Det första jag tänker när väckarklockan ringer är: »Helvete, var det bara en dröm?« Jag fick alltså inte ligga med Agneta Sjödin? Jag torkar bort saliv från munnen, för sedan handen över pannan och föser undan det långa håret som jag har blivit hånad för var jag än spelat de sista åren. Från sängkanten tittar jag ut genom sovrumsfönstret. Det är kolsvart. Och det är 26 dagar kvar.
Jag grimaserar när jag sätter fötterna i marken. Mina hålfotsvalv är så höga att man kan placera en mindre glödlampa i utrymmet under. I 15 år har jag varit tvungen att spela med inlägg i skorna, i 15 år har jag känt smärtan i fotlederna när jag vaknar.
Blicken fastnar på sängen. Ingen Agneta. Istället min treåriga dotter Maja. Jag måste träffa en tjej snart, det här håller inte. Mobiltelefonens klocka visar att det är tolv timmar kvar till avspark. Åtvidaberg borta och jag ska sitta på bänken. I Superettan. 70 mil i buss. Fy fan.
Jag skakar liv i Maja.
