»Han var kompis med Eusébio och Alex Ferguson«

Med 40 000 invånare och ett vattenfall var 70-talets Trollhättan knappast det häftigaste resmålet för Europas fotbollsstjärnor. Ändå kom de år efter år. Vem var det egentligen som lockade dit dem?

Året är 1972 och i västgötska Trollhättan är det semestertider. Stadsfesten Fallens dagar, som årligen lockar runt 50 000 besökare, är inne på sin tredje dag. Festens höjdpunkt har ända sedan starten 1959 varit fallpåsläppet, det vill säga stunden då slussarna öppnas och 300 kubikmeter Göta Kanal-vatten per sekund forsar nedför Trollhättefallen. Men ingen som besöker Trollhättan denna julilördag kan ha missat att något ännu häftigare står på programmet i år. Glasgow Rangers, nyblivna Cupvinnarcupmästare, är i staden för att spela träningsmatch mot en »stjärnkombination« av västgötar. 1 800 reklamaffischer är uppsatta runt om i den lilla staden. Varuhuset Gulins har skyltfönstren fulla av skotskrutiga kläder och i centrum spelar säckpipeorkestern Thistle Pipe Band så högt att torghandeln stannar av.

Till matchen på Edsborgs IP har Tipsextraprofilen Lars-Gunnar Björklund hyrts in som speaker. 3 000 åskådare ser Glasgow Rangers vinna med 5–2 och efteråt fortsätter många av dem till Stadshotellet, där det kvällen till ära arrangeras »skottbal«. Trollhättans Tidning bevakar partyt där det dansas »shake och så kallad tryckare« till tonerna av säckpipemusik. Högdjuren trängs i lokalen. Fotbollsagenten Börje Lantz är där, Trollhättans kommunledning likaså, och gästerna från Glasgow Rangers tar enligt tidningen chansen att »släppa loss under skötsamma former«. Särskilt Rangers manager Jock Wallace är på festhumör. När timmen har blivit sen går han upp på scenen, greppar mikrofonen och sjunger I left my heart in San Francisco.

 

Annons

42 år senare letar jag efter människor som var med den där julidagen. Jag vill förstå varför stjärnorna valde Trollhättan, men det första som slår mig är hur mycket en stad förändras på fyra decennier. Stadshotellet heter nu Scandic Swania, Gulins har köpts upp av Lindex och alla vet väl hur det gick för Saab. Fallens dagar finns kvar, men det är många år sedan något storlag gästade Edsborgs IP.

De flesta som var med 1972 har dött eller har inga minnen kvar av Fallens dagar-fotbollen. Men en journalist på lokaltidningen ger mig i alla fall numret till Sven-Erik »Stinsen« Andersson, »Trollhättans levande uppslagsverk«.

– Det var Nestor Laurén som fixade allt, säger Stinsen. Han var kompis med Eusébio och Alex Ferguson.

Så mycket mer om Nestor Laurén vet inte Stinsen. Det gör däremot Benny Wising, som fram till alldeles nyligen var chef för fritidsförvaltningen i kommunen.

– Nestor Laurén var portvakt på Volvo Flygmotor, säger Benny. Han hade helt otroliga kontakter, vi ska vara glada att vi hade honom i Trollhättan. Fotbollen här har alltid varit så förbannat dålig, folk har hungrat efter bra fotboll. Då fixade han hit Glasgow Rangers och PSV. Tyvärr är han död nu. Jag kan inte minnas att han hade någon familj.

En vecka efter samtalet med Benny Wising får jag ett mejl av Trollhättans idrottshistoriska sällskap, som har förstått att jag behöver hjälp. Meddelandet är kort: »Nestors fru lever. Hon heter Irene.«

Irene Laurén sitter i en ljus fåtölj i tvårummaren i centrala Trollhättan. Väggarna är fulla av tavlor som hon och Nestor köpte på sina många resor runt om i Europa. Hon är liten, väger inte ens 50 kilo, och håret är tonat i en rödblond nyans eftersom hon »vägrar se ut som en gammal tant«. Hon är 79 år och minns precis vad hon gjorde den 22 juli 1972.

– Jag bäddade 14 sängar med papperslakan. Skottarna var hemma hos oss för att sova middag före matchen. Jag har ingen aning om var alla sängarna kom ifrån, men det var förstås Nestor som hade skaffat dem. Efter tuppluren bjöd jag på te och smörgåsar. Jag såg matchen, men var inte välkommen till banketten.

Irene och Nestor träffades på en dans på Varaslätten på 50-talet. De gifte sig 1954 och flyttade till Trollhättan när Nestor fick jobb på Volvo Flygmotor året därpå. Maken var tidigt intresserad av internationell fotboll och anordnade gruppresor till England innan ligamatcherna ens sändes i svensk TV. På 60-talet fick han kontakt med Benficas anfallare Eusébio (inte ens Irene vet riktigt hur det gick till) och lyckades locka Portugals största stjärna till Trollhättan. Där gjorde Eusébio flera gånger korta inhopp i träningsmatcher på Edsborgs IP. Själv åkte Nestor Laurén allra helst till Glasgow. Han besökte staden så ofta att han först blev kompis med Alex Ferguson, som spelade i Rangers fram till 1969, och sedan med managern Jock Wallace.

– Nestor kände så många människor, säger Irene. Han var i England flera gånger om året. Någon gång åkte han till USA med ett engelskt lag. Jag vet inte vad de gjorde där, men han fick flyga Concorde.

Festprissar. Glasgow Rangers manager Jock Wallace (till vänster) sjunger duett på Trollhättans Stadshotell med sin kompis Nestor Laurén.

Glasgow Rangers träningsläger och uppträdande i Trollhättan 1972 beskrevs som en succé, och Nestor såg till att Fallens dagar-fotbollen blev en tradition. De följande somrarna gästades stadsfesten av både klubb- och landslag från olika delar av världen. PSV Eindhoven och Leicester City kom dit, likaså Östtyskland och Saudiarabien.

– Saudierna hade en läkare med sig vars högsta önskan var att få se en knäoperation, så Nestor ordnade så att han fick vara med en dag på Vänersborgs lasarett. Efteråt följde läkaren med oss på kräftskiva. Han kunde inte förstå hur vi kunde äta kräftor – de är ju asätare! Han satt där i sin långa vita särk och tuggade bara i sig rostat bröd.

Irene medger att Nestors fotbollsintresse blev »lite mycket« ibland. Var han inte ute på resa så var huset fullt av folk. Men utan hans passion hade Trollhättan förmodligen blivit utan sin exotiska sommarfotboll, och Irene är trots allt glad för alla fina minnen.

Annons

När Nestor dog 1996 – 66 år gammal, ett år efter pensionen från Volvo Flygmotor – hölls begravningen i stillhet med bara de allra närmaste närvarande. Det var Nestors egen önskan. Men den stora mängd blommor som Irene fick ta hand om efter jordfästningen visade att hans gamla fotbollskompisar inte hade glömt den sociala portvakten från Trollhättan.

– Särskilt minns jag buketten från Alex Ferguson, säger Irene. Åh, vad den var vacker.

Fotografier: Familjen Laurén, annonser från Trollhättans tidning 22 juli 1972.