Under de många sömnlösa nätter som Ismet Turšić har upplevt de senaste månaderna i sin trerummare i Borås, när han suttit och gungat sin nyfödda dotter i mörkret i förhoppning om att koliken någon natt ska ge med sig, har han allt oftare fantiserat om den där boken. Boken som han drömmer om att en dag kunna skriva. »Brev till dig, pappa« ska den heta. Första kapitlet ska handla om den 3 juni 1992, då han var tolv år gammal och såg hur serbisk militär dundrade in i deras lägenhet och släpade iväg hans pappa. Den ska handla om ögonblicket samma morgon då han själv fick ett gevär tryckt mot sitt huvud. Och om insikten att han kanske aldrig mer skulle få se sin pappa. Andra kapitlet ska handla om hur han tillsammans med sin mamma och lillasyster flydde från Bosnien för att till sist hamna på en flyktingförläggning i Småland. Han vill skriva om hur mycket han saknade sin pappa, om hur han låg vaken om nätterna och funderade på om ryktet kunde stämma: kunde hans pappa verkligen vara placerad i ett koncentrationsläger? Ett tredje kapitel kan avhandla de första åren i Sverige, då han försökte följa kriget på distans, när nyheterna om upptäckta massgravar duggade tätt, och om hur han fortsatte att hoppas att hans pappa en dag skulle knacka på deras dörr. I sin bok vill Ismet beskriva hur han i många år tänkte att han skulle skälla ut sin pappa för att han aldrig hörde av sig. Men han vill också beskriva glädjen som infann sig allt oftare under tonåren, om hur han kände att han kom in i sitt nya hemland, om hur han excellerade som fotbollslöfte. Att Sverige var ett vänligt land.
Han vill berätta för sin pappa om grundandet av supporterrörelsen BHFanaticos i början av 2000-talet, hur han och en handfull andra personer som vuxit upp i Bosnien och som tvingats fly under kriget bestämde sig för att de skulle organisera sig i syfte att stötta Bosniens olika landslag när de spelade bortamatcher runt omkring i Europa. Han vill berätta hur han insåg att tusentals människor med bosniskt ursprung hade en längtan efter att kunna resa och heja på sitt hemland tillsammans. Att de var stolta över sitt förflutna, att de inte ville glömma. Han vill förklara hur han tog striden för att få det bosniska fotbollsförbundet att upphöra med korruption, svågerpolitik och lögner. Hur han misshandlades och hotades till livet eftersom han blev BHFanaticos frontperson.
Han vill skriva om dagen 2005 när han klev in i sin mammas lägenhet i Borås, hur han såg henne sitta och gråta vid köksbordet. Om brevet från Bosnien som förklarade att man hade hittat resterna av hans pappa i en massgrav tillsammans med kvarlevor av flera hundra andra personer. Om alla minnen som revs upp på nytt, om såren som aldrig hade läkt. Hur han höll på att kräkas på begravningen i Bosnien när 503 andra personer från kriget jordfästes samtidigt – mer än tio år efter att kriget upphörde.
Ett av de sista kapitlen i boken ska handla om ögonblicket hösten 2013 då Bosnien-Hercegovina kvalificerade sig till sitt första världsmästerskap i fotboll. Om hur ett fotbollslag har lyckats skänka en så efterlängtad glädje och stolthet till ett land där mycket annat pekar åt fel håll, där missnöjet ligger och kokar och där Ismet Turšić, som så många andra bosnier, tror att världsmästerskapet i Brasilien kan spela en avgörande roll för landets framtid.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
