»Många minns mig som backen som var snabb, bra i positionsspelet och en jävel på att glidtackla. Kanske var det därför som några undrade vad jag hade i spanska ligan att göra. Man tyckte att min spelstil passade bättre i Skottland, eller i till exempel England. Men saken var den att jag stack ut mer i Spanien, det fanns inte så många som var bra på de saker som jag var bra på.
Efter två år i Rangers kände jag att läget var perfekt. Min agent Roger Ljung fick ett samtal från Valencia – tränaren Ranieri var sugen på mig.
Under 90-talet var Serie A det hetaste, men den hade börjat tappa lite när jag kom till Valencia. Spanska ligan var däremot på stark uppgång. Valencia var visserligen inte ett etablerat topplag – säsongen innan jag kom slutade man på en tiondeplats – men laget hade spelat ihop sig under några år och det fanns potential. Samtidigt som jag anslöt värvades målvakten Cañizares, italienaren Lucarelli och Stefan Schwarz. Dessutom hade man Adrian Ilie, kanske den bästa spelare som jag någonsin spelat med – när han ville. Och en av de sämsta när han var på det humöret.
Ranieri satsade på mig direkt. Ibland spelade vi med en trebackslinje, då var det jag, Angloma och Miroslav Dukic. Ibland hade vi fyrbackslinje, då kom oftast Carboni in på vänsterbacken. Spelstilen var ganska italiensk. Mycket byggde på stabilt försvarsspel och blixtsnabba kontringar. Det var faktiskt som i Blåvitt. När vi spelade i Champions League på 90-talet var det vår spelidé – försvara, försvara och så plötsligt… blixtsnabb kontring! Skillnaden mellan IFK och Valencia var att vi hade individuellt skickligare spelare i Valencia, som Mendieta, som då och då kunde avgöra en match på egen hand.
