Himmelska dagar

På nio år har IFK Norrköping gått från Superettan och ekonomiskt mörker till att vara Sveriges näst rikaste klubb. Jaga vidare eller slå vakt om sin position?

I en dovt färgsatt hotellobby på Kungsholmen lutar sig Jens Gustafsson fram över sin breda laptop. Han har precis lämnat dottern Doris på förskoleklass, med visst flyt lyckats hitta en morgonparkering i centrala Stockholm och tagit plats i en av lobbyns mörkgrå soffor. Nu stirrar han på ett digitalt övergångsdokument på engelska.

Det är tidig måndagsförmiddag i början av december och IFK Norrköpings spelare har semester i ytterligare en månad. Men för lagets manager är det ingen viloperiod. Efter årets andraplats behövs en trupp som är tillräckligt stark för både Europaspel och allsvensk toppstrid. De två viktiga trotjänarna Andreas Johansson och Daniel Sjölund är redan borta, och om några dagar försvinner ytterligare en nyckelspelare: Försäljningen av lagets bästa målskytt David Moberg Karlsson, tio mål 2018, är i sitt slutskede. Bara detaljer i avtalet med Sparta Prag ska lösas. På väg hit satt Jens i telefon med en av Svenska fotbollförbundets jurister för att säkerställa vad som krävs gentemot förbundet vid avtalsskrivningen. Dessutom har han extern juristhjälp. Att prata engelska är i de flesta sammanhang inget problem, men när det gäller ett övergångsavtal på nästan 15 miljoner kronor vill han vara på den säkra sidan.

40-åringen sitter på sin vanliga arbetsplats så här års. Sedan snart fyra år bor han med sin fru Mimmi och sin sexåriga dotter i Huddinge söder om Stockholm, och när spelsäsongen är över tillbringar han betydligt fler dagar här än i Norrköping. Det passar bra när många telefonsamtal och möten med agenter och andra klubbrepresentanter måste genomföras.

Annons

Vid ett avlångt arbetsbord tio meter bort sitter en ung agent som Jens har stämt möte med senare i förmiddag. Ytterligare fyra, fem upptagna ansikten lyses upp av datorskärmar och smartphones runtom i lobbyn.

Jens mobil vibrerar i soffan. Christoffer Nymans namn lyser upp skärmen.

– Tjena »Totte«! Var du ute och joggade eller varför svarade du inte förut?

Han ler lurigt åt sin ledande fråga. Klockan har precis passerat nio.

– Låg du och sov?! utbrister han med fejkad förvåning över Nymans väntade svar i andra änden.

Tonen fortsätter att vara skämtsam. De pratar nästan dagligen, Jens och den IFK-fostrade anfallaren. Managern kallar det för en »väldigt speciell situation«, han har aldrig haft så regelbunden kontakt med en potentiell värvning tidigare. Men eftersom både Norrköping och Totte är så måna om att få till en hemflytt menar Jens att dialogen är motiverad.

Det började redan i somras, när Norrköping försökte köpa loss honom från Eintracht Braunschweig. Då räckte det inte med 13 miljoner kronor inklusive agentarvoden och sign-on-bonusar, som IFK kunde erbjuda med hjälp av externa finansiärer. Eftersom Totte var skadad och bara hade ett år kvar på kontraktet tyckte Jens och ordföranden Peter Hunt inte att det var värt att gå vidare.

Nu gör de ett nytt försök. De är redan överens om att skriva ett förtidskontrakt efter nyår, som innebär att Totte ansluter till sommaren, men Norrköping vill få till en flytt redan i januari. Så fort förtidskontraktet är påskrivet vet de att den tyska tredjedivisionsklubben får svårt att stå emot några miljoner för en tidig övergång.

– Bra, hörs sen, avslutar Jens samtalet efter att ha stämt av med Totte hur de ligger till i processen.

Det dröjer inte många sekunder innan telefonen ringer på nytt. »Brian Portugal« står det på skärmen den här gången. Datum och motståndare för lagets årliga försäsongsläger i Algarve behöver spikas.

Jens ser avslappnad ut där han sitter tillbakalutad i soffan. Samtidigt vet han själv att detta är en avgörande period. Om IFK Norrköping ska kunna utmana AIK och Malmö FF nästa år gäller det att all planering och alla vintervärvningar lyckas. Värvningen av Totte Nyman kommer att glädja supportrarna, det vet han. Sedan säsongen tog slut har Norrköpingsbornas första fråga till Jens varit: »När kommer Totte hem?« Därefter har de gratulerat till silvret.

IFK Norrköping

Grundad: 1897

Arena: Östgötaporten, 15 734 åskådare

Annons

Meriter: SM-guld 1943, 1945, 1946, 1947, 1948, 1952, 1956, 1957, 1960, 1962, 1963, 1989 och 2015. Svenska cupen-vinnare 1943, 1945, 1969, 1988, 1991 och 1994. Åttondelsfinal i Europacupen 1957, 1958, 1963 och 1964, final i Intertotocupen 1966.

 

Den återkommande frågan om Tottes ankomst symboliserar på flera sätt de nya förväntningarna och kraven som ställs på IFK Norrköping.

För fem år sedan handlade det om att överleva Allsvenskan. Managern Janne Andersson hade på tre säsonger, sedan uppflyttningen 2010, återetablerat Norrköping som en allsvensk förening. Efter en trettondeplats, en femteplats och en niondeplats gick östgötarna in i säsongen 2014 med en mittenplacering som ambition. Arenan fylldes inte ens till hälften. Inte bara storklubbarna från Stockholm, Göteborg och Malmö lockade fler åskådare till sina hemmamatcher, utan också Helsingborgs IF, IF Elfsborg, Örebro SK och Kalmar FF. Truppen bestod av spelare som hade vuxit upp med ett IFK Norrköping i Superettan. När tre matcher återstod av säsongen 2014 låg »Peking« på kvalplats, och det allsvenska kontraktet säkrades först i den näst sista omgången.

Ett år senare, med i princip samma trupp, vann Norrköping sin första SM-titel sedan 1989. Publiksnittet näst intill dubblerades. 

I dag sitter klubben i en sits som de flesta andra svenska klubbar bara kan drömma om. Norrköping pressade AIK hela vägen in i den 30:e omgången med en poängskörd som hade räckt till guld under åtta av de tio säsonger som har spelats sedan sextonlagsserien infördes.

Pengar finns. I somras genomförde föreningen sin största försäljning någonsin. 19-årige Arnór Sigurðsson, som värvades för en spottstyver från isländska ÍA Akranes och spelade division två-fotboll med samarbetsklubben IF Sylvia hösten 2017, såldes till CSKA Moskva för över 30 miljoner kronor. Och även om en isländsk supertalang som bara var inne och vände är ett extremt exempel, är det likväl en symbol för att IFK har träffat rätt med många värvningar de senaste åren. Spelarförsäljningar för närmare 150 miljoner sedan 2015 gör att bara Malmö FF sitter inne med ett större eget kapital inför räkneåret 2019. Omsättningen har ökat och publiksnittet på drygt 9 000 åskådare per hemmamatch överträffas bara av storstadsklubbarna.

Å andra sidan är man vintern 2018 i en position där de senaste årens mest tongivande och rutinerade spelare försvinner – tillika lagets bästa poänggörare. Andreas »Ante« Johanssons och Daniel »Daja« Sjölunds avsked innebär att man mister 709 allsvenska matcher, och med försäljningen av Moberg Karlsson försvinner offensiv genombrottskraft. Snart uppstår en lucka att fylla även där – och kanske är det inte heller den sista försäljningen i vinter?

Bland supportrarna knorras det om att klubben inte satsar ordentligt. För ett år sedan ifrågasattes Jens Gustafsson och Peter Hunt när startspelare efter startspelare såldes utan att ersättas, samtidigt som Norrköpingskillar som Muamer Tanković och Kristoffer Olsson valde andra klubbar.

Trots den färska andraplatsen dyker frågetecknen upp igen. I Norrköpings Tidningar kräver journalisten David Iwung en »köpvinter vi aldrig sett tidigare«, och i samma tidning satte Simon Thern press på klubbledningen genom att hävda att laget behöver fem eller sex nya spelare för att kunna »vinna SM-guld och konkurrera i Europa«.

Även om ödmjukheten och snällhetsstämpeln länge har varit en del av klubbens identitet finns det också supporterröster som ropar efter ett elakare och kaxigare IFK Norrköping, som i dag på sin höjd retar upp motståndarsupportrar med sitt konstgräs. Inte ens frispråkige Thern, med en bakgrund i både Malmö FF och AIK, rör upp några känslor hos toppkonkurrenterna.

 

Det är eftermiddag i hotellobbyn på Kungsholmen. De digitalt upplysta ansiktena är utbytta mot nya, men Jens Gustafsson sitter kvar. Den här gången har han stationerat sig i en långsmal hörnsoffa med överblick över lokalen.

– Men för helv… vad är det som inte funkar?!

Han klickar och klickar på datorns musplatta i enträgna försök att få hotellets wifi att fungera igen.

– Det här brukar inte krångla, suckar han och kastar sig hastigt tillbaka mot en vinröd kudde.

Mötet med den unga agenten gick bra, de skakade hand om nya kontraktsvillkor för Norrköpings tredjemålvakt Julius Lindgren och bollade vilken låneklubb som bäst skulle passa en av klubbens mest lovande offensiva talanger, Pontus Almqvist.

Agenten föreslog även ett par värvningar, spelare med utgående kontrakt. »Pengar är inget problem«, svarade Jens med ett belåtet smil och fick tillbaka kommentarer om att Norrköping fått hybris.

Även om han med eftertryck försökte betona att det var ett skämt låg det sanning i lustigheten. IFK Norrköping letar nyförvärv av annan kvalitet än för ett par år sedan, och med tanke på de drygt hundra miljoner som klubben nu besitter i eget kapital är pengar verkligen inget problem.

Ändå håller de på att sälja sin viktigaste offensiva spelare, och fyra startmän lämnade i somras.

Jag frågar Jens om de inte borde vara mer motståndskraftiga när internationella köpare hör av sig.

– Vi lever på intäkter från spelarförsäljningar, det är vår överlägset största intäktskälla, säger Jens. Om vi inte hade sålt spelare hade det sett riktigt illa ut ekonomiskt. Vi har byggt upp ett kapital som gör oss motståndskraftiga i dag, men nu handlar det om att bygga upp föreningen i stort och skapa fler intäktskällor – framför allt på marknadssidan. I framtiden kan vi inte förlita oss på att sälja spelare hela tiden. Nu är vi fast beslutna att ge Europachansen allt vi kan och då kan vi inte sälja alla våra bästa spelare.

Framåt. För regelbundna topplaceringar krävs stegvis högre spelarlöner, menar ordföranden Peter Hunt: »AIK och MFF har dubbelt så höga lönenivåer. Vi måste närma oss dem.«

Han byter spår och berättar att de häromdagen säkrade två islänningar, 16 och 15 år gamla. Den ene är son till IFK-ikonen Stefan Thordarson och den andre, Ísak Bergmann Jóhannesson, valde bort europeiska storklubbar för att komma till Norrköping. Anledningen? Han avgudar Arnór Sigurdsson, uppväxt i samma by på Island. Enligt Jens har 15-åringen sin förebild som bakgrundsfoto på mobilen och tog under provspelsveckorna en selfie framför Sigurdssons plats i omklädningsrummet.

– Det är lite häftigt, säger Jens.

Selfien?

– Att vi genom vårt tidigare arbete kan nå unga spelare som redan är väldigt bra och som vi ser en stor potential i. Det regnar ner lite sådana lösningar nu.

Är de isländska tonåringarna värvade till A-laget?

– De kommer att ha sin träningsmiljö både hos oss och i Sylvia, som nyligen gick upp i ettan. Den stora fördelen med det samarbetet är att glappet mellan junior- och seniorspel förkortas. Det gör att de snabbt kan komma upp och vara konkurrerande spelare. Vissa kan ta den vägen, andra kan komma till oss direkt, en tredje kanske behöver bli utlånad till en annan miljö. Och vi ha…

Jens blir avbruten av att hans mobil vibrerar på bordet. Okänt nummer. Han svarar som han brukar, med likgiltigt tonläge:

Annons

– Jens.

Den distinkta stockholmskan i andra änden är svår att ta miste på.

– Tjena Hasse! utbrister Jens glatt.

Den här gången är det ingen agent eller jurist som ringer. Det är Hasse Backe som undrar om Jens vill träffa en spansk tränare som råkar vara i stan. Jens välkomnar dem till lobbyn. När han lägger på har han fortfarande tankarna på den lokala samarbetsklubben.

– Vi har byggt Sylvia på ett sätt som gör att de även har en del äldre spelare. Det behövs utbildande spelare med erfarenhet som kan hjälpa de unga. Det är en väldigt stor framgångsfaktor, tror vi.

Men där finns inga »Moberg Karlsson-ersättare« som går direkt in i en konkurrenssituation i A-laget?

– Nej, det tror vi inte. Men vi tror på framtiden. Om ett halvår kanske det finns? Vi måste ge dem möjligheten, och det måste vara rätt tajming för alla parter.

Potential. Omgivningens förväntningar på Jordan Larsson är för höga, menar Jens: »Så fort han gör något blir det en grej. Jag tycker synd om honom: ›Kom här så ska vi kramas lite!‹«

Han pausar kort för att messa Backe adressen till hotellet.

– I en naturlig värld behöver en ersättare till Moberg Karlsson lite tid för att bli lika produktiv. Sedan tror vi att vi kan utbilda spelaren för att bli ännu bättre och på det sättet hjälpa IFK. Frånsett några är det inga välkända namn som sitter på presskonferenser med IFK. Som när Niclas Eliasson satt där. Då fick jag ett SMS: »Vad i helvete ska han här och göra?«

Från en supporter?

– Den allmänna tanken var att Niclas var misslyckad. Moberg Karlsson? Samma sak. Ian Smith, som kom till oss från Costa Rica i januari, visste ingen någonting om, vilket var mer naturligt då. I dag skulle jag inte byta ut honom mot någon »wing-back« i hela Allsvenskan. Visst, alla vet vem Simon Thern är, alla känner till Jordan Larsson och Alexander Fransson, men det är inte alltid välbekanta namn som presenteras.

Han pekar mot soffgruppen där han träffade agenten tidigare.

– Även om vi skämtar om det så är vi i ett läge där det är svårt att hitta spelare som går in och lyfter oss direkt. Det ska vara en spelare som kan leverera omgående eller åtminstone är redo att göra det väldigt snart.

Hur ersätter ni Andreas Johansson?

– Ska jag säga en spelare som vi förväntar oss ska fylla »Antes« ledarroll? undrar Jens retoriskt. Det finns ingen. Det skulle vara en alldeles för stor press att lägga på en enskild spelare. Jag hoppas att han och »Daja« [Daniel Sjölund] har smittat av sig så mycket i sin mentalitet på den övriga gruppen att det inte blir en så stor lucka att fylla. Men det är en oerhört intressant lagmässig utmaning som säkert kommer att vara helt avgörande för hur vi lyckas nästa år.

Jag frågar vad som saknades under säsongen som gick. De var trots allt bara en trepoängare från SM-guld.

– För oss var 2018 ett optimalt år. Man ska komma ihåg att vi fick maximal utdelning i många av våra matcher, vi förtjänade inte alltid de poäng vi fick. Vi kan inte förvänta oss att ha samma marginaler med oss kommande år. Vi behöver vara mycket bättre 2019 för att fortsätta kunna vara med och jäklas lite.

Och hur ska ni bli det?

– Ja, inte genom att köpa spelare för hundra miljoner i alla fall.

Han tänker efter i några sekunder och för fingerspetsarna i en cirkelrörelse över låret under tiden.

– Vi vill ha mer. Vi behöver få in spelare, särskilt med rutin. Men vi vill inte frångå hur vi har kommit hit. Det vore närmast idioti. 

Men ärligt talat, blir du inte sugen på att bara värva etablerade spelare? Kapitalet finns.

– Man kan säga så här: Om man är kortsiktig i sitt tänk är man ofta ganska självisk. Är man långsiktig går man utanför sig själv och ser till föreningens bästa. Det krävs stort mod för att göra på det viset, men mod har man om man har bra support och stöd.

Jag frågar om för- och nackdelarna med de korta beslutsvägarna mellan honom och Peter Hunt, klubbens operativa ordförande, och ber honom börja med fördelarna.

– Vi kommer inte till nackdelarna.

För att du har så stor beslutsmakt?

– Nej, det tror jag är fördelaktigt överallt. Självklart krävs det att vi är analytiska och kan se besluten från olika perspektiv, något man får genom att vara fler inblandade i besluten. Men det är något som Peter har byggt upp och som jag trivs väldigt bra med. Vi pratar några gånger om dagen och bygger därigenom upp besluten. Relationen med Peter är den absolut viktigaste, fungerar inte den så fungerar inte besluten.

Omhuldad. Inför säsongen 2018 lanserade klubben en ny läktarsektion för barn och ungdomar, döpt efter den yngsta supportergenerationens favoritspelare.

Den hurtiga jullåten Frosty the Snowman strömmar dämpat ur hotellets utspridda högtalarsystem. Jens gör en grimas och reser sig mödosamt upp för att gå på toa.

– Oh, benet har somnat!

När han återvänder till soffan klampar Hasse Backe in i lobbyn med en skäggig spanjor i släptåg. Kanske är Jens intresserad av att förstärka sin ledarstab med lite sydeuropeiska influenser? Den 31-årige tränaren som Backe släpat med har flera års erfarenhet från Barcelonas och Manchester Citys akademier och kan nu tänka sig ett jobb i Sverige.

Hasse Backe sätter sig i soffan intill mig medan Jens och den spanska gästen går iväg till en annan soffgrupp. TV4-experten menar att Norrköping är ett av få svenska lag som spelar en attraktiv fotboll.

– Jag tror att svensk fotboll kan lära sig mycket av sådana här lirare. Det är lite som Klopp sa: »Vi kan inte rädda liv, men vi kan spela bra så folk blir glada.« Den gillar jag.

Efter en halvtimme på tu man hand kommer Jens och spanjoren tillbaka.

– Det gick bra, säger Jens kort.

– Visst är det intressant? säger Backe engagerat. Du vet, de tänker på ett heeelt annat sätt än vi, de här jävlarna.

– Absolut, säger Jens. De har en annan metodologi.

När Backe och spanjoren drar vidare frågar jag Jens om det är aktuellt att anställa honom.

– Det tror jag inte. Inte för att han på något sätt verkar dålig, att jag skulle bedöma det nu vore befängt. Men vi är så nöjda med den ledarstab vi har i dag.

»IFK Norrköping kommer vid sidan av Malmö att vara den överlägset starkaste idrottsföreningen i Sverige inom en treårsperiod.«

Innan Jens jäktar iväg för att hämta Doris från förskoleklassen hinner han boka in österrikiska SV Mattersburg som inledande lägermotstånd i Portugal. Han tar en ny vända med Moberg Karlsson-affären och mejlar iväg ett avtal till Sparta Prag. Dessutom lottas Svenska cupen-grupperna och landslagstruppen till januariturnén presenteras. Jens läser högt från spelarlistan.

– En, två, tre, fyra, fem från IFK Norrköping. Sedan har vi Simon Skrabb som ska iväg med Finland, och »Gudi« [Gudmundur Thórarinsson] med Island.

Han gör en tung utandning.

– Vi kommer inte att ha några spelare i januari.

 

I IFK Norrköpings kanslientré sitter Peter Hunt, iklädd vinterrock och halsduk, på en malplacerad blå konferensstol. Bakom sig har han 13 inglasade små titelsköldreplikor och på golvet framför står Jens Magnusson, föreningens klubbchef sedan i somras. Som huvudansvarig för klubbens ekonomi- och marknadsfrågor är han ordförandens viktigaste nytillskott.

De är mitt i en diskussion om snabbaste vägen till Växjö, dit Peter ska köra i kväll. Klubbchefen Jens Magnusson, uppväxt i småländska Ljungby, har kört sträckan många gånger. 

– Det tar tre timmar om du kör i 180, säger Jens och ler.

Några minuter senare trär Peter av sig sin svarta rock och viker den över en likadan konferensstol som han nyss satt i. Medan han slår sig ner på stolen intill nickar han rakt fram med blicken över Östgötaportens vitblåfärgade östra läktare, samma vy som han brukar ha under hemmamatcherna. Han berättar om Europacupmatcherna mot Benfica och Milan i början av 60-talet då han var tio, elva år.

– Det satte sig enormt starkt i mig, säger han. Sedan de dagarna har jag följt nästan alla matcher här, om jag varit hemma.

Peter och frun Gisela har hus utanför Norrköping, på Algarvekusten och i Estland, där den största marknaden för parets säng- och textilverksamhet finns. 

Redan när valberedningen föreslog honom som ny styrelseordförande i februari 2009 satte Norrköpings Tidningar rubriken: »Ekonomin viktigast för Hunt.« Bilden lever kvar. De IFK-supportrar jag pratar med förknippar ordföranden med en vilja att göra bra affärer. Samtidigt är de tacksamma för att han räddade klubben från konkurs, bland annat genom att köpa 42 procent av arenabolagets aktier när klubben köpte anläggningen av kommunen 2010.

Top dog. Peter Hunt gör sitt elfte år som IFK-ordförande. »Kontinuitet är bara en framgångsfaktor om det är bra kontinuitet«, säger han. Foto: Peter Holgersson

Dagen innan vi ses tog styrelsen beslut om att återlösa Peters 42 procent, något som kommer att offentliggöras på årsmötet i februari. Nu äger klubben arenan fullt ut. Det innebär att IFK Norrköping sitter på arenatillgångar som överstiger 300 miljoner kronor.

– Jag köpte aktierna för 25 miljoner, säger Hunt. Då skrev vi in en option att klubben har rätt att köpa tillbaka de aktierna för samma belopp [plus ränta] när man önskar. Och värdet på de här 42 procenten har stigit så pass mycket att det hade varit hål i huvudet av IFK:s styrelse att inte återlösa dem.

Nu har ni byggt upp en rejäl buffert, men kommer ni att fortsätta vara beroende av att sälja spelare?

– Det är ju en målsättning att inte vara det. Vi måste skruva om verksamheten, och då är det framför allt en organisationsförändring som vi nu är igång med. Nytt folk på »marknad«, nytt folk på säljsidan, ny klubbdirektör, och vi har byggt en organisation för att kunna ta nästa steg. Där har vi varit för dåliga, totalt sett.

Utanför Norrköping verkar de flesta ha en bild av att ni är en »snäll« klubb. Rör ni upp för få känslor?

– Nej, det tycker jag inte alls. Jag tycker inte att vi på något sätt bör skapa rubriker för rubrikens skull. Då är det bättre att verka i det tysta och låta resultaten tala.

Så ni trivs i medieskuggan?

– Det finns inget värre än tomma ord. Vad säger man? »Tomma tunnor skramlar mest.« Det är så jäkla negativt på sikt. Ur ett sponsorperspektiv vore det väl bra om vi var överallt på löpsedlar, förstasidor, bilder och webbar. Men det kan man också vara genom dåliga sportsliga resultat eller om man blir åtalad för ekonomisk brottslighet. Det är inte vi. Jag är hellre modest i vår framtoning än att, bara för rubrikens skull, frambringa negativa känslor kring IFK Norrköping. 

Vid en allsvensk marknadsmätning 2017 hade bara IK Sirius och Gif Sundsvall lägre marknadsintäkter än era 16,6 miljoner. Hur kan det vara så?

– Vi har nog fastnat lite i Norrköpingsbubblan, med de företag och personer vi känner här. För att kunna lyfta oss ur den behöver vi titta ut och röra oss från det lokala. Först regionalt och sedan ut i riket för att locka till oss mer intresse.

Både du och Jens pratar om att marknadsintäkterna måste öka. Borde ni inte försöka sticka ut mer för att hjälpa marknadsgänget på traven?

– Det finns ett DNA i IFK Norrköping att värna historien. Att se till människan. Vissa väsentliga värdegrunder är viktigare än att profilera oss utåt för att skapa större intresse. Att be vissa anställda ställa sig på barrikaderna bara för att synas tycker jag är fel sak att göra.

Jag påpekar att jag efter att ha träffat Jens Gustafsson insett att han har en mer färgstark personlighet än den tränare som syns i medierna. Peter ler igenkännande.

– Charm som en grindstolpe ungefär?

Kunde inte den »riktige Jens« utnyttjas mer? Han är ändå klubbens ansikte utåt.

– Det är livsfarligt när det blir överkommunicerat. Jag minns när vi hade hemliga träffar i en hotellfoajé i Södertälje innan han skulle anställas. Jag ställde frågan: »Du måste ha svaga sidor också, Gustafsson, vad har du för svaga sidor?« Då var han tyst en stund och sa sedan: »Ja, jag är ju inte så karismatisk i media.« Han fick lite kritik för att vara oartikulerad och hamnade i ett beteendevetenskapligt träsk en gång. Han är mycket mer bekväm nu och kommer säkert att bli än mer professionell i det här, om man med professionell menar att vara sig själv.

Vad krävs för att ni ska bli mer attraktiva ur ett nationellt perspektiv?

– Jag tror att det bästa sättet är att låta det sportsliga tala. Nu ska du få en jättebra rubrik av mig, vare sig du vill eller inte: IFK Norrköping kommer vid sidan av Malmö att vara den överlägset starkaste idrottsföreningen i Sverige inom en treårsperiod. Överlägset. Tillsammans med Malmö. Om vi inte gör något vansinnigt fel här.

Jag frågar om det inte är lätt att få hybris i det självförtroendet.

– Vi tar det här steg för steg utifrån vad som är bäst för föreningen. Jag hör ibland: »Värva den här spelaren för tio, tolv miljoner! Det har vi pengar till.« Så går resonemanget. Det är oerhört mycket för en svensk klubb att lägga tio, tolv miljoner för en spelare.

Peter reser sig, lägger halsduken runt nacken och drar på sig rocken. Nu ska han och Gisela köra ner till sitt säljkontor i Växjö.

– Det är så mycket annat som bygger en klubb som det också går pengar till, säger Peter när han lämnar arenalogen bakom sig. Att vi lägger tolv miljoner på vår ungdomsakademi är det ingen som pratar om.

På vägen ut möter Peter en av de personer som varit i klubben längst, akademichefen Tony Martinsson. Han har precis skrivit avtal med en 15-årig mittfältstalang från Mantorp. Tonåringen presenterar sig för Peter och säger att han bland annat valde bort IFK Göteborg och Örebro SK för att komma till Norrköping.

– Vad roligt, då har du tagit ett klokt beslut, säger Peter glatt och skyndar ut till sin Porsche.

 

Jens Gustafsson öppnar passagerardörren inifrån och låter mig kliva in.

– Pigg?! ropar han.

Den digitala bilklockan står på 05.54 när han svänger ut sin stadsjeep på riksväg 226 vid Huddinge. Den tidiga decembermorgonen är mörk och nollgradig. För första gången på ett par veckor ska han till Norrköping, en körsträcka på en timme och 45 minuter. 

Vanligtvis åker Jens en timme tidigare. Fördelen med att åka så tidigt är att det blir telefonfri ensamtid. Istället sitter han och reflekterar till någon ljudbok, som ofta handlar om ledarskap. Just nu blir det mycket Robin Sharma. I dag nöjer han sig med att radion brusar lågt.

På tårna. Varje eftermiddag tar Jens på sig sitt steg- och kaloriräknande armbandsur och går en 45-minuterspromenad utefter Motala ström med Stefan Hellberg.

Han berättar att en av hans tidigare spelare ringde honom i går kväll, frustrerad över bristande speltid i sin nuvarande klubb.

– Ibland är det skönt att inte vara ansvarig för spelaren längre, då kan man vara lite mer öppen.

Han ler försiktigt med blicken fäst i den dunkla vägbanan, som bara lyses upp av bilens framlyktor, och imiterar spelaren:

– »Det spelar ingen roll vad jag gör. Alla andra vill att jag ska spela men inte tränaren!« Klassiker.

Vad svarade du?

– Jag berättade hur man som tränare kan resonera. Han har precis slagit sig in i matchtruppen efter en skada, så jag tror faktiskt inte att någon tränare i världen hade fattat ett annat beslut. Så kan jag ibland säga till mina spelare. Ofta ser de det som något personligt: »Hur kan du fatta det här beslutet?«

Jens, utbildad beteendevetare, har sina knep. Spelare som på ett eller annat sätt visar egocentriska tendenser släpar han med sig till slalombacken Yxbacken utanför Norrköping. Om bristfällig speltid är problemet kan Jens ställa sig 20 meter längre upp i backen än spelaren och säga: »Om du bara har tränat i två veckor efter din skada och står därnere där du står, medan din lagkamrat är häruppe i sin utvecklingsfas – tycker du att det är rimligt att du spelar istället för honom då?«

– Det handlar om att hela tiden ta spelaren till lagets beteende, säger Jens. De ska offra sitt eget bästa för laget och inte tvärtom. Det är vårt ansvar att utbilda bra lagspelare.

Hur gör man det?

– Det är ett naturligt steg att utvecklas som spelare om man utvecklas som människa. Det börjar där, inte med fotbollen. Som tränare kommer jag ihåg segrar och förluster, men jag kommer också ihåg de personliga resorna. Moberg Karlsson hör definitivt till den kategorin. Han hade jätteproblem när han kom, var ständigt frustrerad och spridde bollar över hela Norrköping efter träningarna. Med tiden blev han en av dem som markerade tydligast när samma saker hände. Nu var han förtjänt av att flytta vidare, han lyckades utvecklas på precis det sätt vi vill. Det ska premieras. Spelarna måste känna att vi verkligen bryr oss om dem. Inte om deras passningar utan som personer.

Jag har förstått att det finns Norrköpingssupportrar som är trötta på Jens »prat om människan«. Men här sitter han, tjugo över sex på morgonen, och pratar om just människan. Tankar som får honom att låta mer som den kontemplative Nanne Bergstrand än den nya generationens mätglada, fotbollsanalytiska tränare.

– Vi jobbar ju med människor, eller hur? säger Jens och lyfter på axlarna.

De retoriska frågorna blir fler.

– Hur mäter man förtroende? Hur mäter man kärlek? Du kan mäta hur långt spelarna springer, men varför ska vi göra fotboll till en fyrkantig mekanism med svar på allting?

Hur mycket mäter ni i Norrköping?

– En hel del. GPS-klockor och grejer. Men vi säger inte: »Hur gick träningen? Ja, det får vi se när vi läser av GPS:en.« Den använder vi för att inspirera spelarna: »Det här gjorde vi i dag, vi har en liknande träning i morgon och då vill jag se att du gör tio maximala löp till. Se till att hitta dem!«

Personnära. »Spelarna ska ­förstås vara rätt för oss, men ännu viktigare är att vi är rätt för spelarna«, säger Jens. »Det finns en stolthet i att vi ska kunna forma dem.«

Jens svänger av E4:an och stannar till vid en mack. Klockan är 06.37.

– Nu ska du få uppleva något fint. Den obligatoriska latten på Sillekrog. Viktig.

När vi rullar ut på motorvägen igen kommer vi in på svenska klubbar som har haft det kämpigt de senaste åren. Jag frågar om det går att relatera till Norrköping och ställer frågan: Hur skulle det kunna gå åt helvete för klubben nu, med den ekonomiska och sportsliga grund de står på? Jens funderar i några sekunder.

– Jo, det ska jag säga dig. Är man inte på sin vakt kan det gå enormt fort. När det går bra bygger man en större kostym och där måste man vara försiktig.

Kan ni bli för fega i det?

– Det är förstås en viktig aspekt att ha med sig, du kan inte bara vara försiktig. Då förlorar du matcher på det. Och du kan inte bara gasa. Oavsett vad vi gör i livet är balans viktigast. Men det kan innebära att det blir stolpe ut, för det här är fotboll, och du hamnar i en ond spiral. Den är jättejobbig. Det är inte så att jag eller någon annan i klubben behöver göra ett sämre jobb för att det ska ske, utan vi kan till och med göra ett bättre jobb.

Hur hanterar man det?

– Genom att fortsätta vara konsekvent i det man gör.

Hur upplever du kritiken från supportrar och lokalmedier om att ni inte satsar ordentligt?

– Överlag tror jag att folk är enormt stolta över IFK Norrköping, hur vi har agerat och byggt upp detta. Med framgångarna kommer folk att bli mer kräsna. Det är ett dåligt ord, för de vill ju ha känslorna som kommer när Daniel Sjölund eller Casper Larsen gör mål på övertid. Det är därför de följer IFK Norrköping. Kravbilden kommer ur den stoltheten. Kanske behöver vi förklara att vi förstår deras perspektiv, men om vi ska ta beslut utifrån hur den kravbilden ser ut, vilket är att vi ska ta spelare som redan är väldigt klara och på så sätt fortsätta vara framgångsrika, kommer vi till slut inte att ha någon ekonomi. Vi kommer att gå fel. 

Han kastar en blick åt sidan och frågar:

– Är det begripligt?

Innan jag hinner svara spinner han vidare.

– Alltså … det kan Malmö och AIK göra, för de vet att de nästa år kommer att få in de pengar som marknaden ger. Men i Norrköping får vi inte in marknadsintäkter som är på allsvensk nivå ens. Sporten har drivit föreningen hos oss. Ofta är det tvärtom, att sporten går back och det andra är på plats.

Många supportrar blev besvikna när ni »snålade« och inte köpte Norrköpingssönerna Kristoffer Olsson och Muamer Tanković.

– Man ska komma ihåg att både Kristoffer och Tanković lämnade Norrköping ganska tidigt. De var inte med i den så kallade 2015-eran som vann gu…

Han pausar mitt i meningen och pekar åt vänster, ut i mörkret. Mellan träden skymtar en ensam villa på en skogskulle intill motorvägen. Inga övriga hus i sikte.

– Där undrar jag alltid hur fan de kan bo när jag kör förbi. Mitt i ingenstans, här finns ingenting!

Han fortsätter.

– Om de hade varit med 2015 tror jag att både de och IFK hade haft en annan känsla. De växte upp med ett Norrköping som pendlade mellan Superettan och Allsvenskan, varken Kristoffer eller Tanković hade upplevt IFK i framgång. Däremot hade jag känt det som ett stort, stort nederlag om Alexander Fransson hade velat komma hem till Sverige men inte till IFK. Eller om Totte Nyman skulle välja Malmö istället.

Varför har det betydelse att Fransson och Nyman har upplevt klubben i framgång?

– De är de starkaste symbolerna för dagens IFK Norrköping. Vi vill ha så många spelare med Norrköpingsanknytning i laget som det någonsin går. Det blir en sådan fundamental sak för supportrarna att identifiera sig med laget. Och det visar våra akademispelare att det går att slå sig in i ett starkt IFK. Dessutom tror jag att de som har varit i Norrköping de senaste tre åren och sedan lämnat, även om de inte har sina rötter här, mycket väl skulle kunna välja oss när de ska hem. Så fort de har några dagar ledigt så är de hos oss. Det tycker jag är ett bra kvitto. Det är inte alla arbetsplatser som du eller jag har jobbat på där vi känner: »Nu vill jag dit och hälsa på.« 

Han svänger av motorvägen och tar höger i en rondell.

– Frukost? frågar Jens.

Jag gissar att du har ett stamställe?

– Absolut.

Du verkar ha inpräntade vanor.

– Ja.

Är det viktigt för dig?

– Nej.

 

Med två plastfoliepaketerade ost- och skinkmackor i näven blippar Jens upp Östgötaportens blåa bakdörr. In i en lysrörspräglad korridor där träningskläder och fotbollsskor radar upp sig längs med väggarna. Längre ner i korridoren ekar omklädningsrummet tomt. Jens tar höger till ledarnas kontor och slår sig ner vid ett stökigt hörnbord. Om utrymmet samsas ett Uefakuvert med en fotbollsbarnbok, dator- och mobilsladdar, en Nordsjällandvimpel, en oöppnad Ramlösa och utspridda papperslappar.

»Vi hade tappat alltför mycket förtroende och tro i spelargruppen om vi hade släppt iväg någon av dem nu.«

På rummets väggar hänger bara en anslagstavla, en väggmonterad TV och tre whiteboardar med träningsscheman och taktik- och spelarlistor. På en av dem har tränarna listat 15 speldetaljer som de vill förbättra nästa säsong. Bara »Signaler för beslut sista tredjedel« är inringat.

Om en stund ska Jens tillsammans med sin assisterande Stefan Hellberg sätta sig ner med Sylviatränaren Kim Hellberg, son till Stefan, för ett taktiskt möte om hur signaler för beslut i sista tredjedelen kan jobbas in i träningen.

Först vill Jens säga hej till kanslipersonalen på andra våningen. Bara två är på plats och en av dem är Robin Bornehav, klubbens nya medie- och kommunikationsansvarige. Nu på förmiddagen ska Julius Lindgrens kontraktsförlängning offentliggöras, så de passar på att förbereda ett pressmeddelande. Jens får en formell ton i rösten och följer Robins tangenttryck med blicken.

– »Vi är glada att ha knutit Julius till oss under ytterligare tid. Under året har han tagit stora kliv och det ska bli kul att följa hans fortsatta utveckling.« Något sådant.

– Ska vi skriva hur många år kontraktet är på? frågar Robin.

– Nej, det får du ta för vana, det är ingen som har med det att göra.

Klubbchefen Jens Magnusson tittar in genom dörröppningen. Ironiska leenden direkt.

– Hallå, direktörn! utbrister manager-Jens på överdriven skånska.

– Välkommen tillbaka, säger klubbchefen.

– Tack så mycket, vad kul att jag fick komma tillbaka, svarar Jens.

Han frågar »direktörn« hur hans dag kommer att se ut.

– Jag ska sitta på kontoret och vänta ut dagen. Du då?

– Jag gör aldrig något annat.

– Du är ju här i dag i alla fall.

Ytterligare ett par spydiga och ironiska kommentarer senare bestämmer de sig för att sitta ner och stämma av ett par spelarkontraktsdetaljer i eftermiddag. Medan vi går ner till receptionen poängterar Jens att han och Magnusson har en »jättejättebra relation«.

I receptionen står Mårten Jacobsson, evenemangsansvarig i klubben, och viker ihop ett gäng halsdukar. På grov östgötska säger han till Jens:

– Vi la ut ett roligt klipp på dig i går, såg du det?

– Nej.

– Det var roligt faktiskt. Mycket känslor.

Jens ser orolig ut medan Mårten letar upp klippet på mobilen.

– Du har så fina ansiktsuttryck här. Där, kolla!

På videon firar Jens ett mål ovanligt passionerat, med knutna nävar och glädjevrål. Han ler åt videon.

– Det var mot Malmö. Fy helvete vad skönt det var.

Jens drar vidare mot ledarrummet. Far och son Hellberg är redan på plats. Kim sitter på en sliten stolsdyna framför TV:n och kopplar in sin laptop. Han har förberett en powerpoint och klippt ihop introduktionsvideor för vilka riktlinjer de kan få in i sitt anfallsspel.

Direkt efter säsongen bestämde sig ledarteamet för att kommande år satsa på ett spelsystem med två centrala anfallare, snarare än en spets som de hade i år. Det gjorde ofta den ensamma anfallaren för isolerad, menar Jens. Dessutom satte de en stor tilltro till spelarnas eget beslutsfattande och kreativitet på sista tredjedelen. 2019 ska de dels få in fler spelare framför mål, dels jobba in tydligare ramar för hur de ska komma till det där sista avslutet.

Sysselsatt. Bara några minuter efter att ha säkrat vinterns viktigaste nyförvärv sitter Jens i nya agentsamtal för att låna in en central mittfältare: Sead Hakšabanovic.

Kim klickar fram sin svartvita powerpoint på TV-skärmen.

– Som vi pratade om är det inte så att vi ska strukturera upp vart spelarna ska passa, utan beslutsfattandet kommer alltid att ligga hos bollhållaren.

Den 30-åriga Sylviatränaren pratar ivrigt, pekar då och då på TV-skärmen och förmedlar nya insikter. Dassiga klipp från Sylvias träningar blandas med matchsekvenser från Manchester City och Napoli, som enligt Kim är överlägsna på de offensiva aktioner som Norrköping vill åt.

– Vi måste låta dem jobba med de rörelserna hela tiden, för att skapa vanor och beteenden som sker automatiskt, säger han. Så att de vänjer sig vid att ta beslut utifrån de givna rörelserna.

Efter en timmes intensiv diskussion om rörelsemönster, gula och blåa zoner, inspelsytor och signaler drar Kim ut HDMI-kabeln mellan datorn och TV:n. På skärmen snurrar en symbol med texten »Ingen signal«.

Tränartrion fortsätter att bolla metodologi. Jens:

– Vad vi borde göra, utifrån var spelarna är mentalt i januari, är att väcka deras intresse kring gula zonen. Inspelsytan. Löpen in där och ett tillslag in. För det skulle jag bli förvånad om de inte känner igen.

– Ni har gjort ett par mål på det sättet också, säger Kim. Vi kan visa spelarna de bilderna. Arnór gjorde så mot Elfsborg, Skrabb gjorde det mot Djurgården …

– Vad jag vill komma till med det är att det kan vara lättare att väcka deras intresse om det är något som känns igen, säger Jens.

Stefan:

– Jag tror också att bilderna kan vara bra för att visa att vi gjorde en del mål på de här grejerna.

– Absolut, säger Jens. Och poängtera att vi har gjort mycket av det här, men vi har ju ingen aning om varför. Det kan vi säga till spelarna: »Vi tränare ska bli ännu grundligare i att visa er varför ni gör de saker ni gör, men ni har redan börjat den resan.«

De spelmässiga förbättringsdetaljerna är i rullning. Försäsongsschemat börjar falla på plats. Men än har bara två isländska tonåringar och en anfallare från de egna leden förstärkt truppen. 

 

En månad senare har Simon Thern återigen yttrat krav om att »våga satsa«, den här gången i intervjuer med rikstäckande TV4, Sportbladet och Expressen.

Efter ett antal timmar med Peter Hunt och Jens Gustafsson är det uppenbart att de är beredda att satsa om en värvning känns riktigt bra. Kanske finns där en överdriven försiktighet, möjligen är de för rädda att hamna i den sits som Elfsborg är det färskaste exemplet på. Elfsborg som, efter att ha haft positionen som storstadsklubbarnas främsta titelutmanare, nu famlar efter muntra publiksiffror, tabellplaceringar och prestigevärvningar. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur Norrköpings varsamma metodik skänker IFK-supportrarna ett element som egentligen alla supportrar borde må bra av: trygghet. Å andra sidan når de flesta som följer ett lag en punkt då någon form av slutmål behöver uppnås.

Jag tänker på Hunts ord om sin egen framtid, hur orubbligt han sade att han avgår samma dag som Norrköping vinner ett nytt SM-guld. För honom är det ett tydligt slutmål, men lika viktigt – för både honom och Jens – verkar det vara att lämna efter sig ett arv som nästa ordförande och manager kan förvalta. 

Ordföranden kände en nästan faderlig stolthet över att Jens hade rott i hamn sin första affär på egen hand. Peter hade sagt att han nöjde sig med tio miljoner för Moberg Karlsson. »Nej, nej, vi kan få 15«, menade Jens och fick fullt ansvar för diskussionerna med Sparta Prag. Och när tjeckerna bjöd 15 miljoner släpptes anfallaren.

Med honom var tajmingen rätt, Jens kallade det för en »planerad försäljning«, men under vintern har Norrköping också tackat nej till bud på Thern och Alexander Fransson. Än så länge har de kunnat stå emot, buden har varit långt ifrån klubbens marknadsbedömning, men besluten vittnar ändå om den nya nivå IFK Norrköping klättrat till.

 

Måndagen den 7 januari blir det som Jens förutspådde, skralt på årets första fotbollspass. 14 spelare anslöt till lagets inledande samling i fredags och under helgen har de drillats i teoretiska sittningar och fysiska tester.

När vi sågs för en månad sedan var Jens orolig för att sju spelare skulle vara iväg på landslagssamlingar under lagets inledande försäsongsvecka, men det är trots allt ett tecken på att det går bra för IFK Norrköping. Det förstår Jens också.

»Det skulle bli väldigt svårt för Totte att göra sitt bästa för Braunschweig när vi är så nära.«

De nya islänningarna är i alla fall på plats. I korridoren mellan omklädningsrummet och utgången till planen ligger en av dem och gör rörelseövningar inför träningen. Nummer 27 – Arnór Sigurdssons gamla nummer – är tryckt över shortsen.

Jens lutar sig mot mig och viskar:

– Ska vi slå vad om att den killen blir IFK:s dyraste försäljning någonsin?

Han går långsamt fram till Ísak Bergmann Jóhannesson och tittar ner på 15-åringen.

– Should we tell the journalist about the New Year’s running race in Akranes? säger Jens.

Tonåringen berättar liggande om det årliga femkilometersloppet i hembyn som Arnór Sigurdsson vinner varje år. Men i år besegrade Ísak sin förebild.

– Arnór skyllde på att han inte kunde ge allt, säger Ísak. Han fick inte riskera att skada sig.

Jens skrattar till och påpekar att det låter som Arnór.

– Yeah. Always excuses, fyller Ísak i.

Under träningen driver far och son Hellberg på spelarna, de inleder med en av de »sista tredjedels«-övningarna som Kim visade på TV:n i ledarrummet en månad tidigare.

Jens brukar vara mer aktiv, men han måste ha »lite telefonjour«, som han kallar det. Vid lunchtid ska Christoffer Nyman åka med Eintracht Braunschweig på ett träningsläger i Turkiet. Det vill Jens försöka avstyra.

På nyårsdagen skrev Nyman på ett förtidskontrakt med Norrköping och sent i går kväll närmade sig klubbarna varandra. Att åka på läger med Braunschweig när en övergång är så nära vore inte bra, menar Jens.

– Saker och ting kommer till en gräns, säger han medan han betraktar spelarna från sidlinjen. Det skulle bli väldigt svårt för Totte att göra sitt bästa för Braunschweig när vi är så nära.

Vad återstår i förhandlingarna för att få som ni vill?

– Du vet att jag aldrig pratar summor. Men Braunschweig hade fått väldigt mycket mer om de hade sålt honom i somras, så kan jag säga.

Efter träningen häller vi upp varsin kaffe och sätter oss i ledarrummet. Jag frågar honom om den nya utmaningen: att behålla nyckelspelare.

– Det handlar om att vara slagkraftiga på hemmaplan. Varken Fransson eller Nyman hade velat komma hem till ett IFK som inte mådde bra eller presterade på planen. Och av positiva resultat kommer intresse för våra spelare. Att vi har en stark tro på vardagen och kan stå upp mot alla andra lag i Allsvenskan. Att spelarna kan tycka att det är helt okej att deras utlandsdröm får vänta lite. Det har mindre med ekonomi att göra.

Men med sämre ekonomi hade ni väl varit mer benägna att sälja?

– Det är klart att allt flyttas upp ett hyllplan nu. Men det finns alltid någon som har mer pengar. Den ekonomiska motståndskraften spelar ingen roll om spelarna inte lockas av att vara här.

Vad krävs för att spelare som Thern och Fransson ska lämna?

– Vi hade tappat alltför mycket förtroende och tro i spelargruppen om vi hade släppt iväg någon av dem nu.

Han reser sig ur sin kontorsstol.

– Hungrig?

Han har redan stegat iväg mot restaurangen på andra våningen när han ställer frågan.

I lunchkön ställer sig Jens bakom en gosse i tioårsåldern, som känner igen IFK-tränaren.

– Vad bra ni var i år, säger killen.

– Ja, det gick okej, svarar Jens.

– Men nästa år måste ni vinna guld, fortsätter den unga supportern.

– Ja, det får vi göra. Vad tror du krävs då?

– Ni måste spela lite bättre.

– Jaha. Och AIK, då?

– De måste spela lite sämre.

Jens skrattar och lassar upp kalvfärslimpa på tallriken. Innan jag tar min första tugga har Jens rensat sin tallrik och skyndat till sitt kontor. När jag kort senare kommer dit tillsammans med Stefan och Kim Hellberg är dörren stängd. Kim sticker in huvudet, känner av situationen och stänger snabbt igen.

– Han pratar i telefon, viskar han.

Några sekunder senare hör vi ett vrål inifrån rummet. Stefan och Kim utbyter oroliga blickar. Var det ett glatt eller argt vrål? Har Totteaffären gått i kras?

Kim piper iväg och jag väntar med Stefan i korridoren. Efter en kvart öppnas dörren och Jens kliver ut. Han har ett utskrivet papper i handen. Vi väntar på att han ska säga något, men han går bara lätt leende förbi oss och fortsätter upp mot kansliet. Stefan granskar honom bakifrån och ler brett.

– Jag tror att Totte är klar. Han går med lätta steg.

Stefan vet hur Jens arga steg ser ut och det här är inte de.

När managern återvänder knycker han till med huvudet – en signal för att det är okej att komma in i ledarrummet.

Han berättar att det blev dramatiskt i förhandlingarna med Braunschweig. Strax efter klockan 13 fick han veta att Totte befann sig på Braunschweigs flygplats för att åka med tyskarna på träningslägret. Det blev bråttom. Medan Totte stod vid gaten, bara några minuter före boarding, kom Jens överens med den tyska klubben. Övergången var klar. Lagkamraterna lyfte mot Turkiet, Totte satt kvar på flygplatsen och Jens knöt näven och skrek till av instinktiv glädje.

Nu försöker han hålla masken. Men misslyckas. Med ett brett leende lutar han överkroppen bakåt och sträcker upp händerna i luften.

– Den förlorade sonen kommer hem!