Kubas förlorade fotbollsstad

Ljudet från trummorna dånar över La Bombonera i San Cristóbal. Arenan, namngiven efter argentinska Boca Juniors hemmaborg, visar sig från sin allra bästa karibiska sida denna heta aprildag 2007. 

Den höga luftfuktigheten gör varje t-shirt sjöblöt. Tiotusentals vrålande supportrar trängs på betongläktarna för att heja fram FC Pinar del Río mot FC Villa Clara i finalen av det kubanska mästerskapet. De Pinareños som inte kunnat ta sig in ser matchen från sockerrörslastbilarna som står parkerade utanför stadions stängsel. De hänger på tutan varje gång hemmalaget anfaller. Ytterligare en bit från parkeringen har läkare och sjuksköterskor smitit från sina skift för att, så gott det går, kunna följa spelet från taket på Hospital General Docente.

På planen försöker Pinar del Ríos anfallare Renier Alacantra kräma ur det sista som finns i kroppen. Genom hela slutspelet har han varit en pålitlig målskytt, men nu sliter han med en skadad hamstringsmuskel. Smärtan sticker som nålar i baklåret och gör hans annars så fruktade tempoväxlingar omöjliga. Försvararna i Villa Clara tar notis och går extra hårt åt Alacantra i närkamperna för att hålla honom borta från straffområdet.

Bakom den skadeskjutna forwarden får innermittfältarna Raicel Pozo och Osvaldo Alonso Jr mer att göra än vanligt. De är kompisar sedan barnsben och trots att deras gemensamma ålder knappt överstiger 40 har de spelat tillsammans i mer än ett decennium. De har lekt ihop intill stadens tobaksodlingar, rest med tåg till Havanna för att granskas av ungdomslandslagstränare, skrikit fram Pinar del Ríos A-lag från sidlinjen och sedan en tid tillbaka själva tagit plats i startelvan. Två sammansvetsade San Cristóbal-killar som nu har sin första mästerskapspokal inom räckhåll.