I stormens öga

Supportrar krävde SM-guld, spelare gjorde självmål och domare tog tvivelaktiga beslut. Den allsvenska guldstriden blev lika dramatisk som nervkittlande. Offside följde två tränare som fick stå till svars för allt – och som kämpade hårt för att behålla lugnet.

Magnus Haglund lade ner den blå spritpennan och granskade blädderblocket. Tre boxar, tre nedtecknade budskap: »Spelidé/Matchplan – Handling/Prestation – Resultat«. En uppdatering av grunderna. Men hur skulle han få 22 individer att fatta vad han egentligen menade? En spelare kunde uppfatta ett budskap, en annan lägga vikt vid något helt annat…

Blädderblocket hjälpte åtminstone lite. På ett avrivet pappersark som satt uppnaglat vid dörren bakom honom stod: »Prestera maximalt kan man göra när man lärt sig älska striden.« Den uppmaningen kom upp för att spelarna skulle inse att fotboll också är jävlar anamma, något de inte hade naturligt inpräntat i sig när Magnus kom till klubben för två och ett halvt år sedan.

Annons

Ytterligare ett stort ark: »Finns tur och otur i fotboll?«

Tre månader tidigare hade han försökt ta upp ämnet med Joakim Sjöhage, förklarat att om anfallaren gick på tre returer kanske han aldrig satte någon boll, men om han i stället gick på femton var chansen större att han skulle göra mål. 19-åringen argumenterade emot och sa att det ju kunde hända att han rundade målvakten, la bollen mot öppet mål och så kom det plötsligt en vindpust och tog tag i bollen och hindrade den från att passera mållinjen.

Magnus tyckte inte att det var lönt att tjafsa emot, han valde att vänta på ett belysande exempel. Nu hade han hittat det. En bakåtpassning i EM-kvalmatchen mellan England och Kroatien hade olyckligt studsat över målvakten Paul Robinsons fot och rullat in i mål. Magnus var nyfiken på vad spelarna skulle säga när han tog upp frågan.

Han hörde TV:n stängas av i uppehållsrummet. Spelarna var på plats. Magnus gick ut i rummet, ställde sig framför taktiktavlan där magneterna formade Elfsborgs 4-2-3-1-uppställning och väntade på tystnad innan han började prata.

–  Ni såg målet som Robinson släppte in. Skulle ni säga att det var tur eller otur?

Han slog ut med armarna.

– Eller ja, tur kan det ju inte direkt ha varit…

– … jo, för Kroatien.

Anders Svensson var som vanligt kvickast i gänget.

– Det kan du ha rätt i. Men kan vi säga att det var otur då? sa Magnus.

Spelarna teg. Klockan var kvart över fyra på eftermiddagen och killarna såg mest ut att vilja springa ut på planen för att få dagens pass undanstökat så att de kom hem före skymningen.

–  Jamen, det är väl klart att det var otur, sa Johan Karlsson.

Magnus hade räknat med att Johan skulle säga något. Ytterbacken talade ofta och gärna inför gruppen.

–  Håller alla med om det? frågade tränaren.

Han såg ut över en grubblande samling människor. Till slut öppnade Martin Andersson munnen:

Annons

–  Ska man inte spela tillbaka bollen så den inte kan gå i mål? Jag menar lägga bollen utanför stolpen?

Magnus rörde inte en min.

– Och så ska man väl alltid spela bollen på målvaktens bästa fot, fortsatte Martin.

– Exakt! Och som målvakt kan man ju också inspektera sitt arbetsområde, sa Magnus. Finns det gropar i planen? Har någon sparkat upp en tuva? Det finns alltid saker att göra för att minimera risken att sådant här händer.

Spelarna nickade och Magnus log. Budskapet verkade ha nått fram den här gången.

Otur finns inte i fotboll.

 

Det var dagen efter valet. Resultattavlan lyste: »Djurgården-AIK 0-1«.

–  Maktskifte i Sverige i går – maktskifte i Allsvenskan i dag!

Speakern vrålade ut budskapet över Råsunda.

Rikard Norling älskade den här lilla luckan i tiden. Före match handlade allt om minutiös förberedelse, under match var han ständigt redo att göra taktiska förändringar och om några minuter skulle han ha journalisternas mikrofoner upptryckta i fejset. Det var nu – med segern bärgad och fortfarande kvar på innerplan – som han kunde ta in upplevelsen. Han vinkade åt Norra stå med högra handen. En seger betydde allt för dem där uppe. Som AIK-tränare måste han visa respekt för de känslorna. Vinst eller förlust är skillnaden på hur många av dem mår nästa vecka, tänkte Rikard.

»Bästa anfallet i dag! Ta mig fan det bästa anfallet vi har haft någonsin. Kom igen nu! Ny boll nerifrån Örlund så får ni köra själva ett tag utan att jag ska in och peta i allting.«

Kraven ökade i takt med publikens engagemang och det var hans uppgift att avlasta spelarna så mycket han kunde genom att sända ut rätt signaler till supportrar och media. Killarna skulle känna att de kunde misslyckas. Det var därför som Rikard efter premiären – när Gefle kvitterat sedan Dereck Boateng onödigt tappat boll på mittfältet – på presskonferensen sa att han som tränare måste tillåta spelarna att hålla i bollen, »annars har jag ingen trovärdighet nästa gång jag uppmanar spelarna att våga ta initiativ«. Det var också anledningen till att han från sin position på bänken alltid applåderade när någon försökte spela sig ur en svår situation i stället för att dyngsparka bort bollen.

Rikard funderade mycket på de där signalerna. På samma sätt som spelarna fokuserade på sina respektive uppgifter före och under matchen koncentrerade han sig på sitt. Varje handling skulle ha som enda syfte att leda mot seger. Det var därför han aldrig tillät sig att tänka på vad som skedde runt omkring, på läktare eller resultattavla.

Han var heller aldrig ute på planen före match. Eftersom Nebojsa Novakovic och Mikael Stahre skötte uppvärmningen hade Rikard ingen funktion att fylla. Han gjorde mer nytta genom att finslipa sina coachningsuppgifter i omklädningsrummet. Om han var fladdrig i tanken och la energi på att betrakta ett snyggt tifo skulle han tappa målet ur sikte.

Självkontrollen var faktiskt en stor del av kicken.

Han älskade att tvinga sig själv att sköta varje detalj i sin uppgift, även när omvärlden skrek efter uppmärksamhet. Han mindes när AIK spelade Champions League-kval mot AEK Aten 1999 inför en galen grekisk hemmapublik – och när han själv ansvarade för laget på Wembley några månader senare eftersom Stuart Baxter var avstängd och hänvisad till läktaren. Den gången lyckades Rikard avskärma sig helt. Arsenal hade kört över AIK i första halvlek och det var först när Rikards killar kvitterat till 1-1 – och det blev knäpptyst på arenan – som han lade märke till hur livligt det hade varit förut.

Sedan den dagen var drömmen att återigen få stå på en Champions League-arena som huvudansvarig tränare för AIK.

Tills vidare dög ett derby med 32 000 på läktarna alldeles förträffligt. Rikard hade klarat av sin uppgift. Han vände sig bort från Norra stå där publiken fortfarande gjorde vågen tillsammans med spelarna. I ögonvrån registrerade han hur hela västra sittplatsläktaren reste sig upp och applåderade honom när han vandrade mot spelargången. Som vanligt skulle journalisterna fråga om tabelläget. AIK ledde Allsvenskan i och med kvällens seger, tre poäng före Elfsborg, som i sin tur hade sex poäng till trean IFK Göteborg.

Allt pekade på att det skulle bli ett race mellan AIK och Elfsborg om SM-guldet.

 

Magnus funderade på omgivningens mentala hälsa. Folk han mötte på stan dunkade honom i ryggen och ville tala om det stundande guldet, sportchefen Stefan Andreasson blev alltmer askgrå i ansiktet för varje match som spelades och löpsedlarna talade sedan flera veckor om att Elfsborg skulle vinna Allsvenskan för första gången på 45 år. En företagsledare lever med kvartalsrapporter. Som fotbollstränare är det svettigare. Varje vecka ska man stå till svars för sina resultat, tänkte Haglund.

Det knackade på dörren. Assisterande tränaren Peter Wettergren klev in.

– Kom igen nu, så drar vi och käkar.

Magnus tittade upp från skrivbordet.

–  Vi går väl bara över till Toveks?

Magnus gestikulerade vagt i riktning mot bilfirmans personalmatsal.

–  Nja, jag tänkte Hüttners.

Magnus pekade på sin träningsoverall.

–  Inte in till stan i de här kläderna. Ska vi vara 0-0 mot Öster med hela Borås i dag?

Annons

Magnus såg det som ett gott tecken att han kunde skämta om gårdagens resultat. Natten hade varit som alltid efter en dålig insats. Han såg om matchen när han kom hem på kvällen, låg sedan och vred sig i sängen och träffade därefter Peter tidigt på morgonen för gemensam analys innan genomgången med spelarna. I och med att förmiddagsträningen nu var avklarad kunde han lämna matchen därhän. Alla var på väg framåt igen, frustrationen var ute ur systemet och förhoppningsvis omvandlad till ny energi.

»Det blir en utmaning att stå emot det här. Det lag som klarar det bäst, de tränare som klarar av att stänga ute allt snack om guld bäst, kommer att vinna.«

0–0 mot bottenlaget Öster var en missräkning. För första gången under säsongen verkade spelarna påverkade av tabelläget. Under förmiddagens möte hade spelarna luftat sina åsikter. Anders Svensson hade påpekat att det taktiska draget att spela 4-4-2 – med inbytte Joakim Sjöhage på topp bredvid Mathias Svensson i andra halvlek – bara lett till att Anders själv fick en alltför låg utgångsposition, ivrige Samuel Holmén hade inte tagit den defensiva roll på innermittfältet som var hans.

Magnus hade noterat samma sak.

Alla var överens om att spelet hade låst sig. Spelarna erkände att de mest sneglade på matchklockan och kände sig stressade över ett mål som aldrig kom.

–  Det är ändå fan att vi inte fick tryckt dit en enda boll, sa Peter.

– Nu handlar det om extremfokus på handlingen och prestationen. I går tänkte de bara på resultatet, det var bara vinst som gällde. Vi glömde nästan att matchen skulle spelas, sa Magnus.

Back to basics, var parollen. I drygt två år hade han tjatat om långsiktighet. För varje träning skulle spelarna bli lite bättre. Jobbade de hela tiden rätt blev framgången till slut… oundviklig. Det var grunden i hans processtänkande. Kicken var att omsätta fotbollsidéerna till en bra träning, och sedan varje vecka få kvitto på att de var på rätt väg.

Han visste att guldkonkurrenten – Rikard Norling – tänkte likadant. De föddes båda på 70-talet och var övertygade om att det gick att förändra den klassiska svenska modellen som hade snabba omställningar och fasta situationer som enda anfallsvapen. Många allsvenska lag gjorde aldrig mål mot samlade försvar överhuvudtaget. Magnus misstänkte att de inte ens tränade på saken. Själv jobbade han hårt med passningsspelet för att Elfsborg skulle klara av att etablera ett eget spel på motståndarnas planhalva – Rikard försökte samma sak med AIK.

Antagligen sneglade de längre söderut än vad deras äldre kollegor gjorde. Magnus följde alltid italiensk och spansk fotboll. Den äldre generationen hade influerats av Bob Houghton och Roy Hodgson.

Prisad. Magnus förbereder träning dagen före den viktiga bortamatchen mot Kalmar. Kontorsrummets väggar pryds av tre klubbvimplar – Parmas, Inters och Laholms FK:s –samt en inramad löpsedel med utmärkelsen »Månadens tränare« från juli 2004 – en lättnad efter en usel start på den första allsvenska säsongen.

När han tänkte på saken var det kanske ändå en engelsman som utgjorde länken mellan Rikard och honom själv. Som målvakt i Halmstads BK:s juniorer upplevde Magnus A-lagstränaren Stuart Baxter på nära håll – samme Baxter som några år senare assisterades av Rikard när AIK tog sig till Champions League.

Stuart hade en karisma och energi som smittade av sig och gjorde Magnus sugen på tränaryrket – och engelsmannen verkade ha inspirerat Rikard ännu mer. Rikard hade anammat den aggressiva coachningen, han anpassade ofta sitt lag efter motståndarna. När AIK var i Borås senast beordrade han till och med punktmarkering på Anders Svensson. Rikard hade sällan samma startelva två matcher i rad. »För mig har kontinuitet i laguttagningarna ingen som helst relevans«, som han sade i Aftonbladet. Magnus kände tvärtom.

Möjligen var han mer traditionell på den punkten. Han hade gått den klassiska svenska tränarvägen med idrottslärarstudier på GIH – men också lagt till några års utbildning i USA där han spelade fotboll i College League och pluggade idrottspsykologi och biologi. Tränarkarriären inleddes direkt vid återkomsten till Sverige när Magnus blev ansvarig för HBK:s P15-lag vid 24 års ålder. Året därpå tog han över Falkenbergslaget Stafsinge i division fem och återvände sedan till HBK som utbildningsansvarig innan han 1999 blev tränare för Laholms FK.

Scoutning. Halmstad möter Hammarby den 16 oktober på Örjans Vall och Rikard har flugit ner vid lunchtid för att kartlägga HBK. Han stannar över natten men återvänder tidigt till Stockholm dagen därpå för att hinna till träning klockan tio på Karlberg.

Med boende i Halmstad, arbete som gymnasielärare på Falkenbergs gymnasium och tränaruppdrag i sydligaste Halland körde han 15 mil varje vardag under tre års tid. Det krävdes en enorm övertygelse och kärlek till tränaryrket för att stå ut. De goda resultaten hjälpte till – laget vann division tre och etablerade sig i toppen av tvåan.

Hösten 2003 hörde Elfsborg av sig. Efter en tuff gallring och hårda anställningsintervjuer fick han jobbet, och våren efter inledde han den allsvenska tränarkarriären med fyra förluster – första segern kom inte förrän i nionde omgången. Magnus gick ner fem kilo på två månader på grund av stress.

Borås Tidning skrev att Elfsborgs tränarval hade varit »fegt«, men klubbledningen hade förtroende för honom. De kom nia det året. 2005 inledde de återigen uselt och tog ynka sju poäng de första sju omgångarna, men sjundeplatsen var ändå ett steg i rätt riktning. Lite bättre för varje år, SM-medalj 2006 och SM-guld 2007, var målsättningen Magnus formulerade när han kom till Borås.

Oavsett hur han vände och vred på tabell och spelschema såg årets mål ut att kunna hålla – kom guldet ett år för tidigt skulle nog ingen klaga.

Längtan efter ett nytt SM-guld var stor i Borås. Under uppvärmningen inför Östermatchen i går spelades låten Vi ska ta guld igen i högtalaranläggningen, samtidigt som storbildsskärmen visade en målkavalkad från alla årets matcher. Publiken jublade. När spelarna marscherade in täckte supportrarna läktaren med ett stort guldtifo. »Fy fan, det är ju sex matcher kvar, nu får de ge sig«, tänkte Magnus.

Peter grymtade återigen om sin kurrande mage. Magnus reste sig från kontorsstolen och sa:

–  Hela stan pratar SM-guld och det är inte märkligt om det påverkar spelarna. Det blir en utmaning att stå emot det här. Det lag som klarar det bäst, de tränare som klarar av att stänga ute allt snack om guld bäst, kommer att vinna. Rabblar vi tabellplaceringar så kan du ge dig fan på att vi får spelare som hoppar över handling och prestation och bara vill fram till resultatet. Det gäller att överdriva fokus på handlingen.

De gick till restaurang Backhaus i ett industriområde lite längre bort.

 

När Rikard Norling före säsongen fick frågan vad som var en rimlig målsättning för nykomlingen svarade han SM-guld – »eftersom AIK alltid måste satsa på det«. Vissa skrattade åt ambitionerna då, men nu toppade AIK tabellen med 40 poäng, lika många som Elfsborg.

–  50 poäng, undrar om det räcker i slutändan? Knappast, man måste nog upp i lite fler, filosoferade lagledare Peter Ericsson.

Rikard ville inte tänka så långt. Det var bara andra veckan i oktober och långt kvar av säsongen.

Han stod på träningsanläggningen Karlberg och såg spelarna jogga runt planen. Vid sin sida hade han ett gäng tonåringar som klubben hade bjudit in på studiebesök.

–  Vem är Wilton? frågade en av ungdomarna.

Rikard pekade.

–  Och han den där unge – Pierre eller något. Vem är det? frågade en annan.

Rikard pekade igen.

–  Har ni några juniorer uppe?

Rikard berättade vilka av killarna som kom från ungdomslagen och sa sedan:

–  Känner ni igen han som joggar längst bak då? Han är definitivt inte junior.

Tonåringarna garvade. Alla visste vem Nebojsa Novakovic var. Inget gjorde Rikard mer stolt än det tränarteam han ansvarade för. »Nesj« gick aldrig i gamla hjulspår och utmanade ständigt med nya idéer. Och – menade Rikard – knappast något kunde hindra Mikael Stahre från att bli en av svensk fotbolls bästa tränare inom tio år.

Numera tog Micke och »Nesj« fler träningar än Rikard. Han var glad över att ha nått dithän. Det var en utmaning för kontrollbehovet. Förr om åren gick han ibland in och körde en defensiv träning bara för att han var sugen på att jobba. Numera undvek han sådant. Det stal syre från truppen. Dessutom litade han fullständigt på medarbetarna. Rikard skulle aldrig släppa någonting som han bedömde att de andra två inte gjorde minst lika bra som han själv, »Nesj« och Micke var sylvassa instruktörer.

Men nu var det Rikards tur att köra. Det var fyra dagar till den viktiga toppmatchen mot Helsingborg och tränaren skulle drilla spelarna elva mot elva på en kort och smal plan – medvetet trångt för att tvinga fram lösningar i pressade situationer. Rikard tog plats i mittcirkeln med orange väst på överkroppen för att skilja ut sig från spelarna. Efter varje anfall bröt han spelet för att visa hur han ville att det skulle se ut.

Den här delen av jobbet älskade han. Media ville ofta få honom att framstå som en fotbollsidiot, men i ärlighetens namn såg han färre matcher än de flesta fotbollsintresserade. Han fläkte sig aldrig i soffan en lördag för att kolla Premier League bara för att det var kul.

Däremot la han ner mycket tid på sådant som hade relevans för AIK:s närmaste framtid. »Nesj« och Micke skojade ibland om att Rikard hade nått långt i att övertyga sina nära och kära om betydelsen av AIK. »Nesj« hävdade att där han själv inte kommit längre än att lura ner hustrun till Skytteholms IP för att se Vasalund en fredagskväll, kunde Rikard packa in hela familjen i bilen för en »söndagsutflykt till Sundsvall« där hela syftet med resan var hårdscoutning av en kommande motståndare. I våras kunde Grimstapubliken se AIK-tränaren sitta djupt fokuserad på läktaren under Brommapojkarna-Degerfors och kartlägga spelare – såväl Daniel Mendes som Gabriel Özkan fanns på plan – med dottern i släptåg.

Läraren. Elfsborgs tränare granskar de motton han ska pränta in i spelarna vid genomgången. »Det är en balansgång hur mycket man kan diskutera med dem. Jag försöker vara lättfattlig, tricket är att vara konkret.«

På planen såg Rikard nu Wilton Figueiredo dundra  en volley i mål efter ett inlägg av Markus Jonsson.

–  Stopp, stopp, stopp! Vad hände nu?

Spelarna vände sig med förvånade blickar mot sin tränare och väntade på ytterligare en reprimand. Det var tolfte avbrottet på mindre än en halvtimme. Rikard dirigerade spelarna till de positioner de hade för några sekunder sedan. Han tog en boll, sprang ut mot Daniel Tjernström på vänsterkanten och passade sedan löst in mot Özkan i mitten.

–  Detta är lösningen på anfallet. »Tjernas« boll från vänster. Och i och med att Wilton orkar ligga kvar högt upp i stället för att söka boll här nere, får du Gabriel utrymme på mitten och det öppnar för diagonalen ut mot Markus på högerkanten.

Rikard applåderade entusiastiskt.

–  Bästa anfallet i dag, boys! Ta mig fan det bästa anfallet vi har haft någonsin. Kom igen nu! Ny boll nerifrån Örlund så får ni köra själva ett tag utan att jag ska in och peta i allting.

Han vandrade av planen och ställde sig bredvid Nebojsa utanför sidlinjen. De här träningarna frestade på, särskilt för dem som låg på gränsen till startelvan och spelade i det lag som egentligen bara fick försvara. Så fort de vann bollen gick Rikard in och bröt för analys. Körde han ett likadant pass i eftermiddag skulle spelarna antagligen spy på honom. Han visste det från sin tid i Väsby.

När han tog över divison två-laget 2002 var det inte på långa vägar ett heltidsjobb, men han la ner samma arbetstid där som i AIK i dag. Om det var träning klockan fem på eftermiddagen var han ändå på träningsanläggningen klockan tolv för förberedelse. Han lanserade ett nytt 3-5-2-system och tokkörde för att dunka in det i spelarnas skallar. När klubben efter första året frågade om Rikard var intresserad av förlängning var det inte bara en nerkörd personlig ekonomi som fick honom att tveka. Han var helt enkelt inte säker på att spelarna skulle orka med honom en säsong till. För första gången i livet hade han frågat sig hur han skulle kunna nå resultat utan att gå till överdrift.

Felbedömning. På Örjans Vall den 21 oktober inser Rikard att det var ett misstag att peta Dulee Johnson från startelvan och signalerar byte redan efter en halvtimme. Mikael Stahre och Nebojsa Novakovic hjälper till med instruktionerna.

– Stopp! Stopp! Bara en grej till!

I tre minuter hade spelarna fått fria tyglar innan Rikard återigen stegade iväg mot mittcirkeln, bad dem flytta tillbaka till utgångspositionerna och påbörjade nya instruktioner. Sedan beslutade han sig för att inte ens visa sig på eftermiddagsträningen. Spelarna behövde ledigt från Mister Norling.

 

Peter Wettergren refererade mötet mellan AIK och Helsingborg för Magnus:

–  Vilken cirkus det var. Vi såg matchen hemma hos Stefan.

Ställningen var 2–1 i 93:e minuten när Fredrik Björck skickade iväg ett inkast mot AIK:s straffområde. Ingen helsingborgare var i närheten av bollbanan, när AIK-målvakten Daniel Örlund hoppade upp med sträckta armar för att fånga bollen trodde alla att faran var över. Men lagkamraten Daniel Arnjefjord nådde högst. Bollen touchade Arnefjords hjässa, passerade Örlund och landade i nätet. 2–2 och AIK hade tappat två viktiga poäng.

–  Det är ju svart eller vitt med Stefan, sa Peter. Under 90 minuter var allt åt helvete. »Fy fan, det här går aldrig, nu är säsongen över.« Och sedan när det där självmålet kom. Han stod upp och skrek. Jag sa till honom: »Lugna dig nu, det låter på dig som om vi just tog SM-guld.«

Magnus skrattade och återvände till kontoret för en telefonintervju med Radiosporten.

–  Det där självmålet var väl bra för er? frågade reportern.

Tröst. Presskonferensen är över, spelarna i duschen och läktarna tomma. Rikard och HBK-kollegan Janne Andersson tar plats på en avbytarbänk och AIK-tränaren förklarar hur han tänkte låsa HBK:s anfallsspel med hårdbevakning på Ajsel Kujovic, och varför han inte lyckades med taktiken.

–  Det vet jag inte. Om Helsingborg vinner Allsvenskan en poäng före oss så var det ju inte alls bra för oss, svarade Magnus.

Reportern suckade.

–  Men skulle du känna dig nöjd med något annat än allsvenskt guld som det är just nu?

– Jaha, det skulle jag kunna. Om vi bara presterar vårt bästa under de matcher som är kvar, så är jag fullt nöjd med det resultatet som blir. Det som är intressant är vad vi gör. Motståndarna kan göra väldigt bra matcher när de möter oss, det kan inte jag gardera mig mot.

Reportern frågade om han inte hade något kul överhuvudtaget att säga. Magnus hoppades att frågan skulle klippas bort innan inslaget sändes ut.

 

När han hade lagt på luren funderade Magnus på om Arnefjords självmål kunde klassas som otur. Diskussionen han hade fört med spelarna var direkt tagen från en bok han läst. Vissa killar hade fin bil, snygg tjej, bra jobb och en omgivning som sa »fan, vilken tur den killen har«. Andra hittade aldrig någon tjej, var konstant arbetslösa och gnällde på otur. Författarens poäng var att alla kunde öka sin turchans. Tursamma människor visade sig ha en positiv grundinställning till livet och utsatte sig för situationer som ledde till framgång, medan de otursförföljda oftast höll låg profil och utgick från att misslyckanden var normaltillståndet.

Magnus översatte gärna resonemanget till fotboll. Självklart kunde AIK ha undvikit målet. Det fanns många scenarier: Arnefjord kunde ha litat mer på målvakten, AIK kunde ha vårdat bollen i stället för att tjonga ut den till inkast.

Magnus hörde kollegan Peter tjoa inifrån konferensrummet:

– Ha, nu är nog Hasse glad.

Den assisterande tränaren såg Öster-Häcken på TV.

–  Byts han ut eller? frågade Magnus.

–  Japp. Mot en 18-åring.

Förberedelse. Dagen före match genomför Magnus alltid samma träning eftersom spelarna ska få trygghet av rutinen. Uppvärmningen följs av tvåmålsspel och sedan kör han inläggsövning. »Det är viktigt att skicka med spelarna känslan av att göra mål.«

Hasse Berggren – med 13 gjorde mål – var en viktig kugge i Elfsborg 2005 och klubben fick mycket kritik när de släppte honom till Häcken. Samtidigt visste Magnus att han hade Mathias Svensson i truppen och Hasse skulle antagligen inte ha gillat en plats som avbytare, vilket i sin tur hade riskerat truppens goda stämning. Överhuvudtaget var Elfsborg stabilare nu. Laget hade fyllts på med karaktärsstarka personer.

Andreas Augustsson var en nyckelvärvning. Mittbacken kunde mörda för seger. Även Stefan Ishizaki bidrog enormt med sin storstadsmentalitet, han ville alltid vara bäst. Många av killarna i truppen var uppvuxna på landsbygden och behövde en kille som Stefan för att inse att SM-guld inte var orimligt. Naturligtvis imponerade också Anders Svensson. Som lagkapten tog han större ansvar och hans fotbollskunskaper gav mod och tro åt de andra spelarna.

Dessutom bidrog även de som inte fick spela på ett helt annat sätt än tidigare. Under försäsongens överlevnadsläger hos Klas Ingesson i Bjärkefall talade de om hur alla i truppen skulle känna engagemang. De kom fram till att de som satt på läktaren alltid skulle ner i omklädningsrummet före och efter matchen, för att stötta.

Framgångarna gjorde allting enklare. Avbytarna förstod att tränaren inte ändrade på ett vinnande lag, och truppen var mer sammansvetsad än någonsin. Segrar var dessutom beroendeframkallande. Om man ständigt bara vann en match och förlorade två lärde man sig inte att älska vinsten. Men nu hade segrandet blivit en god vana. Numera var spelarna vansinniga om Elfsborg inte tog tre poäng.

 

Rikards mobil ringde. Det var Expressen.

– Hur följer du Elfsborgs match i Kalmar?

–  Vi ska inte möta Elfsborg mer så vi behöver inte titta på dem.

Rikard insåg att det inte lät så spännande i journalistens öron eftersom han fick en kaskad av skäl till varför tränaren skulle kunna tänkas följa matchen. Var han inte nervös för hur det skulle gå? På något sätt måste han väl ändå hålla koll på resultatet mål för mål?

– Väljer du medvetet att följa Elfsborg så lite som möjligt? frågade reportern uppgivet.

–  Att avskärma sig, nej… jag tror mer på att hantera läget med mycket syre i lungorna och en härlig styrka snarare än att springa runt och blunda, sa Rikard.

Rikard lämnade hotellet. På Halmstads Stora torg packade handlarna in sina varor i de framkörda släpvagnarna, affärerna längre bort på gågatan förberedde sig för stängning.

Kvällens uppdrag var inte att titta på Elfsborg utan att studera Halmstad inför den kommande helgens möte. Rikard hade som målsättning att någon ur tränarteamet skulle se alla motståndare live. Ofta åkte Rikard själv. En enda gång hade de struntat i att kartlägga en motståndare på plats i år – Elfsborg i september. Rikard upplevde att de hade så bra koll på hur Boråslaget spelade att en granskning var onödig.

Han svängde runt hörnet och gick ner mot Nissans kaj för att följa ån hela vägen bort till arenan. Tankarna gick till Brommapojkarnas match mot Qviding dagen innan. Ett sent BP-mål gav tillbaka andraplatsen i tabellen. Rikard önskade av hela sitt hjärta att klubben skulle lyckas ta sig upp i Allsvenskan.

Det var i Brommapojkarna han började. Efter ungdomsåren i Bele värvade BP:s juniorer honom som 15-åring. Han spelade central mittfältare och tog sig hela vägen upp till A-laget. Sedan satte diskbråcken stopp. När Rikard var 20 år övertalade BP:s Tommy Söderström honom att ge sig in på tränarbanan. Efter en säsong som assisterande i pojklaget tog han ensam ansvar för det P15-lag som var Sveriges bästa. Rikard var bara fem år äldre än vissa av spelarna, men det var inget som han själv reflekterade över eftersom han redan då var extremt seriös och kände sig betydligt äldre än vad han i själva verket var. Många av spelarna såg honom däremot fortfarande som den unga killen som just hade lagt av i A-laget. David Nordbeck, numera i IFK Norrköping, brukade berätta om när pojklaget åkte till Gothia Cup, låg på luftmadrasser i någon gympasal i Göteborg och som vanligt hade svårt att somna. Det var prutthumor, snack om brudar och ett jäkla liv i den släckta salen ända tills tränaren fick nog. »Nu får det fan bli tyst«, skrek Rikard och det blev det också. »Han var fan som Hulken«, mindes David Nordbeck. »Vi hade aldrig sett honom i bar överkropp tidigare så det var en chock. Han hade grymma muskler eftersom han hade tränat rehab i gymmet i flera år. Men det var antagligen bästa sättet att få tyst på oss. Det var inte så vi var vana att våra tränare brukade se ut. Muskler imponerar ju på tonårskillar.«

Rikard hade gjort en lång resa sedan dess – AIK, Väsby, Gif Sundsvall och tillbaka till AIK – och mycket hade förändrats i hans fotbollssyn. Det som var bärande väggar i filosofin förut var kanske max sådana där rumsavdelare som brukade stå på kontor i dag. Ta bara matchgenomgångarna. För några år sedan krävde han noggrann analys tillsammans med spelarna dagen efter match – för att kunna lämna den bakom sig. Numera nöjde han sig med en kort genomgång för att prata av känslorna. Först två dagar senare tog han djupanalysen. Då var spelarna mer mottagliga, hade han märkt. I går hade de kort snackat igenom mötet med Helsingborg. Det var en jobbig samling med mycket känslor efter lördagens självmål.

–  Fan, sådant händer ju bara en gång på miljonen. Vad fan ska man göra åt det, utbrast Mats Rubarth.

Rikard höll med – vissa matchsekvenser behövde man inte älta. Annars älskade han analyserandet. Att systematisera fotbollen så långt det bara var möjligt, utan att gå över gränsen, var den stora utmaningen.

Många spelare tyckte nog att han var underlig. Målvakten Thomas Thudin, som Rikard tränade i Väsby, brukade berätta att Rikard kunde passera en innebandyhall och på en halvminut kartlägga de taktiska misstag lagen gjorde. Rikard tyckte själv att beskrivningen var onödigt smickrande, men höll med om att han gärna satte sig på en läktare och såg andra sporter – och inte för att han var så jäkla intresserad av slutresultatet. När Rikard såg AIK:s innebandylag på Hovet tittade han mest på vilka bågar spelarna sprang i för att försöka hitta systematiken i spelet.

Han trodde helt enkelt inte på slumpen.

Granskningen av HBK-Hammarby var ännu ett led i arbetet med att eliminera tillfälligheterna. Han gillade uppgiften men spionerandet gav honom faktiskt ännu större tillfredsställelse när AIK spelade i Superettan där, lagen inte kartlade varandra på samma sätt. Då hade AIK en konkurrensfördel i och med Rikards engagemang. Dessutom var han inte igenkänd då, han köpte ofta en vanlig biljett och smög sig obemärkt in på läktarplats så att motståndartränaren inte skulle veta att han var där. På så sätt kunde Rikard utgå från att laget inte ändrade taktik bara för att luras.

Nu, däremot, visste alla vem han var och förutsatte att han var på plats.

Några Bajensupportrar femtio meter längre fram varvade könsord med läktarsånger. Killarna längtade antagligen inte efter att stöta på AIK:s huvudtränare just nu, så Rikard slog av på takten och lät dem få ytterligare tjugo meters försprång. Väl framme vid arenan tog han plats på läktaren. En man som presenterade sig som Lanny Svegard räckte fram ett block. Han samlade på svenska mästares autografer och ville täcka in även årets vinnare. Rikard signerade och plockade sedan upp sitt eget block.

Han noterade de viktigaste detaljerna. Anfallaren Ajsel Kujovic gick långt ner och mötte boll, Dusan Djuric var det största hotet med sin spelförståelse och HBK såg sårbara ut på kanterna. Dessutom fick HBK:s Tomas Zvirgzdauskas ett gult kort, vilket innebar att han var avstängd mot AIK. En lättnad för Rikard som betraktade mittbacken som en av Allsvenskans absolut bästa.

Redan en kvart in i matchen höjde en journalist på bänkraden ovanför rösten:

– Elfsborg leder med 1-0 – Jon Jönsson målskytt.

Rikard hörde men rörde inte en min.

 

Fem dagar senare var Rikard tillbaka på Örjans Vall och analyserade slutresultatet av sin spionresa.

– Jag vet att jag är ung och oprövad, men i dag kände jag mig yngre och naiv.

HBK-tränaren Janne Andersson tittade på kollegan till vänster om sig och sa:

–  Jag kan trösta dig med att det inte är bättre att vara gammal och naiv.

De stod i pressrummet inför ett 20-tal journalister och summerade matchen som slutade 2-2. Rikard förklarade hur han hade velat stänga av Kujovic med en stark central uppställning, och därför hade satt Niklas Sandberg defensivt på mittfältet framför mittbackarna Nicklas Carlsson och Markus Jonsson. Dessutom ville han hålla koll på Djuric genom att placera Tjernström på den tekniska HBK:arens kant.

Kvar på bänken blev då Dulee Johnson som var så arg att han dagen innan hade gnällt i båda kvällstidningarna över att han inte förstod petningen.

–  Finns det inte en risk att man övercoachar ett lag? frågade en reporter.

– Absolut. Det är exakt det… svarade Rikard men fullföljde inte tanken.

– Vad kände du inför spelarna i paus? frågade en reporter.

–  »Vad ni får stå ut med«, i stort sett. Att vi går härifrån med en poäng trots allt, det är imponerande av spelarna. Det var tydligt redan efter en kvart att min spelidé inte funkade. Men jag lär mig förhoppningsvis jättemycket av det här. Det är utvecklande, sa Rikard.

Journalisterna packade ihop, lämnade rummet och Rikard stod kvar vid det runda barbordet. Han vände sig mot HBK:s Tipselittränare Robert Nordström:

–  Har du en rullstol åt en gammal man?

Nordström skrattade och sa att idealet ändå vore om HBK klarade sig kvar och AIK vann SM-guld. Då kunde båda vara nöjda när säsongen summerades.

–  När ni missade öppet mål i första halvlek sa Nebojsa till mig: »Nu får vi minst oavgjort, sumpar de sådana chanser så…« Fan också. Men ni var bra. Dusans vändning vid andra målet, det är bara att buga och applådera. En ruskig prestation.

Rikard tog Nordström i hand och passerade på utvägen den uppdukade buffén där Tomas Zvirgzdauskas lassade mat på tallriken. Rikard tänkte på hur AIK hade släppt alla taktiska dispositioner på slutet, bara öst in bollar mot straffområdet och till sist fått in bollen.

Han knackade mittbacken på axeln:

I’m glad you didn’t play today.

Zvirgzdauskas vände sig om med förvånad min.

–  Varför då?

Rikard hörde inte. Han var redan halvvägs nere i trappan på väg mot omklädningsrummet för att be spelarna om ursäkt ännu en gång.

 

Magnus kände en otrolig lättnad när Samuel Holméns straff efter två returer äntligen resulterade i mål. Spelarna var inte lika krampaktigt nervösa som mot Öster men ändå inte sina rätta jag. Kanske var de trötta med tanke på att han spelat samma lag under i stort sett hela säsongen.

Nu verkade det ändå vara de få små förändringarna som gav framgång. Han inledde säsongen med att spela 4-4-2 med Anders Svensson utknuffad på vänsterkanten, men ändrade sig under sommaren till en 4-2-3-1-uppställning för att få in landslagsmittfältaren offensivt centralt. Efter den föregående veckans match mot Hammarby, där Anders var ovanligt blek, bestämde sig Peter och Magnus redan innan de somnade på hotellet i Stockholm för att flytta på lagkaptenen ännu en gång. När Anders dagen därpå kom och föreslog samma sak blev det nästan komiskt.

Populär. Oktober månad blir mer hektisk än vanligt på Karlberg. Träningarna är välbesökta och Rikard har uppbokade intervjuer varje dag. I förgrunden passar Nicklas Carlsson på att koppla av efter förmiddagspasset.

Därför hade Anders och Samuel nu bytt position. Samuel spelade offensivt och Anders gick ner i en mer balanserande defensiv roll. Dels ställde det till problem för motståndarna som ville hålla koll på Anders, dels fick laget bättre djupledsspel med Samuel på den offensiva positionen eftersom han gärna tog löpningar bakom motståndarnas backlinje.

Magnus såg det som en viktig uppgift att ständigt omvärdera sina åsikter. Nanne Bergstrand hade sagt att hans viktigaste år som tränare var när han fick sparken från Helsingborg och fick tid att summera sin karriär. Magnus räknade med att även han skulle behöva det i framtiden, men i dagsläget hade han inga problem med nyfikenheten. I vintras hade han till och med diskuterat med truppen hur de skulle agera när de gjorde mål. Under en resa till Italien slogs Magnus  av att italienska avbytare alltid jublade lika mycket som de i startelvan, medan svenska bänknötare var betydligt svalare om det egna laget gjorde mål. En idé Magnus hade var att beordra spelarna att alltid löpa ut till avbytarbänken vid måljubel. I slutändan enades gruppen om att nöja sig med att springa mot supportrarna för att få dem att känna en större glädje.

De här diskussionerna berikade. Han trodde också att det var enda sättet att nå den nya generationen spelare som sällan lystrade till skäll. De som var födda på andra halvan av 80-talet hade generellt ett större ego och det ställde krav på tränaren att orka motivera och diskutera mycket mer än vad som behövdes med de mer lydiga 70-talisterna. Att Magnus hade sju år som gymnasielärare i bagaget underlättade.

Lättnad. Magnus Haglund jublar när Samuel Holmén sätter returen från sin egen straff mot Gais den 26 oktober. »Det var ingen bra match, men ett steg i rätt riktning«, säger Magnus efter 1-0-segern.

Nu såg Magnus Elfsborg vinna mot Gais med 1-0. Det innebar fortsatt förstaplats i tabellen, med två omgångar kvar. I omklädningsrummet efter matchen frågade Göteborgs-Postens reporter om morgondagens program.

–  Vi kör bara vatten klockan tio, svarade Magnus.

–  Var?

–  Hur så?

–  Jag skulle vilja komma dit.

–  Det är vi inte intresserade av. Du är välkommen före eller efter hit till arenan om du vill prata med någon spelare.

–  Vad är detta – »Haglund bojkottar media«, eller?

Magnus skakade på huvudet. De hade Helsingborg och Djurgården kvar, och Magnus ansåg att all energi som fanns i truppen behövde fokuseras på fotboll och inte media. Han borde ta ett snack med klubben så att de inte ständigt hade journalister springande i korridorerna vid träning.

Magnus klappade reportern på axeln.

–  Skulle du stå där i simhallen i badbyxor och kolla på då? Vi behöver lugn och ro i morgon.

 

Fyra dagar senare stod Rikard Norling dyblöt i Göteborg. Elfsborgs oavgjorda resultat i Helsingborg hade gett AIK chansen att återta serieledningen inför sista omgången – men regnovädret gjorde matchen svårspelad. Varken AIK eller Gais lyckades göra mål.

Regndropparna föll tungt från den svarta himlen när klockan närmade sig tio på kvällen. Rikard Norling fällde upp paraplyet för att återvända ut till Nya Ullevis löparbanor. Han gick mot kortsidesläktaren, där TV 4 arrangerat en provisorisk utomhusstudio med Magnus Hedman och Ola Wenström. De skulle förhandsinspela ett inslag inför kvällens Fotbollsmåndag. Frågor om bortspelade guldchanser stod på programmet.

Trots blötan hade Rikard uppmanat sina spelare att spela som vanligt, längs med marken. Det var en principsak. Rikard var måhända flexibel i laguttagningar, men grundfilosofin gick inte att förhandla bort. »Skulle jag säga åt spelarna att slå långt på grund av vädret? Då finns det ju ingen anledning för fansen att komma och kolla på oss när det regnar.«

Slutsekunder. AIK kom inte närmare en seger mot Gais än ett ribbskott av Miran Burgic i näst sista omgångens ösregn på Ullevi den 30 oktober. Rikard betraktar uppgivet en Gais-hörna samtidigt som han konstaterar att guldet glider honom ur händerna.
SM-guld. Klockan är fem på söndagseftermiddagen den 5 november och glädjen enorm på Borås Arena. »De 20 minuterna direkt efter slutsignalen var fantastiska, att bara se glädjen hos alla på läktaren, hos spelarna och ledarna. Jag kommer aldrig att glömma det«, säger Magnus.

Magnus Haglund tänkte tvärtom när Elfsborg mötte Helsingborg dagen före. Den usla planen medförde att tränaren satsade på tidigare petade Joakim Sjöhage, så att laget kunde slå långbollar på den snabba anfallaren.

När Rikard kom uppför trapporna såg han att Elfsborgkollegan redan var på plats. Magnus hade följt matchen som bisittare till Ola Wenström och Magnus Hedman.

–  Fan Haglund, sa Rikard och skakade på huvudet när de fick ögonkontakt.

–  Ja du, mycket ska man vara med om, svarade Elfsborgstränaren.

Båda hade givetvis koll på förutsättningarna inför sista omgången. Elfsborg ledde nu med en poäng och mötte Djurgården hemma. AIK skulle ställas mot Malmö FF på Råsunda.

Tränarna fick mikrofoner runt öronen, lite smink i ansiktet och sedan tog Ola Wenström sats samtidigt som kameran började rulla.

Programledaren hälsade välkommen till Fotbollsmåndag och frågade Rikard om guldet hade regnat bort nu.

–  Nja, vi kommer att göra allt som står i vår makt att…

–  Fan, det är rundgång va? Vi bryter och tar om, sa Wenström.

Sällskapet vid bordet samlade sig på nytt. Flaggstängerna bakom dem skakade av den hårda vinden och Magnus Haglund kurade ihop sig ännu mer för att behålla den lilla värme som fanns kvar i kroppen. Efter att en ljudtekniker gått igenom sladdarna, rullade kamerorna åter igång. Men nu tvekade Rikard med svaret.

–  Äh, jag blev paff när du inte ställde samma fråga som tidigare, sa AIK-tränaren och garvade.

–  Det gör inget, det är fortfarande rundgång. Men lite flexibel får du väl vara, sa Wenström.

Magnus skrockade belåtet.

–  Rikard är alltid så jävla förberedd. Kör du på och lura honom igen!

Efter ytterligare ett försök lyckades de. Rikard sa att det gällde för dem att koncentrera sig på MFF och sedan kunde de inte göra mer. Magnus konstaterade att det nu var dags för dem »att sätta spiken i kistan«. Magnus Hedman tog tränarna i hand, sa »må bästa team vinna« och sedan gick Magnus och Rikard tillsammans trappan ned till löparbanorna. De hukade under sina paraplyer. Arenan låg öde i regnet. Bara vaktmästarna körde runt sina pirror med det sista renset efter matchen.

–  Vi får ta och träffas när allt det här är över, sa Magnus.

– Ja, det här tål verkligen att analysera hur länge som helst, sa Rikard.

 

I slutändan är det ändå små tillfälligheter som avgör, som att allting stämmer i en och samma sekvens, tänkte Magnus. Ett missförstånd mellan Anders Svensson och Lance Davids på mittplan vid ett nedsläpp startade anfallet. Sedan slog Anders en ovanligt bra högeryttersida ut mot vänsterkanten som öppnade upp hela Djurgårdens försvar. Daniel Alexandersson, som tidigare envisats med att dribbla sig ned mot kortlinjen, valde i stället att gå inåt och slog ett långt inlägg mot bortre stolpen. Mathias Svensson nickade förbi Djurgårdens Pa Dembo Touray och Joakim Sjöhage tåade in bollen. Borås Arena exploderade i höstkylan. På ena kortsidan hängde banderollen »Kämpa tills ni dör«.

Resten av matchen blev en kamp för att hålla undan. Via hörsnäcka fick Peter Wettergren och Magnus rapport från tredjetränaren Jesper Bengtsson att AIK ledde på Råsunda. Djurgårdens tillresta supportrar visste detsamma och hejade ivrigt fram Elfsborg för att SM-guldet inte skulle hamna i Solna. »In med bollen, in med bollen«, skanderade de när Stefan Ishizaki skulle skjuta frispark.

Under andra halvlek tittade Magnus mest på klockan. Han funderade över en del byten men pressen gjorde det svårt att helt koncentrera sig på händelserna på planen. »En enda långboll in i vårt straffområde. En enda felstuds och de kan kvittera. Då är guldet borta.«

I 92:a minuten sköt Daniel Sjölund bollen på Andreas Augustssons hand innanför straffområdet. Magnus såg att djurgårdsspelarna signalerade för straff – och att domare Peter Fröjdfeldt friade.

Klockan var 16.51 när Magnus höjde armarna i luften.  Spelarna slängde sig i en TV-puckhög på marken och han gick jublande mot dem när han stoppades av Radiosporten för en intervju.

Eftersom han knappt fick fram några ord släppte reportern iväg honom igen.

När spelarna sprang ärevarv gick tränaren trettio meter bakom i en egen promenad runt planen. Veckan hade varit hysterisk med 300 personer på Borås Arena under den sista träningen. Lördagskvällen åt han och sambon Anna middag hemma för att försöka få till en så vanlig lördag som möjligt. Det var svårt. Journalister ringde i telefonen och tankarna om matchen dök ständigt upp i skallen.

Nu tittade han upp på läktarna där 16 000 personer stod och applåderade. Magnus blev rörd men kände sig mer som betraktare än som aktör. Där spelarna skrek att det var »sjukt skönt« och »så jävla gôtt« till journalisterna som frågade, svarade Magnus att det var »oerhört tillfredsställande«.

Många ville tala om straffen. Magnus hörde Andreas Augustsson säga att han blev helt kall när bollen träffade handen.

–  Som tur var, för mig och Elfsborg, så blåste han inte, sa mittbacken.

På guldbanketten på Grand Hotell tre timmar senare funderade tränaren på situationen som kunde ha förstört kvällen. Under en hel säsong samlade alla på sig tvivelaktiga domslut. Elfsborg fick ett offsidemål emot sig när de mötte AIK på Borås Arena. Senast i Helsingborg underkände domare Markus Strömbergsson ett Elfsborgsmål som många ansåg var helt korrekt. Och i matchen mot Gais en dryg vecka tidigare gav Fröjdfeldt Elfsborg en straff i liknande situation medan samma domare nu valde att inte blåsa. Besluten kunde varken han eller spelarna påverka. Tur, sa Augustsson. Inte tur som i Sjöhages tolkning, men visst kanske man kan kalla det tur ändå, tänkte Magnus.

Mitt i den stora matsalen intervjuades nu Anders Svensson av SVT-sportens Staffan Lindeborg medan lagkamraterna skanderade »Anders äter tacos i Borås«. Servitriserna bar in hummertårta på små assietter och sportchefen Stefan Andreasson kramade allt som kom i hans väg.

Elfsborgstränaren njöt av alla glada människor.

–  Man vill ju bara stanna i den här känslan. Men även den här dagen tar slut. Och det här är inte slutet på något utan början.

Han hade gett spelarna morgondagen ledig men dagen efter det, tisdag klockan 10.30, var det träning igen. Om en vecka väntade första matchen i Royal League. Magnus höll champagneglaset i handen och tittade ut över borden där 150 personer satt med fånigt stora leenden på läpparna.

–  Det är väl bara att göra som Norling brukar säga: åka hem och utvecklas.