»Många minns mig som backen som var snabb, bra i positionsspelet och en jävel på att glidtackla. Kanske var det därför som några undrade vad jag hade i spanska ligan att göra. Man tyckte att min spelstil passade bättre i Skottland, eller i till exempel England. Men saken var den att jag stack ut mer i Spanien, det fanns inte så många som var bra på de saker som jag var bra på.
Efter två år i Rangers kände jag att läget var perfekt. Min agent Roger Ljung fick ett samtal från Valencia – tränaren Ranieri var sugen på mig.
Under 90-talet var Serie A det hetaste, men den hade börjat tappa lite när jag kom till Valencia. Spanska ligan var däremot på stark uppgång. Valencia var visserligen inte ett etablerat topplag – säsongen innan jag kom slutade man på en tiondeplats – men laget hade spelat ihop sig under några år och det fanns potential. Samtidigt som jag anslöt värvades målvakten Cañizares, italienaren Lucarelli och Stefan Schwarz. Dessutom hade man Adrian Ilie, kanske den bästa spelare som jag någonsin spelat med – när han ville. Och en av de sämsta när han var på det humöret.
Ranieri satsade på mig direkt. Ibland spelade vi med en trebackslinje, då var det jag, Angloma och Miroslav Dukic. Ibland hade vi fyrbackslinje, då kom oftast Carboni in på vänsterbacken. Spelstilen var ganska italiensk. Mycket byggde på stabilt försvarsspel och blixtsnabba kontringar. Det var faktiskt som i Blåvitt. När vi spelade i Champions League på 90-talet var det vår spelidé – försvara, försvara och så plötsligt… blixtsnabb kontring! Skillnaden mellan IFK och Valencia var att vi hade individuellt skickligare spelare i Valencia, som Mendieta, som då och då kunde avgöra en match på egen hand.
Joachim Björklund
Född: 15 mars 1971
Valenciakarriär: Ligafyra (1 mål) och Copa del Rey-vinnare 1999, ligatrea och Champions League-finalist 2000, ligafemma och Champions League-finalist 2001
Samlad klubbkarriär: Östers IF 1988-1990 (6 ligamatcher, 0 mål), SK Brann 1990-1993 (56, 0) IFK Göteborg 1993-1995 (46, 0), Vicenza 1995-1996 (33, 0), Rangers 1996-1998 (59, 0), Valencia FC 1998-2001 (57, 1), AC Venezia 2001-2002 (18, 0), Sunderland 2002-2004 (57, 0), Wolverhampton 2004-2005 (3, 0)
Ranieri var bra på att utnyttja truppens egenskaper. Rätt som det var fick till och med jag gå upp på våra hörnor. Mot Racing Santander den säsongen gjorde jag mitt enda mål under hela min karriär. En stilig nick på en hörna. Vi vann med 1-0, så målet var inte oviktigt. Vi slutade fyra i ligan och klarade en kvalplats till Champions League.
Den sommaren värvades den argentinska mittbacken Mauricio Pellegrino till klubben. Men precis som under min första säsong fortsatte jag att vara ordinarie, trots att Ranieri lämnat och Héctor Cúper tagit över. Jag spelade i de fyra första gruppspelsmatcherna i Champions League. I den fjärde, mot Rangers, fick jag en liten spricka i sidan av knäet och var borta tre veckor. Då tog Pellegrino min plats. När jag kom tillbaka hade det gått bra för laget och därefter spelade jag ibland, Pellegrino ibland. Utan att säga för mycket – när Cúper kom in blev det som det ofta blir med sydamerikanska tränare – de satsar på sina landsmän. Men så är det, jag fick ändå spela en hel del, framför allt i ligan.
I kvartsfinalen mötte vi Lazio. Första matchen var hemma, jag satt på bänken och vi vann med 5-2. I returen borta startade jag och gjorde det på vänsterbacken eftersom Carboni var skadad. Jag hade fan inte spelat på vänsterkanten sedan EM -92. Men det handlade mest om att täppa till och behålla vår ledning. Vi förlorade med 1-0 och var i semifinal mot Barcelona.
Jag fick sitta på bänken i första matchen och såg hur vi krossade Barça med 4-1 på Mestalla. I returen bänkades jag på nytt. Vad som hände var att Carboni fick ett gult kort och därmed blev avstängd i finalen. ›Nu‹, tänkte jag, ›nu får jag chansen i finalen.‹
Vi var i grym form när vi åkte till Paris. Vi hade vunnit de sista åtta matcherna i ligan och spelade oerhört stabilt. Det var som om lagbygget var klart, vi hade minst två klasspelare på varje position. Och spelidén var fortfarande densamma. Det spelade ingen roll vem som spelade, alla visste vad de skulle göra. Men att det gick så bra inför finalen, det gjorde ju att mina chanser att få spela minskade. Du vet, inte ändra på ett vinnande lag…
I finalen skulle vi möta Real Madrid. Det konstiga är att det kändes som vi hade lite hybris. Allt gick så bra för laget, vi vann hela tiden och Real hade en knackig säsong i ligan – de slutade inte bättre än femma. Veckan innan vi åkte till Paris kände jag många gånger att vi nog trodde att vi var lite bättre än vad vi var.
Jag räknade med att få chansen i finalen. Dagen före avspark släppte Cúper startelvan. Jag var på bänken. Gerardo García, en kille som inte startat en enda gång under säsongen, fick platsen. Jag var riktigt besviken. Jag tänkte: ›Fan, det är ju ändå Real Madrid vi möter, borde vi inte ha lite mer rutin i försvaret?‹ Men så tänkte inte Cúper och det var han som var tränaren. Jag fick inte någon särskild motivering och jag frågade inte heller. Det är inte min stil.
Finalen blev kanske vår sämsta match under hela säsongen. Eftersom Real förde matchen insåg jag tidigt att jag inte skulle komma in. Slänga in en försvarare är kanske inte det man gör i ett sånt läge. Vi förlorade med 3-0.
När jag tänker tillbaka är det resan till finalen som jag minns, där kände jag mig väldigt delaktig. Finalen däremot, den tänker jag inte på så mycket. Samtidigt… att sitta på bänken i en Champions League-final – det är inte så dåligt det heller.
Några veckor senare åkte jag till Holland och Belgien för att spela EM. Det var lite samma känsla som i Valencia. Vi hade gått så otroligt bra med landslaget, dominerat vår kvalgrupp och till och med kommit till mästerskapet som lite outsiders. Vi kände att vi hade en bra chans att skrälla, vår grupp var inte något jättespeciellt. Tyvärr var vi nog lite trygga, lite säkra på att gå vidare från gruppen. Personligen tycker jag att det gick bra för mig och det tog jag med mig tillbaka till Valencia.
Jag var med i kvalmatcherna till Champions League och spelade en del i ligan inledningsvis. Snart därefter blev det bänken igen. Det blev tydligare och tydligare att Cúper inte satsade på mig längre.
Bristen på speltid kostade i landslaget också. Inför en träningsmatch mot Malta i februari 2001 ringde Tommy (Söderberg) och berättade att jag inte var uttagen. Jag fick ingen direkt motivering, det var först lite senare som det snackades om en ›policy‹, den som sa att man inte kunde spela för landslaget om man inte var ordinarie i sitt klubblag. Jag blev besviken och väldigt förvånad. Jag spelade trots allt i ett av Europas absolut bästa lag och hade varit stabil i landslaget i tio år. Och så petades jag till en sketen träningsmatch mot Malta! Lite senare tog jag beslutet att inte ställa upp i landslaget mer. Tommy kom ner till Valencia och förklarade hur de tänkte. Vi redde ut allt. Men landslaget fick vara ett avslutat kapitel för mig. Det var ett tråkigt sätt att avsluta landslagskarriären på och i dag kanske jag hade gjort annorlunda. Men gjort är gjort.
I Valencia fick jag plötsligt en period på åtta-nio raka matcher där jag spelade från start. Men lagom till kvartsfinalerna i Champions League hamnade jag på bänken igen. Det var konstigt, jag kände mig som bäst under hela min karriär den här tiden. Jag kände en trygghet i mitt spel och hade nått en ålder där jag kunde leva på rutin i vissa lägen. Dessutom hade det gjort mig gott att få träna dagligen med världsspelare. Ändå petades jag från både landslaget och klubblaget.
Inför finalen mot Bayern München hade jag inga förhoppningar överhuvudtaget på att få spela. Det var bara 16 i matchtruppen på den tiden. Jag satt på San Siros läktare, iklädd Valencias klubbkostym, bredvid Ilie, när matchen drog igång. Jag var knappt besviken eftersom jag hade det på känn.
Det blev en jävla jämn match. Det kändes som att vi lärt oss mycket från finalen året före, inställningen till matchen var betydligt ödmjukare. Men vi blev lite fega. Efter att vi tidigt tagit ledningen med 1-0 på straff av Mendieta backade vi hem och lät Bayern anfalla. I halvtid tog Cúper ut Pablo Aimar, vår offensiva mittfältare, och bytte in Albelda, en mer defensiv spelare. Det var väl Cúpers sämre sida, han blev ofta lite försiktig när det verkligen gällde. Sedan fick de en straff som Effenberg drog in. De fick en straff till, en skitstraff. Jancker, en stabil jäkla bit, la sig på ryggen på Carboni i vårt straffområde och Carboni tog bollen ofrivilligt med handen. Som tur var missade de den straffen. Men där måste till och med Patrik Andersson hålla med om att den var billig!
Det var nervöst när det blev straffläggning. Jag trodde att vi hade bättre straffläggare, jag hade ju sett säkerheten på träningarna. Men så mötte vi ju ett gäng tyskar… det vet man hur det brukar sluta.
Jag minns när Patrik missade sin straff. Det är nog den enda gången som jag varit glad över ett misstag från honom. Det kändes nästan illojalt. Men så bommade Pellegrino och de vann ändå.
Jag gick ner i omklädningsrummet efteråt. Det var inga roliga scener. Samtliga sydeuropéer satt och grät. De gör ju det lite lättare än oss nordeuropéer. De är så känsliga. Jag gick runt och tröstade lite, men det var ganska meningslöst.
Två Champions League-finaler, två förluster och ingen speltid. Det är mitt bittra facit. Ändå, jag har fått uppleva något som väldigt många bara drömmer om. Den hetluften, stämningen runt omkring, att få spela i ett världslag på den största scenen. Det är det jag minns, inte besvikelserna. När jag var liten och drömde om att en dag kanske få spela i Europacupen kändes det mest som en fantasi, man trodde väl innerst inne inte att det kunde bli verklighet. I dag, när jag sitter hemma i soffan här i Valencia och kollar på Champions League, då känns det nästan lika overkligt att jag har spelat alla dessa matcher.
Jag saknar känslan som man hade inför de där matcherna, när adrenalinet pumpade och man kände sig störst och starkast i världen. Det kändes i hela kroppen. Den känslan får jag inte längre. Det närmaste jag kommer är mitt nya jobb. Jag och min hustru har agenturen för Efva Attling i Spanien och säljer in smyckena till butiker här. När jag förbereder mig inför ett möte med någon ny person, då bygger man upp samma känsla, man peppar sig själv. Men va fan – det är ändå inte riktigt samma sak.«
För Offside berättar också 2000-talets två svenska Champions League-vinnare om matchen som alla vill spela.
• Henrik Larsson: »Det var en magisk kväll«
• Patrik Andersson: »Det blev helt svart«