Onsdagen den 18 december 2019 trampar jag min hallonröda racercykel upp för Stigbergsbacken och glider ner mellan Majornas landshövdingehus. Däcken studsar över trottoarkanterna och den regnvåta hästsvansen piskar i nacken. Vattendropparna tränger in genom Adidasbyxorna jag har haft sedan högstadiet och dobbarna slinter mot pedalerna. Jag trampar några extra tag för att hinna snedda över Karl Johansgatan innan 9:ans spårvagn dundrar förbi.
Jag är inte sen, bara ivrig. Medan jag sicksackar fram mellan barnvagnar och vägarbeten spelar jag upp olika scener i huvudet. Ska jag vänta till samlingen med att berätta? Eller bara slänga ur mig nyheten så fort jag kommer fram?
Jag svänger in bakom Mariaplan och låser fast cykeln i det isgrå räcket som omger min hemmaplan Gröna vallen. Konstgräsmattan breder ut sig på en stor innergård kantad av lavendelblå och mintgröna trähus. Bakom återvinningsstationen ligger vår nedklottrade klubbstuga. Därifrån kommer vår tränare Erik Entin vinglande med en otymplig bollsäck och famnen full av hoptrasslade repstegar och mögliga träningsvästar. Han är en blyg 32-åring som jobbar som personlig assistent och lägger all sin fritid på att spela och titta på fotboll. Han spelar i 16 korplag och jag minns knappt hur han ser ut utan träningskläder. Först på plats av spelarna är som vanligt utbytesstudenterna Carmen Córdoba Beldad och Christina Heiß. I väntan på oss andra passar de en boll mellan sig.
Det är Ösets BK:s sista träning före juluppehållet. 13 spelare har föranmält sig via appen, men när klockan är halv sju är vi inte fler än sex. Medan vi värmer upp på den konade planen kommer resten av spelarna joggande från hållplatserna runt omkring. De flåsar fram ursäkter om försenade barnvakter och spårvagnar. Efter några snabba ruscher i repstegarna stretchar vi i en ring. Regnet upphör och folk kastar av sig snusnäsdukar, trasiga fingervantar och träningströjor från gamla ungdomslag. Det ser ut som om någon vält ut en fyndlåda på Myrornas.
