Mot den moderna fotbollen

Segermaskinen Spanien krossar allt motstånd och världens tränare inspireras av Barcelonas spel. Men två män vägrar överge sina principer. Offside åkte till Island för att se Lars Lagerbäck och Egil »Drillo« Olsen bjuda upp till dans.

Herregud, vad det regnar. Och då är det redan i vanliga fall så blött här i staden att det växer svamp i gräset i rondellerna. Nu har molnen fallit ner som ett tjockt, grått täcke över berget Esja, som i vanliga fall tornar upp sig över Reykjavik, och regnet blåser in i drivor från Nordatlanten. Det hamrar ner över den tomma parkeringsplatsen där spelarbussen är det enda fordonet, det vräker ner över den lilla planen dit landslaget har förlagt sin träning för att spara gräset på matcharenan.

Det är två dagar kvar till det som i lokalpressen kallas »årets match«, och det enda jag kan säga är att det inte märks. Inga autografjagande ungar. En handfull lokala journalister som hukar under utetaket. Ett par grävskopor som står i backen bakom ena målet och betraktar hur tränaren i kepsen ställer upp sin fyrbackslinje i beprövad formation.

Man kan inte säga att han verkar malplacerad. När Lars Lagerbäck var förbundskapten för Sverige var det många som ville deportera honom till en gudsförgäten ö någonstans. Nu har de fått sin vilja fram. Nu har vi honom här på Island, mannen som Filip och Fredrik utnämnde till Sveriges tråkigaste man, deppfotbollens överstepräst, världsfotbollens siste dinosaur.

Annons

Eller siste förresten? Det finns en till. Han som tränar laget som Lars Lagerbäck ska möta. Efter träningen, när Lagerbäck går genom en korridor i arenans inre, möter han en liten man som kommer från andra hållet. Hans mörka hår har blivit grått, han är något mer hopsjunken än på 90-talet när han blev världskändis, men man känner fortfarande igen de karakteristiska framtänderna och de pigga ögonen. Lagerbäck skickar fram näven:

– Välkommen till Island, »Drillo«.

Den äldre mannen kisar finurligt upp mot den yngre, som en rektor som har lärt sig hur man behåller initiativet gentemot en dubbelt så lång student, och säger:

– Vet du att Reykjavik är världens nordligaste huvudstad?

 

Island mot Norge. Lars Lagerbäck mot Egil »Drillo« Olsen. Ta en fotbollsintresserad person någonstans i världen och be dem friassociera kring namnen och det är troligt att de kommer fram till exakt samma ord. Kollektiv. Defensiv. Välorganiserad. Tråkig. Troligen kommer det att refereras till de skandinaviska samhällssystem vars politiska bakgrund de båda förbundskaptenerna delar: Lagerbäck som gammaldags gråsosse, Drillo som före detta medlem av det norska maoistpartiet AKP (m-l). Säkert kommer även de strikta engelska fotbollsskolor som de båda omplanterat på skandinavisk mark att tas upp.

Ordet »publikfriande« kommer däremot knappast att nämnas. Redan 1990, när Drillo inledde sin första period som förbundskapten för Norge, redan 1998, när Lagerbäck började i den svenska landslagsledningen, ansågs de egentligen för tjuriga, för omediala, för omöjliga för jobbet. Drillo var vikarie från början och fick fortsätta i kraft av sin oväntade succé; Lagerbäck började som Tommy Söderbergs andreman och kunde från den positionen först bli svensk förbundskapten, sedan ta över Nigeria och Island. År 2009, när Drillo hoppade in som norsk förbundskapten igen, var det återigen som en provisorisk lösning i väntan på att Ståle Solbakken skulle ta över.

Eftersom Lagerbäck tog över det svenska landslaget 1998, samma år som Drillo avslutade sin första period som norsk förbundskapten, har de aldrig mötts på en fotbollsplan. Men det är dags nu, denna sensommar 2012, när många i fotbollsvärlden drömmer om tiki-taka och det soliga Spanien, och det känns som om Drillo och Lagerbäck tillhör en annan värld. En gråare och mer sammanbiten värld, där det regnar på tomma parkeringsplatser.

Svår nöt. De norska journalisterna gör ett stort nummer av att Lagerbäck som svensk förbundskapten aldrig lyckades besegra Norge, trots fyra försök.
Omdispositioner. Två dagar före match får Lagerbäck veta att hans stjärna och skytte­kung Kolbeinn Sigþórsson definitivt är borta från matchen mot Norge. Han bestämmer sig genast för att falla tillbaka på ett så stabilt och fysiskt starkt lag ­som möjligt för att vinna slaget om mittfältet.
Tänk! Lugna ner! Lagerbäck har konsekvent satsat på sina mest rutinerade spelare i mötet mot Norge. Ändå snittar hans unga lag på 20 gjorda landskamper mot den norska startuppställningens 31, och han är orolig för att de ska vara för heta i pressen och gå bort sig.

– Folk tror att det finns magi i fotboll nuförtiden.

Roland Andersson suckade när jag ringde honom före min avresa till Island. Om man vill gå till botten med Lagerbäcks fotbollsideal är Roland en bra man att börja med. Han var ju Lagerbäcks assisterande förbundskapten i Sverige och Nigeria, och spionerar numera på kollegans motståndare för isländska landslagets räkning. Men han är framför allt mannen som satte igång allt det här genom att ta med GIH-kollegan på Bob Houghtons banbrytande Malmö FF-träningar på 1970-talet.

– Men det finns ingen magi, fortsatte Andersson. Det du gör i veckorna, två timmar varje dag, det är det som räknas. Coachning, det handlar inte om smarta byten, sån skit. Inte om att läsa en dikt av Karin Boye i halvtid. Man kan inte ringa något medium. Risken i dagens läge är att folk inte tror på träningsbiten längre. Det är en massa fysiologer och dietister och annan skit som vill ta tid, men särskilt i ett landslag när man har begränsat med tid handlar det om att sätta ett sätt att spela. Upp med en backlinje och gör realistiska övningar! Automatisera! Koordinera! Är de vana vid andra spelsätt så gäller det att hjärntvätta dem bort från det! Sätta sig på spelarna!

Roland Andersson trodde att hans gamle kompis skulle klara sig bra på Island. Om det är någonstans man fortfarande är öppen för Bob Houghtons gamla lärdomar borde det vara där.

– Det gäller att få elva gånger ett att bli lite mer än elva. Det tror jag islänningarna är rätt medvetna om, de har aldrig varit i närheten av nånting och de måste kompensera det genom att jobba som ett lag. De är genuina människor som vill komma hem och jobba hårt för sitt land.

Jag sökte naturligtvis också Lagerbäck i förväg. Jag fick ett telefonnummer av en kollega. »Det är gammalt«, sade kollegan. »Han har säkert bytt sedan dess.« Men Lagerbäck är inte den som ändrar på saker och ting. När jag slog numret var det den välbekanta, norrländska rösten som svarade. När han fick bestämma mötesplats höll han sig till välkända trakter – Solna centrum, utgången mot Råsunda. Fikade gjorde vi på hotellet som Svenska fotbollförbundets kansli brukar använda för besökare (vi stötte på Lars-Åke Lagrell i lobbyn och personalen bjöd på kaffe för gamla tiders skull). Förra gången jag pratade med Lagerbäck, på hans kontor på Råsunda inför VM-kvalet för ett par år sedan, bar han en pikétröja med Svenska fotbollförbundets emblem på. Nu hade han en likadan, fast det stod »Uefa Coaching Group« på den.

Annons

Lars Lagerbäck må vara förbundskapten för Island nuförtiden – han har bostaden i Solna som bas och vistas på Island kring matcherna, ett praktiskt arrangemang eftersom hälften av de isländska landslagsspelarna finns i Skandinavien och resten nere i Europa – men annars var han sig lik. Han formulerade sin pragmatiska spelfilosofi: »Att använda de spelare du har tillgång till på absolut optimalt sätt.« Han satt i hotellobbyn och talade om vikten av kontinuitet – det svenska misslyckandet i EM 2000 förklarade han med att man avvek från rutinerna och tränade för mycket anfallsspel veckorna före turneringen. Han lade till en klassisk Lagerbäckmening:

– Vi var överambitiösa den gången, efter det hade vi i vår manual att spelarna skulle njuta.

Han förklarade att den som följt honom som tränare skulle känna igen hans isländska landslag. Som vanligt fick han spelsättet att framstå mindre som ett aktivt val än som ett resultat av nödvändigheten:

– Jag tycker att det är en fördel med två centrala forwards, speciellt om du är mindre skicklig individuellt. Är du lite sämre än motståndaren har du större chans att göra mål, för du kan slå ett långpass och hoppas att det blir något av det. Men då tappar du en på mittfältet och då måste du ha zonförsvar, för annars har du tre motståndare mot dig på mittfältet. Med zonförsvar täcker du de farligaste ytorna.

Automatisera! Koordinera! Organisation, samarbete, anpassning till ett hårt klimat. Samma gamle Lagerbäck. Det som bekymrade honom var att det som hade varit den nordiska fotbollens styrka försvunnit mer och mer:

– Den trend du har är att du inte har lika många bra försvarsspelare. Sverige har inte fått fram någon ny Olof Mellberg. Träningsutvecklingen har gått ut på att få fram mittfältare och forwards. När jag började i landslaget hade vi sju, åtta högklassiga innerbackar. I VM 2002 spelade vi till och med med fyra innerbackar, där vi hade Olof och Teddy på ytterbacksplatserna.

Rötan, menade Lagerbäck, har spridit sig till Island också. Man är stolt över framgångarna för landets ungdomslandslag – EM-slutspel för U21 2011, EM-slutspel för U17 2012 – men den realistiske optimisten (som Lagerbäck gärna kallar sig) hade inte svårt att se de mörka inslagen i bilden.

– Island har bra besättning på offensiva mittfältare och forwards men inte på backar, sade han. Alla isländska backar spelar i nordiska länder. Det säger ju en del. Fotbollen har svängt, det är possessionspel som gäller. I vårt fall på Island vill de här killarna som har växt upp med U21 spela för mycket fin fotboll. Vi har glömt bort att man inte får tappa bollen i uppspelsfasen, vi spelar alldeles för svårt. Det kvittar vilket försvarsspel du har, men tappar du boll i uppspelsfas är det lätt att du åker på en kontring direkt.

Lars Lagerbäck

Född: 16 juli 1948

Meriter som spelare: Seger i division tre Mellersta Norrland och misslyckat kval till division två med Gimonäs CK 1972.

Meriter som tränare: Förbundskapten för Sverige 1998–2009. VM-åttondelsfinal med Sverige 2002 och 2006, EM-kvartsfinal med Sverige 2004, EM-slutspel med Sverige 2000 och 2008, VM-slutspel med Nigeria 2010. Förbundskapten för Island från 2012.

Världen har förändrats. Samma ideal som gjorde att Lagerbäck kunde få hård kritik i Sverige, trots fem raka slutspel, är det som gör att ungdomar i länder som Island och Sverige vill bli målkungar och mittfältsgenier, samtidigt som de glömmer bort att de inte får »tappa boll«. Spanska sjukan sprider sig.

– Deras landslag har ju vunnit tre gånger i rad, sade Lagerbäck. Åker du på en Uefakonferens blir det väldigt mycket prat om Spanien. Det är ett fantastiskt spel de har, men du måste ha extremt skickliga spelare för att kunna spela på det viset. Sedan glömmer du bort att Spaniens försvarsspel är av absolut världsklass. Många säger »de har ju bollen hela tiden«, men 40 procent av tiden har motståndarna bollen.

Lagerbäck var på EM som Uefaobservatör. Jag frågade om det fanns någonting han som isländsk förbundskapten kunde ta med sig från turneringen. Han drog på svaret, det var tydligt att han hade sina reservationer mot den spanska spelstilen som föredöme.

– Den enda som hade hög klass och kunde hota en backlinje ganska tidigt, det var Müller i Tyskland, den historiska typen av riktigt farlig djupledslöpare. Har du inte det, då måste du ha Spaniens skicklighet och ändå gör de inte så många mål, för de har inte den typen av hot. Och Barcelona, ja, 60 procent av målen gör Messi antingen själv eller har assist till.

– Att man har bollen är ingen garanti för att man gör mål, med andra ord? frågade jag.

– Även med Spanien är det så att väldigt många mål görs när du vinner bollen, eller i snabba omställningar. De första åren med svenska landslaget, då spelade vi direkt, tidigare, längre. Sedan gick vi successivt över till att ha mer tålamod. Men det ska gå fort sista tredjedelen, för jag tror bara det är Barcelona och Spanien som klarar av att ha bollinnehav på motståndarnas planhalva. Man måste värdera bollinnehav. Många nästan skryter: »Vi hade bollen 50 procent av matchen  …« Men om du har den på egen planhalva, so what?

Nej, suckade Lagerbäck belåtet, det gick nog inte att tänka sig några stora taktiska innovationer längre. Det finns ingen magi i fotboll. Det handlar om att vara pragmatisk, som alltid.

– Man får ha ett så vägvinnande anfallsspel som ens spelarmaterial ger möjlighet till. Media har en tendens att glömma bort att man alltid måste anpassa sitt lag efter skicklighetsnivån på sina spelare. Den förmågan kanske inte alla dina kolleger har.

Det gick inte att få honom att säga att han kände sig orättvist kritiserad under åren som svensk förbundskapten, eller att han skulle ha känt någon form av upprättelse när Erik Hamréns nya, fräcka landslag gjorde fiasko i EM. Sådana känslor kom fram i bisatser och sidorepliker. Det var »lite mytbildning« att hans Sverige skulle ha spelat så defensivt, hans 4–4–2-system hade varit »betydligt mer flexibelt än vissa ville påstå«, det här med att spelare behövde ha tid på sig för att komma in i landslaget fanns det »inte riktigt tillräcklig förståelse för i media«.

– Jag tycker att ibland målar man lite i svart och vitt, dina kolleger. Men det kanske hänger ihop med mig, jag vet inte?

Han log menande. Han har lärt sig att förhålla sig till att bli utnämnd till Sveriges tråkigaste man, eller rentav driva med sin offentliga image – »trubbig« och »asocial« var några ord han använde om sig själv. Han smålog när han uttalade dem.

Desto tydligare var det att han trivdes på Island. Visst hade det sina sidor att jobba för ett fattigare förbund – ett eget chartrat flyg som i Sverige var inte att tänka på, klockan sju på morgonen efter matchen mot Norge skulle planet lyfta för 13 timmars resa till nästa VM-kval på Cypern – men det fanns avgjorda fördelar. En avslappnad stämning kring landslaget. Inga sponsorjobb. Inga reportrar på bortamatcherna. En lugnare attityd från människor överlag. Det fanns värme i rösten när han talade om islänningarna:

– De är individualister på ett positivt sätt, inte lika teamberoende som i Sverige. Det är ganska skönt med dem, de bekymrar sig inte så mycket om hur man ska vara i grupp, man kan gå för sig själv. Lite laid-back, bekymrar sig inte så mycket om vem som är vem. Jag tycker islänningarna är jättesköna. Det är väldigt lugnt, mycket lugnare än det var i Sverige. Åh, det är ett underbart land på många sätt.

Fast, tillade han, språket var besvärligt. Namnet på nationalarenan Laugardalsvöllur vågade han fortfarande inte uttala.

– Heimir, min assisterande, skrattar åt mig. Det är en massa konstiga läspljud mitt i orden.

 

Den lille mannen vid skrivbordet tittade intresserat på mig:

– Vet du vad det högsta fjället i Sverige heter?

Annons

– Ja, Kebnekaise.

– Hur högt är det?

Jag betraktade den uppblåsbara jordgloben som kommit till vila bland alla match-DVD:erna i kontorets bokhylla och bestämde mig för att chansa:

– 2 195 meter!

– Nej, sade den lille mannen roat. Det är långt ifrån. Det beror lite på om man ska räkna med isen och snön högst upp på toppen. Kebnekaise är två toppar som ligger väldigt nära varandra. Nordtoppen med snö och is är 2 110, men tar du bort snön så är det Sydtoppen på 2 098 som är högst.

För att revanschera mig lite grann berättade jag att jag hade bestigit Danmarks högsta punkt, Himmelsbjerget, under en bilsemester när jag var elva år gammal. Den lille mannen skrattade belåtet. Himmelsbjerget, berättade han, var i själva verket nummer sju i Danmark. Det var en vanlig uppfattning att det var högst, men det hade troligen med namnet att göra. Han lade till lite bonusinformation om föreningen Ejer Bavnhehøjs vänner, som hade försökt hävda att deras kulle var högst i Danmark eftersom toppen på Yddinge Skovhøj var en gravhög, människoskapad, och alltså inte naturlig.

– Men geologer var där för ett par år sen och upptäckte att toppen på Ejer Bavnehøj också är en gravhög!

När Drillo blev världskändis på 90-talet fanns det lite av en galen professor över honom. Gummistövlarna han bar hjälpte till (de berodde på Bechterews sjukdom, en reumatisk åkomma som fick honom att gå långsamt uppför trappan till sitt kontor när jag mötte honom på Ullevål i Oslo), likaså det geografiska kalenderbiteriet. Men framför allt handlade det om fotbollen. Drillo förespråkade ett system som byggde på siffror och statistik, som räknats fram lika noga som en höjdmätning av en fjälltopp.

När jag ringde upp anfallaren Jan Åge Fjørtoft, som spelade i landslaget 1986-1996, menade han att hans gamle förbundskapten egentligen var en stor ledare, fast han inte ville vara det: systemet var det viktiga. Med zonförsvar parat med extrema direktfotbollsteorier hämtade från den bisarre engelske fotbollsideologen Charles Reep (»matchanalysens fader«) förde Drillo ett landslag som knappt fått lukta på slutspel under efterkrigstiden upp i världstoppen. Järnhård defensiv organisation. Blixtsnabba omställningar. Långa bollar på ytan bakom motståndarens backlinje. Högst tre pass inom laget, sedan avslut. Norge slog England, Norge slog Holland, Norge gick till VM både 1994 och 1998 och slog Brasilien i en VM-match som alla norrmän minns för TV-kommentatorn Arne Scheies lätt vansinniga utrop (»Er det straffespark? Er det straffespark? Er det straffespark?«), när Norge i slutminuten fick den straff som Kjetil Rekdal slog in. Drilloglass fanns till salu i Norge. Vänsterbacken Stig Inge Bjørnebyes långbollar mot fyrtornet Jostein Flo blev signaturen för en fotboll som resten av världen lärde sig att frukta och respektera, fast knappast älska. Men vad bryr sig en norrman om vad resten av världen tycker?

– Vi älskade ju det, sade Fjørtoft nostalgiskt. De hatade den långa bollen, de tyckte att vi var primitiva, men de kunde inte försvara sig mot oss. När vi reste ut i Europa fanns det några supportrar som hade en banderoll med en viking som högg yxan i en val och texten »We kill whales and we’re proud of it!« Så kände vi. Sedan ska man minnas att vi hade en fotbollspublik i Oslo som accepterade att vi spelade på det sättet. Man är beroende av den euforin kring laget.

Den norske författaren Dag Solstad, som skrev böcker om alla VM mellan 1982 och 1998 och dessutom var partikamrat med Drillo i AKP (m-l), menade att Drillos system var framtidens fotboll »för att den ger uttryck för en avancerad förståelse av de faktiska villkor som spelet utvecklar sig under«. Drillos spel var, enligt Solstad, ett hot mot den alltmer kommersialiserade fotbollsvärlden, »inte mot fotbollen i sig, utan mot fotbollen som den försöker att marknadsföra sig, som ytterligare en vara på underhållningsmarknaden«. Det låter som om han pratar om Karl Marx. Drillos tänkande har kapitalet och makten emot sig, men det kommer att segra, för det har historien på sin sida.

Det har gått snart 20 år sedan Solstad konstaterade detta. Den Drillo jag träffade i Oslo före matchen mot Lagerbäcks Island hade fyllt 70, men han hade inte förlorat tron på Systemet. Om Lagerbäck är pragmatikern är Drillo ideologen, troskämpen. Båda minns aha-upplevelsen när de en gång upptäckte det engelska zonförsvaret – Lagerbäck på Bob Houghtons träningar i Malmö, Drillo genom engelsmannen George Curtis som tränade norska landslaget och blev legendarisk då han ledde Rosenborg genom en säsong på 18 matcher med 15–5 i målskillnad. Men bara hos Drillo kunde man fortfarande höra förälskelsen i rösten när han uttalade de engelska orden »flat back four«. Där Lagerbäck ser sin fotbollsmodell som en anpassning till nödvändigheten, tror Drillo helt enkelt att hans modell är det bästa sättet att spela fotboll.

Jag frågade honom om han såg det som ett speciellt norskt sätt att spela.

– Jag tror att det fungerar överallt, svarade Drillo lugnt. Jag tror att direkt, framåtriktad fotboll är vägen att gå.

– Så det är inte ett sätt att spela efter era resurser?

– Jag menar att den fotboll vi spelar är mest effektiv. Jag tror till och med att Barcelona hade varit bättre om de hade spelat mer direkt. Real Madrid slår nästan 200 passningar färre … 180 färre per match, och det är väldigt mycket. Jag är mer tilltalad av Reals sätt att spela på. Och se på Spanien i EM, de låg på 700–800 passningar per match, ikke sant? Så i finalen vände de, då var de nere på 620 passningar och då var de bättre … färre passningar och mer framåtrörelse, det är vad jag efterlyser, generellt sett.

– Men man ser inte din typ av fotboll nånstans i världen längre?

– Det är väldigt sällsynt att folk som tillhör den skolan jag tillhör får chansen som förbundskaptener. De flesta länder i världen hämtar numera tränare från Brasilien och Portugal och så vidare.

Egil»Drillo« Olsen

Född: 22 april 1942

Meriter som spelare: 16 A-landskamper (1964–1970). Spel i norska första divisionen för Vålerenga och Sarpsborg.

Meriter som tränare: Förbundskapten för Norge 1990-1998 samt från 2009. VM-åttondelsfinal 1998, VM-slutspel 1994. Förbundskapten för Irak 2007–2008, tränare för Vålerenga 1998–99, Wimbledon 1999–2000, Fredrikstad 2004–05

Revolutionären. Före Drillo hade Norge varit med i ett enda slutspel (i VM i ­Frankrike 1938, när man bara behövde slå Irland för att kvala in) och efter honom bara i ett. »Han revolutionerade norsk fotboll«, säger Jan Åge Fjørtoft.
Pensjonisten. Vid 70 års ålder är Drillo världens näst äldsta förbunds­kapten (efter Irlands T­rapattoni) och ­kallar sig själv pensionär. Efter kvalet (eller VM i Brasilien, om Norge går dit) tänker han »gå på fjellet«. Hans fru försöker få med honom till Kilimanjaro, berättar han, »men jag är lite för fysiskt ­skröplig«.

Det kan te sig lite paradoxalt. Drillo fick en gång sitt smeknamn för att han var en trixig mittfältare (drille = dribbla), som bannlystes ur norska landslaget på grund av sitt långa hår och sina radikala åsikter. Men egentligen har han använt sin anarkistiska energi för att skapa sin kollektivistiska filosofi. Det är något mycket norskt i det. »Spisskompetanse« är lösenordet, förklarar en norsk vän. Norrmän är individualister, du kan inte få dem att rätta in sig i ledet bara för att du är chef. Men om du däremot förklarar för norrmannen att just detta kan han och ingen annan uträtta, då går han in för uppgiften med liv och blod.

Ändå ansågs Drillo, när han tog över norska landslaget år 1990, som en rebell och en kuf. Han hade läst idrottsvetenskap vid norska GIH, han hade skrivit en doktorsavhandling om hur man gör mål i fotboll (genom att satsa på rakt djupledsspel i stället för bollinnehav). Tidsandan verkade dock för honom – fiaskot i vinter-OS 1988 ledde till en genomgripande omdaning av norsk idrott inför hemmaspelen i Lillehammer, och en analytisk visionär passade in i bilden. Drillo fick möjlighet att bygga upp sitt system:

– Under min tidiga landslagskarriär var försvarsspelet den största succéfaktorn. Vi drillade ett zonförsvar mer noggrant än nån annan. Sen blev jag gradvis mer intresserad av anfall och 1993 gjorde jag ett litet experiment. Vi spelade mot Portugal borta, jag satte upp Jostein Flo som var nästan två meter på högerkanten och så bestämde vi oss att var gång vi hade bollen där bak skulle den slås så långt och så högt som möjligt på högerkanten. Flo vann allt i luften. Efter 85 minuter av den matchen ledde vi med 5–0 i målchanser! Matchen slutade 1–1 och det var ett rån från Portugals sida.

Detta är en annan grundsten i Drillos och Charles Reeps läror: målchanser kan, efter en närmast fast kurs, växlas in i gjorda mål. Lars Lagerbäck har en släng av samma mentalitet – minns hur han efter 0–0-matchen mot Trinidad och Tobago i VM retade upp hela befolkningen genom att säga att Sverige skapade så många målchanser att Blågult förtjänade att vinna. Det fick förbundsordförande Lagrell att gå in och ge sin förbundskapten en lektion i mediehantering. I fortsättningen tänkte Lagerbäck de där sakerna, men sade dem inte. Ingen kan hindra Drillo från att säga vad han tänker. När jag träffade honom och vi talade om Norges två senaste matcher var det målchanssiffrorna han återgav: 4–2 mot Kroatien, 7–7 mot Grekland. Vilket inte hindrar att matchen mot Grekland, på Ullevål en vecka innan vi träffades, slutade 2–3 i gjorda mål. Det tidigare så försvarsstarka Norge låg under med 2–0 efter tio minuters spel. Två av de grekiska målen kom till efter huvudlösa försvarsingripanden. Roland Andersson, som spionerade på matchen för Lagerbäcks räkning, menade att han inte tyckte att laget spelade Drillofotboll och undrade om Drillo verkligen klarade av att »sätta sig på spelarna« längre.

– Det var ganska illa, sade Drillo och himlade med ögonen. Men det är inte lika lätt att odla ett stabilt, renodlat zonförsvar nu som det var på 90-talet. Till och med norska klubbar spelar mer markering på mittfältet nuförtiden. Och det finns inte så många träningsmöjligheter, bara några få träningar innan det är match. Det är svårare att genomföra mitt spelsystem. Spelarna flyttar oftare, jag förstår att det är lätt att bli individualist och tänka mer på sig själv.

Och så är det då skuggan av Spanien. I Norge, där Drillo nådde så exempellösa framgångar med sin stil, har det aldrig funnits en så tydlig opposition som i Sverige mot den »tråkiga fotbollen«. Men redan på 90-talet fanns det folk som menade att landslaget skulle kunna spela mer som Rosenborg, där Drillos gode vän och antagonist Nils Arne Eggen nådde internationella framgångar med en betydligt mer varierad anfallsfotboll. I efterhand finns det också folk som menar att Drillos framgångar hade mindre med spelsystemet att göra än med en begåvad generation spelare födda mellan 1969 och 1972 (Stig Inge Bjørnebye, Henning Berg, Lars Bohinen, Erik Mykland, Øyvind Leonhardsen).

– Medierna i Norge är väldigt, väldigt kritiska till vår spelstil, hävdade Drillo lugnt. (Det är en smula ovant för en svensk, men norrmän verkar kunna tala öppet om konflikter de varit inblandade i och kritik som riktats mot dem utan att ursäkta sig eller få rösten förvriden av bitterhet.)

– Det har de varit hela tiden, även på 90-talet när det gick bra. Då hade jag ju till och med ett par spelare som var motståndare till det vi höll på med, jag hade en Lars Bohinen och en »Myggen« [Erik Mykland], alltså de mest kreativa spelarna. De ville gärna hålla bollen inom laget. Ett par matcher hade Myggen förbud mot att spela bollen bakåt och det var de bästa matcherna han gjorde! Men det fanns en stor lojalitet hos spelarna, de var införstådda med sättet att spela på.

När Drillo avgick 1998 kanade det norska landslaget långsamt utför. Under efterträdaren Nils Johan Semb kvalade man in till EM 2000, men åkte ut i gruppspelet (1–1 i målskillnad på tre matcher, precis som under Drillo i VM 1994). Sedan dess har Norge aldrig varit med i ett slutspel. Varför? Drillo menar att den inhemska kritiken mot systemet spelade in:

– Nils Johan var ännu mindre populär än jag och stod för samma filosofi. Med den stil vi har är vi beroende av att vinna matcher, förlorar vi ett par gånger blir det ståhej. Men det var illa, för det var TV2 [Norges motsvarighet till TV4] som hade landskamperna, de ville ha bort Nils Johan till varje pris. Norska kommentatorer som sitter och nästan gråter för att Norge vinner en landskamp! Det blir fel! Sen gick Åge ut och sa att vi är för bra för att spela så här, nu lovar vi att hålla bollen mer inom laget, och han blev omkramad så till den milda grad …

Drillo talade om Åge Hareide, som efterträdde Semb och som utlovade ett roligare norskt landslag. Men även Hareide snubblade på mållinjen till VM 2006 och EM 2008; efter ett 2008 utan en enda vunnen landskamp kastade han in handduken.

Lika illa som det gick för Norge utan Drillo gick det för Drillo utan Norge. En period som manager för Premier League-klubben Wimbledon 1999/2000 slutade med att klubben åkte ur och att han fick sparken. Han tog sig också an Vålerenga och norska ungdomslandslaget och hade en bisarr sejour som förbundskapten i Irak, där han trots hyggliga resultat fick sparken efter sex matcher.

– Det var lite kulturskillnader. Jag blev inkallad till presidenten för irakiska fotbollsförbundet en gång. Han spände blicken i mig och sa: »Olsen, the players are not afraid of you!« Det var inget beröm.

Efter att Hareide slutat vände sig Norge till sin gamle frälsare igen. Tanken var att FC Københavns tränare Ståle Solbakken skulle ta över efter EM 2012. Men redan 2011 viftade tyska FC Köln med en sedelbunt och fick Solbakken på andra tankar (vilket visar att posten som norsk förbundskapten inte är så attraktiv). Då hade Drillo redan slagit Tyskland på bortaplan i sin första landskamp och Portugal med 1–0 i EM-kvalet. Drillo blev kvar, trots att Norge knappt missade EM-platsen efter förluster mot Danmark och Portugal (han försummar inte att påpeka att EM-slutspelet visade att detta var hård konkurrens).

Med tanke på hans rykte kan man tycka att Drillo hade allt att förlora på att komma tillbaka och riskera sin position som nationalhjälte. Jag frågade honom om han aldrig tvekade.

– Jo! Det var bara omständigheterna. När Ståle Solbakken hoppade av blev det ett tryck på mig, så det blev att jag fortsatte … Men jag kan lova både dig och andra att nu är det slut! Det är det här kvalet kvar och det kan gå hur som helst.

Fastän Norge har fått en på papperet nästan parodiskt svag kvalgrupp – utöver Island även Schweiz, Slovenien, Cypern och Albanien – kvarstår faktum: det landslag som brukade vara ett av Europas mest solida är nu någonting helt annat. Jan Åge Fjørtoft menade att det fanns en enda sak som fick Norge att hoppas på VM i Brasilien:

– Vi har Drillo. Ett annat ord för att gå på vatten. Vi nordmenn har det endelige håp at Drillo skal lure oss til VM igjen.

Drillo själv nöjde sig med att konstatera att han aldrig haft så dåliga spelare som nu om man ser på de ligor de spelar i. Jag frågade honom om det var någon speciell spisskompetanse han saknade?

– Jag skulle gärna ha en extremt bra huvudspelare.

– En Jostein Flo?

– Ja.

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! Till och med de patriotiska islänningarna anser att deras nationalsång är svår att sjunga. Varken Lars Lagerbäck eller assisterande förbundskapten Heimir Hallgrímsson (till vänster) vågar sig på försöket. Drillo, som kommit sent till arenan, dröjer sig kvar i spelargången för att visa respekt.
Förste på länge. Tysken Sigi Held (1986–1989) och svensken Bosse Johansson (1990–1991) var de senaste utlänningarna som tränade Island. Sedan dess har man förlitat sig på egna krafter. Lars Lagerbäck säger att han egent­ligen tycker att en förbundskapten bör vara inhemsk.

I Reykjavik fortsätter regnet att skölja ner. GIF Sundsvalls ytterback Ari Freyr Skúlason säger att hans lagkompisar därhemma blir förvånade när han berättar för dem att Lagerbäck har glimten i ögat. AIK:s mittfältare Helgi Daníelsson håller med: han hade fått en bild av Lagerbäck som kall och klinisk. Assisterande förbundskapten Heimir Hallgrímsson rycker på axlarna åt chefens rykte som tråkig: här på Island är det resultaten som räknas. Och före detta IFK Göteborgbacken Ragnar Sigurðsson menar att Lagerbäck styrt upp isländska landslaget på precis det sätt som behövdes – om folk inte gillade Lagerbäck i Sverige är det bara för att svenskar tror att de är bättre än de i verkligheten är.

Jag frågar om inte svenskar och islänningar är lika varandra. Sigurðsson stirrar oförstående på mig.

– Inte alls! I Sverige kan spelare hålla på och skylla på domaren! I Sverige är de glada fast de förlorar. De är tjejiga på det sättet. Sådana är inte vi. Vi är hårda mot oss själva.

Tja, det har funnits frågetecken kring den saken. Sedan 2003, när Island faktiskt hade chansen att kvala in till EM i Portugal fram till sista matchen, har resultaten varit usla. Detta trots att många av de isländska spelarna, med stjärnan Eiður Guðjohnsen som största namn, haft fina klubbadresser i de stora ligorna. Det har muttrats en del på Island, berättar Helgi Daníelsson, om att spelarna inte har varit tillräckligt motiverade när de kommit hem och spelat landskamp.

– De läser ju tidningarna, de ser att vi gör en massa mål ute i Europa. Sedan blir de besvikna när vi kommer hem och det inte går bra. Alla islänningar tycker att Island ska vinna allting. De tycker att vi ska vinna Melodifestivalen vartenda år.

Daníelsson tycker verkligen att det varit lite hipp som happ kring det isländska landslaget förut. Nu hoppas han att kompisarna som ska möta honom på hotellet efter matchen mot Norge kommer att vara på bättre humör. Lagerbäck har lyckats med sin hittills enda uttalade uppgift, att se till att de isländska spelarna tar landslaget på allvar igen, att de kommer hem till vänskapsmatcherna.

För tio år sedan var Island, precis som Norge, ett ekonomiskt under och Reykjavik världens trendigaste stad. I dag när man går längs huvudstråket Laugavegur ser man de flagnande fasaderna, de tillbommade butikslokalerna med omslagspapper i fönstren, neonskyltarna där några bokstäver fallit bort. Det är spåren efter bankkraschen 2008 där stora delar av den isländska befolkningen fick sina räntekostnader höjda med 25 procent över en natt.

Helgi Daníelsson har en mor som förlorade jobbet som läkarsekreterare och högskoleutbildade kompisar som än i dag får ta de arbeten de får. Men Island är på väg tillbaka och det är Lagerbäcks uppgift att se till att det blir detsamma med landslaget. Och med tanke på de unga spelarna som börjar göra sig ett namn i Europa – Gylfi Sigurðsson gick till Tottenham i somras, Kolbeinn Sigþórsson öser in mål för Ajax och gjorde båda målen i genrepet mot Färöarna i augusti – finns hoppet om att man för första gången ska kunna kvala in till ett slutspel:

Den Realistiske Optimisten:

– Det finns en realistisk chans att vi ska kunna vara bland de två bästa, men jag tror inte att den är så jättestor.

 

Rummet där presskonferenser hålls på Laugardalsvöllur är också det där minnesgåvorna från olika landskamper förvaras. Vaser, pokaler, kristallfat och något enstaka flaskskepp. Prydnadsuren har alla stannat på olika klockslag.

Lars Lagerbäck anländer storskrattande. Han har ungdomarna Aron Gunnarson (23-årig  landslagskapten) och Rúrik Gíslason  (24) med sig och skojar om att han inte vågar släppa ut dem från hotellet på kvällarna. Sedan tar autopiloten över och han svarar (eller låter bli att svara) på engelska på frågorna från det stora norska pressuppbåd som svept in över stan. Han tycker inte att Drillo är lika fundamentalistisk i sin fotbollsfilosofi längre. Han är glad över att Drillo anser att Island har minst lika stor chans att vinna i morgon, för Drillo brukar veta vad han pratar om. Själv vet han inte hur det kommer att gå:

– It’s such a small marginals.

Den enda kontroversiella frågan är om Island tänker spionera på Norges stängda träning, som de gjorde vid VM-kvalmatchen för två år sedan – den som vill spionera på motståndaren på Laugardalsvöllur kan helt enkelt ställa sig utanför stängslet på långsidan och titta in på plan. Lagerbäck – som under sin tid som svensk förbundskapten skällde ut svenska reportrar för att de inte respekterade de stängda träningarna – skrattar bort ämnet.

– Jag väntar mig inga överraskningar från Drillo. Och det är en av hans styrkor.

Jag följer med honom ut från arenan och säger att stämningen var annorlunda än på en presskonferens med svenska landslaget.

– Ja, det kan man lugnt säga. Ingen som försöker hitta vinklar, ingen som försöker leta upp underliga konflikter. Fast vem vet, det kanske är jag som ändrat mig?

»Då, när vi vann allting, fick stilen ett otroligt genomslag, då gick det att säga till Myggen att han inte fick passa bakåt. Nu är det svårare.«

När det regnar ser området kring Laugardalsvöllur ut som ett industriområde i Solna. Hotell, bilverkstäder, billiga lunchrestauranger. Men när molnen lättar och solen kommer fram är vi plötsligt mitt i fjällvärlden med Esja som står där över stan och en himmel som växlar i tusentals molnformationer.

Den norska truppen anländer. Drillo ser ut som en pensionär där han står lutad mot en mur i solglasögon och betraktar ungdomarna i träningsoverall som stretchar framför honom. Men när väl försvarsövningen sätter igång ute på plan skär en skarp vissling genom luften. Spelarna stannar upp i sina västar, den kutryggige lille figuren pilar fram mot en halvmetern längre mittback, tar honom i armen och börjar peka framför sig.

– Ingenting går upp mot att visa en fyrbackslinje hur de kan hindra sex man att göra mål, säger han belåtet efteråt.

De norska fansen har också kommit till Reykjavik. Och de oroar sig inte för att se ut som klichéer. De sitter i vikingahjälmar utanför Café Paris, häller i sig öl och vrålar »day’o!« som gamle TV-hjälten Fleksnes. Geir bär landslagströja och Rolf lusekofta. De var med i Marseille 1998 när Norge slog Brasilien, och de drömmer om att gamla tider ska komma tillbaka. Men ska de vara ärliga har de sina tvivel på sin gamle förbundskapten.

– Egentlig er han gått ut af dato.

Men Drillos spelstil har de inget emot: det är resultaten som räknas. Däremot undrar de om dagens unga spelare kan förmås att spela som Drillo vill:

– De er vant til å ha det gøy, inflikar deras kompis Hans. De är vana vid att ha kul.

Framför allt, menar Hans, tjänar de där ungdomarna alldeles för mycket pengar.

– Vi har det för bra i Norge, slår han fast.

 

På presskonferensen dagen före match får Drillo höra att Lagerbäck har sagt att han inte är så fundamentalistisk längre. Han tar det inte som beröm.

– Det är en pedagogisk utmaning, att försöka få mina spelare att spela framåtriktad fotboll.

Nej, alla är ense om att »Drillos« – som det norska landslaget kallades på 90-talet – inte är sig självt längre. Måhända ogillar vissa systemet i sig, men faktum är att många norrmän jag talar med tycker att problemet är att Drillo har tappat stinget och inte genomdriver sina tankar längre. Man brukade kunna vara säker på hur landslaget skulle se ut – nu är fyra eller fem platser i startuppställningen osäkra. Målvakten Rune Jarstein gjorde ett par riktiga tavlor mot Grekland; det talas om att han kommer att petas till förmån för Espen Bugge Pettersen.

När jag pratade med Jan Åge Fjørtoft menade han att Drillos nya landslag fortfarande stod i skuggan av Drillos gamla. Han citerade ett norskt talesätt som syftar på en gammal backhopparlegend:

Å hoppe etter Wirkola. Vi i 90-talslaget hade ingen att hoppa efter. Det här landslaget, de åkte ut ur EM-kvalet på samma poäng som Portugal men alla säger: »De måste till slutspel.« Det är lite orättvist. Ett lag måste ha en identitet. 90-talslaget hade en tydlig identitet och nu kämpar vi för att hitta en annan identitet.

En annan fråga är om unga spelare i det nyrika Norge helt enkelt inte är lämpade för att acceptera Drillos kollektivistiska system. Man känner igen diskussionen från Sverige: det disciplinerade 90-talslandslaget mot dagens narcissistiska ungdom.

– Det är skillnad, säger 90-talskeepern Frode Grodås, nu målvaktstränare i landslaget. Vi hade en helt annan stämning i laget. Vi var bättre på att ställa krav inom gruppen. Det var vi flinke med. Den moderna ungdomen är lite annorlunda. Har du barn själv? Ja, då vet du, man tar hand om dem, man gör allting för dem. Men de måste lära sig att klara sig själva också.

– Det är lite vanskligare att få dem ur sina klubbkulturer, att få dem att inte spela i sidled eller bakåt, säger Nils Johan Semb som en gång efterträdde Drillo och nu är elitfotbollschef på norska fotbollsförbundet (och, för övrigt, gammal vän till Lars Lagerbäck).

– Då, när vi vann allting, fick stilen ett otroligt genomslag, då gick det att säga till Myggen att han inte fick passa bakåt. Nu är det svårare. Dessutom har landslagen mycket färre tillfällen att spela ihop sig. Det går ut över små nationer som har en spelstil som kräver mycket taktik.

Ingen magi. Automatisera, koordinera. Semb lät som Roland Andersson:

– Nu är det back to basics. Nu är det tillbaka till 90-talet.

Oväntad hjälte. Island må ha ett par offensiva stjärnor i de stora ligorna nuförtiden, men 1–0-målet görs av mittbacken Kári Árnason, till vardags i Rotherham i engelska fjärdeligan. Lars Lagerbäck har funderat på ­att åka och titta på honom, men är osäker på var Rotherham ligger.

Ja, så ser det också ut på Laugardalsvöllur i matchinledningen. Bollarna spelas ut till den norske vänsterbacken John Arne Riise som bombar dem uppåt banan som en gång Stig Inge Bjørnebye gjorde. De dimper ner i straffområdet och vållar kalabalik, det blir hörnor och inkast som specialisten Riise förvaltar. Det ser ut som det gamla Norge. Island är pressat.

Även pragmatikern Lagerbäck har fallit tillbaka på sina grundprinciper. Trots skadan på stjärnan Kolbeinn Sigþórsson, och trots att man spelar på hemmaplan, har han till allmän förvåning bänkat Alfreð Finnbogason, vårens succéanfallare i Allsvenskan. I anfallet spelar Gylfi Sigurðsson och Birkir Bjarnason, två löpstarka arbetshästar som lika ofta spelar mittfältare i sina klubblag och kan jobba hårt i defensiven (= Mattias Jonson). På mittfältet har han valt två fysiskt starka dammsugare (= Anders Svensson och Daniel Andersson) i form av Helgi Daníelsson och Aron Gunnarsson. Dessutom har han noga förberett spelarna på att motståndarförsvaret är nykomponerat.

Efter 20 minuters total norsk dominans får Island ett inkast till höger om straffområdet. Aron Gunnarson, med ett förflutet som handbollsspelare, vräker in den framför mål. Ett norskt försvar där målvakten Espen Bugge Pettersen mycket riktigt bytts in, och där dessutom IFK Göteborgs mittback Kjetil Wæhler kommit in sedan förra landskampen, står och tittar på när mittbacken Kári Árnason tar sig loss från sin bevakning, slungar sig framåt som en fribrottare och träffar bollen på vägen. Den går in vid bortre stolpen.

Drillos har svårt att samla ihop sig. Ett par fina omställningschanser i slutet på första halvlek avbryts med en sidledspassning som rinner ut över linjen och en resultatlös solodribbling av ensamme anfallaren Mohammed Abdellaoue. Ett norskt mål i andra halvlek döms bort för tveksam offside. Långe Alexander Søderlund sätts in för att agera Jostein Flo, men han får inga bollar.

Laugardalsvöllurs tekniska zoner har ingen markerad gräns in mot planen, och Lagerbäck har stått precis vid sidlinjen sedan Island tog ledningen. Det känns som om han tillbringar mer tid där än han gjorde under hela sin tid som svensk förbundskapten. Om och om igen gör han samma dämpande gest med handflatan mot marken: lugna ner, var inte för heta, stöt inte för högt och bli avdribblade. Drillo sitter orörlig på sin bänk.

Med tio minuter kvar är det Norge som åker på den snabba omställningen. Gylfi Sigurðsson hittar inbytte Alfreð Finnbogason vid mittlinjen. Den norska backlinjen har stött upp, men John Arne Riise dröjer sig kvar och upphäver offsiden. Ensam med målvakten visar Finnbogason att han är en internationell striker. De unga islänningarna jublar. Vid sidlinjen byter Lars Lagerbäck gest och knackar sig med pekfingret i tinningen. Tänk!

Norge får till slut sitt Jostein Flo-ögonblick – en lång boll hittar Alexander Søderlund i straffområdet. Søderlund skarvar vidare till Tarik Elyounoussi, men han blir trängd av isländska försvarare och skjuter utanför.

Matchen slutar 2–0. Lars Lagerbäck har vunnit sin första tävlingsmatch som isländsk förbundskapten och reagerar lika känslomässigt som vanligt. Han går från spelare till spelare på avbytarbänken och skakar hand med dem. Sedan hälsar han på sin vän Nils Johan Semb.

– Nu blir det väl en riktig avrättning hemma i Norge, säger Semb.

Om Drillo förväntar sig att bli avrättad så märks det inte på honom vid presskonferensen efteråt. Han är »sur og lei«, men han verkar inte alls så pressad och omöjlig som en svensk förbundskapten skulle vara i en liknande situation. De båda baklängesmålen var »til å grine av«, Norge gjorde en av sina bättre matcher men hade inte riktigt domaren på sin sida och det är surt att förlora mot ett lag »som vi minst er på høyde med«.

Jag frågar vad han tycker om Norges omställningar. Han säger att de faktiskt hade ett par goda möjligheter men att det är ett problem, spelarna är inte vana vid att spela på det här sättet, de använder för många passningar.

– Vi måste bli mer direkta, muttrar han.

– Har du spelarmaterial till det? frågar jag.

– Så skulle jag spela oavsett spelarmaterial.

Sedan lägger han till att Norge faktiskt vann med 6–3 i målchanser.

Ideologen lämnar sedan scenen för att ge plats åt pragmatikern. Så sitter han där, nationens nye hjälte, inför det samlade isländska pressuppbådet (sju personer), och kan konstatera att hans Realistiska Optimism har segrat över Drillos System. Man kan förstås ha olika uppfattningar om vad som är underhållande fotboll, säger han, men han får nog erkänna att det här handlade mer om kamp än om underhållning.

De isländska spelarna har kommit ut ur omklädningsrummet. En lycklig Helgi Daníelsson säger att han nu kan gå tillbaka med glädje till hotellet och möta sina kompisar. Det var Island som var väl förberedda och trygga i sina positioner, medan norrmännen kändes tveksamma och skakiga. Ragnar Sigurðsson inflikar att Lagerbäcks arbete redan har burit frukt: alla visste vad de skulle göra den här gången. Och framme vid podiet får Lagerbäck frågan om vem som var matchens lirare. Han sträcker ut de långa benen under bordet. På fötterna har han de vita, slitna gympaskorna han fick av Svenska fotbollförbundets sponsor Umbro för flera år sedan.

– Om ni ursäktar mig, ler han, så säger jag nog laget.