Året är 1972 och i västgötska Trollhättan är det semestertider. Stadsfesten Fallens dagar, som årligen lockar runt 50 000 besökare, är inne på sin tredje dag. Festens höjdpunkt har ända sedan starten 1959 varit fallpåsläppet, det vill säga stunden då slussarna öppnas och 300 kubikmeter Göta Kanal-vatten per sekund forsar nedför Trollhättefallen. Men ingen som besöker Trollhättan denna julilördag kan ha missat att något ännu häftigare står på programmet i år. Glasgow Rangers, nyblivna Cupvinnarcupmästare, är i staden för att spela träningsmatch mot en »stjärnkombination« av västgötar. 1 800 reklamaffischer är uppsatta runt om i den lilla staden. Varuhuset Gulins har skyltfönstren fulla av skotskrutiga kläder och i centrum spelar säckpipeorkestern Thistle Pipe Band så högt att torghandeln stannar av.
Till matchen på Edsborgs IP har Tipsextraprofilen Lars-Gunnar Björklund hyrts in som speaker. 3 000 åskådare ser Glasgow Rangers vinna med 5–2 och efteråt fortsätter många av dem till Stadshotellet, där det kvällen till ära arrangeras »skottbal«. Trollhättans Tidning bevakar partyt där det dansas »shake och så kallad tryckare« till tonerna av säckpipemusik. Högdjuren trängs i lokalen. Fotbollsagenten Börje Lantz är där, Trollhättans kommunledning likaså, och gästerna från Glasgow Rangers tar enligt tidningen chansen att »släppa loss under skötsamma former«. Särskilt Rangers manager Jock Wallace är på festhumör. När timmen har blivit sen går han upp på scenen, greppar mikrofonen och sjunger I left my heart in San Francisco.
42 år senare letar jag efter människor som var med den där julidagen. Jag vill förstå varför stjärnorna valde Trollhättan, men det första som slår mig är hur mycket en stad förändras på fyra decennier. Stadshotellet heter nu Scandic Swania, Gulins har köpts upp av Lindex och alla vet väl hur det gick för Saab. Fallens dagar finns kvar, men det är många år sedan något storlag gästade Edsborgs IP.
