Mitt nya favoritlag

Kan man hitta en ny klubb att älska i vuxen ålder? Får man ens? Jakten på svaren drev Offsides Johan Orrenius till en rökig bar och en ovanlig topptränare i Tysklands sydvästra hörn.

Christian Streich öppnar dörren till sitt kontor på Schwarzwald­stadion och ber mig sitta ner.

– Så du kommer alltså från Sverige?

SC Freiburgs tränare sedan 2011 är egentligen upptagen med förberedelserna inför morgondagens Bundesligamatch mot Augsburg. Det är klubbens presschef Sascha Glunk som har övertalat honom att hitta en lucka i kalendern för den svenska journalisten.

Annons

– Johan här håller på med ett experiment, säger Sascha.

– Jaså?

Jag harklar mig och förklarar mitt ärende så gott jag kan. Det tar sin tid och känns både udda och obekvämt. Att som reporter sitta framför en fotbollstränare och berätta om sitt eget liv, det är inte så det brukar fungera. Jag avslutar med att säga:

– Och nu är jag alltså här för att undersöka om Freiburg kan bli mitt nya favoritlag.

Tränaren blir tyst i några sekunder. En klocka prydd med stadens symbol, en svart grip som med sin halvöppna mun och dimmiga blick ser ut att ha sänkt tio sejdlar med Weissbier på kort tid, tickar jobbigt högt från väggen. Christian Streich spänner ögonen i mig. För ett ögonblick fruktar jag att han ska skälla ut mig för att slösa med hans dyrbara tid. Det här är ändå mannen som beskrivs som »lite galen« till och med av sina vänner och som är känd i Tyskland för sin korta stubin.

– Tycker du att det låter knäppt? frågar jag efter en stund.

Ett milt leende breder ut sig över Christian Streichs ansikte.

– Inte alls, säger han. Det låter roligt, men framför allt intressant. Det säger jag inte bara för att du valde Freiburg. Jag tror faktiskt att du snuddar vid något ganska allvarligt också.

– Tror du att det kan gå?

– Det tror jag. Absolut.

När tränaren har sagt det noterar han att Sascha Glunk stirrar ner i golvet och skakar på huvudet. Streich buffar honom i sidan.

– Vad är det, Sascha? Håller du inte med?

Presschefen fortsätter att skaka på huvudet.

– Varför inte?

– Därför att hjärna och hjärta är två olika saker, säger Sascha.

Annons

Jag bryter in:

– Det ser jag också som experimentets största hinder.

Streich lutar sig framåt och vinkar avvärjande med högerhanden.

– Varför måste det finnas en motsättning? Det är som i kärlek. Ibland behöver de finaste relationerna tid på sig. Kärleken växer sig stark med tiden.

– Men man blir ju kär med magen, säger jag. Eller med hjärtat åtminstone.

– Ibland, ja. Men hjärnan kan också ligga före. Den där tjejen som du alltid har gillat men inte mer än så – plötsligt märker du att du har riktiga känslor för henne. Och rätt som det är kan du inte tänka på annat.

Bundesligatränaren ler igen och ger mig en klapp på axeln.

– Vi får lov att göra vad vi kan. Välkommen till SC Freiburg!

SC Freiburg

Grundad: 30 maj 1904

Arena: Schwarzwald-­Stadion, 24 000 åskådare

Meriter: Fjärdeplats i Bundesliga 1995, semifinal i tyska cupen 2013, gruppspel i Europa League 2013–2014

Antal säsonger i ­högsta serien: 17

Varför börjar man hålla på ett lag? Vanligtvis tas de första stapplande supporterstegen redan i barndomen och anledningarna är nästan alltid simpla. Det är laget som spelar närmast där du bor. Det är din mammas eller pappas favorit­lag. Det är din tuffa kompis lag. Det är ärkerivalen till din tuffa kompis lag (du vill visa att du också är tuff). Eller så är det bara ett väldigt framgångsrikt lag som du från TV-soffan ser göra snygga mål och lyfta skinande pokaler. Ibland räcker det att t­röjorna är häftiga eller att någon lirare i laget har ett ovanligt fräckt namn. Jag ­känner en som håller på Sampdoria eftersom han på det tidiga 90-talet tyckte att den skallige mittfältaren Attilio Lobardo såg så rolig ut. Du kan också – och det här tror jag är vanligare i dag – vara lojal med din idol: om Neymar väljer Barcelona, då gör du det också.

Identifikation? Överskattat. Få personer börjar följa ett lag för att de kan spegla sig i det. Snarare söker man kanske något helt annorlunda. Min kollega Erik Niva på Aftonbladet är ett bra exempel. Han växte upp i det lappländska gruvsamhället Malmberget. Mörkt, kallt, inget kulturellt utbud att tala om. Arbete och sprit. Behövde han köpa ett par nya jeans tog han bussen till Luleå. 25 mil enkel resa. Det spelades heller ingen vidare fotboll i Nivas område, så på lördagseftermiddagarna gjorde han som så många andra – han satte sig i soffan och tittade på Tipsextra. Och hade det varit identifikation han sökte borde han väl ha fastnat för en klubb från en kämpande arbetarstad: Blackburn Rovers, Middlesbrough FC eller Bolton ­Wanderers. Istället förälskade han sig i Tottenham Hotspur FC.

– Vill jag så kan jag fortfarande intellektualisera mitt förhållande till Spurs, säger Niva. Hur jag omedvetet drogs in av någon sorts estetisk aristokratkarisma. Men det är en konstruktion. Det var slumpen. De vann en Tipsextramatch, Nico Claesen gjorde något fint mål och tydligen var jag mottaglig för det just den veckan.

Erik Niva berättar att han genom åren försökt »annektera olika andraklubbar« på mer genomtänkta grunder.

– Och det har alltid gått åt helvete. Det har alltid slutat med att jag varit helt likgiltig. It’s Spurs, for better and for worse.

Själv fick jag en Arsenalhalsduk av min pappa som sexåring. Mer behövdes inte. Jag satte upp den på väggen i mitt pojkrum och dök in i en underbar rödvit värld. Paul Merson, Alan Smith och Tony Adams. Kanonen på klubbmärket. Tipsextra varje lördag och två hållna tummar för att det var just Arsenals match som skulle visas. Pappa lärde mig det han visste om de gamla storspelarna – Pat Rice, Charlie George, Liam Brady – och visade bilder från sina resor till Highbury på 70-talet. Jag kunde titta hur länge som helst på de där bilderna. Pappa och hans vänner i kosty­mer, polisonger och rödvita halsdukar. I händerna hade de polkagrisar som de hade köpt i Gränna på vägen till Londonbåten i Göteborg. Pappa berättade att de med hjälp av polkagrisarna bluffade sig till något slags vipbehandling på arenan (»vi kommer från Arsenals svenska fan club och ska dela ut dem till matchens lirare«) och jag vet än i dag inte hur mycket han skarvade. Där och då var det hur som helst en fantastisk historia, och när Michael Thomas den 26 maj 1989 sköt hem ligaguldet på Anfield jublade jag framför TV:n. Det är ett av mina första tydliga idrottsminnen.

Jag skrev till klubben för att få lagbilder, idolkort och autografer. Med tiden kunde jag även få tag på engelska tidningar och matchprogram. Internet var nytt och vi hade inte ens en dator hemma. Så jag lusläste magasinen för att lära mig mer om mina hjältar. Jag fick reda på att mittfältaren Ray Parlours favoritrestaurang hette TGI Friday’s, att den i dag bortglömde talangen Stephen Hughes var känd i laget för sina fina tänder och att mittbacken Steve Bould alltid lade sitt armbandsur i sin högra byxficka när han bytte om till match. För mina sparpengar köpte jag en stereo av märket JVC, eftersom det var bokstäverna som syntes på Arsenals matchtröjor.

Jag hade en Arsenalkompis också, Martin. Vi såg mängder av matcher till­sammans och alltid hemma i vår gröna soffa eftersom Martin fått för sig att den gav vårt lag tur. Det var i den soffan vi låg, satt och till slut hoppade när Nwankwo Kanu 1999 på en kvart vände 0–2 till 3–2 i regnet mot Chelsea på Stamford Bridge. Segern gav ingen titel, Manchester United var bäst den säsongen, och jag visste det förstås inte då – men mitt Arsenal­intresse nådde sin kulmen den eftermiddagen. Efter det gick det långsamt neråt, trots att Arsenal spelade bländande fotboll och tog flera titlar de kommande åren.

Och till slut dog kärleken helt.

 

Jag har många gånger undrat vad det var som hände. Processen sammanföll  med att jag började skriva om fotboll och bevaka sporten professionellt. Finns det ett samband där? Kanske, men mina kollegor i branschen verkar inte ha några problem med att skriva fotbollsartiklar dagarna i ända och ändå älska sina lag på fritiden. Erik Niva är fortfarande tokig i Tottenham. Olof Lundh följer sitt Leeds trots ständiga besvikelser. Och Anders Bengtsson, min parhäst, missar aldrig en Liverpoolmatch. Det händer att han, tung i sinnet efter att hans killar förlorat mot Stoke eller Burnley kvällen innan, traskar in på redaktionen och säger att han är avundsjuk på mig som inte har något lag.

– Tänk så mycket onödig ångest du slipper!

Det finns onekligen fördelar med att ens välbefinnande inte är beroende av att en stapplig mittback vid namn Dejan Lovren lyckas kontrollera sina långa ben. Trots det svarar jag alltid att det är jag som borde vara avundsjuk. För Anders har ändå spänningen kvar. Gemenskapen med andra supportrar. Pirret i kroppen som känns hela dagen inför en viktig match. Sedan finns det givetvis ett bättre och mer allvarligt argument att skjuta in när Anders och jag fånbråkar om vem av oss det är mest synd om: ett favoritlag fungerar också som en garant för att fotbollsintresset som sådant hålls vid liv.

Gudarna ska nämligen veta att det inte blir lättare att bry sig om och älska den moderna toppfotbollen. Det är korrumperade Fifagubbar, VM i Qatar, uppstyckade EM-slutspel, obscena övergångssummor, skenande biljettpriser och fina gamla klubbar som numera mest känns som själlösa storföretag. Ta Manchester United. Jag brukade avsky Alex Fergusons lag (mest för att de ofta vann mot Arsenal), men innerst inne kände jag ändå en djup respekt för klubben. Där fanns en spelar­stomme som gått genom Uniteds egna ungdomsled, där fanns kontinuitet, där fanns en röd tråd i sättet att spela fotboll. Där fanns en identitet. I dag skryter samma, numera amerikanägda, klubb om att Zlatan Ibrahimović har »slagit nytt sociala medier-rekord« efter att en bild på honom fått en halv miljon »likes« på Insta­gram. Man tycks köpa stjärnspelare och demontränare för att man kan, inte för att man vet vad man ska ha dem till. Och då är ändå Manchester United långt ifrån värst i klassen.

Hur som helst. En dag i våras diskuterade Anders och jag hur det skulle vara att i vuxen ålder och på rationella grunder skaffa sig ett nytt favoritlag. Vi enades om att jag var en utmärkt försökskanin och kom fram till vissa kriterier:

· Det måste vara ett elitlag från en konkurrenskraftig liga.

· Laget får inte vara för bra, det kan inte vara Barcelona.

Annons

· Laget ska ha en väl fungerande ungdomsverksamhet som slussar upp talanger till A-truppen.

· Det ska inte kosta skjortan att se laget spela.

· Laget ska inte byta tränare stup i kvarten, tränaren bör också ha en sympatisk utstrålning.

· Laget får inte vara för hipstervänligt; St Pauli och de andra gängen går bort.

· Ett damlag i klubben är ett plus.

· Staden får inte vara dötrist.

Men, kanske någon invänder, varför ens blicka mot storfotbollen, varför inte bara stötta sitt lokala lag? Sanningen är att jag redan gör det. Min moderklubb Motala AIF kommer jag alltid att heja på, men de spelar inför 173 åskådare i Sveriges fjärde högsta division och jag är trots allt bara hemma ett par gånger om året. Så är det konstigt att man önskar sig något mer? Det är betydligt lättare att gasta »Support your local team!« för den som har vuxit upp med ett elitlag runt knuten.

 

Någon vecka passerade. Jag läste på om en herrans massa klubbar från olika länder. England gick bort tidigt, mest på grund av de höga biljettpriserna. BBC:s årliga biljettgranskning visade till exempel att FC Barcelona hade billigare säsongsbiljetter än någon klubb i Englands tredje bästa division. Och för 20 euro kunde man se stjärnfyllda Bayern München spela en match på Allianz Arena. Chelseas billigaste hemmaplåt var nästan tre gånger så dyr.

Ett tag höll jag på att hamna i Lissabon, men Benfica var nyblivna portugisiska mästare och det kändes väl fegt att välja ligans bästa lag. Och hur mycket jag än försökte gick det inte att komma runt Tyskland. Förutom den höga spelkvaliteten och de humana biljettpriserna drev flera klubbar hedervärda sociala projekt. En tränare hade till och med förvandlat en rutinmässig presskonferens till en åtta minuter lång monolog om den rådande flyktingsituationen. Den tränaren hette Christian Streich. I sitt brandtal manade han till förståelse och påminde om hur många av dagens tyskar som själva utvandrat från andra länder i hopp om ett bättre liv. När jag läste på mer om Streich fick jag veta att han samlar på vinylskivor, cyklar till jobbet och att han styrde SC Freiburgs ungdomsakademi i många år innan han tog över A-laget 2011. Nu var klubben precis klar för Bundesliga, och ju mer jag förkovrade mig i den, desto mer säker blev jag. Freiburg hade åtta A-lagsspelare som fostrats i klubben. Freiburg var först i Tyskland med solceller på arenataket och värmde upp vattnet på anläggningen med hjälp av dem. Freiburg arrangerade fotbollsträningar för nyanlända flyktingar. Freiburg hade ett damlag i högstadivisionen. Och så var det själva staden: lagom stor, med ett anrikt universitet och perfekt geografiskt läge. Nära till både Frankrike och Schweiz. Flest soltimmar i hela Tyskland!

Stolt berättade jag för Anders att jag hade gjort mitt val.

– Menar du allvar nu, då? frågade han. Eller är det bara en kul grej som du ­kommer att glömma om en vecka?

Jag försäkrade honom att jag tänkte göra ett ärligt försök att utveckla riktiga känslor för Freiburg.

– Hur tänker du att det ska gå till? fortsatte Anders.

– Jag får följa laget på avstånd, svarade jag. Se laget spela på TV när jag kan och hänga med i rapporteringen från Tyskland.

Anders såg fortsatt skeptisk ut.

– Det kommer inte att räcka. Om du verkligen menar allvar måste du åka dit.

»Jag vill se blandade fotbollsläktare: fattiga, rika, kvinnor, män, direktörer, arbetare … alla ska få plats.«

Solskenet får lövträden i Schwarzwaldskogen att glöda i orange, rött och gult. SC Freiburgs arena ligger några kilometer utanför centrum och precis intill det väldiga skogs- och bergsområdet dit många av stadens 220 000 invånare beger sig på helgerna för att vandra, cykla eller åka skidor. Stadion är av det gamla slaget: fyra separata läktare med plats för 24 000 åskådare. Det räcker inte. Varje hemmamatch är fullsatt och klubben har långt gångna planer på att bygga en ny arena. Presschefen Sascha Glunk är kluven inför framtiden.

– Fler vill se Freiburg spela, säger han. Samtidigt finns vår själ här. Våra minnen. Vårt hem.

Jag tänker på Arsenals flytt från Highbury till Emirates Stadium 2006 och får hejda mig för att inte ge Sascha en stor kram efter hans ord om Mage Solar-stadion, eller Schwarzwaldstadion som fansen kallar den. Den är sliten, och särskilt eftersatt är bortasektionen, placerad i det sydöstra hörnet. Bortasupportrarna som kommer dit har dålig överblick och inget tak över huvudet. Klubben får heller inte bygga tak där eftersom det skulle stoppa luften som blåser från bergen och in mot staden. Vid niotiden varje sommarkväll uppstår ett lokalt väderfenomen: en svalkande bris letar sig in i centrum och sänker temperaturen till under 30 grader.

– Det är lätt att bli nostalgisk när man står här, säger Sascha och blickar ut över gräsplanen. Men det var inte bättre förr. När jag var här som barn och hejade på laget var vi kanske några tusen åskådare. Fotboll var inte coolt på 80-talet. Tro mig. Vi var kanske tio personer som åkte på bortamatcher ibland. Ingen av oss trodde att vi någonsin skulle få se Freiburg i Bundesliga.

Freiburgs vassaste anfallsvapen under 80-talet hette Joachim Löw. Den nuvarande förbundskaptenen gjorde flera försök i större klubbar som VfB Stuttgart och Eintracht Frankfurt, men han återvände alltid till Freiburg och med sina 81 mål är han än i dag klubbens främsta målskytt. När Löw 1989 nätade för sista gången på Schwarzwaldstadion hade laget etablerat sig i den näst högsta divisionen. Två år senare tog tränaren Volker Finke över A-laget. Han kom att stanna i 16 år och det var under hans ledning som Freiburg för första gången nådde Bundesliga, 1993. De höll sig kvar i högsta ligan första året och slutade nästa säsong på en sensationell fjärde­plats, endast tre poäng bakom mästarna Borussia Dortmund. Dessutom ­spelade uppstickaren en så underhållande fotboll att de fick benämningen »Bundes­ligas brassar« av pressen.

När Finke till slut lämnade klubben 2007 var Freiburg tillbaka i andradivisionen. Samma år utsågs Christian Streich till ny assisterande tränare för A-laget. Från den positionen såg han klubben återvända till den tyska fotbollens finrum, med hjälp av flera spelare som han drillat i ungdomslagen. Två dagar före nyårsafton 2011 fick så Streich ta nästa steg. Freiburg låg på nedflyttningsplats i tabellen och gjorde något unikt i klubbens historia – man sparkade huvudtränaren. Med Streich vid rodret besegrades Augsburg i den första matchen efter vinteruppehållet, och när Bundesliga var färdigspelad några månader senare återfanns laget på tolfte plats i tabellen. Christian Streich utsågs till årets tränare i Tyskland och sedan den dagen är hans position ohotad i klubben. Inte ens när Freiburg åkte ur 2015 skreks det efter hans avgång (med en av Bundesligas billigaste trupper ansågs han ha överpresterat i flera säsonger) och exakt ett år senare hade han fört upp laget igen.

– Volker Finke är kanske den mest legendariska tränaren, säger Sascha Glunk. Streich är mer … han är Streich, helt enkelt. Galen i fotboll och lite galen över­huvudtaget. Men det är bland annat därför han är så omtyckt här. Han är sig själv i alla lägen.

 

När jag träffar Christian Streich har han precis nåtts av nyheten att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur.

– Fantastiskt! Jag har 15 LP-skivor med Dylan hemma. Jag älskar både musiken och texterna.

Streich växte upp 65 kilometer söder om Freiburg, precis vid gränsen till Schweiz. Hans pappa var kötthandlare och gillade att slänga käft med kunderna. Streich tror att hans sociala sida kommer mycket från all den tid han själv tillbringade i köttaffären som liten. Från sin mamma fick han med sig kärleken till böcker. Varje kväll före läggdags läste hon för honom i en halvtimme, först barnböcker och med tiden mer avancerade verk. Senare kom han att studera tysk litteratur vid universitetet i Freiburg och i dag fungerar läsandet som en ventil för honom. Efter en hel dag med taktikövningar, spelarsamtal, videoanalyser och värvningsmöten är det skönt att försvinna in i en Lev Tolstoj (»en gammal favorit«) eller Siri Hustvedt (»en ny favorit«).

– Fotbollsböcker läser jag däremot aldrig, säger han. Det ska vara romaner.

Han flyttade till universitetsstaden som 17-åring för att spela med Freiburger FC – dåtidens bästa lokallag. Det blev flera säsonger i tredje- och andraligan, men aldrig någon i Bundesliga.

– Jag var ingen stjärna. Men jag älskade spelet så mycket. Förutom sex har jag inte hittat någon aktivitet där man är så närvarande i stunden. När jag spelade ­fotboll … det kunde regna, snöa, åska – jag märkte det inte! Jag var så inne i ­spelet. Förstår du?

Jag tror det. Jag spelar en del tennis. Förutom att jag uppskattar själva sporten gillar jag att det inte finns tid att tänka på något annat när man är på banan.

Genau! Men att vara tränare är förstås något annat. När skadorna tvingade mig att sluta spela frågade jag den dåvarande ordföranden i SC Freiburg, Achim Stocker, om det fanns något ungdomslag jag kunde träna. »Du kan få 14-åringarna«, svarade han. Sedan blev jag mer involverad och 2001 startade vi vår akademi. Det fanns inte så många sådana i Tyskland då, men två år senare bestämde förbundet att alla elitklubbar var tvungna att ha en. På så sätt fick vi ett försprång gentemot de klubbar som tidigare inte satsat så mycket på egna talanger.

Du trivdes med ungdomarna?

– Verkligen, men vi fick jobba hårt. Jag kom till akademin åtta på morgonen och åkte hem nio på kvällen. Varje dag. För tio, femton år sedan hade vi inte särskilt mycket pengar här. Alla som arbetade i klubben fick i princip göra tre jobb samtidigt.

Ni har mer pengar nu.

– Jämfört med den tiden, ja. Jämfört med många andra klubbar, nej. Vi var till exempel intresserade av Oscar Wendt men kunde inte matcha Gladbach. Så är det ofta för oss. Det är därför akademin är så viktig.

Vad tänker du om pengarullningen i toppfotbollen i dag?

– Dagens moderna fotboll är för mycket av allt. För mycket pengar. För mycket business. Titta på de engelska klubbarna som tjänar extremt mycket pengar på TV-avtal. Ändå är biljetterna superdyra. Varför? Jag förstår det inte. De borde kunna halvera biljettpriserna. Den här utvecklingen kommer att döda fotbollen.

Hur menar du?

– Om de som bor där laget spelar inte längre har råd att gå och titta, och snart kanske heller inte har råd att se dem på TV – sådana abonnemang blir ju också dyrare – har vi ett problem. Jag vill se blandade fotbollsläktare: fattiga, rika, kvinnor, män, direktörer, arbetare … alla ska få plats. Men på många håll ser det inte ut så i dag.

Tyskland?

– Tyskland är fortfarande okej. Du kan komma in på en match för 15 euro. Vi har också 51-procentsregeln som hindrar enmansägande.

Men ni har också »Lex Leverkusen« och Red Bull Leipzig.

– Det är sant. Och personligen tycker jag att det är hemskt att en person ska kunna bestämma allt. Om jag bestämde skulle jag förbjuda det. Jag hoppas att tysk fotboll kan fortsätta vara supportervänlig, men jag är inte säker. En del tycker att tyska klubbar ska betala ännu högre löner så att de bästa spelarna inte går till England eller Kina. Men låt dem flytta till Kina då! Vi har många unga spelare som kan ta deras plats. Okej, kvaliteten kommer kanske att sjunka, men för mig är faktiskt inte kvaliteten huvudfrågan. Huvudfrågan är fotbollens själ.

Vilket lag höll du på som grabb?

– Bayern München. De hade Beckenbauer och Müller och var ett av Europas bästa lag. Som nioåring dras man ju gärna till dem som vinner.

Håller du fortfarande lite på Bayern?

– Nej.

Christian Streich ler. Presschefen Sascha Glunk flikar in:

– Det roliga är att barnen här i dag som gillar fotboll har Freiburgtröjor på sig. Så var det definitivt inte förr.

Tränaren nickar. Innan vi skiljs åt ger han mig namnet på en av sina favoritbarer.

– Swamp heter den. Du borde gå dit i kväll. Ägaren, Chicco, är en av Freiburgs riktiga hardcoresupportrar. De brukar ha rätt bra band där ibland också. Vänta, jag ska se om det är någon spelning i kväll …

Streich tar på sina läsglasögon och klickar några gånger på sin mobil.

– I morgon spelar ett band från Portland. Autonomics. I kväll är det ingen spelning, men gå dit ändå! Fråga efter Chicco och hälsa från mig.

 

Innan jag lämnar Schwarzwaldstadion denna fredag tittar jag in på sportchefen Jochen Saiers kontor. Han är ung för sitt yrke, född 1978, och ser alldaglig ut i blåjeans och stickad tröja.

– Då har jag ändå satt på mig finskor i dag eftersom jag visste att jag skulle få besök. Annars hade jag haft likadana skor som du.

Han pekar på mina slitna tennisskor.

– Vi är inte så snofsiga här. Organisationen är platt. Träffade du Christian?

Jag nickar.

– Då vet du. Han är huvudtränare, ändå är han som vem som helst. Men jag måste säga …

Jochen Saier pausar. Han ler men ser ändå inte helt bekväm ut.

– Sascha har berättat varför du är här och om ditt projekt – att hitta ett nytt favorit­lag på rationella grunder. Jag blev väldigt intresserad när jag hörde det och jag är smickrad över att du valde oss. Givetvis tycker jag också att det är ett bra val. Samtidigt blir det konstigt för mig. Att sitta här och berätta hur förträffliga vi är … vem står ut med en sådan människa?

Berätta hur ni jobbar istället då.

– Ja, det är bättre! På många sätt är vi en utbildningsklubb. Vår akademi är navet. Vi utbildar spelare, och blir de sedan väldigt bra säljer vi dem till större klubbar. När vi själva värvar sprider vi hellre ut övergångspengarna på flera, billigare spelare. Och när vi är uppe i Bundesliga försöker vi alltid stoppa undan lite pengar, så att vi har en buffert.

Ni spelar aldrig om några pokaler. Är inte det tråkigt?

– Man får faktiskt en trofé när man vinner Zweite Bundesliga.

Jo, men …

– Vårt U19-lag har vunnit tyska cupen fem gånger.

Jo, men …

– Okej, okej. Men det handlar faktiskt inte främst om pokaler här, det handlar om att få publiken att vilja komma till matcherna. Och att den ska trivas när vi spelar.

Vem hatar Freiburg?

– Jag undrar om det är så många som gör det. Det är vanligare att andra fans säger att Freiburg är deras »andralag«.

Ni har ingen tydlig rival?

– Det är klart att det är extra laddat när vi möter Stuttgart, som är huvudstad i [delstaten] Baden-Württemberg. I viss mån konkurrerar vi även med Karlsruhe. Men du har rätt, vi har inte den där djupt rotade antagonismen här som du kan se på många andra ställen.

Om fans till andra lag talar illa om Freiburg, vad tror du att de säger då?

– Jag måste fundera. Vi försöker ju göra goda saker, men vi är inte »coola« som till exempel St Pauli. Och vår bortaläktare är ju sannerligen inte populär. Hm. Vilken svår fråga. Kanske att vi upplevs som lite för ofarliga?

Han imiterar en imaginär supporter till Bayern München eller Borussia Dortmund:

– »Ah, Freiburg. Låt dem hållas där nere i sitt hörn!«

 

När jag trampar mot centrum på den gröna mountainbike klubben lånat mig funderar jag på Jochen Saiers ord. Här har vi ett potentiellt problem. Hat ska aldrig uppmuntras, men det är ofrånkomligen så att en supporters identitet ofta växer sig starkare om det finns en »fiende« att mäta sig med. När jag tidigare i år gjorde ett reportage om AEK Aten pratade de gulsvarta fansen mer om »svinen i Olympiakos« än om sitt eget lag. Och min egen illvilja gentemot Manchester United levde kvar längre än vad kärleken till Arsenal gjorde.

I Freiburg finns heller ingen millwallsk »fuck all the rest«-attityd. Det var visserligen uppenbart att Christian Streich inte hade mycket till övers för mer ekonomiskt dopade klubbar som Hoffenheim och Red Bull Leipzig, men det handlade mer om den moderna fotbollens utveckling än om klubbarna i sig. Sportchefen Jochen Saier hade inga problem med att berömma sina Bundesligakonkurrenters arbete, exempelvis lade han en god stund på att lovorda SV Darmstadt – Freddy Borgs gamla klubb som så sent som 2011 huserade i Regionalliga Süd, motsvarigheten till svenska division två.

Jag parkerar cykeln intill ett av 1700-talshusen i Freiburgs gamla stadskärna och tänker att jag måste försöka vända på resonemanget. Hela poängen med mitt experiment är ju att låta förnuftet kväsa reptilhjärnan. Då måste det vara något fantastiskt att en klubb utan stjärnor och tydliga fiender spelar inför fullsatta läktare varje hemmamatch. Om motståndet heter Bayern München eller Darmstadt spelar ingen roll – 24 000 personer kommer till Schwarzwaldstadion oavsett. Det är också tydligt att klubben är en integrerad del av stadslivet. Sascha Glunks påstående om ungar i Freiburgtröjor stämmer, man ser dem lite varstans, och från borgmästarkontoret får jag ett mejl som försäkrar klubbens betydelse för staden. Borgmästaren Dieter Salomon – den första »gröna« borgmästaren i en större tysk stad – är dessvärre bortrest, men han önskar mig en angenäm vistelse i Freiburg.

Och det är verkligen lätt att trivas här. Jag är en mindre nyfiken person än vad jag helst erkänner och när jag reser i jobbet längtar jag oftast hem. Men Freiburg har något. Närheten till skogen och bergen ger den ett vackert läge, klimatet är behagligt och kulturutbudet brett: museer, teatrar och konsertlokaler trängs med var­andra i och runt centrum. De cirka 30 000 studenterna ger dessutom staden en ungdomlig prägel. När fredagen går mot kväll skålas och skrålas det på ute­serveringar och barer och sju euro räcker gott till både schnitzel och öl.

Men att trivas är en sak, att bli accepterad en annan. Jag är trots allt en utböling och utan gemenskap med andra fans spelar det nog ingen roll hur mycket jag lär mig tycka om Freiburg.

Jag letar fram adressen till den där supporterbaren som Christian Streich tipsade om.

En svag men tydlig doft av marijuana slår emot mig när jag kliver in på Swamp bar. Jag beställer ett glas av det lokala ölmärket Ganter och frågar efter ägaren Chicco, Streichs kompis.

– Chicco är på ingång, säger bartendern.

Jag ser mig omkring i lokalen, som är mindre än ett genomsnittligt allsvenskt omklädningsrum. Några slumpmässigt utplacerade bord. Smutsigt golv. Stora rör och elledningar i taket. Bakom bardisken finns en besynnerlig installation med två Barbiedockor som jag gissar ska föreställa Adam och Eva. Bredvid ett skitigt Motörheadklistermärke hänger ett idolporträtt av tränarlegendaren Volker Finke med texten »Wir sind Finke!« (»Vi är Finke«, alternativt »Vi är finkar«). Från högtalarna strömmar The Kinks, Small Faces och annan 60-talsmusik. Nästan alla gäster röker; de flesta vanlig tobak, några gräs. Jag försöker föreställa mig en allsvensk tränare på den här syltan. Peter Gerhardsson skulle visserligen uppskatta musiken, men knappast röken. Alexander Axén kanske. Peter Swärdh hade vänt i dörren.

– Johan?

Det är Chicco som rycker mig i armen. Han är en kortväxt man i 50-årsåldern. Han bär glasögon, fiskarmössa och en röd luvtröja med Freiburgs klubbmärke på.

– Vad tycker du om musiken? frågar han. Jag borde sätta på någon svensk skiva. Vad sägs om Moneybrother? Han har faktiskt varit här och spelat en gång i tiden. Jag hoppas att du gillar stället.

– Absolut, säger jag. Det var faktiskt Christian Streich som rekommenderade det.

Barägaren nickar roat.

– Streich tittar in då och då. En gång kom han in när Dylanlåten Visions of Johanna spelades. Då sjöng han med i hela texten. Rakt ut bara. Det tror jag inte att någon annan Bundesligatränare hade gjort.

Han pekar mot ett bord vid fönstret där två medelålders och lätt överviktiga män dricker öl och delar på en joint.

– Två vänner till mig, säger Chicco. En av dem går precis som jag på alla Freiburgmatcher. Den andre håller tyvärr på Nürnberg, men han är okej ändå. Kom så går vi dit och sätter oss.

 

Chiccos Freiburgkompis presenterar sig som Heiko. I sorlet uppfattar jag inte Nürnbergmannens namn, så under resten av kvällen får han helt enkelt vara »Nürnberg«. Nürnberg berättar att han har haft några tuffa år. Hans klubb, som blivit tyska mästare nio gånger, huserar för närvarande i mitten av andradivisionen.

– Det finns en nostalgi hos oss som ni inte har här, säger Nürnberg till Chicco och Heiko.

– Det är sant, säger Chicco. Å andra sidan är det fint att ha klubbikoner. Nürnberg har många, vi har väl knappt någon, Heiko?

– Finke, svarar Heiko kort.

– Typiskt nog är han en gammal tränare, säger Chicco.

– Löw, då? frågar jag.

– Nej. Vi var så dåliga på den tiden.

Chicco känner redan till mitt ärende i staden (hur han fått reda på det lyckas jag aldrig lista ut) och berättar för de två andra kring bordet om mitt försök att utveckla äkta känslor för Freiburg. Heiko frågar var jag bor och när jag svarar Göteborg undrar han varför jag inte håller på IFK Göteborg, som han har hört talas om.

– Jag är inte uppväxt där, säger jag. Så jag känner ingenting särskilt för dem.

– Men därifrån du kommer, fortsätter Heiko. Där finns det väl också fotbollslag?

– Ja, men de spelar i lägre divisioner nästan helt utan publik.

Chicco, som utöver att driva bar har en stående kolumn i Freiburgs matchprogram, beställer mer öl. Jag frågar gänget kring bordet om de ser några problem med att jag som utlänning försöker adoptera en klubb i Tysklands sydvästra hörn.

– Nej, du är välkommen, säger Heiko. Det handlar nog mer om dina egna känslor. Känns det naturligt för dig är det inga problem.

– Men känns det verkligen naturligt? undrar Nürnberg och sveper sin öl.

– Inte riktigt, erkänner jag. Inte än i alla fall. Vi får väl se efter matchen i morgon. Tror ni på vinst?

Chicco rycker på axlarna.

– Vi har inte tappat en enda poäng hemma i år, säger han. Därför är det som upplagt för att vi ska förlora mot ett lag som Augsburg. Jag räknar inte med något skönspel direkt.

Fler ölrundor avverkas. Framåt midnatt får vi sällskap av ett annat gäng och plötsligt sitter jag bredvid Freiburgs turistchef, Franziska Pankow. Jag ber henne gå emot sin yrkesroll och säga något dåligt om staden.

– Jag bodde i Berlin tidigare och även om jag trivs i Freiburg kan jag sakna storstadsmentaliteten, säger hon. Man är nog lite mer öppen för nya tankar i Berlin. I Freiburg är det mer »så här gör vi här och så är det med det«.

Jag frågar om hon ska gå på morgondagens match.

– Så klart! Jag går på alla hemmamatcher numera. I början var min pojkvän, som varit Freiburgsupporter hur länge som helst, tveksam till mitt supporterskap och tog med mig motvilligt. Efter ett tag fick jag säga till honom: »Bara för att jag är kvinna betyder det inte att jag inte kan vara supporter också.« I dag är det ganska många kvinnor på läktaren. Jag skulle säga 30 procent.

Jag går på toaletten. När jag kommer tillbaka pågår en diskussion om huruvida Christian Streich kommer att låta anfallaren Nils Petersen starta mot Augsburg. Petersen gjorde 21 mål i andraligan förra säsongen och sex mål för Tyskland i OS. Trots det blev Freiburgspelaren syndabock i Rio. Hans straffmiss mot Brasilien i finalen kostade Tyskland guldet och i de senaste ligamatcherna har Streich använt honom som inhoppare.

– Petersen är en riktigt fin kille, säger Chicco. Synd att han inte fick vinna OS.

Stämningen på Swamp stiger. Ännu fler människor, ännu högre promillenivå på gästerna och ännu skränigare musik från högtalarna. Chicco måste nästan skrika för att höras.

– Men det är inte lätt att vinna OS i fotboll! Har ens Lionel Messi vunnit OS någon gång?

– Vem? frågar någon.

– Lionel Messi!

– Lionel Richie!?

Dags att gå och lägga sig.

 

Nordtribune, hemmafansens ståplatsläktare, är fullpackad redan en knapp timme före avspark. Någonstans där står en bakfull Heiko. Chicco väntas ansluta först när matchen börjar eftersom han säljer öl och korv bakom läktaren före varje hemmamatch. I andra änden av Schwarzwaldstadion är de gästande Augsburgsupportrarna upptagna med att sätta upp flaggor och klistermärken. Majoriteten av publiken på arenan är män eller unga killar, men Franziska Pankows uppskattning om »30 procent kvinnor« är nog ändå inte långt från sanningen. Läktarna – och särskilt den östra långsidan, där jag sitter – känns i alla fall definitivt mer könsblandade än i Allsvenskan.

Den mest prominenta åskådaren denna lördagseftermiddag är dock en 56-årig man klädd i svarta skinnbyxor, mörkgrön polotröja och svart mockajacka. Joachim Löw tar plats bara några stolar bort från mig och ser ut att trivas på sin gamla hemmaplan. Officiellt bor förbundskaptenen i Berlin, men det sägs att han vistas minst lika mycket i Freiburg. Här får han vara i fred från tabloidjournalisterna som vill att han ska uttala sig om sin färska skilsmässa, här kan han gräva med handen i ­skrevet utan att någon fotograferar honom. På Schwarzwaldstadions läktare kommer ­visserligen en supporter fram och ber om ett foto, men i övrigt behandlas Löw som vem som helst. Precis när matchen har börjat säger två unga studenter till honom att han tyvärr sitter på en av deras platser. Löw ber om ursäkt, flyttar sig artigt och sätter sig på pressläktaren istället.

Därifrån får han se ett slarvigt hemmalag som slår bort mängder av passningar under matchens första halvtimme. Streich skriker från sidlinjen och gör ett jämfotahopp av frustration när yttermittfältaren Vincenzo Grifo bjuder Augsburg på ett friläge. Freiburgmålvakten Alexander Schwolow avstyr farligheten och i slutet av halvleken spelar hemmalaget upp sig. Jag funderar precis på hur jag ska kunna närma mig Löw i pausen när jag upptäcker att han är borta. Och inte kommer han tillbaka heller. Därmed går förbundskaptenen miste om en riktigt underhållande andra halvlek. Den unge anfallaren Max Philipp stöter in 1–0 till Freiburg efter en frispark och när inhopparen Nils Petersen utökar ledningen i 78:e spelminuten verkar saken klar. Supportrarna njuter i eftermiddagssolen och kortsidorna växelsjunger med varandra:

– Haaallooo Nordtribune?

– Haaallooo Südtribune!

Augsburgs veteran Halil Altintop ser med ett sent reduceringsmål till att avslutningen ändå blir spännande, men Freiburg reder ut stormen och tar sin fjärde raka hemmaseger. Streich sträcker armarna i luften, Nils Petersen gör en highfive med en flicka i publiken, men allra gladast är nog Çağlar Söyüncü. Den 20-årige mittbacken stod i förra helgens match, borta mot Hoffenheim, för flera hårresande misstag och var orsaken till att Freiburg kammade noll där. Många trodde därför att turken skulle petas mot Augsburg, men Streich gav honom fortsatt förtroende och Söyüncü har nu tackat genom en lysande försvarsinsats. Supportrarna på Nordtribune ropar hans namn och 20-åringen rusar genast dit och klättrar upp på räcket. Sedan försvinner han in i ett hav av omfamningar. När han återvänder till planen några minuter senare har han gett bort både matchtröja och skor.

 

– Var du på Swamp i går? Träffade du Chicco? Vad tyckte du om stället?

Christian Streich rör ihop en pulverkaffe till sig själv i en plastmugg. Presskonferensen efter matchen har precis tagit slut och nu verkar han inte särskilt sugen på att prata mer om den. Det ser ut som om han själv har spelat. Svetten blänker i pannan och axlarna liksom hänger ner, som på en boxare som efter en holmgång äntligen tillåter sig att slappna av.

– Det var spänt i dag, säger han. Tyvärr fick du inte se den allra bästa matchen, men vi vann ju i alla fall. Ska du till Swamp i kväll igen? På spelningen?

– Tror det, säger jag. Ska du?

Streich skakar på huvudet.

– Det hade varit kul, men jag är tyvärr upptagen i kväll. Jag har inte jobbat ­färdigt än.

Någon kommer fram och ger honom en DVD med matchen som just har spelats. Nu ska han se om den och analysera för att sedan gå vidare med förberedelserna för nästa helgs bortamatch mot Werder Bremen. Innan han säger hej då frågar han hur länge jag stannar i Freiburg. Jag svarar att jag åker hem tidigt nästa dag.

– Kom hit igen, säger han. Ta med dig familjen. Ska du lära känna klubben och staden ordentligt vore det ju bra om du var här en längre period.

Samma åsikt förs fram av presschefen Sascha Glunk, som jag dricker ett glas vin med på stadions restaurang några timmar efter slutsignalen, Sportchefen Jochen Saier är också där.

– Har du blivit Freiburgsupporter på riktigt nu, då? frågar Saier.

Medan jag funderar över svaret ser jag hur Sascha skakar på huvudet.

– Jag tror fortfarande inte att det går, säger han. Det är så teoretiskt. Men förlåt, jag ska förstås inte förklara hur du känner.

Jag smuttar på mitt vin och säger ärligt att jag känner mer för klubben nu än vad jag gjorde för bara några dagar sedan. Under matchen knöt jag en näve när Freiburg gjorde mål. Alla personer jag har träffat har varit lätta att tycka om. Jag känner också att jag verkligen vill se laget spela igen.

– Men jag behöver mer tid för att faktiskt veta om Freiburg kan bli mitt lag på ­riktigt, säger jag. Och kanske finns det ett godhetsproblem också.

Jochen Saier och Sascha Glunk nickar. Vi har varit inne på det här ämnet flera gånger tidigare.

– Har ni tittat mycket på Seinfeld? undrar jag.

Det har de båda tyskarna inte, så jag redogör så gott jag kan för avsnittet där Jerry dumpar en flickvän eftersom han inte hittar något i hennes personlighet som skaver. Jag försöker återberätta dialogen som Jerry har med George Costanza:

Jerry: Hon är för god.

George: För god?

Jerry: Alltså, hon är så omtänksam och bryr sig genuint om hur andra mår – jag kan inte vara med en sådan person!

George: Jag förstår vart du vill komma.

Jerry: Jag menar, jag beundrar henne jättemycket. Men man kan inte ligga med någon man beundrar.

Jochen Saier säger:

– Fast vi är inte perfekta. Det kommer du nog att upptäcka med tiden.

 

Vi höjer våra glas i en skål för mitt supporterexperiment och enas om att det måste förlängas. Vi byter nummer och lovar varandra att hålla kontakten. Sedan lämnar jag tillbaka min lånecykel till klubben och promenerar in mot centrum.

När jag kommer fram till Swamp är det så knökat med folk att jag knappt kommer innanför dörren. Chicco står bakom bardisken och langar ölflaskor till höger och vänster i ett vindlande tempo. Portlandbandet Autonomics har redan börjat spela. De står mitt på golvet, mitt bland publiken, och river av rocklåtar som påminner om tidiga Weezer. Fönstren i lokalen är immiga av svett och kondens. Alla är glada, dansar och applåderar. Flera i publiken har fotbollströjor på sig. Förmodligen gick de till Swamp direkt efter matchen.

Mellan två låtar greppar sångaren micken och säger att det här är ett grymt ställe att uppträda på.

You know, this is our second time playing in Freiburg and let me tell you guys – you’ve got something going here. You freiburgers are alright.

Alla jublar, jag också. Vi freiburgare är alright, tänker jag och stångar mig fram till Chicco för att be om en öl.