Morten Olsen var färdig. Han hade redan berättat det för sina besvikna spelare i omklädningsrummet, och nu meddelande han även medierna: 2–2-matchen mot Sverige skulle bli hans sista som Danmarks förbundskapten, trots att han hade ett halvår kvar på kontraktet. Utan EM till sommaren såg den enda mannen i världen med fler än hundra landskamper både som spelare och tränare för sitt hemland ingen mening med att fortsätta.
– Jag vill tacka pressen för ett gott samarbete och en bra debatt, avslutade Olsen och reste sig för att lämna rummet.
Då började de danska journalisterna applådera. Ingen hade förberett det, det bara hände. Som ett respektfullt erkännande av den viktigaste personen i den danska fotbollshistorien. En som visserligen kunde vara både vass och kylig i sina svar, men som alltid uppträtt värdigt och korrekt.
Men var det ändå rätt att klappa händerna? De följande dagarna debatterades huruvida journalisterna passerat en förbjuden gräns. Samtidigt ställdes frågan om Morten Olsen verkligen förtjänade hyllningar. På 15 år hade han bara tagit Danmark till fyra av åtta mästerskap, och åren efter EM 2012 hade varit tunga, med 0–4-matchen hemma mot Armenien som en absolut lågpunkt.
