Redan innan jag blev journalist drömde jag om att det här jobbet skulle föra mig till San Siro, Stamford Bridge, Stade Vélodrome och en drös andra stora arenor i världen. Att det skulle tvinga mig till timslång väntan på träningsanläggningar som Milanello och Melwood, och få mig att ta till handgripligheter i mixade zoner för att få citat från Zidane och Zlatan, förstod jag lite senare. Men att jag en dag skulle befinna mig på Guggenheimmuseet i Bilbao – omgiven av expressionistisk konst från 60-talet – och lyssna på folk som vill förändra fotbollens själva grundförutsättningar… det gick liksom inte att förutse.
Ändå sitter jag här och betraktar ett podium med tre allvarliga män och en ännu allvarligare kvinna. Med inlevelse presenterar konstnären Maider López ett projekt där hon låtit holländska amatörer spela fotboll på planer uppkritade över vattensjuka betesmarker. Varje plan har sin slumpmässigt utplacerade vattengrav att passera – på en hamnar kanalen en tredjedel in på ena planhalvan, på en annan vid mittlinjen, på en tredje vid målområdet. Fotografierna visar spelare som fiskar bollen ur vattnet med håv, spelare som sitter och väntar i gräset för att de inte har någon boll att spela med, spelare med gigantiska garv i ansiktet…
Det är förstås fullständig galenskap. Och jag älskar det.
