Herregud, vad det regnar. Och då är det redan i vanliga fall så blött här i staden att det växer svamp i gräset i rondellerna. Nu har molnen fallit ner som ett tjockt, grått täcke över berget Esja, som i vanliga fall tornar upp sig över Reykjavik, och regnet blåser in i drivor från Nordatlanten. Det hamrar ner över den tomma parkeringsplatsen där spelarbussen är det enda fordonet, det vräker ner över den lilla planen dit landslaget har förlagt sin träning för att spara gräset på matcharenan.
Det är två dagar kvar till det som i lokalpressen kallas »årets match«, och det enda jag kan säga är att det inte märks. Inga autografjagande ungar. En handfull lokala journalister som hukar under utetaket. Ett par grävskopor som står i backen bakom ena målet och betraktar hur tränaren i kepsen ställer upp sin fyrbackslinje i beprövad formation.
Man kan inte säga att han verkar malplacerad. När Lars Lagerbäck var förbundskapten för Sverige var det många som ville deportera honom till en gudsförgäten ö någonstans. Nu har de fått sin vilja fram. Nu har vi honom här på Island, mannen som Filip och Fredrik utnämnde till Sveriges tråkigaste man, deppfotbollens överstepräst, världsfotbollens siste dinosaur.
Eller siste förresten? Det finns en till. Han som tränar laget som Lars Lagerbäck ska möta. Efter träningen, när Lagerbäck går genom en korridor i arenans inre, möter han en liten man som kommer från andra hållet. Hans mörka hår har blivit grått, han är något mer hopsjunken än på 90-talet när han blev världskändis, men man känner fortfarande igen de karakteristiska framtänderna och de pigga ögonen. Lagerbäck skickar fram näven:
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
