I fotbollens händer

Fotbollen i Bosnien-Hercegovina har lyckats­ göra det som politiken i landet inte klarat av – enat folket och gett människor hopp om framtiden. Frågan är vad som händer när VM är över.

Under de många sömnlösa ­nätter som Ismet Turšić har ­upplevt de senaste månaderna i sin trerummare i Borås, när han suttit och gungat sin nyfödda dotter i mörkret i förhoppning om att koliken någon natt ska ge med sig, har han allt oftare fantiserat­ om den där boken. Boken som han drömmer om att en dag kunna skriva. »Brev till dig, pappa« ska den heta. Första kapitlet ska handla om den 3 juni 1992, då han var tolv år gammal och såg hur serbisk militär dundrade in i deras lägenhet och släpade iväg hans pappa. Den ska handla om ögonblicket samma morgon då han själv fick ett gevär tryckt mot sitt huvud. Och om insikten att han kanske aldrig mer skulle få se sin pappa. Andra kapitlet ska handla om hur han tillsammans med sin mamma och lillasyster flydde från Bosnien för att till sist hamna på en flyktingförläggning i ­Småland. Han vill skriva om hur mycket han saknade sin pappa, om hur han låg vaken om nätterna och funderade på om ryktet kunde stämma: kunde hans pappa verkligen vara placerad i ett koncentrationsläger? Ett tredje kapitel kan avhandla de första åren i Sverige, då han försökte följa kriget på distans, när nyheterna om ­upptäckta massgravar duggade tätt, och om hur han fortsatte att hoppas att hans pappa en dag skulle knacka på deras dörr. I sin bok vill Ismet beskriva hur han i många år tänkte att han skulle skälla ut sin pappa för att han aldrig hörde av sig. Men han vill också beskriva glädjen som infann sig allt oftare under tonåren, om hur han kände att han kom in i sitt nya hemland, om hur han excellerade som fotbollslöfte. Att Sverige var ett vänligt land.

Han vill berätta för sin pappa om grundandet av supporterrörelsen BHFanaticos i början av 2000-talet, hur han och en handfull andra personer som vuxit upp i Bosnien och som tvingats fly under kriget bestämde sig för att de skulle organisera sig i syfte att stötta ­Bosniens olika landslag när de spelade bortamatcher runt omkring i Europa. Han vill berätta hur han insåg att tusentals människor med bosniskt ursprung hade en längtan efter att kunna resa och heja på sitt hemland tillsammans. Att de var stolta över sitt förflutna, att de inte ville glömma. Han vill förklara hur han tog striden för att få det bosniska fotbollsförbundet att upphöra med korruption, svågerpolitik och lögner. Hur han misshandlades och hotades till livet eftersom han blev BHFanaticos frontperson.

Han vill skriva om dagen 2005 när han klev in i sin mammas lägenhet i Borås, hur han såg henne sitta och gråta vid köksbordet. Om brevet från Bosnien som förklarade att man hade hittat resterna av hans pappa i en massgrav tillsammans med kvarlevor av flera hundra andra personer. Om alla minnen som revs upp på nytt, om såren som aldrig hade läkt. Hur han höll på att ­kräkas på begravningen i Bosnien när 503 andra personer­ från kriget jordfästes samtidigt – mer än tio år efter att kriget upphörde.

Annons

Ett av de sista kapitlen i boken ska handla om ögonblicket hösten 2013 då Bosnien-Hercegovina kvalificerade­ sig till sitt första världsmästerskap i fotboll.­ Om hur ett fotbollslag har lyckats skänka en så efterlängtad glädje och stolthet till ett land där mycket annat pekar åt fel håll, där missnöjet ligger och kokar och där Ismet Turšić, som så många andra ­bosnier, tror att världsmästerskapet i Brasilien kan spela en avgörande roll för landets framtid.

Nyckelpersoner. Ismet Turšić var en av frontfigurerna i BHFanaticos under de stormigaste åren – det var han som ­debatterade mot korrupta förbundspampar i bosnisk TV – men han var aldrig ordförande. Det var däremot hans vän Elvir ­Raščić (till höger).

– Boooooom!

Explosionen får Semir att hoppa till. Smällen studsar­ mellan bergen som omger huvudstaden ­Sarajevo. Från sin utsiktsplats ser han ett grått rökmoln resa sig från den sluttande skogen på andra sidan staden. Semir kastar sin nytända cigarett i marken och drar av sig solglasögonen för att se bättre. Han kisar.

– En mina … Det måste vara en mina.

Även om nästan 300 000 minor har smällt i ­Bosnien sedan krigets slut 1995 är det ovanligt att Sarajevobor hör explosioner. Många av de minor som ligger gömda i marken är placerade på landsbygden. Trots internationell hjälp med minröjning dör det fortfarande i genomsnitt tio bosnier varje år på grund av minor.

Semir, en 38-årig bosnisk taxichaufför, pekar ut sitt hem när kriget bröt ut våren 1992. Jag tittar bortom Olympiastadion som stod klar inför vinterspelen 1984 och bortom den gigantiska kyrkogården som ligger alldeles bredvid och förstår var han bodde när serbisk militär förde bort hans pappa. Det var där han bara några dagar senare övertalade sin mamma att han ville strida för den bosniska armén. Trots hennes protester anmälde han sig. Han minns att han fick en kniv av sin befälhavare första dagen han skulle gå ut i strid. Den skulle han skydda sig med. Serberna hade ­granater, pansarvagnar och prickskyttar placerade runt omkring den belägrade huvudstaden. Själv hade han en kniv. Han var 16 år gammal.

Semir blickar mot andra änden av Sarajevo igen. Röken från minan har skingrat sig. Han säger att smällen gör att hans hjärta rusar. Han tänder en ny cigarett.

– Vi fick två paket cigaretter i veckan under kriget. Det var vår lön.

Med sin ärrade hand pekar han ut hur det såg ut under kriget. Han pekar på bergen där serberna låg och skickade ner granater, han visar var han själv stred och var dagens politiker bor, de som han ­kallar »ett stort skämt«. När jag säger att jag läst att arbetslösheten i landet nästan är 50 procent svarar chauffören att den är högre än så. När jag frågar om demonstrationerna­ som pågick under några särskilt oroliga veckor i vintras – då tusentals missnöjda personer krävde politikers avgång och försökte sätta eld på regeringsbyggnaden – säger han att han inte förvånades. Han är fåordig, Semir.

Vi hoppar in i hans bil och åker ner från berget, in mot centrala Sarajevo. Vi åker förbi fasader som är lika sönderbombade som de var för 20 år sedan och förbi tiggare i gathörn. Jag ser en mamma som sitter med ena armen utsträckt, vädjande om småväxel, och den andra armen kupad runt sitt spädbarn. Vi rullar förbi Nationalmuseet. »Museum is closed« står det på en banderoll ovanför den igenspikade huvudentrén.

Semir berättar att han har två barn. Jag frågar hur han tror att deras framtid blir.

– Bra, säger han. Man måste vara positiv, annars går det inte.

Jag väntar på en fortsättning som inte kommer. Sedan frågar jag om han har funderat på att försöka lämna Bosnien någon gång. Han skakar på huvudet.

– Jag krigade för min hemstad och mitt folk i tre år. Min pappa mördades, mina vänner dog. Om jag l­ämnar Sarajevo är det som om det var helt i onödan. Jag tror att det kommer att vända för oss.

– Varför då?

Annons

– Vi är med i VM, det är en bra start.

Semir bromsar in utanför Grbavica, topplaget FC Željezničars hemmastadion. Semir håller egentligen på rivalen FK Sarajevo, klubben som nyligen köptes av Cardiff Citys ägare Vincent Tan och som spelar sina hemmamatcher på den nedgångna Olympiastadion. Han förklarar att han ser affärsmannens investering i hans klubb som ett tecken på något positivt. Folk vill investera i hans land. Kanske är det bara början? Semir tror att fotbollen får visa vägen.

– Kanske kan politikerna lära sig av fotbollen. Det går att enas, det går att göra framsteg.

Minuten senare ser jag Semir köra ut på vägen som fungerade som en av Sarajevos tydligaste krigsgränser för bara 20 år sedan – på ena sidan krigade bosnier, på den andra serber. Jag kliver in på stadion. En gammal man klipper Grbavicas gräs inför ännu en ligamatch. När Semir var 16 år var samma gräsplätt fylld av landminor.

Undrande. När Semir var 16 år förde serbiska styrkor bort hans pappa. Han har aldrig fått reda på vad som hände med honom. »Jag hoppas bara att han inte led för mycket.«

Det sägs att de två första dödsfallen i det som kom att kallas Bosnienkriget var kvinnor. Samma dag som Bosnien-Hercegovina förklarade sig självständigt från Jugoslavien, den 5 april 1992, gick cirka 100 000 ­män­niskor ut på Sarajevos gator för att demonstrera mot serbernas belägring av staden. Belägringen var godkänd av Serbiens president ­Slobodan Milošević och leddes av Radovan Karadžić, ledare för de ­bosnienserbiska ultranationalisterna. Suada Dilberović och Olga Sučić stod längst fram i folk­massorna, på en bro i de centrala delarna av staden, och skrek att de inte ville ha några strider. På ett närbeläget Holiday Inn-hotell låg ­serbisk militär med prick­skyttar. Olga och Suada dog omedelbart när kulorna borrade sig genom deras kroppar.­­ ­Precis som fyra andra personer.­ ­Serberna hävdar å sin sida att det första dödsfallet i kriget var en bosnisk serb som sköts ihjäl utanför en kyrka i centrala Sarajevo när hans son skulle gifta sig. Oavsett vilket – tre och ett halvt år senare hade nästan 150 000 människor dött i kriget bara i Bosnien.­ En stor majoritet var ­bosniaker. Flest människor dödades under det första krigsåret. De serbiska styrkorna hade tillgång till den jugoslaviska arméns arsenal medan bosnierna tvingades­ kriga med de få vapen de hade, både mot ­serberna och inledningsvis­ även mot kroaterna. De anfölls från båda håll.

FN beräknar att 20 000 till 50 000 kvinnor våldtogs. Enligt Amnesty International fanns det också flera »våldtäktsläger«, precis som det fanns koncentrations­läger. Minst hälften av alla som omkom under kriget var civila. Fortfarande beräknas kvarlevor av minst 10 000 människor finnas kvar runt om i landet. Varje gång man upptäcker nya massgravar – vilket sker med jämna mellanrum – kan man stryka namn från ­listan över saknade personer. Så sent som i mars påträffades en massgrav med skelettrester från 147 människor.

Uppemot två miljoner bosnier flydde kriget, bara Sverige tog emot 60000 personer under krigsåren. De som stannade kvar – de som inte kunde, orkade eller av olika anledningar inte ville lämna hemlandet – har vant sig vid ett liv utan prickskyttar, granater och den värsta sortens övergrepp. Men de har också vant sig vid att fortsätta kämpa för sin överlevnad.

 

Sedan Daytonavtalet slöts vintern 1995, då kriget officiellt var över, har Bosnien-Hercegovina styrts genom vad som kallas en »decentraliserad statsbildning«. Makten är uppdelad mellan Federationen Bosnien-Hercegovina, som domineras av bosniaker­ och bosnienkroater, samt Republika ­Srpska, som domineras av bosnienserber. Dessa tre folk­grupper har förväntats leda landet­ ­tillsammans i ett system där var och en av de tre etniciteterna ska representeras i presidentrådet. Kort och gott: landet har tre presidenter,­ en från varje folkgrupp. Beslut kan endast fattas i konsensus. Konsensus­ nås nästan aldrig. Lägg därtill att det finns sammanlagt 14 regeringar på olika nivåer som alla styr i de tio olika kantonerna som utgör nationen. Efter det senaste ­parlamentsvalet, som hölls hösten 2010, tog det 16 månader innan en regering ens kunde bildas.

Den politiska lösning som brainstormades fram i Dayton, Ohio, 1995 var tänkt som tillfällig, ett försök att få landets olika folkgrupper att enas om en gemensam framtid. Resultatet har blivit precis tvärtom – ­landet står inte bara stilla, det backar. Arbetslösheten har ökat de senaste åren, de senaste rapporterna säger att mellan 40 och 50 procent av den myndiga befolkningen är utan arbete. Sjukvård, skola, infrastruktur – allt släpar efter. När landets universitetsstudenter i fjol tillfrågades om hur de såg på framtiden svarade 70 procent att de planerar att lämna landet när de är färdigutbildade.

En journalist på en av Bosniens största tidningar, som inte vill uppge sitt namn på grund av rädsla för att bli av med sitt jobb, förklarar:

– Vi journalister, precis som så många andra i landet,­ vet att korruptionen är utbredd. Den är snarare regel än undantag. Hela systemet är trasigt. Det är inte ovanligt att en minister anställer tio personer varav nio är släkt och vänner. Det räcker att du tittar på parkerings­platsen utanför regeringsbyggnaden, där står lyxbilar uppradade. Ett par hundra meter bort har man tvingats stänga vårt Nationalmuseum eftersom man inte kunde betala elräkningen. Våra politiker åker förbi museet varje dag i sina bilar. Men vi kan inte skriva om det. Då blir vi av med våra arbeten. Min egen chef har sagt det till mig: »Skriv inte negativt om våra politiker.«

På frågan om det inte finns något positivt, något som talar för en ljusare framtid, svarar Sarajevojourna­listen:

– Fram tills för några år sedan var vårt fotbolls­förbund precis som vårt politiska system: korrupt och falskt, svågerpolitik rakt igenom. Det löstes inte ­förrän vi fick hjälp utifrån. ­Bosniska flyktingar, fotbolls­supportrar, som var bosatta i Skandinavien agerade. Sverige hade en central roll. Och sedan kom Fifa och Uefa och hjälpte oss. I dag är fotbollsförbundet … inte perfekt, det finns fortfarande saker som måste ­försvinna, men det fungerar. Och det är ett väldigt bra betyg för att vara Bosnien.

Journalisten berättar att hans ­förhoppning är att just landets ­fotbollssupportrar, de som är kvar i landet, ska ta nästa steg. De är »unga och modiga«, menar han. De har »inget att förlora«.

– Det finns klubbar i vår inhemska liga som är till för alla, som min egen klubb Željezničar. Det spelar­ ingen roll om du är serb eller bosniak, du är ändå välkommen,­ trots historien. Man gör inte skillnad på folk och folk. De här supportrarna är många gånger unga och trötta på situationen, trötta på att det blir värre och värre hela tiden. Det var de som stod längst fram i demonstrationstågen i vintras, när tusentals ­Sarajevobor ville framföra sitt missnöje. Jag vet att det finns politiker som är rädda för de här unga nya bosnierna som ställer krav. Det är positivt.

Bosnien-Hercegovinas landslag

Smeknamn: The Dragons

Förbundskapten: Safet Sušić

Flest landskamper: ­Zvjezdan Misimović (80)

Flest mål: Edin Džeko (33)

Vägen till VM: Vann VM-kvalgrupp G med ­mål­skillnaden 30–6. Förlorade endast en match. Džeko stod för tio av målen (endast Robin van Persie gjorde fler), Ibišević för åtta. Inte en enda spelare ­varnades i kvalet.

VM-matcher: Inleder mot Argentina den 15 juni, därefter Nigeria (21 juni) och Iran (25 juni).

Bara ett par hundra meter från det igenbommade Nationalmuseet sitter Slaven Istuk med två vänner på en uteservering och dricker öl. Solen håller på att gå ner bakom bergstopparna och Slavens arbetsdag som dataprogrammerare är precis avklarad. Han har varit aktiv i BHFanaticos i cirka tio år. Han utgör ett undantag, majoriteten av supporterorganisationens medlemmar är bosnier som bor utomlands – som till exempel­ boråsaren Ismet Turšić. Medlemsavgiften­ är också betydligt lägre om man som Slaven bor i Bosnien.­ På grund av sin datakompetens har han ofta ansvarat för att klippa ihop videor som sedan läggs ut på internet.

– När vi i mitten av 2000-talet bestämde att vi skulle göra allt vi kunde för att avsätta den sittande ledningen i fotbollsförbundet var internet vårt bästa vapen, säger han. Vi kallades »internethuliganer« i medierna eftersom vi framförde vår kritik på forum och bloggar. Men mest av allt var det klippen från våra resor som fick uppmärksamhet. Vi kunde visa hur det verkligen gick till när landslaget var ute och reste.

Slaven drar mer eller mindre samma historier som Ismet Turšić och hans vän Elvir Raščić – ord­förande i BHFanaticos under två år – drog för mig när jag träffade båda i Borås före min resa till Sarajevo. Slaven berättar­ om 2004, när Fanaticos gick från att i huvudsak ha stöttat fotbollslandslaget när de ­spelade bortamatcher i EM- och VM-kvalen, till att bli ett slags proteströrelse mot förbundet. I flera år hade det ryktats om att en stor del av de få intäkter förbundet hade snabbt och mystiskt försvann. Skvallret sade att förbundspampar brände pengarna på lyxmiddagar, champagneflaskor och prostituerade. När förbundets årsredovisning för 2004 läckte ut fick Fanaticos­ det bekräftat – hälften av utgifterna var bokförda under rubriken »övriga utgifter«, utan vidare specificering.

– Vi hade sett det flera gånger när vi var ute och reste, säger Slaven och tänder en cigg. Vi såg generalsekreteraren Munib Ušanović dyngfull flera gånger. Han skämde inte bara ut sig själv och ­förbundet, han skämde ut vårt land.

Dessutom hörde Fanaticos allt oftare berättelser om lovande fotbollsspelare ute i Europa, barn till föräldrar som flytt kriget, som drömde om att få representera Bosniens pojklandslag, men som inte fick chansen om de inte betalade en slant till någon förbundskapten eller förbundsanställd. Fanaticos vände sig också mot att förbundets ledning var uppbyggd på precis samma destruktiva sätt som landets politiska system – man hade tre presidenter: en bosniak, en bosnienkroat och en bosnienserb. Samma sak i juniorlandslagen – tre förbundskaptener med olika viljor i varje lag. 2005 fick Fanaticos nog. Under en VM-kvalmatch mot Litauen vecklade supportrarna ut en banderoll med texten: »I dag i förbundet, i morgon i finkan.«

Dagen efter var Ismet Turšić med i en direktsänd debatt i bosnisk TV. Mitt emot honom satt förbundets generalsekreterare.

– Efter TV-debatten fick människor här i Bosnien upp ögonen, säger Slaven. Ismet körde över Ušanović. Folk förstod att vårt landslag kunde bli så mycket bättre.

Annons

Slaven känner till att Ismet bara några dagar efter debatten­ fick en bild skickad till sin mobiltelefon. MMS:et visade en gevärskula. Han vet också att representanter från förbundet försökte köpa sig tystnad från de mest högljudda supportrarna i BHFanaticos. Han känner några som tog pengarna.

– Jag kan inte vara arg på dem, säger Slaven. Se dig omkring, folk har knappt mat på bordet. Men vår styrka var att stommen i Fanaticos hade helt andra liv utanför Bosnien, de hade jobb och pengar. De kunde inte köpas.

Fanaticos fick mer och mer respekt i Bosnien, även om både Slaven och Ismet kunde läsa hur inhemska­ medier många gånger gick på förbundets linje – ­Fanaticos var bara ett gäng huliganer som bråkade för bråkandets skull. De visste att förbundet hade många av landets sportjournalister i sin ficka, skrev man negativt om landslaget fick man inte åka med på borta­matcherna. Så hade det varit i alla år sedan kriget tog slut.

När Bosniens landslag skulle spela avgörande kvalmatcher hände det att bosnier boende i utlandet ­skickade pengar till Fanaticos ledning. De som kunde gav helt enkelt donationer, så att fattigare bosnier kunde följa med på de dyra bortamatcherna och stötta landslaget. Många av det dussintalet bussar som ­lämnade Sarajevo för kvalmatchen mot Serbien inför EM 2004 var till exempel bekostade av bosnier som bodde i USA, Sverige och Australien.

»I många år hade vi försökt få till  förändringar på mer eller mindre demokratisk väg. Men det hände aldrig något, så till slut var vi tvungna att gå till det ­extrema.«

Fascinationen över hur fansen i BHFanaticos – men också andra supportergrupper till landslaget som bestod av allt från advokater, läkare och arbetslösa till råbarkade huliganer från rivaliserande klubbar i den inhemska ligan som till vardags kunde slåss mot varandra – kunde komma så bra överens när det handlade om landslagsfotboll ökade. Här spelade inte etnicitet,­ bakgrund eller inkomst någon roll. Målet var att Bosnien-Hercegovina skulle få ett landslag som alla kunde känna stolthet över.

– På bara några år lyckades vi supportrar åstadkomma något som våra politiker inte lyckats frambringa på snart 20 år, säger Slaven och sänker sin öl. Hade inte medier i Bosnien varit så rädda för att berätta om våra insatser tror jag att det hade kunnat se annorlunda ut i dag.

Slavens kompis, en grafisk designer, bryter in:

– Ta demonstrationerna här i Sarajevo tidigare i år. Det var som TV-sändningarna under kriget – ren ­propaganda. Man klippte in bilder från tidigare ­kravaller, saker som hände för flera år sedan, för att framställa dem som protesterade som galningar.

Slaven nickar.

– It’s totally fucked up.

Jag frågar Slaven när han kände att Fanaticos för ­första gången kunde se konkreta bevis på att deras arbete gav resultat. »Kvalmatchen mot Grekland hösten 2006«, svarar han omedelbart. Precis samma match lyfte Ismet Turšić fram när vi talades vid i Borås.

Det finns en video på nätet, som Slaven klippt. Filmen­ visar hur en av förbundets säkerhets­vakter pekar ut BHFanaticos-personer på ­läktaren mitt under pågående match mot Grekland. Några sekunder­ senare ser man samma personer­ i nävarna på tungt beväpnade poliser. En av de utpekade supportrarna var Ismet, som bara några dagar tidigare i en intervju pratat om den utbredda vanskötseln inom förbundet. Filmklippet visar hur han helt oprovocerat får ett stenhårt batongslag i magen innan han förs iväg till polisförhör.­ Först när polisen fick bekräftat­ att Ismet var svensk medborgare släppte de honom.

När Ismet dagen efter satt på flygplatsen, på väg hem till Sverige, var han uppgiven.­ Han såg en bild på sig själv i tidningen som han bläddrade i, och en text som handlade om »huliganerna i Fanaticos«. Hans revben ömmade. »Jag skiter i det här nu«, sade hans vän Miran. »Varför gör vi det här? Det händer ju inget mer än att förbundet ser till så att polisen misshandlar oss.« Precis då kom två landslagsspelare gåendes. »Hallå, stjärnan«, sade den ena. Han kände igen Ismet från TV. Spelarna förklarade att de hade fått nog, att de var lika trötta på förbundet som BHFanaticos.­ Några veckor senare publicerade landets största ­tidning, Dnevni Avaz, ett öppet brev undertecknat av 13 landslagsspelare. Spelarna skrev att de hade tappat all respekt för förbundet och att de var villiga att bojkotta landslaget framöver. Det var sensationellt, några av landets största spelare genom tiderna hade undertecknat­ brevet som avslutades med meningen »Res dig, Bosnien-Hercegovina!« Förbundet ­svarade med ett kort meddelande på sin hemsida. Man tillbaka­visade alla anklagelser.

Sergej Barbarez, en av landets bästa spelare någonsin, blev vansinnig. I en intervju med en bosnisk ­tidning sade han: »Jag har fått nog. Vi måste lägga ner fotbollsförbundet och börja om från början. Så länge fotbollen i landet styrs på etniska grunder och inte på professionella, kommer vi inte att utvecklas. I mina ådror flyter bosniskt, serbiskt och kroatiskt blod.«

Halvåret senare var Ismet Turšić less. Han orkade inte med hoten längre och var trött på att slåss för något som aldrig gav resultat. Det öppna brevet hade inte lett någonstans, få spelare valde att ­bojkotta landslaget. Allt var som förut. De nya ledarna i ­Fanaticos bestämde sig för att göra en sista kraft­ansträngning, och i bakgrunden hjälpte ändå Ismet till – han kunde inte ge upp riktigt än. Inför EM-­kvalmatchen mot Norge i Oslo, i mars 2007, lade ­supportergruppen flera veckor på att organisera en manifestation som TV-tittarna omöjligt skulle kunna missa.

Landskampen på Ullevål hade knappt hunnit starta när bortasupportrarna, inom loppet av några sekunder,­ tände hundratals bengaliska eldar. Ytter­ligare några sekunder senare låg det flertalet ­bengaler inne på gräset. Den norske TV-kommentatorn ropade upphetsat: »Ullevål brinner, Ullevål brinner!« Domaren avbröt matchen och kamerorna vändes mot de bosniska supportrarna. Det var precis vad ­BHFanaticos ville. Snart kunde folk runt omkring i Europa läsa texterna på deras gigantiska banderoller: »Save Bosnian football!« och »Hjälp oss Fifa!«

Förväntansfull. Slaven Istuk tror att Bosniens landslag kan ta sig vidare från grupp­spelet i VM. »Vi lär göra en hel del mål, offensivt håller vi hög klass. Däremot saknar vi en defensiv mittfältare.«
Belägrad. När kriget bröt ut 1992 intog serbiska styrkor tidigt Grbavicas stadion. Med prickskyttar på läktarens tak sköt man sedan dem som försökte korsa gatan nedanför.
Minnesplats. På kyrkogården ­alldeles bredvid Olympiastadion ­ligger tusentals personer som dog under ­kriget. På andra sidan FK Sarajevos hemmastadion finns det en ännu större kyrkogård.
Påminnelser. Trots att det nästan har gått 20 år sedan kriget upphörde är det svårt att promenera i ett kvarter i Sarajevo utan att stöta på en »Sarajevoros« eller en sönderskjuten fasad.
Debutant. När Bosnien-Hercegovinas landslag den 15 juni sparkar igång sin första VM-match någonsin – mot Argentina – gör man det som mästerskapets enda debutant.

På uteserveringen i Sarajevo förklarar Slaven varför supportrarna valde att uttrycka sig så kraftfullt under landskampen mot Norge.

– I många år hade vi försökt få till förändringar på mer eller mindre demokratisk väg. Men det hände aldrig något, så till slut var vi tvungna att gå till det extrema. Vi utmålades som huliganer av en del och bad om ursäkt för vårt agerande i norska medier, men vi förklarade också varför vi gjorde det. Jag tror att många förstod oss. Vi var desperata.

Oavsett vad man tyckte om bengalbränningen gav protesten resultat. Landslagsspelare som Elvir Bolić gick ut i medierna och attackerade förbundet på nytt, andra före detta spelare började prata allt frispråkigare­ om hur de upplevt de senaste åren. Sommaren 2008 arrangerade den förre landslagsspelaren Meho Kodro en välgörenhetsmatch i syfte att uppmärksamma ­korruptionen inom förbundet. Matchen sparkade igång exakt samtidigt som landslagets match mot Azerbajdzjan i Sarajevo. 15 000 personer kom till ­välgörenhetsmatchen, cirka 50 åskådare följde ­träningslandskampen. Supportrarna hade segrat.

Strax därefter inledde bosniska åklagarmyndigheten undersökningar mot ett par personer inom förbundet. En av dem var Munib Ušanović, general­sekreteraren. 2009 dömdes han till fem års fängelse för förskingring av förbundets pengar samt skattebrott. I samma veva började Fifa och Uefa titta närmare på Bosniens fotbollsförbund. Officiellt hette det att Fifa och Uefa inte accepterade att förbundet leddes av tre olika presidenter. Inofficiellt talades det om att man var trött på vanskötseln, bråken och det splittrade styret. Dessutom visade det sig att förbundet hade försökt sig på en rövare – man hade sålt samma TV-­rättigheter till två olika bolag. Fifa och Uefa ställde krav: Lös era problem, eller så kastar vi ut er från VM- och EM-kvalen! När man omedelbart stängde av ­Bosniens landslag från att spela landskamper visade man att det var allvar.

– Det var det bästa som kunde hända, säger ­Slaven. Plötsligt blev fotbollen i Bosnien tvungen att lösa något som politikerna i landet inte hade lyckats med, nämligen­ att rensa ut skiten.

Den så kallade »normaliseringskommittén«, den tillfälliga förbundsstyrelsen som skulle styra upp det bosniska fotbollsförbundet, leddes av Ivica Osim, OS-spelare för Jugoslavien 1964 och förbundskapten i VM 1990. Osim var en hyllad hjälte, både bland bosniaker, bosnienkroater och bosnienserber.

Slaven:

– För första gången någonsin leddes förbundet av personer som kunde fotboll, som förstod sig på att det inte går att syssla med svågerpolitik och egoism om man ska nå framgång. I förbundskaptenen Safet Sušić fick vi dessutom en man med pondus och integritet, han lyssnade inte på dem som ville att vi skulle ha så många bosniaker, eller så många kroater, i laget. Han tog ut dem som var bäst.

Slavens vän, den grafiska designern, skruvar på sig i stolen bredvid och säger:

– Nu talas det i och för sig allt mer om att Sušić tar ut spelare som hans bror, som är agent, har kontrakt med. Dessutom har han tagit ut sin egen son. Jag vet inte, det låter inte rätt …

– Äh, han tog oss till VM! säger Slaven. Vi kan inte börja nysta i det här nu. Först VM.

Efter att än en gång ha fallit på målsnöret i en avgörande playoff-match till ett mästerskap, den här gången mot Portugal inför EM 2012, tog landslaget ny sats mot VM i Brasilien. I december 2012 utsågs ­Elvedin Begić till den första förbundsordförande som inte hade två andra bredvid sig. Och den 15 oktober, efter 1–0 mot Litauen på bortaplan, var landet klart för sitt första mästerskap någonsin.

– Jag grät, säger Slaven. Som ett barn. Det var en känsla av att vi äntligen hade vunnit. Det var ett bevis på att det går att förändra, bara man kämpar och aldrig ger upp. Jag vet att många är uppgivna inför framtiden­ här i Bosnien, jag är det själv. Men ändå – att vi nådde VM efter allt vi gått igenom … Det är bra för den yngre generationen att veta att det går. Det var nästan 100 000 bosnier ute på gatorna här i Sarajevo den ­kvällen. Jag har aldrig sett landet så lyckligt tidigare. 50 000 personer samlades på ett torg för att hylla landslaget när de återvände hem. Vi sjöng allt vad vi kunde.

Han börjar nynna:

 Vi ste ponos države.

– Vad betyder det? frågar jag.

– Ni är landets stolthet.

Slaven berättar att han inte kommer att åka till ­Brasilien.

– Jag har inte råd. Men en sak är säker, jag försöker verkligen njuta nu, före VM. För efter VM, när folket här inte har något att se fram emot längre … Jag tror att det kommer att bli kaos.

Slavens kompis nickar instämmande. Vid bordet på uteserveringen sitter också en tredje kille, som knappt sagt ett ord under hela samtalet. Nu öppnar han ­munnen:

– Många här tror naivt nog att VM i Brasilien ska göra skillnad. Att vi ska charma omvärlden med vårt offensiva spel, att folk ska vilja åka på skidresor till Bosnien efter VM, att företag ska vilja investera i vårt land. Det enda jag tror att VM kommer att föra med sig är att vi under några månader, från att vi var klara i höstas till vår sista match i Brasilien, har fått vara stolta över något. Det är inte fy skam. Men det är inget som räddar oss.

Slaven nickar.

– Det är ju det jag säger. Vi måste passa på att njuta nu.

 

Det är tidig morgon i Sarajevo och jag promenerar längs med ån Miljacka som slingrar sig genom huvudstaden. Solen värmer i nacken när jag vandrar väster­ut. Jag stannar till utanför universitetsbiblioteket.­ Det är stängt. Ett litet plakat är uppsatt vid entrén. Det står att läsa att serberna den 25 augusti 1992 satte eld på byggnaden och att två miljoner böcker förstördes. En ­person som försökte rädda värdefull litteratur sköts ihjäl av en prickskytt. Han dog precis där jag står nu. Jag fortsätter ett par hundra meter längs med den grumliga ån och når huset där Franz Ferdinand och hans fru Sophie mördades av Gavrilo Princip­ 1914. Skotten i Sarajevo blev starten på första världskriget. Lite längre fram syns bron Vrbanja. Det var här Olga Sučić och Suada Dilberović sköts ihjäl våren 1992.  Jag viker upp mot gamla stan. I några skyltfönster ser jag butikspersonal förbereda sig för en ny arbetsdag. Genom andra ser jag enbart tomt ekande lokaler. Jag blir stående utanför en resebyrå. Man säljer paketresor­ till Brasilien. Flygbiljett och matchbiljett till öppningsmatchen mot Argentina ­kostar 2 000 euro. Det är ungefär­ vad en medelinkomsttagare i ­Bosnien tjänar på nio månader. Jag tar shoppinggatan tillbaka mot det berömda torget Baščaršija. Inom ett par hundra meter passerar­ jag en synagoga, en moské, en katolsk och en protestantisk kyrka. Jag ser en­ ­»Sarajevoros« i asfalten,­ de röda färgmarkeringarna som är utspridda runt omkring i staden för att påminna om var personer dog under kriget. Ibland ligger det en blomma bredvid. Då vet man att en ­sörjande nyligen har varit där.

Jag sätter mig på ett kafé och beställer en kaffe. Jag försöker lista ut vad det är för typ av kafé. Ismet sade det till mig innan jag reste – det spelar ingen roll var du är i Bosnien, de »osynliga gränserna« finns här. Ett kafé gästas enbart av bosniaker, ett annat enbart av serber. Även om man lever tillsammans lever man ändå uppdelat. Det finns städer, som Mostar, där en flod gör det enkelt – på ena sidan bron bor bosniakerna, på den andra kroaterna. Man har egna skolor, egna sjukhus, egna traditioner. Ett exempel på hur svårt det kan vara att enas i vardagen är just från Mostar. När en ny staty skulle resas i centrum kunde invånarna inte enas om motivet. Till sist, 2005, reste man en staty över Bruce Lee. Den kinesamerikanske actionhjälten­ var varken muslim eller katolik. Han var bara en skön kille. Några dagar senare vandaliserades statyn ändå. Det skulle ta ända till 2013 innan Bruce Lee åter stod i Mostar. Att det tog åtta år innan statyn var tillbaka säger mycket, framför allt att inget är lätt i Bosnien. Det har det ­nästan aldrig varit. Det räcker med en morgon­promenad i Sarajevo för att förstå det.

Äldre män och kvinnor lunkar förbi kaféet. Det är svårt att föreställa sig vad de har gått igenom. Somliga har minnen från grymheterna under andra världs­kriget. Andra förlorade sin livspartner, sitt barn, sin vän, under Bosnienkriget. Några har det bra, deras barn har kanske startat om i ett annat land, kanske i Sverige, och kan därmed hjälpa dem ekonomiskt. Andra har ingenting. Bakom kassan på fiket ser jag en nallebjörn som har en bosnisk landslagströja på sig. Den hänger och dinglar i ett snöre. Det står Džeko på ryggen. Jag frågar ägaren om han är Željosupporter, eftersom Željezničar är Džekos moderklubb.

– Nej, jag håller på FK Sarajevo, säger han. Och på vårt landslag.

Kanske ryms det stora hoppet i det lilla svaret. När det handlar om fotbollslandslaget spelar etnicitet och bakgrund ingen roll. Man kan heja på bosniaken Džeko även om man är bosnienserb, man kan heja på Džeko även om han är fostrad i rivalklubben. När landslaget står uppradat för att höra sin nationalsång i Brasilien i sommar kommer bosniaker, bosnien­serber och bosnienkroater att stå bredvid varandra. De kommer att spela bollen till varandra. Och även de som har tillbringat majoriteten av sina liv utanför ­Bosnien – som målvakten Asmir Begović som växte upp i Kanada, eller mittfältaren Miralem Pjanić, som växte upp i Luxemburg – kommer att kämpa för ­landets alla invånare.

När jag lämnat kaféet gnisslar en spårvagn förbi. Den är lackerad i landslagets färger, det står ­»Brazil 2014« på sidan och den glänser i morgonsolen. ­Förbundet har dragit sitt strå till stacken för att fräscha upp stadens rullande interiör. Övriga spårvagnar är smutsiga, rostiga och slitna.

Hjälte. Muhamed Konjić fick smeknamnet »Big Mo« under sin tid i Coventry. I sitt hemland är han känd för att han var landets första lagkapten.

Två timmar senare befinner jag mig på ett annat kafé. Mitt emot mig sitter Muhamed Konjić, eller »Big Mo« som han kallades under sina sju proffsår i ­England. Den breda och långa mannen är mytomspunnen. Det finns en skröna som säger att han har spelat en ligamatch med två brutna armar.

– Ja, tyvärr är den sann, säger Muhamed. Kriget hade precis brutit ut i Bosnien när jag fick ett erbjudande om att spela fotboll för NK Belišće i Kroatien. Jag tackade ja. Resan dit tog tre dagar, jag färdades i en lastbil genom granatregn, genom nedbrunna byar och skrikande människor. Vägarna var gropiga och i en kurva kolliderade vi med en annan bil. Jag bröt båda armarna.

En äldre man får syn på Muhamed och stegar försynt fram och tar honom vördnadsfullt i handen. Det händer ungefär var femte minut att någon vill säga hej. Det är tydligt att mannen mitt emot mig betraktas som en ikon. Och det är inte så konstigt. Bara några dagar efter att Daytonavtalet undertecknades 1995 stegade ­Muhamed ut på en fotbollsplan i Albanien. Runt hans överarm spände en påklistrad tejpbit. Den symboliserade att han var lagkapten. På överkroppen hade han en blå landslagströja. Den symboliserade att han skulle spela Bosnien-Hercegovinas första landskamp någonsin.

Mannen lämnar Muhamed Konjić, som går vidare med sin historia från kroatiska NK Belišće:

– Jag hade inte ätit på tre dagar när jag kom dit. Det första jag gjorde var att sätta mig på en restaurang och äta. Jag är muslim och de hade nästan bara fläskkött på menyn. Så jag beställde ägg. Bara ägg. Jag åt 17 stycken.

Han skakar på huvudet.

– Så, jag kom fram till klubbens anläggning och träffade min nya tränare. Jag vågade inte säga något om mina armar, jag var rädd för att de skulle skicka tillbaka mig. Tre dagar efter olyckan var det match. Jag var känd som den stora, starka mittbacken. I varje rörelse gjorde det så ont att jag höll på att svimma. Men jag spelade 90 minuter och fick stanna kvar i klubben.

Muhameds lön var några säckar med mat. Så fort han fick sin lön skickade han säckarna hem till sina föräldrar i Tuzla.

– Jag fick välja mellan att spela fotboll och att gå med i den bosniska armén. Några tror att jag var feg som valde fotbollen. Men du vet, man pratar om kriget som om alla dog på grund av vapen och bomber. Jag vet hur många som helst som svalt ihjäl. Det var därför jag valde fotbollen.

»Jag betalar gärna min ­flygbiljett. Jag var där när vi spelade vår första landskamp. Jag tänker vara där när vi spelar inför hela världen.«

Kort efter sin ankomst till klubben tvingades han ändå ut i kriget. Precis som i Bosnien lades ligafotbollen­ ner i Kroatien när striderna förvärrades. Muhamed anslöt till det bosniska försvaret.

– Jag såg hemska saker varje dag, jag var orolig för min familj varje sekund. Men ändå – det fanns något under krigsåren som inte finns i dag, som jag saknar. Vi hjälpte varandra. Hade man en brödbit över delade man på den. I dag, framför allt inom politiken, är det precis tvärtom. Det är det som gör att folket, de unga, tröttnar. Det är därför de demonstrerar.

Jag frågar varför han valde att flytta hem till Bosnien efter sin långa karriär. Han kunde ha valt att stanna kvar i England. Eller i Monaco, där han inledde sin karriär utanför Balkan.

– Jag vill att mina barn ska bli bosnier. Att de ska förstå­ sitt ursprung. Vill de flytta härifrån när de är vuxna får de göra det. Jag vet att det kommer att bli svårt för dem här om inte situationen förändras. Men jag vill verkligen att de ska se vad vårt land har åstadkommit sedan kriget. Det är mycket som inte är bra, men vi får inte stressa. Folk glömmer bort att det inte ens gått 20 år sedan ett av de värsta krigen i modern historia tog slut.

Han förstår att det kan låta naivt när han, som lever gott i Sarajevo efter sina år utomlands, talar om att det måste få ta tid. Jag frågar hur lång tid det ska få ta.

– Jag vet inte, säger han. Det får ta den tid det tar. Om jag får drömma vill jag att situationen lugnar sig inför fotbolls-VM. Det här är vår chans. Jag tänker inte fotbollsmässigt. Jag tänker på hela landet. Jag menar inte att vi ska vinna i Brasilien. Jag vill bara att vi ska visa världen att vi finns igen. Att vi ska visa en annan sida av oss än den som man får läsa eller höra om i omvärlden. Om vi inte kämpar för att visa upp en bra sida av oss, vem vill då veta av oss?

Jag ber honom berätta om landskampen 1995, ­Bosnien-Hercegovinas allra första.

– Det var otroligt, säger han. Det är svårt att … Vi förlorade, men det spelade ingen roll. Det viktiga var att vi var ett enat land som hade en chans att göra vårt folk stolta igen. Jag minns hur jag tittade upp när de spelade vår nationalsång, hur jag hörde att det sjöngs från en del av läktaren. Där stod kanske 200 bosnier. Jag fick senare höra att de hade gömt sig i en liten by i Albanien under krigsåren. Det här var första gången de vågade sig ut. Det var starten på något av det finaste som hänt i vår historia. Det som ledde fram till det VM vi nu ska spela i Brasilien.

Vi reser oss upp och går tillbaka mot torget i gamla stan.

– Landslaget är en spegelbild av vårt land, säger han. När jag spelade var vi mest bosniaker. Nu är det även spelare med serbiskt och kroatiskt ursprung. Det är bra. De unga, mina barn, ser att vi är bäst när vi samarbetar. Det är det viktigaste vi föräldrar kan ge våra barn – insikten att framtiden inte behöver vara som det ­förflutna. Det är de som avgör hur det blir när de själva blir vuxna.

Den gamle mittbacken berättar­ att han på ett eller annat sätt ska ta sig till Brasilien i sommar. På sistone­ har han anlitats som expertkommentator i bosnisk TV. Han är ackrediterad till VM, det har han fått bekräftat. Men han är rädd att TV-kanalen inte har tillräckligt med pengar för att flyga över honom.

– Men jag betalar gärna min flygbiljett. Jag var där när vi spelade vår första landskamp. Jag tänker vara där när vi spelar inför hela världen.

Respekterad. Som en hyllning till en av personerna som grundade Željezničars supportergrupp Maniacs 1987 och som dog i kriget har inte fansen någon ensam ledare i dag. Edin Hrapović är dock en av dem som har mest att säga till om.

Om landslagets framgångar är den stora symbolen för vad en splittrad och trasig nation kan åstadkomma, är den inhemska fotbollsligan – Premijer­ Liga – det konkreta exemplet i vardagen som pekar på vad som ­möjligtvis är på väg att hända. Visst finns det infekterade möten mellan de 16 klubbarna i högsta ligan. Och visst finns det huliganfirmor ­kopplade till nästan samtliga klubbar, några med högerextremistiska inslag. Men det finns också ­ungdomsakademier, genusprojekt och välgörenhetsarbete i många klubbar. Och som så många säger är det också bland klubbarnas­ supportrar som viljan att förändra är tydligast. Det är dessa som står längst fram i demonstrationstågen.

Men när jag några timmar före ligamatchen ­mellan Željezničar och NK Čelik Zenica träffar Edin Hrapović, en av ledarna i Sarjevoklubbens supportergrupp Maniacs, vill han direkt rätta mig:

– Det stämmer att många av dem som protesterade mest högljutt tidigare i år kom från Maniacs. Men de kom också från FK Sarajevos supportergrupper. Vad som är viktigt att påpeka är att man under inga omständigheter representerar vår klubb när man syns i sådana sammanhang. Man är där som civil, inte som en Maniac. »Željo« får aldrig bli politiskt.

Vi befinner oss på en bar, bara ett par hundra meter från Grbavica stadion. Edin tittar nervöst på TV:n i hörnet.­ Rätt resultat i den tidiga matchen, samt en vinst mot Čelik, gör att Željo har chans att gå upp i ­ligaledning.

Han har hållit på klubben sedan han var liten. Den är hans liv, säger han. Hans »blod är blått«. Hans fru är trött på honom för att han lägger så mycket tid på ­klubben. Själv är hon FK Sarajevo-supporter. Det har hon fått från sin pappa, Edins svärfar Faruk Hadžibegić. Han är nämligen klubbens kanske största spelare genom tiderna. Faruk var lagkapten för ­Jugoslavien i Italien-VM 1990, där han missade den femte och avgörande straffen i kvartsfinalen mot Argentina – samma landslag som Bosnien-Hercegovina ska möta i sin ­första VM-match, i Rio de Janeiro den 15 juni.

– Jag är stolt över att tillhöra hans familj, säger Edin. Att som bosniak ha varit lagkapten i Jugoslaviens landslag i ett VM är stort. Men jag vill inte prata om hans och min frus klubb. Jag hatar FK Sarajevo, jag gör verkligen det.

Han berättar sin egen historia. Hur han och brodern skickades till England av föräldrarna precis när kriget bröt ut 1992. Hur mycket han saknade sitt Sarajevo och hur mycket han tänkte på sin klubb och sin familj som han hade lämnat efter sig. Han hörde att serberna bara några veckor efter krigsutbrottet intog ­Grbavica, att de placerade prickskyttar och maskin­gevär på ­arenans läktare som vette ut mot avenyn ­nedanför. Att de dagligen låg där uppe på takets ­läktare och sköt ihjäl ­bosniaker. Edins favoritplats i hela Sarajevo, där han hade sett sitt lag spela europeisk cupfotboll på 80-talet, var en av de mest utsatta och strategiskt utvalda ­posterna för serberna under kriget. Träningsplanen som låg bredvid stadion var ett enda stort minfält. Via om­vägar fick Edin höra att klubben lades ner, att den kanske aldrig skulle uppstå igen. Det var en klubb som hade bildats 1921 av några järnvägs­arbetare. Det var en klubb som under alla år varit stolt över att den var till för alla, oavsett bakgrund, etnicitet eller religion. Under kriget fanns den knappt alls. Och det som fanns var förstört.

– Det gjorde att mitt förakt, eller om det var avundsjuka, för FK Sarajevo växte, säger Edin. De åkte ut på turnéer med sitt lag i Europa under kriget. Okej, de spelade välgörenhetsmatcher och skänkte pengar till den bosniska armén, men ändå. Våra spelare krigade, de gick med i armén. De fick det ­väldigt enkelt jämfört med oss.

Edin flyttade hem till Sarajevo 2003, elva år efter att han hade skickats iväg. Otroligt nog kunde han återvända till Grbavica. ­Klubben hade lyckats resa sig ur spillrorna. Han insåg att hans känslor för klubben­ hade blivit allt starkare för varje år som han levt på avstånd från den.

För Edin har livet varit förhållandevis enkelt. Hans universitetsutbildning från England har gjort att han alltid haft ett jobb att gå till. Att hans pappa kunde ge honom ett hus i centrala Sarajevo har inte gjort det svårare. Han förlorade heller ingen släkting i kriget. ­Följden har blivit att han kunnat lägga all sin lediga tid på Željo och Maniacs.

Han tittar upp på TV:n igen. Matchen är nästan slut. Ett sent mål gör att Željo, även om de vinner i dag, inte kan gå upp i ligaledning.

Vi lämnar baren och promenerar bort mot stadion. Edin är på sin vakt, tittar hela tiden över sin axel. Även om förbundet har förbjudit bortasupportrar från ­läktarna på obestämd tid kan han inte vara säker. Det finns en rivalitet med Čelik. Det är inte heller ovanligt att supportrar slåss utanför arenorna. Det har sällan att göra med etnicitet. Enligt Edin är supporterbråken mer »ett sätt för de frustrerade och uppgivna att få utlopp för sina känslor«.

Vi rundar ett hörn och kommer ut på gatan som leder mot stadion. Edin hajar till. Det vimlar av tungt beväpnade poliser. Piketbussarna står uppradade och framför dem vaktar fullt utrustade militär­poliser. Bredbent gungar de fram och tillbaka med händerna runt sina gevär.  Jakthundar stramar emot i sina ­stryp­koppel. Edin kliver direkt fram till en säkerhetsvakt som han känner. Han får höra att det är 350 kravall­poliser på plats. Han skakar på huvudet.

– Det är politikerna. De vet att många av våra ­supportrar ligger bakom upploppen på senare tid. Det är därför som de har fått förbundet att gå med på att förbjuda bortasupportrar. Det här är deras sätt att hämnas. Minsta lilla möjlighet de får – boom! De misshandlar oss direkt, utan att vi får någon förklaring.

Han tänder en cigg.

– De kommer dessutom att skicka en faktura till klubben. Vi får betala för polisens insatser. Även om inget händer. Du ser, det är så det är här. Jag vet inte om du kan förstå det, men för varje gång sådana här saker inträffar växer viljan bland många att slå ­tillbaka.    

Vi skiljs åt. Edin ställer sig i ena kurvan med sina vänner i Maniacs, jag sätter mig på en plaststol på pressläktaren.

Annorlunda. Vid invigningen av de olympiska spelen 1984 befann sig 40 000 människor på Koševostadion. När Bosniens pojklandslag 30 år senare kliver ut för att spela en juniorlandskamp på Asim Ferhatović Hase-stadion, som den heter i dag, har ett par hundra åskådare tagit plats på läktarna.
Nära. I april 1985 tog Željezničar emot ungerska Videoton i Uefacupens semifinal. Efter 1–3 på bortaplan hade man 2–0, och därmed en finalplats, fram till den 87:e matchminuten. Då reducerade ungrarna. Real Madrid vann Uefacupen det året.
Oklar framtid. Željosupportrarna, som i fjol såg sin klubb vinna ligan för femte gången, vet inte hur det blir framöver. Efter att den malaysiske affärs­mannen ­Vincent Tan, tillika Cardiff Citys ägare, köpte ­rivalen FK Sarajevo tidigare i år, är många rädda för att de ska bli frånsprungna ekonomiskt.
Privilegierade. Den genomsnittliga fotbollsspelaren i den bosniska högstaligan tjänar cirka 1 000 euro i månaden. Det är nästan tre gånger så mycket som den genomsnittliga arbetaren.

När matchen sparkar igång klockan 20.00 denna lördagskväll har knappt 4 000 åskådare tagit sig hit. Publiksiffrorna har minskat drastiskt de senaste fem åren. 2010 hade Željo ett hemmasnitt på nästan 9 000. Nu är man nere och snuddar på 4 000. Få har råd att betala de 40 euro som ett säsongskort kostar. Som klubbens marknads­ansvarige Emir Dobraca, som själv vuxit upp i ­Maniacs, sade till mig när jag ­träffade honom:

– Våra skulder växer och växer. Mitt jobb är nästan omöjligt. Inga företag vill sponsra klubben. Och de som har jobb i dag jobbar ofta sju dagar i veckan. De har inte tid att gå på fotboll.

Han berättade också att han inte tar ut någon lön från klubben. Det gör inte klubbens presschef heller. De vet att det inte finns några pengar.

– Men jag kommer aldrig att ge mig, sade Emir. Den här klubben står för så mycket. Vi är stolta över vår historia. Vi försöker få samarbetspartner som brinner för samma sak som hela den här klubben, företag som delar vår tanke att Bosnien är till för alla. Vi har haft serber som legat på vårt läktartak och dödat hundratals bosnier på gatan nedanför. Men vi har serber som spelar i vårt A-lag, vi har serber som står i Maniacs. Vi bryr oss inte.

Tre minuter in i matchen rullar den 20-årige anfallaren­ Armin Hodžić in bollen bakom målvakten.­ Han firar sitt elfte ligamål framför sina vänner i ­Maniacs. Armin är fostrad i klubben men flyttade för tre år sedan efter att Liverpool värvat honom till sin ungdomsakademi. Skador gjorde att han lånades ut till Željo, så nu är han tillfälligt tillbaka igen. I år är Armin lagets bästa målskytt. Ett drygt dygn före matchen mot Čelik satt jag med honom på en trottoar utanför stadion. Han sade då att hans stora dröm var att få bilda anfallspar i landslaget med sin idol Edin Džeko. Han mindes honom från dagarna då han själv stod i Maniacs klack. Jag frågade om han kände till Muamer Tanković, Fulhamspelaren som tidigare i år valde att representera Sverige före Bosnien. Han nickade. Han sade att han aldrig skulle ta samma beslut. Han trodde att dagarna då landet gick miste om sina bästa spelare var över.

42 minuter senare står det 3–0. Bortalaget Čelik uppträder oinspirerat. Kanske saknar de sina ­supportrar.

Stolt. Asim, som sparat i drygt ett år för att få ihop till Brasilienresan i sommar, har ­förvånat sig själv. »Nu vet jag att jag kan spara till en bil om jag bara bestämmer mig.«

I andra halvlek ställer jag mig på ståplatsläktaren bredvid supporterledaren Edin och hans kompisar. Matchen är så avslagen att några fans runt omkring mig sätter sig ner på läktaren och plockar fram ­buntar med Paninibilder ur sina jackfickor. De jämför och byter spelare som ska åka till Brasilien i sommar, ­samtidigt som de yngre killarna i klacken fortsätter att sjunga och banka på sina trummor. Edin, som sedan några år tillbaka står i utkanten av klacken, stämmer in i ungefär var femte sång. Han säger att han börjar bli för gammal för att vråla i 90 minuter. Att slåss mot poliser har han också tröttnat på. Istället rullar han sina cigaretter och småpratar med kompisarna. En av dem är 21-årige Asim. Asim blir glad när han får höra att jag är från Sverige. Han bodde där i några år efter kriget, berättar han. Han drömmer om att en dag kunna flytta till Göteborg. Asim säger att han ska åka till Brasilien tillsammans med Edin i sommar. Ingen av dem är med i BHFanaticos, även om de har stått bredvid dem under de landskamper som de sett genom åren.

– BHFanaticos är mestadels för dem som har lämnat Bosnien, säger Edin. Det är deras sätt att umgås med sitt forna hemland. Vi har vårt sätt. Vi lever i landet hela tiden, dygnet runt. Vi har inte så mycket gemensamt med varandra. De har sina liv, vi har våra. Och det gör inget.

Jag frågar Asim, som arbetar­ i en glasögon­butik, hur han har råd med Brasilien­resan.

– Jag bestämde mig förra våren, skulle vi nå VM skulle jag åka. Jag har levt på fem euro i veckan sedan dess. Jag sa till min chef att jag inte ville ha någon lön i handen, allt är insatt på ett bankkonto. Jag har knappt köpt en öl sedan dess. Det enda jag har unnat mig är ett Playstation. Vill du veta varför?

Jag nickar.

– Jag har haft något att göra på kvällarna, TV-­spelandet har hållit mig hemma i mitt rum hos mina föräldrar. Därför har jag inte bränt några pengar. Jag vet inte hur många gånger jag spelat VM på Fifa. Jag gör alltid så att jag spelar i samma grupp som i ­sommar. Vi möter Argentina i öppningsmatchen. Min mamma kommer in på mitt rum ibland och frågar hur det går för vårt landslag. När jag säger att vi leder jublar hon högt.

Jag frågar Edin och Asim vad de tror kommer att hända efter VM.

– Jag vet inte, säger Edin. Vi får se.

Han tänder ännu en cigarett. Hans blick är fort­farande fokuserad på spelet.

– Jag är bara glad att jag har två fotbollslag att vara stolt över, säger han. Så länge jag har det har jag mer än väldigt många andra.

Jag tittar på min mobiltelefon. Det återstår 15 minuter­ av matchen. Det står fortfarande 3–0. Chansen lever för alla på stadion denna kväll, Željosupportrarnas klubb kan ta ännu ett ligaguld. Innan jag stoppar ner min telefon i jackfickan påminns jag om vilket datum det är. I dag, den 5 april 2014, är det är exakt 22 år sedan Olga Sučić och Suada Dilberović sköts ihjäl och kriget startade. 22 år sedan boråsaren Ismet Turšić såg sin pappa för sista gången. Men också bara drygt två månader till Bosnien-­Hercegovinas VM-premiär.