Henrik Larsson: »Det var en magisk kväll«

»Nä, jag minns fan inte vilket datum finalen spelades. Det är ju kasst att inte veta datumet. Oavsett, det var en magisk kväll. Att vinna Champions League, det är det största du kan vinna som fotbollsspelare efter ett VM-guld.

Jag såg matchen för första gången i vintras. Jag satt och log som ett barn på julafton, jag visste ju hur den slutade… Det är inte som när man ser om en film man nästan har glömt, och plötsligt kommer på att ›ja, just det, det är ju han som är mördaren‹. Jag visste att Henry inte skulle sätta sin chans, att Ljungberg skulle missa sin möjlighet. Men det var svårt att titta på hela matchen, jag kunde inte bärga mig till upplösningen – så jag spolade fram till när jag kom in på planen.

Vägen till finalen var ganska smidig för oss. Det gick bra för mig också. Jag startade i de viktiga matcherna, när Rijkaard ville ha min rutin. Jag minns när vi besegrade Chelsea på Stamford Bridge, på en brun plan. Jag dominerade i luften och kan ju säga så här: den matchen hade Terry och vad heter han… den lille portugisen… Carvalho, det riktigt jobbigt.

Sedan mötte vi Milan, va? Nähä, var det Benfica? Ja, just det. Jag startade båda de matcherna och höll på att göra ett mål på bortaplan. Men sedan skadade jag mig i en match mot Villarreal i ligan. Jag skulle gå på djupet och så sa det bara svisch i låret. En bristning. Jag var borta några veckor och missade första matchen mot Milan i semin. I returen kom jag in i andra halvlek och kastade mig fram på en boll från vår vänsterkant, Eto’o var det som slog inlägget. Men Dida gjorde en grym räddning. Jag nickade för mycket på honom. Efter matchen var jag så satans förbannad. Martin O’Neill, som var på besök från Celtic, var nere och tittade på matchen. Jag träffade honom efteråt och han såg att jag var lite sur. ›Vad är det med dig, Henrik?‹ frågade han. ›Ja, vad fan‹, svarade jag. ›Jag skulle ju ha gjort mål på den nicken.‹ Han tittade bara på mig, skakade på huvudet och sa: ›Visst, men du är ju i Champions League-final nu. Skärp dig!‹ Jag är sån, det har jag alltid varit. Kanske är det därför jag ändå fått spela en så stor final.