Henrik Larsson: »Det var en magisk kväll«

Han hade gjort två mål i en Europafinal och ändå förlorat. Två år senare fick Henrik Larsson en ny chans – och var fast besluten att ta den. För Offside berättar han om sin magiska kväll i Paris.

»Nä, jag minns fan inte vilket datum finalen spelades. Det är ju kasst att inte veta datumet. Oavsett, det var en magisk kväll. Att vinna Champions League, det är det största du kan vinna som fotbollsspelare efter ett VM-guld.

Jag såg matchen för första gången i vintras. Jag satt och log som ett barn på julafton, jag visste ju hur den slutade… Det är inte som när man ser om en film man nästan har glömt, och plötsligt kommer på att ›ja, just det, det är ju han som är mördaren‹. Jag visste att Henry inte skulle sätta sin chans, att Ljungberg skulle missa sin möjlighet. Men det var svårt att titta på hela matchen, jag kunde inte bärga mig till upplösningen – så jag spolade fram till när jag kom in på planen.

Vägen till finalen var ganska smidig för oss. Det gick bra för mig också. Jag startade i de viktiga matcherna, när Rijkaard ville ha min rutin. Jag minns när vi besegrade Chelsea på Stamford Bridge, på en brun plan. Jag dominerade i luften och kan ju säga så här: den matchen hade Terry och vad heter han… den lille portugisen… Carvalho, det riktigt jobbigt.

Annons

Sedan mötte vi Milan, va? Nähä, var det Benfica? Ja, just det. Jag startade båda de matcherna och höll på att göra ett mål på bortaplan. Men sedan skadade jag mig i en match mot Villarreal i ligan. Jag skulle gå på djupet och så sa det bara svisch i låret. En bristning. Jag var borta några veckor och missade första matchen mot Milan i semin. I returen kom jag in i andra halvlek och kastade mig fram på en boll från vår vänsterkant, Eto’o var det som slog inlägget. Men Dida gjorde en grym räddning. Jag nickade för mycket på honom. Efter matchen var jag så satans förbannad. Martin O’Neill, som var på besök från Celtic, var nere och tittade på matchen. Jag träffade honom efteråt och han såg att jag var lite sur. ›Vad är det med dig, Henrik?‹ frågade han. ›Ja, vad fan‹, svarade jag. ›Jag skulle ju ha gjort mål på den nicken.‹ Han tittade bara på mig, skakade på huvudet och sa: ›Visst, men du är ju i Champions League-final nu. Skärp dig!‹ Jag är sån, det har jag alltid varit. Kanske är det därför jag ändå fått spela en så stor final.

Men ska jag vara helt ärlig var jag inte säker på att jag skulle få spela något i finalen. Konkurrensen var stenhård. Du vet: ›Ronnie‹, Messi, Giuly, Eto’o, Xavi… Veckorna innan vi åkte till Paris började jag titta mig omkring i omklädningsrummet och fundera över olika situationer och formationer, hur Rijkaard kunde tänka sig vilja ställa upp i en final, vilka jag konkurrerade med. Jag tänkte: ›Fan, jag måste ju komma med i truppen i alla fall.‹ Jag var verkligen nervös.

Så skadade Messi sig, också en bristning. Då tror jag att det öppnade upp sig för mig. Jag kunde träna som vanligt veckan före finalen medan Messi gick på halvfart. Ändå var jag inte säker på en plats i truppen.

Foto: Roland Bengtsson

Vi åkte till Paris bara en dag före finalen. Stämningen i laget var… självsäker. Mer självsäker än vad jag var van vid. Alla sa i princip att ›vi vinner bara vi spelar vårt eget spel‹. Jag, som svensk, var mer försiktig och tänkte att Arsenal var ett riktigt bra lag. Men det sprudlade av självförtroende i laget. Någon vecka tidigare hade vi firat vår ligaseger med fansen i Barcelona och folk snackade om hur vackert vi spelade. Sånt sätter sig i skallen på en del.

Hotellet som Barcelona hade fixat var fint, riktigt fint. Det låg ute i Versailles. Några ville dela rum men inte jag. Definitivt inte. Det har aldrig varit min grej, jag vill kunna sova ostört. Det är det absolut viktigaste för mig inför en stor match – sömnen.

Henrik Larsson

Född: 20 september 1971

Barcelonakarriär: Ligasegrare 2005 (3 mål) och 2006 (10 mål), Champions League-segrare 2006 (1 mål)

Samlad klubbkarriär: Högaborgs BK 1988-1992 (74 ligamatcher, 23 mål), Helsingborgs IF 1992-1993 (52, 50), F­eyenoord 1993-1997 (101, 26), Celtic FC 1997-2004 (221, 174), FC Barcelona 2004-2006 (40, 13), Helsingborgs IF 2006-2009 (84 ,38), Manchester United 2007 (lån, 7, 1)

Kvällen före matchdagen tog vi bussen och åkte till Stade de France för ett träningspass. Jag kände mig skarp. Avsluten satt där de skulle och benen kändes pigga. Annars var det ett väldigt lätt pass, det var mest för att känna på mattan och stadion. Efter träningen kom Fredrik Ljungberg in i vårt omklädningsrum, Arsenal skulle träna efter oss. Han satte sig ner bredvid mig och vi snackade lite. Jag såg att några spelare i laget inte tyckte att det var en bra idé att en motståndarspelare satt i vårt omklädningsrum kvällen före den största matchen i våra liv. Men vad skulle jag göra?

Som tur var fick jag en god natts sömn den natten. Jag sov till tio på morgonen och vaknade med ett leende på läpparna. ›Wow, i dag är det final.‹ Jag gick ner till restaurangen och såg van Bommel sitta ensam vid ett bord. Annars var det tomt. Antingen hade de andra redan käkat eller så låg de och sov. Det var fri desayuno, det hade vi alltid på matchdagar. Jag åt ett par toast, drack en kaffe och snackade lite skit med van Bommel. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum, la mig på sängen och somnade. Jag är en mästare på att sova. När jag vaknade läste jag en deckare, jag läste mycket under den perioden. Sedan slumrade jag lite till. Telefonen var avstängd, det har den alltid varit på matchdagar. Ibland kanske jag skickade ett SMS till Magdalena och berättade om jag startade eller så, men nu visste jag inget än.

På eftermiddagen, efter att jag gått en promenad utanför hotellet med van Bronckhorst och van Bommel, samlade Rijkaard hela truppen. Rijkaard hade alltid en tavla som var vänd från oss med bilder och namn på de spelare som skulle starta. Så när han vände den mot oss var det som att hjärtat stannade i en sekund. Jag kollade direkt på startelvan. Min bild var inte med. Jag kände direkt besvikelse. Jag visste att jag hade kvaliteter som inte Eto’o eller Ronaldinho hade, så var det bara. Sedan kollade jag på bänken. Mitt namn var med. Jag insåg att det hade stått mellan mig och Giuly. Men han var inte helgjuten. Besvikelsen var kvar, trots att jag visste att jag åtminstone hade en chans att få komma in. Bara jag inte fick sitta där i 90 minuter. Messi kunde inte spela, han var inte kvitt sin skada. Jag tror också att Rijkaard tänkte att ›den där herr Larsson får nog inte så många chanser till att spela i en Champions League-final‹. Kanske var det så.

 

Jag hade varit i Barcelona i nästan två år vid det här tillfället. Övergången var som en dröm som gick i uppfyllelse. Jag höll på Barcelona som grabb och att få chansen att spela i samma klubb som Stoitjkov, Romário, Koeman… det kändes otroligt. Allt blev klart ett par dagar efter att Sverige åkt ut mot Holland i EM i Portugal 2004. Mitt kontrakt med Celtic hade gått ut och jag hade bestämt mig för att jag skulle testa något nytt. Men jag ville vänta tills mästerskapet var slut. Jag sa till mina rådgivare att vi fick ta allt efter EM. Men så ringde Magdalena dagen före matchen mot Holland: ›Du, Barcelona är intresserade.‹ ›Jaha‹, sa jag. ›De får vänta som alla andra.‹ Det var säkert trettio klubbar som visat intresse. Det enda jag hade sagt var att jag ville till ett varmt land. Kanske var det som att lägga ut en jobbansökan, ibland måste man utnyttja media. Men Magdalena svarade bara: ›Du, jag tror inte att de väntar.‹ Det slutade med att jag sa att hon fick åka ner till Barcelona och prata med dem, vilket hon gjorde. Och så blev allt klart direkt efter Hollandsmatchen. Jag flyttade in i Phillip Cocus gamla hus och blev granne med van Bronckhorst, vi var goda vänner redan sedan Feyenoord och Glasgow. Det var perfekt, rätt in i huset, boom!

Den 21 november 2004 var det El Clásico. Jag hade precis börjat komma in i Barcelonas spel och kände mig skarp i matchen. Då rök mitt främre korsband. Helt av var det. Jag tänkte direkt att ›nä, det här orkar jag inte‹. Jag kände att det var färdigt, nu fick det räcka. Jag visste hur jobbig rehabtiden skulle bli och var inte sugen på att lägga ner jobbet som krävdes för att komma tillbaka. Efter någon dag tänkte jag att jag skulle göra en så bra operation som möjligt, rehabträna så bra det bara gick. Anledningen? Jag ville kunna spela fotboll med Jordan i trädgården, jag ville kunna åka skidor med familjen. Hade jag bara lagt ner allt där och då hade det inte gått. Klubben ordnade en tid hos knäspecialisten Richard Steadman i Vail i USA och jag och Magdalena var där i 15 dagar. Efter det var det som att allt bara flöt på. Sakta men säkert började vinnarskallen ta över. Jag tänkte att jag ville sluta med fotbollen på mina egna villkor och bestämde mig för att komma tillbaka. Och det gjorde jag.

Annons

 

Vi lämnade hotellet i Versailles cirka två timmar före matchstart. Jag tog min vanliga plats längst bak i bussen. Bredvid mig satt som alltid Puyol, van Bronckhorst och Xavi. Lite längre fram satt Ronnie och Eto’o. Det var tyst i bussen. Det enda jag hörde var Belletti som satt och trummade sina sambarytmer på glasrutan. Det gjorde han alltid. Själv satt jag mest och tittade ut medan vi närmade oss Paris och Stade de France. Det pirrade mer och mer i kroppen ju närmare vi kom.

Jag tog lång tid på mig att byta om, jag var alltid den siste att bli klar. Jag tittade på mina skor – Adidas hade ordnat ett par specialdesignade. Någon vecka tidigare hade nämligen van Bommel berättat att han fått ett par skor med hans namn och finaldatumet på. Jag ringde direkt och sa att jag ville ha likadana. De står hemma i hyllan i dag. Så jag satt där på min plats länge och tittade på mina lagkamrater som en efter en gick ut på planen. När alla lämnat rummet gick jag ut på planen. Jag ställde mig i mittcirkeln och tittade mig omkring. Jag letade efter den sektionen som man sagt åt mig att min familj och mina vänner skulle sitta på. Men det var tidigt och de hade inte kommit än. Någon sa till mig att de skulle sitta alldeles bakom vårt avbytarbås.

»Min bild var inte med. Jag kände direk­t besvikelse. Jag visste att jag hade kvaliteter som inte Eto’o eller Ronaldinho hade, så var det bara.«

Efter uppvärmningen gick vi tillbaka in i omklädningsrummet och Rijkaard drog snabbt några punkter om taktiken som vi hade snackat om den senaste veckan. Mycket gick ut på att stoppa Henry, som var i sitt livs form. Så vi satte Oleguer till höger i försvaret, ytan där Henry helst hämtade boll för att senare gå in i planen. Belletti var ett alternativ men han var mer offensivt skicklig än defensivt. Utöver att stoppa Henry gick det mesta ut på att inte ge Arsenal bollen. Sedan litade Rijkaard mycket på att Ronnie, Eto’o och Giuly skulle åstadkomma något framåt. Xavi började på bänken eftersom han varit skadad en del, det var ett avbräck. Alla pratade om Ronaldinho och Eto’o inför finalen. Vad få sa var hur viktig Xavi var för vårt spel. Det var ju han som slog bollarna. Istället för Xavi spelade Deco.

Jag kände att jag hade ett ansvar att inte visa min besvikelse över att jag inte fick starta. Så jag gick runt och peppade de andra. ›Vamos‹, sa jag och klappade dem i ryggen. Jag försökte få några att slappna av, att inte tänka för mycket. Jag försökte läsa av vilka som såg nervösa ut, men om de lyssnade på mig? Det tror jag inte. Själv lyssnade jag aldrig på någon när de försökte prata med mig inför stora matcher, jag var alldeles för fokuserad.

Jämnt. Innan finalen hade A­rsenal inte släppt in ett mål i turneringen på tio matcher, totalt 919 minuter. Barcelona hade å andra sidan gjort 114 mål under säsongen fram till finalen.

Några minuter innan matchen började satte jag mig ner på bänken bredvid vår reservkeeper och Iniesta. Det kan låta konstigt att Iniesta inte startade, men då var han inte riktigt där han är i dag.

Henry hade ett jätteläge efter några minuter, bara två meter från mål. Men Valdés gjorde en jätteräddning. Vi började svagt, Arsenal hade energin och skapade några chanser till. Men i den 18:e minuten sprang Eto’o loss och kom i ett friläge med Lehmann. Lehmann gled ut och kapade Eto’o. Giuly slog in returen men då hade domaren redan blåst. Även om Lehmann fick rött så hade det nog varit bättre om vi bara fått målet. Det blev så mycket svårare att spela mot tio man. Vi spelade ju inte med inlägg, vi kom mer centralt och levde på individuell skicklighet. När de fick en utvisad backade de hem ännu mer och täppte till centralt vilket tvingade oss att slå inlägg. Och där stod Sol Campbell och nickade bort boll efter boll.

Och så hände det som inte fick hända. Det började med att Eboue la sig väldigt enkelt utanför straffområdet. De flyttade upp laget, drog ett inlägg som Campbell gick upp och hängde. Boom bara. 0-1. Jag trodde inte det var sant. Jag tänkte: ›Fan heller, inte en finalförlust till, det pallar jag inte.‹

Två år tidigare var jag med om den tyngsta förlusten i min karriär. Uefacupfinalen mot Porto i Sevilla. Jag får gåshud när jag tänker på det, det sitter fortfarande i. Man ska inte, som jag gjorde, göra två mål i en så stor final och inte vinna. Det ska man fan inte! Dessutom var det två snygga mål. Vi ska bara inte förlora den matchen. Jag som var så satans bra. Vi mötte Porto, som året efter går och vinner Champions League. Så det där snacket om att Celtic och skotska ligan inte var bra, det är bara skitsnack. Då var den i alla fall riktigt bra, kolla bara på spelarna i Celtic då. Folk fattar inte. Och jag, jag gjorde mål i alla matcher på väg till finalen, bortsett från mot Stuttgart. Då hade jag brutit käken och kunde inte spela. Men jag spelade alla andra matcher det året och gjorde mål i varenda Uefacupmatch. Jag var i en sån form att det var löjligt. Jag gjorde precis som jag ville.

»Jag tänkte att om nu Ljungberg skulle vinna detta, då skulle jag få höra det hela sommaren under VM i Tyskland. Det hade varit ett helvete.«

Mina två mål mot Porto var kvitteringar. Våra 50 000 Celticfans på läktarna, det var dem jag tyckte mest synd om. De hade sparat ihop till resan och biljetten och så förlorade vi i förlängningen. Efter Portos sista mål låg deras spelare och firade i fem minuter. Sedan blåste domaren av matchen. Jag var helt knäckt efteråt, fullständigt nere. Därför kändes det för jävligt när Campbell skallade in bollen. Det var nog också därför som jag inte var lika avslappnad och självsäker som de andra inför finalen – jag visste hur det kändes att förlora en stor final.

Samtidigt insåg jag att mina chanser ökade att få komma in när de gjorde mål. Vi behövde anfalla mer och jag satt beredd på bänken för att se till så att det inte blev ännu en finalförlust.

När domaren blåste för halvtid sa man åt mig att börja värma upp. Jag stannade ute på planen hela halvtidsvilan. Jag försökte ta reda på om jag skulle in direkt eller om det skulle gå några minuter först. ›Värm upp!‹ var det enda de sa.

Tio minuter in i andra halvlek, när jag stod och stretchade, vinkade Rijkaards assisterande Henk ten Cate mot mig. ›Det är dags‹, sa han och log.

Jag tittade på klockan. 61 minuter spelade. ›Trettio kvar‹, tänkte jag. När jag stod och knöt mina shorts sa Rijkaard att han ville ha in mig centralt, att jag skulle upp och fajtas på inlägg och att jag skulle försöka hålla i bollen, så att mittfältet kunde följa med upp. van Bommel gick ut, in kom jag. Ronaldinho gick ut på kanten och jag tog hans plats som släpande centralt.

Jag minns inte mycket från de första minuterna. Men jag spelade nog enkelt, det har jag alltid gjort. Jag har aldrig gått förbi tre-fyra spelare och det var inte min plan den här gången heller. Enkelt, hela tiden enkelt.

Bäst. Sedan Champions League grundades 1992/1993 har elva klubbar vunnit turneringen. Barcelona har två titlar, 2006 och 2009.

Vi fick press på Arsenal. De backade hemåt allt mer och levde på att kontra när lägen uppstod. Ljungberg var på en kant, Henry på andra. Rätt kvicka killar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om nu Ljungberg skulle vinna detta, då skulle jag få höra det hela sommaren under VM i Tyskland. Det hade varit ett helvete.

Jag såg att Andres (Iniesta) hade bollen och var rättvänd. Jag försökte göra mig spelbar. Kolo Touré var i ryggen på mig, så jag tog ett par snabba steg framåt och mötte Andres passning. I ögonvrån såg jag Eto’o komma i full fart. Jag visste att min touch var avgörande, den behövde bli perfekt om han skulle kunna ta med den i steget. Det är svårt att göra en sån touch. Men antingen har man det eller så har man det inte. Och jag hade det. Så kan jag säga. Eto’o kom klockrent och la in bollen i mål. ›Perfekt‹, tänkte jag. ›Nu blir det åtminstone förlängning.‹

»Ska jag vara ärlig tror jag att han halvsköt på chans, men det skulle han aldrig erkänna. Bollen gick in i snäv vinkel och vi hade vänt.«

Direkt efter deras avspark märkte jag att de började bli trötta. De hade jagat boll sedan Lehmann åkte ut. Rijkaard ropade bara: ›Fortsätt, fortsätt!‹

I den 75:e minuten tog han ut Oleguer och satte in Belletti. Rijkaard ville att vi skulle komma runt mer på kanterna, få fram våra ytterbackar. Mer fart och ännu mer hot. Någon minut senare slog Belletti en lång passning ner på vår högerkant. Passningen var nästan för hård för att jag skulle hinna fånga upp den. Jag vände ut mot sidlinjen med min förstatouch, fick med mig Campbell i ryggen, la bollen till rätta med ett tillslag och slog den med vänstern snett inåt. Jag vet att Belletti kommer i luckan. Det är det som hela Barcelonas spelstil går ut på – följ alltid med upp, fyll på, ge understöd. Min passning blev perfekt och Belletti drog med sig bollen. Sedan gjorde han något som bara han kan göra. Nio av tio spelare hade spelat in bollen snett bakåt. Men han är brasilianare och de gör sällan så. Ska jag vara ärlig tror jag att han halvsköt på chans, men det skulle han aldrig erkänna. Bollen gick in i snäv vinkel och vi hade vänt.

Jag såg att han la sig på knä och satte händerna över huvudet. Sedan hade jag sprungit fram och hoppat över honom. Plötsligt låg jag underst i högen av spelare. Jag har klaustrofobi så jag började få panik och brottade mig ut. När jag rest mig upp igen kände jag att det var klart.

De sista minuterna rullade vi runt bollen och lät tiden gå. De hade ingen chans. Det sista jag gjorde var att springa fram och ställa mig i vägen framför Almunia som skulle slå en utspark. Jag fick gult kort men jag ville ju inte att de skulle göra en snabb spelvändning. Rijkaard sa till mig när jag träffade honom första gången den där sommaren 2004 att han ville ha mig för min rutin. Där fick han den.

När domaren blåste i pipan stack jag rätt ut mot våra fans och vrålade. Jag vet inte vad jag tänkte då, det känns bara svart. Efter ett tag insåg jag att jag stod där helt själv, att alla andra i laget stod i en hög och jublade. Sedan började jag gråta.

Den natten var grym. Jag drack knappt en droppe. Jag sa till Magdalena att jag ville minnas den här kvällen. Och det gör jag. Det är ju så lätt att man dricker lite för mycket när man är så jävla glad.

Efter vår gemensamma fest med laget och klubben gjorde vi stan. Det var jag, Magdalena, några kompisar som jag hade bjudit ner och några från laget. Vi var på någon klubb i Paris tills de stängde vid sextiden på morgonen. Jag och Magdalena stod utanför klubben och försökte få tag på en taxi, men det var helt omöjligt. Det kom inte en bil. Efter ett tag kom en av dörrvakterna fram till oss och frågade om vi ville ha skjuts. ›Men det är ingen fin bil‹, sa han. ›Inga problem‹, sa vi. Några minuter senare kom han runt hörnet. Det var en målarbil, en sån liten buss. Den hade inga baksäten så vi satt på golvet hela resan ut till Versailles. Väl framme hoppade vi ut och tackade för skjutsen. Klockan var sju på morgonen och solen började värma. När vi var strax utanför hotellentrén tänkte jag: ›Fan, ska denna kvällen vara över nu?‹ Så jag började sjunga ›Campione, campione, olé, olé, olé…‹ Magdalena började sjunga med. Efter några sekunder öppnades ett fönster ovanför entrén. van Bommel stack ut sitt huvud och tittade på oss. Sedan öppnades ett annat fönster och Mottas huvud stack ut. Båda började sjunga med oss: ›Campione, campione…‹ Fler och fler fönster öppnades, snart stod Ronaldinho i sitt fönster och sjöng med oss. Det var ett mäktigt slut på en helt otrolig kväll.«


För Offside berättar också 2000-talets andra svenska C­hampions League-vinnare – och en för­lorare – om matchen som alla vill spela.
Joachim Björklund: »Vi mötte ju ett gäng tyskar«
• Patrik Andersson: »Det blev helt svart«