Kubas förlorade fotbollsstad

Ett kubanskt fotbollslöfte kan antingen fly ön och stämplas som svikare, eller stanna kvar och acceptera sportens låga status i landet. Det här är historien om en stad som gick mot strömmen – och två mittfältskompisar som gjorde olika val.

Ljudet från trummorna dånar över La Bombonera i San Cristóbal. Arenan, namngiven efter argentinska Boca Juniors hemmaborg, visar sig från sin allra bästa karibiska sida denna heta aprildag 2007. 

Den höga luftfuktigheten gör varje t-shirt sjöblöt. Tiotusentals vrålande supportrar trängs på betongläktarna för att heja fram FC Pinar del Río mot FC Villa Clara i finalen av det kubanska mästerskapet. De Pinareños som inte kunnat ta sig in ser matchen från sockerrörslastbilarna som står parkerade utanför stadions stängsel. De hänger på tutan varje gång hemmalaget anfaller. Ytterligare en bit från parkeringen har läkare och sjuksköterskor smitit från sina skift för att, så gott det går, kunna följa spelet från taket på Hospital General Docente.

På planen försöker Pinar del Ríos anfallare Renier Alacantra kräma ur det sista som finns i kroppen. Genom hela slutspelet har han varit en pålitlig målskytt, men nu sliter han med en skadad hamstringsmuskel. Smärtan sticker som nålar i baklåret och gör hans annars så fruktade tempoväxlingar omöjliga. Försvararna i Villa Clara tar notis och går extra hårt åt Alacantra i närkamperna för att hålla honom borta från straffområdet.

Annons

Bakom den skadeskjutna forwarden får innermittfältarna Raicel Pozo och Osvaldo Alonso Jr mer att göra än vanligt. De är kompisar sedan barnsben och trots att deras gemensamma ålder knappt överstiger 40 har de spelat tillsammans i mer än ett decennium. De har lekt ihop intill stadens tobaksodlingar, rest med tåg till Havanna för att granskas av ungdomslandslagstränare, skrikit fram Pinar del Ríos A-lag från sidlinjen och sedan en tid tillbaka själva tagit plats i startelvan. Två sammansvetsade San Cristóbal-killar som nu har sin första mästerskapspokal inom räckhåll. 

Pozo är spelfördelaren som bestämmer tempot med sitt snabba kortpassningsspel. Han är i ständig rörelse och när han får bollen går den alltid vidare till en lagkamrat efter max två tillslag. Oftast går den till Osvaldo, eller »Osvaldito« som alla kallar honom. Osvaldito tacklar hårdare och är den mer anfallsglade av de två. Varje gång han ger sig ut på en offensiv utflykt i eftermiddagshettan höjs volymen ytterligare på arenan. Någonstans på ståplatsläktaren finns Osvalditos pappa: Osvaldo Alonso Sr. 20 år tidigare var han med och säkrade Pinar del Ríos första titel, men varken han själv eller någon annan har fått lyfta bucklan hemma på La Bombonera. 

Ensam kvar. Om Raicel Pozo växt upp i ett annat land hade hans fotbollsbegåvning med stor säkerhet lett till proffskontrakt. Hans bästa lagkamrater flydde utomlands men Pozo vågade aldrig lämna Kuba.

Det är trångt och nervöst på mitten, Pozo och Osvaldito sliter som djur för att stoppa bortalagets försök till genombrott. Men så, efter 30 minuter, kommer läget för Pinar del Rió. Yttern Gisbel Morales kommer loss på sin långsida, tar sig förbi två motståndare och fortsätter hela vägen ner till kortlinjen för att slå ett lågt inlägg. I straffområdet vaknar Alacantras ben till liv, åtminstone tillräckligt mycket för att nå en fri yta vid främre stolpen. Skottet är varken hårt eller välriktat, men farten räcker för att bollen ska slinka in mellan benen på Villa Claras målvakt. 

Senare ska målskytten beskriva jublet som att »La Bombonera kollapsade«. Det kollektiva vrålet hörs ända till andra sidan motorvägen. Den vilda rumba som bryter ut på läktarna får betongen att vibrera och utsätter arenabygget för dess tuffaste test någonsin. Sockerrörslastbilarna tutar som aldrig förr. 

Andra halvlek blir en kamp, men publikens taktfasta »Pi-nar, Cam-pe-ón!« får de tröttkörda hemmahjältarna att orka lite till. När slutsignalen ljuder kramas Pozo och Osvaldito och snart rusar tårögda åskådare in på planen för att ansluta. Sedan fortsätter firandet på San Cristóbals gator. Ölen och rommen flödar och barernas reggaetonmusik vill aldrig tystna. Men det som borde vara ett party för stadens ljusa fotbollsframtid är i själva verket en avskedsfest. Det är bara ingen som vet om det än.

 

Den som besöker La Bombonera i dag möts av en lika sliten som övergiven arena. Skadorna från orkanen Gustavs framfart för tio år sedan syns fortfarande och planen som en gång ansågs som Kubas bästa består i dag mer av jord än gräs. Två rostiga fotbollsmål utan nät står på var sin kortsida. I mittcirkeln sparkar Pozo till några lösa småstenar och säger: 

– Det här var alltid Osvalditos territorium. 

Trots att Pozo väger några kilo mer i dag än i finalen 2007 är han förmodligen fortfarande den bästa spelfördelaren i San Cristóbal. Men 33-åringen bär inte längre Pinar del Ríos grönvita tröja. Det är en sorg för honom. Skilsmässan var inte hans beslut. 

Lagen i den kubanska ligan representerar också landets regioner och spelarna förväntas spela för sin regionklubb hela karriären. Pozo hade heller inga planer på att sluta i Pinar del Río, klubben som delade namn med den region som San Cristóbal tillhörde fram till 2011. Då bestämde Kubas myndigheter att staden hädanefter istället skulle ingå i den nygrundade Artemisaprovinsen. Pozo och de andra lagkamraterna som bodde i San Cristóbal fick börja spela med nya – och lägre rankade – FC Artemisa istället. Kubas egendomliga ligasystem innebär att en mindre klubb som Artemisa helt blir snuvad på tävlingssäsongen om man inte vinner ett kvalgruppspel före seriestarten. Så har det varit för Pozo de senaste fyra åren. Hans fotbollsliv befinner sig i ständig försäsong. 

Radarpar. Pinar del Ríos innermittfält splittrades i samma stund som Osvaldo Alonso (till vänster) avvek från en landslagssamling i Texas. Nyligen avslutade han sin tionde säsong med MLS-laget Seattle Sounders.

Värre ändå är det falnande fotbollsintresset i hemstaden. I ett land där fotbollsspelare är obetalda amatörer och får lösa vanliga bussbiljetter för att ta sig till bortamatcherna var San Cristóbal det stora undantaget. När Pozo och Osvaldito slog sig in i A-laget i de tidiga tonåren tjänade de visserligen inga pengar på sin sport, men lokalt var de lika beundrade som kubanska basebollspelare. 

Och i dag? Pozo skrattar. I San Cristóbal är han visserligen fortfarande känd som »el futbolista«, fotbollsspelaren. Men beundrad? 

– Man måste säga att min fotbollskarriär har varit misslyckad, säger han. Jag tjänade inga pengar. 

Osvaldito är däremot både rik och beundrad. Men han är det hundratals mil från den plan där han och Pozo en gång bildade ett fruktat tandempar på mitten. 

– Jag känner fortfarande hans frånvaro när jag går runt här, säger Pozo samtidigt som han lämnar den upptrampade fotbollsplanen.

Annons

 

Med sina 70 000 invånare ligger San Cristóbal utslängd bland tobaksodlingarna åtta mil väster om huvudstaden Havanna. Staden saknar kust och ger ett sömnigt intryck när morgontrafiken rullar igång. Gamla Fordbilar trängs med traktorer och hästdragna vagnar där uniformerade skolbarn sitter uppflugna. Mellan de djupa sprickorna på trottoaren rör sig kvinnor i flip-flops mot centrum för att fixa veckans inköp av bönor, ris och bröd. Kuba som nation må vara under utveckling, men San Cristóbal rör sig i sitt eget sävliga tempo.

Kanske var det just lugnet som förde Raúl Rodríguez hit för 50 år sedan. Hemma på Kanarieöarna hade Rodríguez varit en halvprofessionell fotbollsspelare – och en kommunistisk ledare under spanska inbördeskriget. Som sådan var Rodríguez på den förlorande sidan och när Francisco Franco tog makten flydde han med sin familj till Venezuela. Där stannade han till 1962. Tre år tidigare hade revolutionären Fidel Castro infört kommunism på Kuba och i likhet med tusentals spanska exilkommunister sökte sig Raúl Rodríguez till ön. Efter flera år på flykt sökte han framför allt lugn och ro. Havanna, dit han kom först, var för livligt. Istället slog han sig ner i San Cristóbal med sin fru, sina barn och sin fotboll. 

Skonat. Orkaner och översvämningar har förstört ­merparten av storhetstidens pokaler och fotografier. Det som återstår ses efter av Manolo Santos, en av klubbens ­första seniorspelare.

Manolo Santos vara bara tio år första gången han såg spanjoren men glömmer aldrig dagen då Rodríguez stegade ut på stadens basebollfält med en fotboll under armen.

– Jag hade aldrig sett en fotboll tidigare, säger han. Inte ens någon boll i den storleken. Den såg ut som en pumpa. Vi blev alla väldigt nyfikna.

Brittiska sjömän hade tagit fotbollen till Kuba på 1920-talet, men till skillnad från många andra platser fick sporten aldrig riktigt fäste på ön. Fotboll var en hobby bland engelska, irländska och spanska invandrare i hamnstäder som Havanna och Cienfuegos. Kubanerna själva föredrog baseboll, boxning och friidrott. De fotbollsklubbar som fanns spelade sina matcher i skuggan. Men när Raúl Rodríguez och hans tre söner började lattja med fotbollen i San Cristóbal för första gången dröjde det inte länge förrän de fick sällskap av 15 storögda ungdomar. När ännu fler anslöt började »El Maestro«, som kubanerna kallade fotbollskonstnären, organisera smålagsmatcher och riktiga träningar. 

– För oss blev fotbollen som en religion, berättar Manolo Santos, en av El Maestros första adepter.

Som enda kubanska stad gav sig San Cristóbal hän åt fotbollen. Sportintresserade invånare lade ifrån sig sina slagträn för att istället nöta bredsidor och skotteknik. Med ekonomiskt stöd från Kubas nationella idrottsförbund, Inder, byggde Rodríguez upp en ungdomssektion. Det första juniorlaget fick snart sällskap av nio till. El Maestro skjutsade runt dem till matcherna i sin Buick från 1952. Han saknade tränarbakgrund och de som spelade för honom säger att han var mer lärare än instruktör. Hans krav på disciplin och organisation stod i kontrast till den mer frisinnade karibiska fotbollen, men spelarna anpassade sig och snart började hans hårt arbetande lag få rykte även i Havanna. 

KUBA

Invånare: 11 221 060

Yta: 109 884 km² (något större än Island)

Huvudstad: Havanna (2 100 000 ­invånare)

Officiellt språk: Spanska

Idrottsnationen Kuba: Ölandet ­präglas främst av »amerikanska« idrotter. Baseboll, boxning (73 OS-medaljer) och basket är tillsammans med friidrott de största idrotterna på ön. Före revolutionen 1959 var idrott bara för den rika delen av befolkningen, men Fidel Castro såg till att utbildning och idrott blev något för alla kubaner. Den lilla ön Isla de la Juventud utsågs till utbildningscentrum och där byggdes ett stort antal skolor. I dag finns det fort­farande runt 25 idrottsskolor på Isla de la Juventud. 

Klubbfotboll: Den högsta inhemska ligan, Campeonato Nacional de Fútbol de Cuba, innehåller tolv lag och avgjordes första gången 1912. FC Villa Clara har flest titlar med sina sammanlagt 14.

Landslagsfotboll: De »Karibiska ­lejonen« har agerat tamt de senaste åren. I slutet av 2018 rankades nationen på plats 174. Kuba är medlemmar i det karibiska fotbollsförbundet Concacaf och spelar sina kvalmatcher mot länder som Haiti, E­l S­­alvador och Jamaica.

När Manolo Santos och de andra El Maestro-eleverna själva blev tränare började det stora fotbollsintresset också märkas i kvalitet. Mittfältaren Lázaro Povea togs ut i landslaget och var 1979 med och vann silver i Panamerikanska mästerskapen. Och när FC Pinar del Río bildades i samma veva hämtade klubben merparten av sina spelare från San Cristóbal – trots att stadens invånarantal bara utgjorde drygt tio procent av regionens. Till skillnad från andra kubanska spelare hade San Cristóbal-killarna kommit i kontakt med organiserad fotboll redan som barn.

En av dessa spelare var Osvaldo Alonso Sr. Den kraftfulla anfallaren växte upp tvärsöver gatan från El Maestros träningsplan och vräkte in mål bland såväl ungdomar som seniorer. Under hans första säsong i Pinar del Río blev han i en match inbytt vid ställningen 0–3. »In och gör mål«, löd tränarens order. Osvaldo satte fem och vände matchen på egen hand. 1986 vann han hela den kubanska skytteligan och året efter kom så Pinar del Ríos första titel. Det blev startskottet för storhetstiden. Framför näsan på större klubbar från Havanna och Villa Clara vann landsortsgänget fyra mästerskapspokaler mellan 1987 och 1992. Dessutom blev Pinar del Río första kubanska lag som nådde slutspelet i Concacaf Champions Cup, Nord- och Centralamerikas motsvarighet till Champions League. 1990 spelade de kubanska amatörerna oavgjort mot det mexikanska storlaget Club América hemma på La Bombonera. I returmötet på den högt belägna Aztecastadion (ingen i bortalaget hade ens spelat ovanför havsnivå tidigare) fick Pinar del Río ge sig, men finalplatsen gav ändå laget rubriker långt utanför Kuba. 

Fler inhemska titlar följde. Osvaldos son Osvaldito slog sig in i laget och bildade tillsammans med Pozo och anfallaren Renier Alacantra spetsen i nästa generation. När så den unga trion firade Pinar del Ríos sjunde mästerskapsvinst den där varma aprildagen 2007 räknade alla med att dynastin skulle fortgå. 

Farfar Alonso. Efter MLS-titeln med Seattle ­Sounders 2016 reste »Osvaldito« hem till Kuba med en säck ­souvenirer till sina släktingar. I januari i år bytte ­mittfältaren klubb till Minnesota United.

Samma sommar begav sig Pozo till Havanna för ett U23-läger inför Kubas OS-kval. Alacantra och Osvaldito togs ut i A-landslaget och reste till USA för att representera Kuba i landslagsturneringen Gold Cup. Men Osvalditos verkliga plan med resan var inte att vinna fotbollsmatcher. Mindre än en vecka in i turneringen, utanför en Wal-Mart-butik i Texas, rymde 21-åringen från landslaget och satte sig på en buss på väg till Miami – fast besluten om att skapa sig ett nytt liv bortom Kubas kommunism. 

Ingen – inte ens Pozo eller Osvalditos familj – kände till hans planer. 

 

Nyheten om landslagsmittfältarens flykt spred sig fort på Kuba. På U23-landslagets träningsbas i Havanna väcktes Pozo i sin sovsal av en spelare i damlandslaget som befann sig på samma förläggning.

– Hon var helt knäckt, säger han. Hon bara grät och skrek: »Det är över, det är över!«

Pozo tänkte på hur han och Osvaldito tagit tåget till Havanna första gången, när de båda kallats till U17-landslaget. När han efter landslagslägret återvände till San Cristóbal för att inleda en ny säsong med Pinar del Río var innermittfältsplatsen bredvid honom ledig.

– Vi blev tvungna att klara oss utan Osvaldito på planen, säger Pozo. Det var svårt på många sätt.

Långt senare fick han veta att kompisen startat om sin fotbollskarriär i ett halvprofessionellt lag i Charleston. Där imponerade Osvaldito så mycket att han 2009 värvades av MLS-laget Seattle Sounders och i USA:s nordvästra hörn har han levt sedan dess. Medan Pozo har fått se Pinar del Río upplösas har Osvaldito vunnit ligaguld med Seattle. Han närmar sig 300 matcher för klubben och förutom sin legendarstatus bland supportrarna är han utan tvekan Kubas främsta spelare genom tiderna. Men några fler landskamper sedan rymningen i Texas för elva år sedan har det inte blivit.

Detta är Kubas stora fotbollstragedi. För många av öns bästa spelare är en landslagsuttagning detsamma som en möjlighet att sticka. Sedan 1999 har 24 landslagsspelare avvikit från truppen i samband med utlandsresor. Året efter Osvalditos flykt försvann också Renier Alacantra från landslaget i samband med en hotellvistelse i Washington DC. Samma säsong rymde sju spelare från Pozos U23-landslag inför en OS-kvalmatch i Tampa. Kuba fick genomföra matchen med endast tio spelare.

Nästa generation. Dagens fotbollsspelande barn har bättre proffsmöjligheter än vad Pozo hade. 2016 tillät regimen för första gången två kubaner att bli utlandsproffs.

Priset som Osvaldito, Alacantra och de andra fotbollsflyktingarna får betala är att de ses som svikare på Kuba. De har aldrig tagits ut i landslaget igen (vilket innebär att Kubas landslag sällan representeras av landets bästa spelare) och behandlas som luft av regimen. Trots Osvalditos framgångar i MLS syns hans namn aldrig på tidningarnas sportsidor. TV-bolagen som sänder Seattle Sounders matcher är alla förbjudna på ön. 

När Osvaldito vann MLS Cup i Toronto 2016 lyckades Pozo ändå streama finalen i hemlighet på ett hotellrum, och en månad senare fick han till och med fira titeln med sin kompis. Osvaldito hade då blivit amerikansk medborgare och kunde besöka San Cristóbal tack vare sitt nya pass. Till nyfikna barn hade han med sig Seattle Sounders-souvenirer och innan han reste tillbaka till USA arrangerade han en lokal fotbollsmatch i staden. Det var första gången han spelade fotboll i San Cristóbal sedan finalvinsten på La Bombonera nio år tidigare.

Annons

Efter matchen tog de gamla vännerna en öl tillsammans. Osvaldito berättade om livet i MLS, och Pozo sade att han var glad för sin kompis skull. Själv berättade han om den negativa fotbollsutvecklingen i San Cristóbal, om det splittrade laget och sitt eget liv. Det var både en lycklig och vemodig kväll. Osvaldito var där som en mästare men hade fått offra sina rötter för att bli det. Pozo i sin tur hade genom att stanna kvar offrat alla chanser att kunna leva på sin fotbollsbegåvning.  

 

Varför gjorde inte Pozo som Osvaldito? Han kisar mot solen vid Pepe Chepe, sportfältet i San Cristóbal där merparten av stadens junior- och spontanfotboll numera äger rum, och säger att det inte är så enkelt. Vad hade hänt om han inte hade lyckats? Osvaldito är trots allt ett undantag: de flesta kubanska fotbollsspelare som lämnar ön blir aldrig välbetalda utlandsproffs. Dessutom hade Pozo redan ett jobb och en dotter. Och han kunde inte veta att han genom den geografiska omgörningen skulle hamna utanför Pinar del Río. 

Marginaliserad. Fotbollens ställning är svag på Kuba. Landet har deltagit i VM en gång, 1938, och avslutade ­turneringen med en 8–0-förlust mot Sverige.

Han knyter fotbollsskorna och kliver ut på planen. Med FC Artemisa, i vanlig ordning, borta från ligaspel får Pozo hålla tillgodo med egenarrangerade matcher på Pepe Chepe. Spelet håller inte särskilt hög klass och Pozo behöver inte ta ut sig i hettan för att visa att han egentligen hör hemma på större scener. Han tillhör en förlorad fotbollsgeneration på Kuba. Uppdraget nu ligger i att hjälpa nästa. Tillsammans med sin kompis Nany och den tidigare landslagsspelaren Lázaro Povea ägnar han numera större delen av sin fritid åt att göra det som El Maestro en gång gjorde: utbilda talanger. Förutom att träna ungdomslag fungerar Pozo som mentor åt en handfull San Cristóbal-löften som redan tagits ut till olika ungdomslandslag. Framtiden ser också ljusare ut för dem eftersom Kubas stränga regler är på väg att luckras upp. När kubanerna Maykel Reyes och Abel Martínez 2016 värvades av två mexikanska klubbar blev de öns första spelare som inte behövde lämna Kuba illegalt för att spela proffsfotboll. Fotbollsförbundet har också meddelat att de »från fall till fall« är beredda att ompröva beslutet att stänga ute exilkubaner från landslagsspel. 

Historisk. Rigoberto »Nany« Cruz var med och spelade hem Pinar del Ríos första mästerskap 1987. I dag tränar han, tillsammans med Pozo, stadens ungdomar.

Pozos andra syfte med att träna ungdomar är att vårda El Maestros arv och hålla San Cristóbals fotbollstradition vid liv. Någon riktig stadion finns inte längre och orkanerna har smulat sönder de flesta av fotografierna på de gamla mästarlagen. 

– Men vi kubaner är bra på att härda ut, säger Pozo. Det har vi alltid varit.

 

Den 11 december varje år samlas San Cristóbals spelare och tränare på det stora torget för en marsch till El Maestros ära. De tågar längs huvudgatan, förbi glassbutiken och huset där Pozos föräldrar fortfarande bor. Sedan passerar de fotbollsskolan och fortsätter in på kyrkogården. Framför spanjorens grav stannar fotbollsgruppen. Någon håller ett litet tal och färska blommor läggs vid graven tillsammans med några av de gamla fotografier som ännu finns bevarade. Efter ceremonin rör sig alla vidare mot Pepe Chepe för en årlig fotbollsturnering. En som alltid är med är El Maestros son, »Raulito« Rodríguez.

– Barnen som spelar fotboll i San Cristóbal kommer alltid att veta vem som på riktigt tog sporten hit, säger han.

Men för varje år som går sedan Pinar del Ríos splittring är det mer oklart hur många som kommer att minnas lärjungarna som utvecklade El Maestros kunskap till Kubas mest osannolika fotbollsdynasti. Det är en skam att Kubas bästa fotbollsspelare försköts av sitt hemland. Det är en sorg att hans gamla radarpartner på mittfältet aldrig fick möjligheten att dra större nytta av sin fotbollstalang.

Knegare. Som så många andra i San Cristóbal jobbar Pozo numera inom sockerindustrin. Ibland känner någon igen honom som »el futbolista«. Då blir han glad.

Ändå finns det ingen bitterhet i Pozos röst när han talar om sitt fotbollsliv. Istället för att älta orättvisan väljer han att glädjas åt att stadens unga spelare har bättre odds än vad han själv hade. Och varje gång någon påminner honom om de gamla stormatcherna med Pinar del Río blir han varm inombords.

– Jag är stolt över att ha gjort någonting för San Cristóbal, säger Pozo. Jag föddes här, jag växte upp här och jag vann mästerskapet här. Jag spelar kanske inte i laget längre, men jag kommer alltid att vara en Pinareño.

Översättning: Johan Orrenius