Lugn i stormen

Ken Fagerberg spelar i ett av Färöarnas sämsta fotbollslag. Och är tacksam för det.

Ken Fagerberg blickar ut genom sitt barnfingerfläckiga vardagsrumsfönster. Vädret till trots är det en utsikt som hade sålt bra som vykort. Dramatiska berg klädda i årstidens gulgröna nyanser försvinner i gråblåa moln som rör sig i hastigheter som lovar att ännu ett oväder är på väg in från Atlanten. Vågorna rullar allt högre på havet. Det dallrar till i fönstret. 

– Snart kommer regnet, mumlar han. 

– Hvad siger du, skat?

Annons

Lykke, danskan som han träffade i Horsens för fem år sedan och som varit hans hustru sedan ett år tillbaka, glider upp bakom honom. I sin famn har hon deras fem månader gamla bebis, Olivia. Hon lägger sin lediga arm runt Ken. 

– Snart kommer regnet, säger han. 

Nedanför huset som de bott i sedan Ken skrev på kontraktet med 07 Vestur i januari 2017 och som han beskriver som »pissgult, kanske det fulaste i byn«, finns en kyrkogård, några ödsliga gator, en laxfabrik, en småbåtshamn och ett par hundra hus som alla ligger inbäddade mellan berg och hav. Mitt i byn Sørvágur finns också fotbollsplanen. Om några timmar ska Ken knalla ner för backen och ut i stormen för ett träningspass inför hemmamatchen mot EB Streymur – en match som måste vinnas om 07 Vestur ska spela i den färöiska högstaligan även nästa säsong. En gammal man i byn säger att mötet blir det mest dramatiska som skett här sedan i somras då ett hus drabbades av inbrott – något som inte hade hänt i Sørvágur på mer än 20 år. 

När träningen drar igång kommer Lykke att ställa sig vid fönstret igen, med Olivia i famnen och två och ett halvt-åriga Elias lekande vid sina fötter, och se sin mans kala hjässa fara runt under konstgräsplanens elljus. En timme senare, när Ken traskar uppför backen igen, ska hon slå på ugnen och värma maten som resten av familjen redan har ätit. Har de tur kan de sedan runda av fredagskvällen med att titta på en Netflixserie. Har de otur blåser det för mycket även denna kväll för att internet ska fungera.

Ken Fagerberg

Ålder: 29 år

Klubbar: Örgryte IS – 2007, FC Midtjylland 2008–2011, Örgryte IS (lån) 2010, Viborg FF (lån) 2011, AC Horsens 2012–2013, Viborg FF 2014, Vendsyssel FF 2014–2015, Assyriska FF 2016, Ljungskile SK 2016, 07 Vestur 2017–

Landskamper: 6 U19, 1 U21

Senaste gången jag träffade Ken Fagerberg var för mer än tio år sedan. Vi satt på Harrys i centrala Malmö och 18-åringen på andra sidan bordet var trött och hade ont i magen. En lång dag med mycket nervositet låg bakom honom. Men han var lycklig. Eller kanske mer lättad. Några timmar tidigare hade han äntligen skrivit på kontraktet med danska FC Midtjylland. Han hade fyrdubblat sin lön från Örgryte IS, håvat in tolv miljoner kronor till den klubb han dyrkat sedan han knappt kunde gå och skulle dagen efter flyga till Portugal för att göra sin första U21-landskamp. 

Under hösten 2007 träffades Ken och jag ofta. Jag var med när hans lärare försökte övertala honom att inte hoppa av gymnasiet och när han fuskade i klädsimning på skolidrotten. Vi åt pizzor på stamhaket Florens på Hisingen och vi drack läsk på fik i centrala Göteborg. Jag var på Valhalla IP när han gjorde målen som lockade till sig agenter och resulterade i erbjudanden från Serie A. Jag var också i hans lägenhet när han valde att inte åka till Öis träning av ren ilska över att han inte tyckte att de lyssnade på honom när han sa att han var tvungen att flytta från Göteborg för att inte fastna i liknande kriminalitet som några av hans vänner redan gjort, och jag var med när tränaren Janne Carlsson påtalade att det inte var acceptabelt att dyka upp på en träning bakfull. När han öppnade ett brev från polisen som innehöll en kallelse till ett förhör om en misshandel satt vi i hans kök.

2008. Reportaget »Slut på leken«, från Offside 2/2008, kan läsas på offside.org (klicka på bilden!). Reportaget är upplåst för alla.

Jag följde en sällsynt lovande fotbollsspelare som öste in mål i Superettan, men jag lärde också känna en ung kille med för mycket turbulens och stök i sitt liv. Allt fler barndomsvänner åkte in på kåken eller hamnade i kriminella gäng. Några började med tyngre droger och Kens nyfikenhet ökade. Många gånger pratade han om rädslan att inte orka stå emot. Att han stod med ett ben i två olika världar. Om hans drömmar om att kunna hjälpa sin pappa ekonomiskt och att nå AC Milan skulle gå i uppfyllelse var han tvungen att lämna barndomen och umgänget bakom sig. 

Det var därför han firade med en stor stark på Harrys i Malmö den där januarikvällen för snart elva år sedan. Det var en symbolisk öl. Kontraktet och flytten till Danmark var startskottet för en ny tillvaro och ett nytt liv. Reportaget som följde i Offside fick rubriken »Slut på leken« och rundades av med att han sade att han skulle börja pensionsspara. Som journalist var det ett perfekt slut. Ken satte punkt för ett liv som inte alltid gått i rätt riktning. Nästa kapitel lovade något helt annat. 

Så fel vi båda hade. 

 

Annons

På ena handleden står det »WHAT«. På den andra »THE FUCK«. Händerna vilar på ratten till den roströda Citroënen som Ken köpte när han flyttade hit. »What« och »the fuck« ristade han själv in med skakig hand för »fem eller sex år sedan« efter att han köpt en tatueringsmaskin tillsammans med en polare i Danmark. Ken tror att han var packad när han gjorde dem, det är lite grumligt alltihop. I baksätet sitter sonen Elias. Hade han kunnat läsa hade han sett att det också står »Hakuna Matata« på sin pappas nacke och »Ryck upp dig!« på överarmen. 

Bilen slingrar sig fram på snirkliga vägar längs med bergväggar. Sluttande gröna fält med betande får och lamm följs av små trähus med gräsbeklädda tak innan nya får och lamm dyker upp. 

– Alla byar har sin speciella prägel här, säger Ken. I en bor alla baptisterna på ön. De är la 15 stycken. I en by ska alla alkoholister bo och i en annan alla incestdömda. Alltså, det är bara sånt som jag har hört. Man säger det lite på skoj, men jag tycker la inte det låter så skoj. Lite generaliserande så. 

Vi kör förbi en by som ser ut att hänga ut över en bergskant och där husen närmast Atlanten översköljs av det iskalla vattnet när vågorna slår emot klipporna nedanför. 

– Det var där jag fångade valarna, säger Ken och pekar ner mot en av få strandremsor på Vegár, den västligaste av Färöarnas bebodda öar. 

Han berättar om den färöiska traditionen Grindaráp som varje sommar får färingarna att gå man ur huse. Hundratals, ibland tusentals, grindvalar på väg till Svalbard luras in i viken. Och dödas.  

– Det var helt rött i havet. Greenpeace är vansinniga och protesterar, men byborna säger att det är en tradition. Man kan nog vara lite konservativa här. Jag vet inte … Det är ju barbariskt. Värsta slakten. Jag dödade inga valar men hjälpte till att dra in dem i land. Som tack fick jag la … det måste ha varit 200 kilo valkött. Vi fick köpa en ny frys för att få plats. Men det är inte ens gott med valkött. Smakar diesel. Eller bly. 

Ken parkerar vid en klippavsats med vyer som förklarar varför turismen på Färöarna bara i fjol dubblades jämfört med föregående år. Det är som om Nya Zeeland hånglat upp Island i en Peter Jackson-regisserad kuliss. Dramatiskt och vackert med overkliga inslag. Han kastar upp Elias på sina axlar och stegar mot den hårda vinden och Atlanten. Elias kisar i blåsten. Det här är vad far och son gör om dagarna: åker till ställen på öarna för att sedan vandra i sceniska miljöer. Minst tre timmar varje dag är de ute och promenerar. Ken klarar inte av att vara inomhus mer än någon timme åt gången om det inte är mörkt ute. Inte sällan ger han sig ut på egna turer i bergen. 

Naturnära. »Jag trodde länge att jag var en stadsmänniska. Men de sista åren i Danmark insåg jag att jag gillade att vara i skogen. Och här har jag upptäckt vandringen.«

– Det är som om det blir fridfullt i mitt huvud när jag är ute och går i naturen. Det öppna havet, klipporna … Jag blir helt lugn i både huvudet och i kroppen. Jag har fått en vän som är uppvuxen här. Han tar ibland med mig ut på riktigt prövande leder. Man ser nya fåglar, märkliga former i klippor, och ja, det är faktiskt helt otroligt vad man kan se här. Och det är inte bara när jag är ute i naturen som jag mår bra, det håller i sig även efteråt. När jag kommer hem till huset och så. Lugnet kan sitta i flera timmar. 

Han lyfter ner Elias och placerar honom mellan sina ben. 

– Nu får du stå här, älskling. Okej? Det är jättebrant här. 

Han pekar mot ett vattenfall.

– Detta är nog den mest fotograferade platsen på hela Färöarna, säger han. 

När vi träffades 2007 pratade han också om rastlösheten och svårigheterna att slappna av. Tio år senare pratar han fortfarande om »myror i brallorna« och »stressigt i huvudet«.

Vi vandrar vidare. Elias springer bredvid oss.

– Jag har utretts för ADHD några gånger och det mesta tyder på att jag har det. När jag gick i skolan var det la inget man pratade om som man gör i dag. Eftersom jag har flyttat så mycket i alla år har ingen utredning blivit klar, så jag har aldrig fått det bekräftat. Någon gång har jag däremot fått ADHD-medicin och det har hjälpt. Jag har känt skillnad.  

Jag frågar om han äter någon medicin just nu.

– Nej, ingenting. Och jag har aldrig varit deprimerad eller så. I alla fall inte kliniskt. Jag har mått dåligt, men det har mer varit för hur jag har betett mig. Inne i mitt huvud pågår det hela tiden saker. Men allt jag har gjort eller hur jag har betett mig kan inte förklaras med ADHD. Jag har varit en jävla sketunge faktiskt. Så är det. Jag har gjort så mycket dumt. 

Hemma. Från vardagsrumsfönstret har Ken en mäktig vy över Sørvágur. Desto svagare är utbudet i byn: ett kafé (som endast är öppet under sommaren), en mindre livsmedels­butik och en lekplats.

Elias kommer tultande mot oss. Ken lyfter upp honom på sina axlar igen. Jag undrar om födseln av Elias var en vändpunkt för honom. 

– Nej, jag kan inte säga det. Tyvärr. Det var nog mer flytten hit till Färöarna. Det är först här, i den här miljön och med de här människorna runt mig, som jag kan slappna av. De i klubben har varit så snälla mot mig. Det finns inget jag kan göra här och inga jag kan umgås med här som … gör att det blir dåligt. Eller så är det bara åldern, jag behövde några år till innan jag slutade bete mig som ett barn. Jag höll ju på med skit även när han hade fötts. Jag har förstått att jag måste vara så här långt ifrån Göteborg för att jag ska må bra och inte trilla dit. I somras var vi hemma i Danmark och i Sverige några veckor. Men jag åkte inte ens till Göteborg då. Jag vågar inte lita på mig själv än. 

»Några var efter mig. Gäng och sånt. Jag hade sabbat någons bil och lite sånt. Det var jävligt obehagligt.«

Från ingenstans kommer plötsligt ett oväder in. Det blåser upp till storm och vi skyndar oss mot bilen. På ett par minuter har det gått från blå himmel till dimmigt och hällregn. 

– När jag hörde om intresset från Färöarna var det ett annat alternativ som var aktuellt, en klubb på Malta. Jag hade ju inte presterat på många år, så alternativen var inte de bästa fotbollsmässigt. Då fick jag istället fundera på vad som var bäst för mig som människa. Och både jag och Lykke kom fram till att det här var det bästa för oss. För familjen och för mig. Vi kunde ha fått sol och värme, men valde det här. Det är det bästa beslutet jag tagit. 

Vi kör hemåt mot Sørvágur. Ken berättar om olika berg och vandringsleder längs med vägen. Om sällsynta fågelarter och rika fiskevatten. 

 

Ken säger att det pågick redan under månaderna som han och jag träffades förra gången. Han kunde dricka sig full flera kvällar i veckan. Testade droger. Då, när han var 17, 18 år hade han oftast förmågan att prestera trots att han bara sovit en eller två timmar under natten. Visst kunde tränaren Janne Carlsson skälla på honom någon gång när han uppenbart var bakfull på en träning, men sällan uppmärksammades det mer än så. Ken blev bra på att leva dubbelliv. 

När han flyttade till Midtjylland i januari 2008 var han inledningsvis skötsam. Han tränade extra och flyttade in i en trevlig lägenhet tillsammans med sin dåvarande flickvän. Det första halvåret spelade han nästan samtliga matcher i den danska högstaligan och noterades för tre mål. Han tog körkort och trivdes i Herning, en stad med 50 000 invånare och där möjligheterna till fest och stök var begränsade. Hösten fortsatte enligt samma mönster. Sedan gick det fort. Barndomsvännerna kom allt oftare på besök, de sena nätterna blev allt vanligare. 

Ken hamnade på märkliga ställen och vaknade upp på ännu konstigare platser och kunde ibland gå till träningar utan att ha sovit en minut. Han träffade nya kompisar i Danmark som påminde om dem han hade haft i Göteborg. Några knarkade, andra krökade. Sprit, amfetamin och kokain. Ett par var kriminella, andra drogs till honom för att han var generös och en person med regelbunden inkomst. De 70 000 danska kronor som han tjänade varje månad som 20-åring var enkla att sätta sprätt på. Och fotbollen gick allt sämre. Efter blott 21 spelade minuter under hösten 2009 lånades han ut till Örgryte. Vårsäsongen i Öis 2010 beskriver han som »katastrof«. 

Annons

– Jag var helt väck, jag minns nästan ingenting från de månaderna. Jag festade stenhårt då. Utan problem tio bira på en kväll. Janne [Andersson, i dag förbundskapten] var tränare och han var nog snäll och skicklig, men jag minns faktiskt knappt en genomgång eller en träning. På vissa träningar kunde det svartna för ögonen och hjärtat rusade. Det måste ha varit farligt. Det är otroligt när man tänker på det i dag.  

Det blev tio matcher i Öis innan Ken återvände till Danmark. Noll mål, noll assist. 

– Slutet var helt sjukt. Vi mötte Assyriska och jag visste att jag hade ytterligare en match kvar på mitt lånekontrakt innan jag skulle återvända. Men jag hade lite problem, om man säger som så …

Vad för problem?

– Några var efter mig. Gäng och sånt. Jag hade sabbat någons bil och lite sånt. Det var jävligt obehagligt. Jag visste att om jag tog ett rött kort så kunde jag flytta tillbaka till Danmark direkt. Det var det enda jag tänkte på när jag kom in i andra halvlek. Det tog fem, sex minuter innan jag blev utvisad. Jag satte en armbåge, helt oprovocerat, i ansiktet på en Assyriskaspelare. 

Hur känns det i dag? När du var liten var ditt pojkrum målat i Öis färger och så drar du på dig ett rött kort bara för att kunna fly Göteborg.   

– Det känns väl sådär. Onödigt och dumt. Men jag mådde inte bra, allt var kaos. Mår man bra så gör man ju inte så. 

Svajig start. Ken kom för sent till den första dejten med Lykke. Men det spelade ingen roll. Lykke: »Han var så annorlunda jämfört med alla andra killar. Så snäll. Jag föll pladask.«

Kan du inte tycka att det är märkligt att ingen i klubben reagerade på att du levde ett minst sagt destruktivt liv? 

– Både och. Jag satt ju inte och söp i omklädningsrummet precis. Det är nog inte så lätt att skilja på om en person bara är i dålig form och en dålig fotbollsspelare eller om det handlar om annat. Jag har i många år lyckats komma undan med sånt här beteende. Men det är klart att jag också undrar hur det har varit möjligt. Jag har aldrig bett om hjälp eller berättat för någon ledare eller andra i de klubbar där jag varit om hur jag levt, och jag har ju gjort vad jag kunnat för att det inte ska märkas. Så jag skyller inte på någon annan och så. Jag vet inte om någon har vetat om hur det legat till egentligen. Det har inte heller gått spikrakt neråt för mig, då och då har jag haft perioder då jag varit riktigt bra, som lett till nya kontrakt. Jag har skärpt till mig i perioder. Men det är komplicerat. Som hösten när jag gick på lån till Viborg. Då var jag sanslöst bra, jag tror jag gjorde tio mål på tolv matcher.

Varför skärpte du till dig just då?

– En ny miljö, inga vänner, inga möjligheter att strula till det. Det hade tagit slut med min dåvarande flickvän också. Jag var förbannad och riktade ilskan mot fotbollen. Att träna gjorde mig lugnare. Jag vet inte. Jag hade också en riktigt bra tränare då, Ove Christensen. Han förstod mig, han visste att jag var som jag var och behandlade mig på ett sätt som gjorde att jag presterade. 

Hur var han mot dig? 

– Han var avslappnad, hade inga problem med att man tog en cigg eller ett par pilsner. Så länge man presterade när det var match var det lugnt. Annars blev han skogstokig, helt jävla vansinnig. Det passade mig. Han var väldigt speciell som person, precis som jag. Det är inte som så att jag varit beroende av alkohol och annat, det är mer att jag hållit på med det för att jag varit rastlös. Uttråkad kanske. Stressad. Men varje gång det gått bra har jag lyckats sabba det.

Vi sitter på en ödslig sportbar i huvudstaden Torshamn när vi pratar om åren mellan utlandsflytten 2008 och flytten till Färöarna 2017. Ken dricker kaffe och läsk. Det öser ner på kullerstensgatan utanför fönstret. På en TV-skärm visas Manchester United–Chelsea. Själv ska han om ett dygn spela säsongens näst sista match för ett bottenlag i en av Europas sämsta ligor. Han har lyckats göra tre mål mot motståndare som jobbar heltid i fiskefabriker. Som fotbollsspelare på heltid går det knappt att komma längre från rampljuset än han gör på Färöarna. Jag frågar om han ändå, inte dagar som denna, ångrar hur han levt och beslut som han tagit. 

– Jo. Bland annat skulle jag aldrig lämnat Horsens. Det var en bra miljö för mig, jag träffade Lykke där och hade hennes familj. 

Han tittar på TV:n i hörnet. 

– Spelar han Rojo i United fortfarande?

– Ja, säger jag.

– Jag mötte honom när vi kvalade till Europa League, när han var kvar i Sporting Lissabon. Vi spelade oavgjort mot dem hemma och det var kanske min bästa match i livet. Jag var i toppform och gjorde som jag ville. Under en period där mötte jag landslagsbackar var och varannan vecka i ligan och jag kände hela tiden att jag hade dem i bakfickan. Men så …

– Började det igen?

Ken nickar. Han berättar att han strax efter sommaren 2012 och matchen mot Sporting stukade foten. Det var allt som behövdes för att han skulle återvända till sina gamla vänner och sitt ostrukturerade liv med fyllor och dåliga rutiner. Han kunde gå upp flera kilo i vikt över en hård helg. 

En kompis och kompisens pappa flyttade hem till honom. 

– Det var roligt! Min polares farsa hade flytt kriget i Bosnien och varje gång han satt och sket vrålade han »Serbien« högt som fan. 

Ken skrattar.

– Han var riktigt soft. Just det! Jag tappade nog bort nyckeln första dagen jag fick den där lägenheten. Så jag lät alltid balkongdörren vara öppen, men för att nå balkongen var jag tvungen att hoppa upp på en soptunna. Det var så i något år. 

Jag frågar hur han klarat av att betala räkningar i alla år med tanke på hur lite ansvar han verkar ha tagit.

– Jag har alltid fått lägenheter och boenden av mina klubbar, de har tagit hand om allt sånt. Annars hade jag nog varit jagad av Kronofogden. 

»Även om det här är på en nivå som knappt är professionell är det lika kul som när jag var ung och kom upp i Öis A-lag.«

Efter två och ett halvt år i Horsens flyttade Ken till Viborg, klubben som han var utlånad till 2011. Ove Christensen var beredd att ge honom en ny chans. En vecka efter flytten meddelade Christensen sin avgång. Som anledning uppgav han »medicinska skäl«. 

– Det var framför allt tungt för Ove, det var någon mystisk sjukdom. Jag tyckte synd om honom. Och det var inte bra för mig. Det kom in en ryss som ersättare och han ville ha robotar i laget, några jävla maskiner som bara sprang och sprang. Han gillade inte mig alls. Så då började allt igen, samma skit. 

Utflykt. En gång i veckan åker familjen Fagerberg till huvudstaden Torshamn. »Det är bra för barnen att få uppleva lite trafik, att de får se något annat än får och berg«, säger Ken.

Ken satt allt oftare på läktaren när det var matchdag, och som en person som inte var lika intressant för ledarna i klubben var det allt färre som intresserade sig för hans parallella liv. Som att han var inneboende hos en tungt kriminell person i en »skum lägenhet«, att någon dömdes till sju år på Kumla, att han själv hamnade i slagsmål som … Historierna är många. Tonläget när han berättar om sitt förflutna är dystert, som om han i det lilla båset på sportbaren i Torshamn ångrar sig när han hör orden komma ur sin egen mun. Jag lägger ner min penna och stänger igen min anteckningsbok. En del som han berättar kan jag inte ens skriva, andra saker vill han inte att jag sprider. 

När vi regnblöta åter sitter i hans Citroën och rullar tillbaka i dimman mot Sørvágur – Ken har lovat att bjuda på val och lammstek – återupptar han berättelsen som skulle leda honom till Färöarna. Tiden i Viborg blev inte lyckad. Sommaren 2014 hörde Christensen av sig igen. Han hade tillfrisknat och ansvarade för andradivisionsklubben Vendsyssel FF. Ken nappade direkt. 

– Det började jättebra, säger han. Jag var klubbens stora satsning och jag kände att jag tog ansvar på ett nytt sätt. Det var många unga spelare och jag försökte verkligen undvika problem. Jag spelade nästan 90 minuter i varje match den säsongen. Så började Ove och jag bråka.

– Varför då? 

– Jag var berusad på en träning och Ove sa åt mig att lämna planen. Jag var inte stabil och blev arg. Det blev helt mörkt i huvudet och jag agerade utan att tänka. Jag gick direkt till klubbledningen och sa upp mitt kontrakt. Bara så! Det var så klart dumt av mig, men jag tror att jag kände mig sviken av Ove, som jag på något sätt inbillat mig hade förståelse för mig. Men jag förstår honom helt och hållet i dag. Vi har fortfarande kontakt, vi hörs med jämna mellanrum, Ove och jag. Det är en fin man. 

Ken bestämde sig för att ta en paus från fotbollen. Den skulle vara i nästan sex månader. Han och Lykke flyttade till en andrahandslägenhet i Göteborg. De levde på de pengar som Ken hade kvar från den miljon som han fick i sign on-bonus när han skrev på för Horsens. Jag frågar vad han gjorde under halvåret i Göteborg.

– Käkade thaibuffé. Varje dag gick jag till Göteborgs Wok och käkade. Lykke var gravid då, så hon gillade också att äta. Jag blev så klart tjock, jag tror jag vägde 106 kilo som mest den hösten. Stor som ett hus! Samtidigt tror jag så här i efterhand att jag tog ett bra beslut. Inte med thaibuffén och det, men jag behövde få en paus från fotbollen. Jag behövde känna glädje och längtan efter fotbollen igen. Och den kom efter några månader.

I januari 2016 erbjöd Assyriska Ken ett ettårskontrakt. Det dåliga levernet de senaste åren och de många bufféerna de senaste månaderna gjorde att Kens fysiska förutsättningar att prestera var små. På 14 matcher blev det ett mål och två assist, och när Assyriska halvvägs in i kontraktstiden tvingades bryta avtalet på grund av ekonomiska problem, flyttade han istället till Ljungskile SK. 

– Hur lyckades du få kontrakt med både Assyriska och Ljungskile? frågar jag.

– Jag har en polare, Alexandar, som är en skötsam kompis. Han är en säljartyp och han ringde runt och tjatade in mig. Han tyckte bara det var roligt. Det var verkligen snällt av honom. Svenska klubbar på den nivån kan eller orkar inte vara så kritiska. Man agerar i desperation. Det har la varit bra för mig.    

På tre månader och totalt elva matcher i Ljungskile fick Ken ihop 101 spelminuter. Nu kunde inte ens Alexandar sälja in Ken längre. Ken behövde ta initiativet över sin egen framtid. Nu hade han ansvaret för ett barn. I januari 2017 flyttade han, Lykke och Elias till Färöarna.   

Ett par kilometer innan vi rullar ner i Sørvágur pekar han mot ett litet samhälle. 

– Det var där jag saltade fårskinn förra veckan! Jag tror de är på väg till Polen nu. Bra extraknäck. Det är ett par veckor varje år som det är aktuellt, när skinnen är som bäst. Jag fick 15 kronor för varje skinn och dag två kunde jag göra 130 skinn på en dag. Goa pengar ändå!

Det är kolsvart utanför mitt hotellfönster när jag lägger mig på sängen. Rutan vibrerar av stormen och jag har nyligen kommit hem från Kens val- och lammiddag. Precis som Ken sade är val inget att skriva hem om, däremot var hans lamm perfekt tillagat. Något jag också sade till honom. När han då ryckte på axlarna, som i ytterligare en gest att han har svårt att ta till sig beröm, lade jag märke till hur Lykke än en gång visade ömhet mot Ken. Hur hon strök sin man över ryggen och sade att han skulle lyssna. Att han visst är en bra kock. Det var som när jag frågade Ken om han ansåg sig vara en bra pappa och han tvekade med svaret och Lykke bröt in och sade:

– Du är ju en underbar pappa, Ken. Du kan leka med Elias i flera timmar i sträck, du hittar hela tiden på saker med honom. Du har stort tålamod. Och du är den snällaste person jag vet. Sluta vara så hård mot dig själv, älskling. 

– Jo, jag får jobba på det, svarade Ken och log. Det är inte så lätt.  

 

Det är fint att se Lykke och Ken ihop. Precis som för tio år sedan, när hans flickvän hette Felicia, är det tydligt att Ken är i behov av en stark och mer disciplinerad kvinna. I Lykke har han en hustru som pushar honom, som lyfter honom och som ställer krav. Hon märker när han blir disträ och går in för mycket i sitt eget huvud. Då säger hon ifrån. När Ken antytt att han önskat åka hem till Göteborg för att träffa sina vänner har Lykke sagt att hon inte litar på honom än. Ken förstår henne. 

Flytten till Färöarna har varit bra för familjen. Han har inte supit på snart två år. Inte varit i närheten av droger. När jag pratar med 07 Vesturs ordförande om Ken säger han att det inte varit struligt en enda gång sedan han flyttade till ön. När lagkamraterna åkt in till Torshamn för klubbfester har Ken stannat hemma. Snarare beundrar man svensken, något som illustrerades tidigare i höstas då klubbledningen erbjöd honom en kontraktsförlängning med två år och med en höjd månadslön från 25 000 till 40 000 danska kronor. Att han dessutom ska jobba halvtid som ungdomstränare tyder på att klubben tror på människan Ken Fagerberg.  

Ingen av hans barndomsvänner har heller tillåtits besöka honom. Ken har stått på sig. Det går inte att strula till det mer. Han har för mycket att riskera nu, han vet att Lykke inte accepterar hans gamla liv. Ken märker också att hans gamla vänner förstår att det inte går längre. De har slutat hetsa honom om att komma hem över en helg. De hörs allt mer sällan. Kens nya vänner är en färing som gillar att vandra, en ledare i klubben som gillar att fiska och ett Jehovas vittne som då och då knackar på dörren för att diskutera religion. 

Han gör allt han kan för att fortsätta må bra. De långa promenaderna är en sak, sättet han planerar för framtiden är en annan. Han försöker bygga upp en ekonomi. Varje månad sparar familjen minst 10 000 kronor. Han är stenhård gällande utgifter, något som blev tydligt när vi en dag körde till affären för att köpa en godisklubba till Elias. Väl framme vid kassan ville Elias istället ha ett Kinderägg, men de extra tio kronorna som det skulle innebära var inget att diskutera. Det blev en klubba. En annan dag åkte jag runt med honom i hans Citroën för att hitta extrapris på rågbröd. Storhandlingar görs på tisdagar då en av öns två matbutiker erbjuder rabatterade priser.

När jag ligger på hotellrummet och bläddrar igenom mina anteckningar lägger jag märke till att nästan varje sida innehåller noteringar om sprit, droger och bråk. Om en kompis som sköt huvudet av sig. Och om religion: hans stora intresse och något som han utforskat sedan tonåren. En eftermiddag tog han upp Gud, och när vi satt där var det som om Ken blev en annan person. Han nämnde filosofer och han citerade profeter. Hans vokabulär förändrades, tonen i hans röst blev lugnare, självsäkerheten tydligare.

Ken berättade att han sedan några år är muslim, och jag satt som en fågelholk medan han höll långa teologiska utläggningar. Han såg min förvåning och förklarade att han oftast undviker att prata om sin tro. Dels för att han är rädd att inte bli tagen på allvar, dels för att han misstänker att folk inte tycker att det är intressant nog. Kompisar och lagkamrater vill hellre höra honom dra någon rövarhistoria från de vilda åren. 

– Jag har alltid funderat mycket på meningen med allt, redan när jag gick i skolan, förklarade han. Grunden till vår existens. I Danmark gick jag ibland till kyrkan och blev allt mer intresserad av Bibeln. Men ju mer jag läste, desto fler frågor fick jag. Kristendomen var inte för mig. Så jag tittade på andra religioner och fastnade för islam. 

Jag frågade om vägen in i islam var en följd av att han försökte leva ett striktare liv. Ken skakade på huvudet och sade att det inte handlade om det. Däremot känner han dagligen när han syndar att hans distans till Gud blir längre, och att han därmed försöker motstå olika typer av frestelser. 

Påminnelser. Kens många tatueringar, varav han gjort några själv, vittnar om ett förflutet som gått upp och ner. Nu ska det mycket till om han tatuerar sig fler gånger. »Kanske något som har med mina barn att göra, annars får det vara nog.«

Jag bläddrar vidare i min anteckningsbok. Vid ett tillfälle frågade jag honom vad han tror är anledningen till att han ändå lyckats hålla sig borta från fängelser och tungt alkohol- eller narkotikaberoende medan de flesta av hans gamla vänner antingen sitter av tid eller är nerknarkade. 

– Jag har alltid haft respekt för mina föräldrar, svarade han. Jag har inte velat göra dem besvikna, och på så sätt har jag nog haft en spärr. Att jag också blev fotbollsspelare har nog spelat in, jag har ju haft något uppenbart att göra med mitt liv. Det har inte många av mina polare haft. Men mest handlar det nog om farsan. Jag har inte velat se honom ledsen. 

Jag frågade då hur det blev med den där resan som han pratade om som nybakat utlandsproffs när vi satt på Harrys i Malmö i januari 2008. Åkte han och Göran till Italien för att se en Serie A-match? Nej, det blev inget av det heller. 

Däremot har deras nära relation varit beständig under alla struliga år. Göran har besökt Ken och sina barnbarn fem gånger sedan flytten till Färöarna. Göran, som började gråta av glädje när Ken berättade att han blivit uppflyttad i Öis A-lag, som varje vecka försåg sin sons frys på Hisingen med skadad mat som trillat ner från trucken som han körde på sitt lagerjobb och som inte ville släppa Ken ur sin famn när de skulle skiljas åt på Landvetter inför flytten till Danmark, är fortfarande Kens största supporter. Han säger fortfarande att han är stolt över sin son. Men ivern över Kens karriär är inte densamma. Göran har insett att det aldrig blir AC Milan för Ken. Och den insikten är något som Ken tycker är jobbigt. Att ge sin pappa möjligheten att drömma är förlorad. 

Det är söndag eftermiddag och två timmar till avsparken mot EB Streymur. Vi står vid köksfönstret och tittar ut över byn, berget och havet. Ken har precis fått i sig fyra rågmackor och fem ägg. Han drar handen över sin flint. Han sov dåligt under natten. Ovädret väckte även barnen. När han låg där och hörde hur vindarna slog mot fasaden kände han krampkänningar i benet. Han vet att eftermiddagens match kommer att kräva sina löpningar och dueller.  Som han själv säger: 

– Taktiken är att slå en lång boll till mig som jag ska ta ner och sedan göra det bästa med. 

Han påstår att de två bästa lagen i serien hade kunnat slåss för överlevnad i Allsvenskan, att de sämsta lagen i hans serie max håller »division två-klass«. Fysiskt är det bra, det är starka och uthålliga typer. Beslutsmässigt och när det kommer till spelförståelse är det »inte ens division två-nivå«. Han vågar inte tänka på hur det kommer att bli om de förlorar i dag och åker ur högstaligan. 

– Då får jag la se på det som en hobby, säger han. Något som håller mig i form. Man kan la se det som att fotbollskarriären är över då. 

Han ursäktar sig själv.

– Jag ska bara gå och be.

Under tiden laddar Lykke juicemaskinen, apparaten som de köpte för 20 spänn på en loppmarknad på ön. Hon trycker ner morot efter morot, och när Ken är tillbaka häller hon upp ett glas till sin man. Han sveper innehållet och börjar rota runt i huset på jakt efter sina matchkläder. Han halkar till på en leksaksbil. Lykke hittar hans shorts. 

På väg ner till fotbollsplanen kommer regnet. Och stormen. Ken säger att jag gör bäst i att ta skydd under matchen. Det har hänt att både elljus och mindre mål blåst in på planen. Jag frågar hur många åskådare han tror att det kommer i dag.

– Hundra kanske. Några sitter väl i sina hus och tittar. Fotbollsplanen är soft på det sättet, alla i byn kan nästan se den från sina köksfönster. 

– Tycker du fortfarande att det är kul att spela fotboll? frågar jag.

– Jag älskar det. Träningarna är kanske inte så roliga, men det har jag nog aldrig tyckt. Matcher är däremot precis lika kul. Jag blir nervös när det är matchdag, jag känner adrenalinet. Även om det här är på en nivå som knappt är professionell är det lika kul som när jag var ung och kom upp i Öis A-lag. 

Halvtimmen senare joggar Ken och hans lagkamrater ut på konstgräset för att värma upp. En man i komplett fiskarställ och med stövlar upp över knäna kommer fram till mig och pekar på flaggstängerna bakom ena kortsidan, de som är placerade mellan planen och havet. 

– När flaggorna står rakt ut som de gör just nu blåser det minst 20 meter per sekund. Jag tror det ligger på 25, 30 just nu. Vi får se om det blir någon match. 

Så börjar det hagla. Ovädret är overkligt. Det smattrar i klubbstugan, fönsterrutorna skallrar. En utplacerad kon i straffområdet flyger iväg i vinden. Bollar rullar bort från spelarnas fötter. Ken grimaserar ute på planen. En lagkamrat slår ett inlägg som vänder som en bumerang i luften. Efter en kvart springer de tillbaka in i omklädningsrummet. På vägen in i värmen möter spelarna eftermiddagens domare. Han joggar ut på planen och kisar upp mot regnet som piskar i sidled. Hans träningsjacka står som ett lodrätt tält i vinden. Han lägger en boll på mittcirkeln. Sekunden senare ser han den rulla i väg och han får göra en maxlöpning på tio meter för att komma i kapp bollen. Han skrattar för sig själv och skakar på huvudet. Matchen blir inställd. 

Target. »Snabbheten är borta, så är det. Men jag har utvecklat min förmåga att hålla i bollen, vända upp och hitta alternativ. Nästa säsong blir jag nog mittfältare.«

Elias och Olivia har fått på sig sina pyjamasar och Ken halvligger i soffan och lyfter upp sin dotter mot taket så att hon flinar. Han pussar hennes runda kinder och säger till henne att han inte kan få nog av dem. Elias sitter med en surfplatta i sin mammas knä och följer några tecknade höns som vandrar runt på en bondgård. Lykke tittar oroligt mot fönstret som vetter mot den öppna viken mellan bergväggarna. När det blåser som mest är hon rädd att rutan ska ge vika. 

– Det är lugnt, säger Ken. Den håller. 

Jag frågar hur hon trivs på Färöarna, hur hon känner inför att bo här i ytterligare två år. Hon grimaserar.

– Det är ju lite ensamt här, lite ödsligt, säger hon. Man kan ju längta efter något annat ibland. Men för oss är det bra. Ken har hundra meter till sitt jobb, bortamatcherna är bara någon timme bort. Så vi är tillsammans mycket. Det är tryggt här. Jag tror aldrig vi har låst ytterdörren. Har vi det?

Ken tittar upp.

– Har vi ens en nyckel? 

Någon dag, när småbarnslivet är över, säger Lykke att hon vill studera till socialsekreterare. Hon vill jobba med barn som har det tufft. Helst vill hon flytta hem till Danmark. 

– Det kan nog bli så, fyller Ken i. Där har vi din familj och där kan vi kanske bo lite ute på landet. Ha lite djur, gå runt i trädgården … Lugn och ro så. 

Ken säger att han ser fram emot att bli ungdomstränare i 07 Vestur. Han har redan haft hand om klubbens elvaåringar, men om några veckor är tanken att han ska få ännu mer ansvar. Han har blivit lovad en tränarutbildning av klubben. 

– Är det något sådant du vill jobba med framöver? frågar jag.

– Ja, jag tror det. Jag har la en del att lära ut. En del erfarenheter. Inte bara om löpvägar och bollbehandling och så, mer om hur man ska bete sig. Jag kan ju inte så mycket annat. Man hoppade av skolan och … nej, att träna ungdomar och kanske en del om fysik. Hur man får en kropp som håller. Jag har funderat på om jag kanske kan passa som fystränare. Vi får se. Jag kanske bara tränar Elias eller Olivias lag. 

Han rätar upp sig i soffan och sträcker sig efter fjärrkontrollen till TV:n. 

– Vill du höra en bra låt? 

Han skriver in »Child in time« på Youtube och får upp Deep Purples låt från 1970. 

– Den här låten har allt! Den är fulländad faktiskt. Lyssna nu! 

Så sitter vi där, mer än tio år efter att vi skildes åt i Malmö, i en soffa i Sørvágur på Färöarna och hör sångaren Ian Gillan ta ton. Han sjunger: »Sweet child in time. You’ll see the line. The line that’s drawn between good and bad.« 

Ken pussar Olivias kind en gång till.

 


*07 Vestur spelade oavgjort i den uppskjutna matchen. I den efterföljande och sista förlorade man med 1–0. Därmed får Ken och hans lagkamrater spela i den näst högsta divisionen nästa år.