara sig som ideella verksamheter. Nu har vi skaffat kompetens inom marknad, ekonomi, fotboll, media och IT. Många företag sneglar nog avundsjukt på namnen vi fått fram i dagens styrelse.

Under sin förra sejour förde Sjöholm fram långt gångna planer på ett riskkapitalbolag för spelar­förvärv. Planerna rann ut i sanden då – men i år har spekulationerna om både riskkapitalbolag och bolagisering tagit fart. Samtidigt har sponsorintäkterna vänt uppåt och klubben har pengar kvar i kassan. Åtminstone ett tag. Varken styrelsen eller någon annan i klubben förväntar sig att gå runt i år heller.

– Vi har för lite intäkter, konstaterar klubbdirektören Mikael Kaller. För att balansera driftunderskottet har vi de senaste 15 åren varit tvungna att sälja spelare. Det har gjort oss transferberoende. När marknaden vek neråt drabbades vi hårt.

Ordförande Göran Johansson:

– Än så länge har vi inga likviditetsproblem. Men de kommer väl till hösten. Vi sparar in där vi kan – jag tror inte vi behöver så stor A-lagstrupp som vi har i dag. De sista platserna ska hellre fyllas av våra egna 17-åringar som inte kostar lika mycket. På sikt måste klubben drivas med vinst även utan spelarförsäljningar.

Till 2014, då HBK firar 100 år och Uefa skärper sina kvalitetskrav på elitlagens arenor, hoppas klubben ha en ny hemmaplan på Sannarpsområdet.

– En ny arena kommer att lyfta omsättningen rejält, säger Göran Johansson. Men först och främst behöver vi fler personer på marknadssidan – där är vi direkt dåliga i dag. Vi behöver sälja fler sponsorpaket och anordna events åt sponsorerna. Vi har redan i år märkt att det finns en potential där och vi ligger klart mycket bättre än förra året.

Klubbledningen är också nöjd med att Clotet Ruiz nätverk gett lämpliga värvningar i ett trängt läge. När tränaren ringde Real Madrid för att fråga om de hade någon mittfältare att låna ut fram till sommaren fick han ett ultimatum till svar: »Vi har tre. Du får alla eller ingen.« Styrelsen nappade på erbjudandet.

– Tanken är att de ska hjälpa Pep att få ordning på sin spelidé och nå målsättningen att klara oss kvar, säger Bengt Sjöholm. Vi vill tillbaka till vårt adelsmärke: att vara en av Allsvenskan bästa talangfabriker. 2011 är ett konsolideringsår. Sedan vill vi bli ett stabilt allsvenskt lag igen och till 100-årsfirandet 2014 ska vi vara tillbaka i toppen.

Bollkontroll. José Zamora har spelat sex matcher för Spaniens junior­landslag, Emil Salomonsson gjorde i januari sin första A-landskamp mot Sydafrika. Även Javi H­ernández (5 J) och Raúl Ruiz (1 U21, 5 J) har representerat sitt land.
Pep-effekt. När Halmstad offentliggjorde sitt val av ny tränare sänkte en spansk vadslagningssajt oddsen på att klubben ska vinna SM-guld från 250 till 70 gånger pengarna.

Bordsplaceringen i publokalen på Örjans vall är typisk för fotbollslag. Närmast TV-skärmen och lagets nyinköpta Playstation trängs juniorerna. De spanska nyförvärven surrar vid ett eget bord i ett hörn, ledarna sitter närmast ingången. På ett tredje bord är dagens frukost framdukad. Gemensamma måltider är ännu en innovation för året, på initiativ från fystränare Dagård.

Dörren slås upp och lagledare Anders Smiths uppmärksamhet vänds mot nykomlingen i lokalen.

– Spanjoren!

Smith applåderar åt Tomas Zvirgzdauskas och reser sig upp för att ge litauern en high-five. Zvirgzdauskas har varit på landslagsuppdrag, han satt på bänken i EM-kvalmatchen mot världsmästarna från Spanien.

– Var det du som ringde mig häromdagen, undrar Michael Svensson. Numret började med 0037. Jag trodde det var ryska maffian så jag svarade inte.

Zvirgzdauskas slår sig ner mittemot Mikael Rosén vid bordet intill ledarna och fiskar upp sin mobiltelefon ur fickan.

– Bra va?

»Zvirre« visar ett foto han tagit med mobilen. Bilden är tagen från avbytarbänken på Litauens national­arena och visar en gropig och tuvig äng. Michael Svensson granskar bilden och garvar.

– Gick spanjorerna verkligen med på att spela på den där åkern?

Zvirre nickar.

– Det var minus tre eller något. De kände inte ens på planen utan gick rakt in i omklädningsrummet. Sedan vann de klart. Tick-tack bara. Fucking crazy!

När Clotet Ruiz har fått i sig sina flingor går han in på kontoret och startar sin laptop. På skrivbordet ligger en utskrivet papper med en fet rubrik från Kvälls­posten: »Är Halmstad fågel eller fisk? Känns tyvärr fisk.«

– Går det bra för oss kommer den här killen att ha glömt vad han skrev om oss. I så fall ska jag påminna honom i höst, lovar spanjoren.

Jag frågar om han blir irriterad på att så många i media tippar laget i botten inför premiären mot Kalmar.

– Tvärtom – det är bra för oss. Vi har inga förväntningar på oss. Folk skulle tycka att en tolfteplats är bra.

Han berättar om en plan han haft i vinter för att sänka förväntningarna. I varje intervju har han sagt saker som att »laget behöver mer tid« och att segern i träningsmatchen mot samma Kalmar en vecka tidigare var »tursam«. Hittills har planen gått precis som han tänkt.

– I början märkte jag att spelarna läste vad som skrevs, jag fick övertyga dem om att inget av det stämde. För i omklädningsrummet säger jag helt andra saker – att vi ska vinna varje match. En målsättning ska vara en dröm – det som får dig att gå upp klockan fem varje morgon och skaka av iver för att nå dit. I dag vet spelarna vad de strävar efter. Men det är inte lätt att komma dit på tre månader.

Personligen tror han på en åttondeplats. I premi­ären ser han framför sig en tråkig match och 0–0. Jag påminner honom om vad han sa när jag träffade honom i Malmö i höstas – att fotboll handlar om att underhålla publiken.

Look, underhållning är inte bara vad Barça gör. Den underhållning som Barças publik förväntar sig är inte samma som Athletic Bilbaos publik vill ha. När du ser ett lag som vet i detalj vad de ska göra på planen – det är det som är underhållning. När du kan svara på den här frågan efter att ditt lag vann: Varför vann vi? Om svaret då är att motståndarna gjorde ett misstag – hur ska du då vinna nästa match om inte samma misstag sker? Bara genom att ha en plan för hur laget ska spela kan man nå kontinuerliga resultat.

Laddning. 45 minuter till allsvensk p­remiär mot Kalmar. Dagen före genomförde Halmstad sitt första stängda träningspass sedan 1997, inför guldmatchen mot Ljungskile. Laget övade fasta situationer med Iván Díaz (längst till vänster) som försteskytt.
Kvick. Raúl Ruiz, vars favoritspelare är Cristiano Ronaldo, lyckades i första halvlek med flera dragningar framför hemmaklacken och har redan blivit en publikfavorit på Örjans vall.

Spelarna har berättat om din hårda attityd första månaden. Var den medveten?

– Det finns ett talesätt i Spanien: »Hellre röd en dag än orange i 40.« Det är bättre att vara hård i en månad än halvarg i två år. Ditt agerande första månaden präglar resten av säsongen. Hade jag varit en trevlig kille från början hade de sänkt sin standard. Nu vet de v­ilken prestation jag förväntar mig av dem.

Du tog in fem landsmän. Floppar de, så är det din flopp. Är inte det en stor risk att ta?

– Jag tog en kontrollerad risk, jag bettar inte. Det är inte som att satsa 10 000 euro på nummer 14 vid roulette­bordet. En tränare ska veta exakt vem som passar i klubben. En spelare som Iván Díaz hade kostat oss 20 miljoner kronor i Sverige. Nu fick vi honom gratis. Men i det långa loppet ska vi skapa våra egna spelare i ungdoms­lagen. A-laget ska visa hur Halmstad ska spela – sedan ska alla i ungdomssektionen arbeta likadant. Då skapar vi egna spelare och behöver inte värva spelare utifrån.

Det har spekulerats om att du skulle ta över i Malmö efter Roland Nilsson. Låg det något i ryktena?

– Självklart inte. Den som säger att jag skulle ta över efter honom bara för att jag var hans assistent – den känner inte mig. Det skulle aldrig hända. Just nu sitter jag här i Halmstad tack vare Roland Nilsson. Det vore illojalt både mot honom och mot Halmstad att ta över Malmö.

I Spanien är tränarutbildningen längre och grund­ligare än i Sverige. Vad ger det dig för fördelar?

– Jag kan prata med Simon Bakkioui om skador eller med Henrik Dagård om fysträning. Om jag vill för­hindra inlägg så vet jag hur jag ska instruera min ytterback att stänga av motståndaren. Sedan metodologin, hur jag får in den här kunskapen i spelarens huvud. Jag har rest mycket för att få kunskap och det har lärt mig en viktig regel: Spelarna betalar sin tränare med sitt slit. Därför är jag så glad här i Halmstad, för jag har aldrig haft en grupp spelare i ett omklädningsrum som varit så entusiastisk och gett mig så mycket. Jag är skyldig dem tiotusenfalt.

 

Kalmar trycker på i matchinledningen. För tio år sedan var HBK smålänningarnas främsta förebild. Nu tar de ett självklart initiativ i Allsvenskans allra första match 2011, och pumpar in bollar bakom hemma­lagets högt uppställda backlinje. »Guldet i Halmstad, vi tog guldet i Halmstad«, skanderar bortafansen och påminner om den definitiva maktväxlingen: när Kalmar på Örjans vall säkrade SM-guldet i sista matchen 2008.

Före matchen viftade Josep Clotet Ruiz med dagens Aftonbladet i omklädningsrummet. »De är inga toppspelare«, löd rubriken över en intervju med Djurgården­tränaren Carlos Banda. Banda gjorde bedömningen att Halmstads spanska nyförvärv höll för Super­ettan – inte mer. För att egga spelarna till max vevade Clotet Ruiz citatet och kryddade med ett annat uppslag längre fram: alla reportrar utom en på tidningen tippade att Halmstad slutar i botten av tabellen.

När matchen är igång är Raúl Ruiz ivrigast att motbevisa tvivlarna. Gång på gång dribblar han sig loss på sin högerkant, när han tunnlar Henrik Rydström tjuter hemma­klacken av glädje. I mitten av den första halv­leken har han, Iván Díaz och Nauzet Pérez visat så mycket att Aftonbladets reportrar på plats skriver på tidningens livebevakning: »Halmstads nya spanjorer imponerar.«

I andra halvlek avvaktar Kalmar mer i sin press och tillåter inte hemmaspelarna att kontra på kanterna som de tränat på. Det redan makliga tempot faller ytterligare och när domaren blåser av sträcker Nauzet Pérez upp handskarna i luften och vinkar åt publiken. Clotet Ruiz ler med hela ansiktet när han tackar sin kollega Nanne Bergstrand efter matchen. Ingen verkar missnöjd med 0–0 i premiären.

På presskonferensen efter matchen berömmer Josep Clotet Ruiz Kalmars försvarsspel och säger att HBK hade tur som inte förlorade:

– Vi släppte alldeles för många hörnor och ska vara glada att det inte var Kalmars dag i dag.

Han ser avslappnad ut när han lämnar podiet. Jag går fram till honom och gratulerar till poängen.

– Jag sa ju det till dig, skrattar han. 0–0, jag visste det!

– Du verkar lättad över resultatet, säger jag.

– Ah, jag bryr mig inte om poängen. De var kompakta där bak och vi kom inte fram, men jag tycker att vi gjorde en bra match. Killarna har gjort fantastiska framsteg i vinter och tror på det vi gör. De andra lagen kommer att stanna i sin utveckling. Vi kommer att växa.