I skuggan av EM

Sommaren 2021 spelades fyra EM-matcher i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Samtidigt försökte människorna några mil bort i Nagorno-Karabach resa sig efter ett blodigt krig mot diktaturen i öst. Offside tog sig in i en sönderbombad region där fotbollen försöker hjälpa dem som kom tillbaka från fronten med livet i behåll.

Vägen slingrar sig ner för bergspasset och jag lämnar snön bakom mig. Landskapet förbyts till tidig vår. Körsbärsträden har blommat och de skira bladen är fortfarande så vita att de ser ut som bomullstussar längs bergssluttningarna. 

En varg springer över vägen så att jag får bromsa in. De taniga djuren är en vanlig syn i de armeniska bergen så här års då de är hungriga efter vintern. För vargen väntar nu en jakt på de får som de lokala bönderna släppt ut. För mig väntar snart den första gränskontrollen.

Jag trycker ner kopplingen, byter växel – igen – och förbannar hålen i vägen. Det var samma sak när jag var här för två år sedan. När snön och isen smälter drar töandet med sig bitar av de armeniska vägarna. 

Käkarna värker av att jag bitit ihop dem. Jag vet att jag måste vara skärpt när jag anländer till gränsen. Inget får gå fel. 

Ett par dagar innan jag landade på flygplatsen i Armeniens huvudstad Jerevan nåddes jag av en lista på reportrar som inte kommit in i Nagorno-Karabach de senaste månaderna. Det var ett hundratal namn, och tydligen har ingen journalist – trots beviljade visum – kommit förbi den ryskkontrollerade passagen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Jag vet att risken är överhängande att jag nekas inträde trots att alla papper är i ordning. Jag har till och med fått tag på en skottsäker väst och en skyddshjälm – krigslagarna som fortfarande gäller i Nagorno-Karabach kräver att utländska journalister tar med sig sådan utrustning. 

»Vet han om att det spelas fotboll i regionen, som så sent som i höstas var en krigszon där 10 000 människors liv skördades?«

Framme. Hjärtat rusar. En man i full soldatmundering som tillhör en rysk fredsbevarande trupp traskar ut på vägen i sina rejäla stövlar. Han höjer handen i en gest som antyder att jag ska sakta ner och stanna bilen. Jag vevar ner rutan. 

– Kom ut, befaller han stramt. Ge mig dokumenten!

Han räcker över dem till en kollega som utan ett ord vänder på klacken med mina papper och försvinner in i en bunker. 

– Vad gör du här? säger mannen som nyss bad mig stanna bilen.

– Jag ska skriva om fotboll, förkunnar jag på ryska. 

– Fotboll? Det finns väl ingen fotboll i Karabach? 

– Jo, ligan startade för tre veckor sedan, säger jag.  

Han flinar. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Tror han på mig? Vet han om att det spelas fotboll i regionen, som så sent som i höstas var en krigszon där 10 000 människors liv skördades? 

– Öppna bagageluckan!

Gränsvakten beordrar mig samtidigt som han hänger sin kalasjnikov på sniskan så att han ska komma åt bättre. Tillsammans öppnar vi mina väskor. Vi går igenom mina kalsonger och konstaterar att den skottsäkra västen kanske är lite för stor för mig. Men den får duga. Mannen med dokumenten kommer tillbaka. 

– Åk bara, allt är bra.

Jag hoppar snabbt in i bilen och rullar i väg. Den första viktiga och avgörande gränskontrollen är avklarad. Men än ska jag passera ett tiotal ryska militärposteringar innan jag anländer till Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert.

Nagorno-Karabach

Befolkning: Den sista officiella folkräkningen genomfördes 1991, strax före Sovjetunionens fall. Då bodde 189 000 invånare i området, som till tre fjärdedelar bestod av armenier och en fjärdedel av azerbajdzjaner. Under och efter kriget på 90-talet fördrevs hela den azerbajdzjanska befolkningen. Den senaste uppskattningen gjordes 2011, befolkningsantalet bedömdes då vara 145 000. Efter kriget 2020 har uppemot 50 000 etniska armenier lämnat regionen. 

Huvudstad: Stepanakert, cirka 60 000 invånare.

Officiella språk: Armeniska och, sedan 2021, ryska.

Geografi: Ungefär lika stort som Gotland med berg på uppemot 3 000 meter över havet. Omslutet av Azerbajdzjan med undantag för några kilometers landremsa – Latjin-korridoren – som efter kriget 2020 är den enda förbindelse Nagorno-Karabach har med omvärlden. 

Konflikten i korthet: Nagorno-Karabach har formellt varit en självstyrande region i Azerbajdzjan sedan den ryska revolutionen 1917 då Armenien och Azerbajdzjan i ett par år bröt sig loss från det ryska tsarväldet innan de 1920 återgick till Sovjetunionen. 

Då området är av historisk och kulturell vikt för båda folken gör såväl Armenien som Azerbajdzjan anspråk på Nagorno-Karabach, som 1988 deklarerade att man ville tillhöra Armenien. Azerbajdzjan svarade bestämt nej och det inleddes pogromer mot armenier i Azerbajdzjan. Vid Sovjetunionens fall briserade ett blodigt krig, det första Karabachkriget, som 1994 slutade med att Nagorno-Karabach utropade sin självständighet som »Republiken Artsach«. Förutom regionen Nagorno-Karabach tog armenierna också kontroll över azerbajdzjanskdominerade kringliggande områden för att upprätta en militär buffertzon. 

Nagorno-Karabach har hittills inte erkänts av någon annan stat, inte ens dess allierade Armenien. Förutom ett krig under fyra dagar 2016 anses konflikten ha varit lågintensiv sedan 1994. Fram till hösten 2020. Det andra Karabachkriget beräknas ha tagit cirka 10 000 människors liv.  När kriget var över hade Azerbajdzjan tagit tillbaka buffertzonerna som varit kontrollerade av armenierna sedan 90-talet, samt cirka en tredjedel av Nagorno-Karabach. 

För närvarande råder ett skört vapenstillestånd som bevakas av Ryssland. 

Namnet. »Nagorno« betyder högland på ryska, »kara« är turkiska för svart och »bach« är trädgård på persiska – tillsammans bildar de »Den svarta bergsträdgården«.

 

Genom min vita fyrhjulsdrivna bils fönsterrutor ser jag förödelsen efter kriget. Allt jag hört om ligger plötsligt framför mig. Husen som brunnit ner. Broar som bombats. Butikslokaler med utsprängda fönster. Byar som blivit militärposteringar. 

När jag studsar fram på vägarna och tar mig förbi ryska soldater som fortsätter att släppa mig vidare på min väg in i Nagorno-Karabach har det bara gått fyra månader sedan kriget tog slut. Förutom de drygt 10 000 människor som bekräftats döda har nästan 50 000 försatts på flykt. Många av dödsoffren är civila, på båda sidor, och fortfarande hittas soldaters kroppar varje dag. Det kommer ständigt rapporter om att armeniska krigsfångar i Azerbajdzjan än i dag blir torterade. När Azerbajdzjans agerande efter eldupphöret ifrågasätts och det påtalas att man bryter mot Genèvekonventionens föreskrifter avfärdar regimen allt med att kalla fångarna för terrorister. 

Osämjan mellan folken – armenier och azerbajdzjaner – går att spåra hundratals år bak i tiden, men nådde sin första kulmen efter folkmordet på armenierna 1915–1917 i Ottomanska riket, numera Turkiet. Runt en och en halv miljon människor dödades och så gott som hela den kristna befolkningen i Ottomanska riket tvingades fly. Många av armenierna flydde österut till det som är dagens Armenien.

Samtidigt föll det ryska tsarväldet efter den kommunistiska revolutionen i Sankt Petersburg. Armenien och Azerbajdzjan utropade sin självständighet från Ryssland och båda länderna gjorde anspråk på Nagorno-Karabach – ett område ungefär lika stort som Gotland – som ligger där den armeniska bergsplatån möter det azerbajdzjanska låglandet. Då hade Nagorno-Karabach en befolkning som motsvarade 90 % armenier och 10 % azerbajdzjaner, men båda folken ansåg att regionen var lika kulturellt och historiskt viktig. Armenierna, som hade folkmordet färskt i minnet, tog till vapen mot det turkspråkiga Azerbajdzjan. Konflikten upphörde i början av 1920-talet när Sovjetunionens nye ledare Vladimir Lenin lovade att Nagorno-Karabach skulle tillskrivas Armenien om landet gick in i Sovjetunionen. Ett liknande löfte gavs till Azerbajdzjan – fast tvärtom. 

Löftet till Armenien hölls aldrig. 

Latjin. Efter höstens krig bevakas vägen och byn av ryska fredsbevarande trupper. Stora delar av befolkningen var armeniska flyktingar från krigets Syrien. Nu är de på flykt igen.

1923 blev Nagorno-Karabach istället en autonom armenisk region innanför den azerbajdzjanska sovjetiska delrepubliken. Väldigt förenklat är det jämförbart med Ålands status i Finland. Det innebär att regionen hade ett eget parlament och visst självbestämmande, men att den svarade inför centralmakten i Azerbajdzjans huvudstad Baku. 

Men de nationalistiska krafterna dog aldrig under Sovjettiden. Nagorno-Karabach blev långsamt alltmer azerbajdzjanskt, och under 1980-talet eskalerade den azerbajdzjanska befolkningsökningen.

Strategin, att flytta azerbajdzjaner till Nagorno-Karabach, var medveten. Den armeniska nationalismen och rösterna om att inte tillhöra Azerbajdzjan växte allt starkare och i Baku ville man spä ut befolkningsproportionerna för att mildra de armeniska separatistiska ambitionerna. Reaktionen från armenierna blev att man i februari 1988 röstade i det lokala parlamentet i Nagorno-Karabach om att regionen skulle skrivas över till den sovjetiska armeniska delrepubliken istället för den azerbajdzjanska. Resultatet? 110 röstade för att det skulle ske och 17 röstade emot.

Baku ogiltigförklarade omröstningen.

Hatretoriken mot armenier i andra delar av Azerbajdzjan skruvades upp, vilket utmynnade i pogromer – förföljelser av armenier – i flera städer. I Armenien svarade man med en hotfull stämning mot den azerbajdzjanska minoriteten och hatbrott inträffade allt oftare. Och när Sovjetunionen slutligen föll stod parterna så långt ifrån varandra att kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan var ett faktum. 

När Armenien och Azerbajdzjan 1990 återigen utropade sin självständighet var Nagorno-Karabach formellt fortfarande azerbajdzjanskt, och enligt internationell rätt är det så även i dag. Armenierna i Nagorno-Karabach vann kriget 1994 och utropade »Republiken Artsach« (Artsach är det armeniska namnet för regionen Nagorno-Karabach). Armenierna hävdar rätten till ett folks självbestämmande, vilken är likställd med den om territoriell integritet som Azerbajdzjan lutar sig mot. 

»Målsättningen har varit tydlig: att ta tillbaka Nagorno-Karabach och fördriva den armeniska befolkningen.«

Allt detta har lett fram till den status vi ser i dag. Republiken Artsach, Nagorno-Karabach, är en icke erkänd självstyrande etnoarmenisk republik innanför Azerbajdzjans territoriella gränser. Här finns ett eget parlament, rättssystem och en egen militär. Det finns inga politiska eller ekonomiska förbindelser med Azerbajdzjan, som betraktar den självutnämnda republiken som separatistisk. 

Kriget på 90-talet ledde också till att Nagorno-Karabach helt tömdes på sin azerbajdzjanska befolkning och makten i Baku förlorade kontrollen över regionen. Till följd av kriget sattes över en miljon människor på flykt, både armenier och azerbajdzjaner, och de tidigare azerbajdzjanskdominerade städerna i och omkring Nagorno-Karabach jämnades med marken.  

Sedan dess har det rått ett status quo. Av och till har fredsförhandlingar skett, men de har slutat med att parterna hamnat ännu längre ifrån varandra. Samtidigt har oljeintäkterna ökat i Azerbajdzjan under de senaste 20 åren och det har skett en militär upprustning som långt överstiger Armeniens kapacitet. Parallellt med sin ständigt förstärkta armé har de styrande i Azerbajdzjan inte varit sena att få ut krigshetsande propaganda riktad mot fienden Armenien. Folkmordet för hundra år sedan förpassas till ett påhitt av den armeniska propagandan. Målsättningen har varit tydlig: att ta tillbaka Nagorno-Karabach och fördriva den armeniska befolkningen. 

Anledningarna till att kriget startade hösten 2020 är flera. Det föranleddes av stora demonstrationer under sommaren i Baku där befolkningens missnöje mot hanteringen av pandemin gick över i krigshets. Röster höjdes om att ta tillbaka Nagorno-Karabach och utkräva hämnd för 90-talets blodigheter. Samtidigt hade Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan kallat Nagorno-Karabach för »en del av Armenien«, vilket provocerade regeringen i Azerbajdzjan. 

Kriget slutade den tionde november 2020 med ett avtal om eldupphör. Uppgörelsen undertecknades av ledarna i Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland. Nagorno-Karabach förlorade en tredjedel av sitt territorium och Azerbajdzjan utropade sig som segrare. Ryssland fick ett femårsmandat att bevaka eldupphöret och uppdraget att skydda den armeniska befolkningen. Dessutom har ryssarna tagit på sig ansvaret att bevaka den enda vägen in i regionen från Armenien – den väg som jag slingrar mig fram på. 

Landslagsmålvakt. När Nagorno-Karabachs landslag samlas är Sergej Asryan en av målvakterna som iklär sig dess tröja. Landslaget har bland annat spelat i Östersund och Abchazien.

 

Bilen studsar till i ytterligare en grop. Stepanakert kommer allt närmre, men först måste jag passera staden Sjusji, eller Sjusja som den heter på azerbajdzjanska, och som efter kriget tillhör Azerbajdzjan. Jag ser klipporna staden ligger på. I historieskrivningen har det länge sagts att »den som har Sjusji, den har Karabach«. Från stadens mäktiga berghällar kan man blicka ut över hela regionen. 

Jag rullar fram på en väg som passerar under klipporna, bara några meter från den nya gränsen mellan Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan. På höger sida har Azerbajdzjan redan byggt ett vattenkraftverk – »AzerEnergy«. Byggarbetare är i färd med att göra i ordning vägen som ska leda fram till det – en påminnelse om att Azerbajdzjan omgående vill återbefolka staden. På avstånd ser jag azerbajdzjanska och turkiska flaggor på en skylt där det står »Sjusja«. Turkiet är fortfarande Azerbajdzjans allierade. Framför skylten ligger en rysk militärpostering som jag måste stanna vid. När jag saktar ner ser jag, på andra sidan militärposteringen vid korsningen upp mot Sjusji, en handfull azerbajdzjaner som har samlats i en klunga. Jag har blivit förvarnad om att det förekommer att de kastar sten på förbipasserande. Azerbajdzjanerna stirrar på mig och efter några sekunder vinkar en åt mitt håll. Jag vinkar tillbaka. Han är klädd i jeans och gul huvtröja med en svart text som flagnat. Den ryska gränsvakten tittar på mig och skakar på huvudet. Han har en halsduk för munnen så att bara ögonen syns. De bubblar av ilska. 

– Nej, så gör vi inte här, säger han bryskt. Ingen interaktion! Förstått?

Jag gör en allvarlig min och nickar. Det här är den sista posteringen som jag behöver passera. Mannen jag vinkade till flinar retfullt. Han förstår att jag har blivit tillsagd. Han räcker upp handen igen, men denna gång vinkar han inte. Istället visar han ett långfinger: »Fuck you!«

Jag vänder mig om och får tillbaka mitt pass. Jag är äntligen inne i Nagorno-Karabach. Jag stannar vid en höjd och tittar ut över huvudstaden Stepanakert. Sjusji ligger bakom mig och fortfarande kan jag se de azerbajdzjanska flaggorna. En lättare bergsvind sveper in. Solen är på väg ner. Molnen ligger lågt över bergen i fjärran och lamporna från staden skänker ett lugnt skimmer. Befolkningen i Nagorno-Karabachs huvudstad, cirka 60 000, har sakta men säkert börjat återvända för att börja om sina liv efter kriget. 

»Sergej slänger en blick mot mig och ler snett. Det är bara att göra som han blir tillsagd. Tränaren är irriterad på mig.«

Bortom dalen och bergen börjar Azerbajdzjan på riktigt. I sommar är huvudstaden Baku tilltänkt värdstad för EM i fotboll. 20 mil bort från klusterbomber och krigsbrott. Klart att Mbappé, Ronaldo och de andra ska spela fotboll hos en regim som avfärdar det armeniska folkmordet som fantasifull propaganda. 

Jag tar upp min telefon och ringer Sergej Asryan, målvakt i Nagorno-Karabachs landslag och tränare för en nystartad klubb i den lokala fotbollsligan. 

– Jag lyckades, säger jag. 

– Hur?

– Jag vet inte, men nu är jag här. När kan vi ses?

– I morgon. Möt mig vid stadion på eftermiddagen. Vi har träning då. 

 

Det blåser kallt, regnet ligger i luften, och en fotbollsträning på stadion i centrala Stepanakert är i full gång. Stolarna på läktarna är i den armeniska flaggans färger: orange, blå och röd. Färgsättningen störs bara vid den östra läktarsidan där en bomb skadat stolarna. Ute på gräset är det fyra mot fyra på liten plan. 

Tränarens röst ekar över stadion. 

– Täck ytorna!

Den här eftermiddagen tränar målvakten Sergej Asryan med Lernayin Artsach, ett andradivisionslag som till vardags spelar i det armeniska ligasystemet. Lag från Nagorno-Karabach får enligt Uefa inte spela i det armeniska ligasystemet, vilket lett till att Lernayin Artsach formellt är registrerat i en stad i Armenien, där de också spelar sina hemmamatcher. Sergej får syn på mig och joggar fram. 

  Jag kommer efter träningen, flåsar han fram. I dag kör de hårt med oss.

Tränaren vrålar:

– Kom tillbaka! NU! 

Sergej slänger en blick mot mig och ler snett. Det är bara att göra som han blir tillsagd. Tränaren är irriterad på mig. Han ropar åt mitt håll:

– Gå härifrån. Ni får prata om en timme!

Som efter så många andra krig i världshistorien var det också i Nagorno-Karabach som fotbollen var en av de första aktiviteterna som reste sig ur spillrorna. Den största utmaningen var att få ihop tillräckligt många spelare för att ens kunna bedriva träningar. När kriget började i höstas hade i princip samtliga män över 18 år anslutit sig till armén för att försvara regionens självstyrande mot Azerbajdzjan och när kriget var över hade långt ifrån alla fotbollsspelare överlevt. Med en mittback som saknades på grund av att han vad död drog ett lag i gång, med en mittfältare som hade fått sina ben sönderslitna av en missil försökte ett annat lag starta. I det fotbollsfrälsta Nagorno-Karabach skulle det spelas fotboll, även om många inte hade kvar sina hus, sin syster eller bror.   

Den lokala fotbollsligan i regionen grundades så sent som 2018 och var en direkt följd av att organisationen Conifa ville anordna Europamästerskapen för icke erkända republiker i Nagorno-Karabach 2019. Innan dess hade fotboll visserligen spelats, mycket och ofta, men under oorganiserade former. De duktigaste fotbollsspelarna hade istället sökt sig till Armenien för att ansluta sig till storstadsklubbarnas akademier. 

»Alla utländska fotbollsspelare som deltog i turneringen har registrerats som brottslingar i Azerbajdzjan – de har blivit persona non grata. Det gäller mig också.«

Conifa gick tillsammans in med andra sponsorer för att restaurera Nagorno-Karabachs matcharenor. Nytt konstgräs lades, omklädningsrum byggdes och det lokala fotbollsförbundet fick stöd för att skapa en hållbar organisation. 

Första året den nya ligan spelades deltog tio lag. Lernayin Artsach vann ligan överlägset och man beslutade omgående att omlokalisera laget till Armenien för att laget skulle kunna delta i det armeniska ligasystemet och fungera som en naturlig kanal för unga talanger från Nagorno-Karabach att spela proffsfotboll i en liga som Uefa godkänner. 

I Azerbajdzjan betraktade man utvecklingen med stark skepticism.

Redan inför öppningsmatchen av Conifa 2019 hade Azerbajdzjan gjort allt för att stoppa mästerskapet. Turneringen sågs som ett verktyg för att legitimera Nagorno-Karabachs suveränitet. De skickade hotbrev till funktionärer och skrev till regeringar där landslag kom ifrån. Den tyska generalsekreteraren för Conifa, Sascha Düerkop, mottog regelrätta dödshot från azerbajdzjanska regeringsmän. Och alla utländska fotbollsspelare som deltog i turneringen har registrerats som brottslingar i Azerbajdzjan – de har blivit persona non grata. Det gäller mig också. Jag var på plats under öppningsceremonin och såg glädjen hos de tiotusentals människorna som firade arrangörskapet på gatorna. 

Efter kriget är förutsättningarna annorlunda. Flera av klubbarna har förlorat sin geografiska tillhörighet, vilket gjort att ligan återigen krympt till tio lag istället för tolv. Men den är igång. Arbetet med att samordna uppstarten av ligan inleddes bara ett par dagar efter avtalet om eldupphör, och datum för ligastart sattes till februari. När jag står på läktaren den här eftermiddagen laddar spelarna framför mig för en match i den fjärde omgången. 

En av tränarna visslar i sin pipa och spelarna rör sig långsamt mot omklädningsrummen. Sergej vinkar till mig med en rörelse som visar att han snart kommer tillbaka. Senast vi träffades var 2019 när han var målvakt och spelade mästerskapsmatcher för Nagorno-Karabachs landslag. 

Nära döden. »Alla spelare har förlorat någon«, säger Sergej. »En pappa eller en vän. Träningarna och matcherna hjälper oss att tänka på annat.«
Bombningar. Under tjugo minuter föll ett fyrtiotal raketer över ett bostadsområde i Martuni. Många av husen förstördes. Azerbajdzjan säger att inga civila mål träffades under kriget.

 

Sergej rattar vant fram genom centrala Stepanakert. Vi möter Lada-bil efter Lada-bil och jag tittar på butikerna som alla har öppnat. De som kunnat har återvänt från Armenien och livet syns återigen på gatorna. Människor samlas vid de färgglada fruktbutikerna och pensionärer står i kö till banken för att hämta ut sina pensioner. En hoper äldre män sitter lutade över schackbräden på kaféerna.

Vi är på väg till den 28-årige Sergejs hemby Noragyugh. Om mindre än en timme är det dags för honom att hålla i en träning med Tigran Mets, klubben som är hans eget lilla projekt. 

– Jag var egentligen inte soldat vid fronten, säger han. Man kan säga att jag var »funktionär«. Jag körde förnödenheter dit det behövdes och gjorde vad jag blev tillsagd för att hjälpa till. 

Jag frågar var han bodde under kriget. 

– Hemma i byn. Noragyugh är en av få platser som inte utsattes för så mycket artillerield. Jag antar att byn inte ligger på en strategiskt viktig plats. Det var bara ett par hus som skadades. 

»Vi bråkade aldrig om kriget, men han sa hela tiden att om han kunde skulle han byta ut sig själv mot mig och min bror.«

Han blir allvarligare. 

– Jag gillar inte att prata om kriget egentligen. Det är svårt att veta vad jag kan berätta. Man måste ha varit där för att förstå hur det är. Hela Artsach var en frontlinje under 44 dagar och när vi utförde uppdrag visste vi aldrig om vi skulle komma hem. Men du förstår … jag kan inte säga så mycket … Det var många som hade det mycket värre än jag.

Sergej berättar hur det gick till när han tog värvning i armén. 

– Formellt behövde ingen av oss som redan hade gjort militärtjänst infinna oss vid krigets början. Men alla, och då menar jag alla, gick med. Vi tvekade inte en sekund. Det är vår plikt. Jag och min bror sa adjö till våra föräldrar och åkte. Alla i fotbollslaget gjorde samma sak. Det gick snabbt. 

Vi närmar oss Noragyugh, en stillsam by med cirka tusen invånare. Sergej har redan berättat att hans familj lär vara på plats när vi anländer. Liksom alla ogifta armenier bor han fortfarande med sina föräldrar. 

– Hemma bråkar vi mest om vilket fotbollslag som är bäst. Min pappa gillar Bayern München och jag föredrar Chelsea. Vi bråkade aldrig om kriget, men han sa hela tiden att om han kunde skulle han byta ut sig själv mot mig och min bror. 

Han svänger upp framför en hög mur som omgärdar hans föräldrahem. 

– Men han var med och slogs på 90-talet, så det tycker jag får räcka för hans del. 

På andra sidan porten passerar vi en liten innegård framför tvåvåningshuset. Sergejs mor kommer ut från köket på undervåningen och säger att hon precis gjort klart jigalov hat, ett bröd med sjutton sorters örter. Doften av nybakat och färsk koriander är ljuvlig.

– Vill ni äta det här eller ta med det? frågar hon och räcker över brödet till mig. 

Sergej letar fram en luggsliten fotboll med nötta färger.

– När jag växte upp brukade jag spela mot den här väggen.

Han sparkar bollen för att illustrera hur han övade. 

– Mina föräldrar blev galna på ljudet av bollen som studsade. Från att jag lärde mig att gå till i dag har jag alltid spelat fotboll. När jag var liten sa jag på allvar till mina föräldrar att jag skulle bli proffs i Real Madrid. De frågade mig hur jag skulle bekosta flytten, och jag svarade: »Mamma, du förstår väl att vi måste sälja huset.«

Krigslagar. I Armenien förbjöds spridning av icke-statlig information om kriget. Krigsförluster censurerades och när Armenien förlorade kriget var det många som kände sig lurade.

Vi promenerar till fotbollsplanen i byn för att möta upp spelarna som ska träna. Asfalten på vägen är så gammal att man lagat den med jord som bitvis tagit över underlaget. Sergej berättar att Tigran Mets kämpar för att etablera sig i Nagorno-Karabachs liga. Efter tre matcher har man 12–16 i målskillnad och tre poäng.  

Jag noterar omedelbart att det ena målet saknar nät och att det ligger småsten över hela planen. I bakgrunden syns byns dagis och skola. Någon enstaka bil hörs brumma förbi. I övrigt är det fridfullt. Några kacklande höns, en råmande ko.

– Här var min barndom, säger Sergej och tittar ut över planen. Jag var alltid här. 

Jag undrar varför han så snart efter att kriget var över i vintras, när så många andra saker borde vara viktigare att prioritera för att få fungerande liv igen, valde att lägga sin tid på att dra igång ett nytt fotbollslag. 

– Vi ville ge något till byn att göra efter kriget, säger han. Om det är något jag kan och vet hur man organiserar så är det fotboll. Det var enkelt att dra igång. Det är så många som har pausat sina liv nu. Du vet, folk som sa att de skulle renovera sina hus vågar inte riktigt göra det eller saknar motivationen. Att starta en fotbollsklubb och skapa något tillsammans med andra i byn är kanske ett sätt att visa att det finns ett liv efter kriget.

Spelare efter spelare släntrar in på den ojämna gräsplanen. Sergej kramar om några av dem och säger åt dem att värma upp. Han tittar ner i marken. Oroligt puttar han stenar med foten. 

– Kanske startade jag laget för min egen skull också, säger han. Min farbror och min barndomsvän stannade sin bil för att ta en rökpaus under kriget. Så snart de klev ur bilen blev de bombade av en drönare som förmodligen följt efter dem. Båda avled. Jag och min vän brukade spela fotboll tillsammans som barn på den här planen. Jag tror det är för att hedra min bästa vän som jag startade det här laget. 

»Vi skulle få extra betalt om vi hjälpte till med att fylla i det här hålet. Pengarna? De kommer vi nog aldrig att se röken av.«

Ytterligare en kille ansluter till träningen. Han kommer fram och hälsar artigt. Jag säger till Sergej att det är ett ganska ungt lag som han fått ihop. Han brister ut i ett stort skratt.  

– De här spelar inte i seniorlaget! De vuxna kommer om en liten stund. När vi ändå var igång startade vi också ett ungdomslag för att ge barnen en positiv plats att komma till. 

Jag frågar vad barnen säger om kriget och hur mycket man pratar om sina upplevelser. 

– Jag har rätt mycket kontakt med deras föräldrar och har sagt åt dem att de måste anstränga sig för att få sina barn till våra fotbollsträningar. Vi märker att de mår bra av att röra på sig. Många av dem evakuerades under kriget och nu när de är tillbaka har de trauman som de bär på. Vi blandar ungdomsträningarna med seniorträningarna just för att de ska kunna prata med varandra om de här sakerna. För att de ska kunna springa av sig oron tillsammans. 

Sergej tittar på sin klocka. Ett par seniorspelare anländer och joggar direkt in till ynglingarna och börjar sparka med dem. Någon minut senare klappar Sergej i händerna och tar ett par steg in på planen. 

Fotboll i gränslandet. »Det kanske finns en azerbajdzjansk krypskytt som kollar på matchen, det är bäst att vi spelar bra«, säger Sergej inför matchen i Askeran.

 

Precis där bergen slutar och den azerbajdzjanska stäppen tar vid försöker tre äldre män jämna till marken på en fotbollsplan under en blå himmel. Hålet de kämpar för att få ordning på är resultatet av en bomb som fälldes över klubben Avo Martunis lilla hemmastadion i höstas.

Jag står på läktaren och ser hur de tre männen svettas i värmen, men jag kan om jag bara vrider på huvudet blicka ut över dalen nedanför och se gränsen till Azerbajdzjan ett par hundra meter bort. Hade det inte varit för bombhålet på fotbollsplanen hade man aldrig kunnat tro att det bara är några månader sedan det var fullskaligt krig här. Vinrankorna på kullarna har börjat gro och fåglar sjunger. Men nog var det ett krig här. 850 av byns 900 hus skadades eller ödelades.

De tre männen ser malplacerade ut. En av dem har en cowboyhatt som det står »Maribor« på och de två andra är så pass gamla att pensionsåldern för länge sedan borde ha passerats. Jag kliver fram till dem. 

– Ni ser ganska gamla ut för att ha ett sådant här jobb, säger jag.

– Vi kallar oss för de tre musketörerna, säger en av dem. Jag är 70. 

Mannen pekar på de två andra.

– Han är 65 och han där är 72. Det är väl bara att kämpa på. Någon måste ju göra jobbet!

70-åringen tänder en cigarett. Jag frågar honom om de har lagat planen själva.

– Absolut! Vi arbetar som vaktmästare här på stadion. Oftast turas vi om med att vakta den. Men nu sa de att vi skulle få extra betalt om vi hjälpte till med att fylla i det här hålet. Pengarna? De kommer vi nog aldrig att se röken av. Vårt största problem just nu är att de vill att vi ska laga planen till på söndag nästa vecka, men de vägrar ju leverera sand till oss. Hur ska vi hinna med det om vi inte får vad vi behöver?

»Vi har de bästa atleterna av alla armenier. Jag lovar dig!«

Cowboyhattsmannen ler mot oss, men han lyckas trots det inte dölja sina sorgsna ögon. Han visar sig heta Martin.

– Det var jag som bevakade stadion när missilen slog ner. Jag satt där borta på kontoret när det hände. Jag minns nästan inget av det. Jag hörde smällen. BOOM! Allt svartnade … fullständigt! Jag kastade mig ner på marken och låg där. Jag vet inte hur länge. Nej, nej … jag minns inget alls. 

Han vänder sig om. Jag ser att hans sköra kropp skakar, varpå han tar ett par stapplande steg bort från sina kompisar. Han sätter sig på det hoprullade konstgräset och drar ner hatten över ögonen. Han säger att han bär hatt för att kunna dölja tårarna som aldrig verkar sluta komma. En av de andra blir illa berörd och stegar fram till Martin för att lägga en hand på hans rygg. 

– Det är dags att gå hem nu. Vi kan ändå inte göra så mycket utan sand. 

Två av männen går iväg till vaktmästeriet för att byta om. Martin dröjer sig kvar. 

– Om du vill kan jag ta med dig till mitt hus. Jag går dit varje dag för att titta till det. 

Vi kör till bostadskvarteret. Martin var på plats under hela kriget och befann sig i Martuni under några av de värsta bombningarna. Han berättar att just i de här kvarteren avlossade azerbajdzjansk militär ett parti raketer som förstörde allt i sin väg under tjugo minuters tid. 

Martin ber mig stanna bilen. Han kliver ur och går fram till en port. Den är målad i blått, men rosten tränger sig fram. Nyckeln ligger under en sten och han låser varsamt upp låset och öppnar. På andra sidan är hans hus.

Eller före detta hus. Vid åsynen av det som är kvar framstår låset på porten som meningslöst. Kanske är det krigets psykologi? Traumat gör att Martin inte släpper taget om att sköta om huset trots förstörelsen av det. Väggarna har rasat in och taket är krossat. På marken ligger resterna av en sprängd raket. Ändå hänger en lina med tvätt som torkar.

– Det är andra gången som mitt hus har förstörts. Första gången var i kriget på 90-talet. Då byggde jag upp det igen. Helt för hand och helt själv. 

– Kommer du att bygga upp det en gång till? frågar jag. 

– Kanske. Först måste jag bli klar med fotbollsstadion. Barnen måste få spela fotboll igen. Sedan har jag mitt nyfödda barnbarn att ta hand om också. Hon är världens bästa.

»Gubben är ju envis. Den där stadion verkar vara honom lika kär som familjen!«

Martin städar bort bråte som ligger framför huset och letar sig fram till där ingången borde ha varit.

– Vill du ha te eller kaffe?

Först begriper jag inte frågan. Te eller kaffe. Här? 

– Jag ska se vad jag har. Vänta lite. 

Han går in i ett rum på bottenvåningen i den enda delen av huset som är någorlunda intakt. Dörren hänger på sned. 

– Jag är ledsen, men jag tror inte att jag har något kaffe, säger han när han kommer ut igen. Det enda jag hittade var de här.

Han räcker fram tre granatäpplen. Mot det gråa dammet och den sprängda omgivningen sticker de tre röda granatäpplena ut. 

– Vi brukade ha ett träd här på tomten och det är dessa tre jag har kvar. Du kan få dem. Du kommer på middag hos min familj, eller hur?

En stund senare står jag bredvid Martins nästan 90 år gamla mor. Barnbarn springer omkring i lägenheten som familjen tilldelats i väntan på att huset ska återuppbyggas.

– Martuni är en riktig sportstad, skrockar Martin när vi sätter oss i köket för att äta middag. Vi har alltid älskat brottning, fotboll och allt möjligt. Vi har de bästa atleterna av alla armenier. Jag lovar dig!

Värmaren som drivs av gas står på och det är kvavt i köket. Längs väggarna står bruna soffor och mitt i rummet ett matbord. Taklampan saknar skärm och glödlampan skänker rummet ett industriellt skimmer. 

– På något sätt har jag lyckats avla tre söner som alla är mycket smartare än jag, säger Martin. En är matematikprofessor i Ryssland, en annan är ingenjör. Och så har vi ju Vahe här i Martuni som är chef för krisberedskapsenheten i staden. Själv lirade jag bara fotboll och var vaktmästare på stadion nere i stan. Jag vet inte riktigt hur mina söner lyckats så väl. 

Vahe kommer in i rummet och jag frågar honom hur mycket tid Martin lägger på jobbet. 

– Han är där hela tiden. Skulle aldrig missa en träning. Jag försöker säga till honom att han inte behöver gå ner dit för att ordna med stadion, men gubben är ju envis. Den där stadion verkar vara honom lika kär som familjen!

»Alla tränare var soldater och de som spelar likaså.«

Ett barnbarn springer fram till sin farfar. Han lyfter upp henne i knät.

Vahes fru smyger in rummet med en nyfödd bebis. Hon låter dottern hälsa på Martin och sedan lägger hon henne i Vahes famn.

– Det är tråkigt att bli född mitt under ett krig, säger Martin. Jag hoppas på att vi ska kunna bygga Martuni en gång till. För barnens skull. Vi har alldeles för många förlorade generationer. 

Vahe instämmer. 

– Det senaste kriget var verkligen vidrigt. Som chef för krisberedskapen kan jag se hur hela samhället slagits ut och hur många barn som mist sina pappor. Sedan kriget slutade har vi hittat över 4 500 kroppar i Martuniregionen. Förstår du! Före kriget bodde det 150 000 människor i Artsach. Bara det demografiska tappet påverkar oss enormt. 

Vahe pekar på sin pappa. 

– En av de viktigaste sakerna vi ser i Martuni just nu är sport och fotboll. De har kommit igång ordentligt. Inte ens restaurangerna har hunnit öppna. Det är också därför jag inte hindrar min pappa från att gå ner till stadion för att reparera den. De lokala sportklubbarna här i Martuni har varit fenomenala. De samarbetar med oss och bemöter föräldrarna. Alla tränare var soldater och de som spelar likaså. De vet vad de pratar om och har stort förtroende i samhället. 

Martin avbryter sin son.

– När du ändå är inne på det … vi saknar sand på stadion, säger han. Kan du inte säga till myndigheterna att leverera till oss. Annars lär vi aldrig bli klara! 

Renoveringar. När den lokala fotbollsligan startade 2018 renoverades fyra arenor med hjälp av Conifa och filantroper från diasporan. Tre planer fick konstgräs.

 

Under mina dagar i Nagorno-Karabach spelas det VM-kvalmatcher. Norge, Nederländerna och Tyskland är landslag som visar allt tydligare invändningar mot att Qatar snart ska arrangera ett världsmästerskap i fotboll. Jag följer debatten om vad som är rätt och fel när det kommer till mänskliga rättigheter i förhållande till ett fotbollsmästerskap från ett krigsdrabbat område som bara ligger 20 mil från Azerbajdzjans huvudstad Baku, som i sommar ska vara värd för tre EM-gruppspelsmatcher och en kvartsfinal. De människor som jag träffat den senaste veckan, män och kvinnor som blivit av med sina söner och döttrar i ett aggressivt krig, tvingas konstatera att Uefa och omvärlden blundar för det faktum att en regim som brutit mot Genèvekonventionen och som har civila människors blod på sina händer kommer undan all kritik. Det må vara hänt att det är svårt att förstå mekanismerna bakom kriget i Nagorno-Karabach, men det är inte svårt att begripa EM-värden Azerbajdzjans roll i det hela. Visserligen avfärdar Azerbajdzjan kritiken med att attacker även skedde mot dem och att den enskilt blodigaste attacken under kriget kom från armeniskt håll. Men den gränslöshet som Azerbajdzjan anföll Nagorno-Karabach med går inte att blunda för. 

Det är inte utan att jag undrar hur Uefa resonerar gällande de nästan 50 000 människor som är på flykt från Nagorno-Karabach på grund av Azerbajdzjans invasion. Gissningsvis har de inte en aning om att många av dem lever under miserabla förhållanden i Armenien i väntan på att lokala myndigheter antingen ska bygga upp deras hem igen eller bygga nya bostäder. Eller att flera förlorat sina inkomster och möjligheterna att försörja sina barn. Eller väljer man att blunda för verkligheten? Kanske. När Uefa utsåg Baku som spelort under EM var Azerbajdzjan en korrupt diktatur styrd av familjedynastin Alijev som konsekvent har fängslat regimkritiker. 

Det sägs ibland att fotboll och politik inte hör ihop, men att inte Uefa åtminstone problematiserar Baku som spelort i EM är ett hån mot alla de tusentals människor som miste livet i ett krig som fortfarande skördar offer.

Vad som kommer att hända framöver är svårt att veta. De lokala myndigheterna ger löften till befolkningen om att bygga upp Nagorno-Karabach igen och mycket av hjälpen kommer från Ryssland. I utbyte har Ryssland kraftigt flyttat fram sina politiska positioner. Armenier från Nagorno-Karabach erbjuds numera ryskt medborgarskap och det lokala parlamentet har röstat igenom att ryska ska bli officiellt språk. Nagorno-Karabach har bytt sitt beroende från Armenien till Ryssland. 

Och i Azerbajdzjan har krigsretoriken inte lagt sig, snarare har tonen trappats upp igen. Regimen sänder dagligen ut budskapet att hela Nagorno-Karabach – trots att stora delar fortsatt är självstyrande – är under azerbajdzjansk kontroll och att en armenisk befolkning inte är önskvärd. En fredlig lösning framstår som allt mer orimlig när hoten om ett nytt krig används som påtryckningsmedel mot Armenien för att gå med på fler eftergifter. 

Om fyra år ska avtalet om eldupphör omförhandlas. Sannolikt kommer Sergejs, Martins och alla andra människors öde i Nagorno-Karabach att ligga i Moskvas händer. 

Qarabag FK?

Grundades som Mehsul år 1951 i den azerbajdzjanska staden Agdam i Nagorno-Karabach. Klubben döptes om till Qarabag 1987 för att förtydliga dess regionala identitet. 

Efter 90-talets krig tvingades Qarabag flytta till Baku där klubben vunnit ligan varje år sedan säsongen 2013/2014. 2016 kvalificerade sig Qarabag för gruppspel i Europa League efter att ha slagit ut IFK Göteborg i kvalet med totalt 3–1. 2017/2018 blev klubben den första i Azerbajdzjan att nå gruppspelet i Champions League. 

I Azerbajdzjan har klubben blivit en nationalistisk symbol och förknippas med kampen om att återta Nagorno-Karabach. Qarabag uppmärksammades internationellt i oktober när presschefen blev avstängd av Uefa på livstid efter att i sociala medier skrivit: »Vi måste döda alla armenier – barn, kvinnor och äldre, utan undantag. Utan nåd, och utan medkänsla.«

 

Det är söndag och jag befinner mig i Askeran, en stad som ligger en halvtimme från Stepanakert, alldeles intill den azerbajdzjanska gränsen. Fotbollsstadion är i utkanten av staden och på kullarna bakom kan man skönja en azerbajdzjansk flagga. Jag går ut på fotbollsplanen där lagen har börjat värma upp. Längs stadions sidor hänger plakat kvar från Conifa-turneringen 2019. Färgerna har mattats av och skyltarna framstår som en vålnad från en svunnen tid. Kanske borde man plocka ner dem, tänker jag. 

Om tjugo minuter är det avspark mellan Sergejs Tigran Mets och FC Berd från Chartar i Nagorno-Karabachs enda liga, och jag ser Sergej instruera sina spelare ute på planen. Vid sidan av planen står Mher Avanesyan och småpratar med ett par andra män. Mher Avanesyan är ordförande för fotbollsförbundet i Nagorno-Karabach och den drivande kraften bakom etableringen av ligan 2018, Conifa 2019 och uppstarten av fotbollsligan efter kriget. När han ser mig ursäktar han sig från samtalet och kommer fram för att ta mig i hand. Han ler och de vänliga ögonen rynkas. 

– Jag har faktiskt varit i Sverige ett par gånger, säger han. Första gången var 1998 när jag spelade för Shirak mot Malmö. Vi förlorade med 2–0. Jag minns en kille … hette han Ohlsson? 

– Jörgen?

– Ja, precis han! Han gjorde mål. Jäkla slitmål. Otroligt svårt för mig att ta mig förbi honom också. 

Mher spelade under sin professionella karriär som anfallare i armeniska och iranska klubblag. I Nagorno-Karabach är han kanske den främsta armeniska spelare som regionen producerat i modern tid. 

– Av Uefa registrerades jag för lite över 500 matcher och 114 mål när jag lade skorna på hyllan, säger han. 

Vi promenerar till läktaren. Jag frågar om han kan berätta om hur fotbollen har förändrats efter kriget.

– Var ska jag börja? 99 procent av fotbollsspelarna var soldater och nio procent av dessa kom aldrig tillbaka. Ibland pratar man om att läktaren är den tolfte spelaren. Jag pratar om att åtminstone en i varje startelva har dött. Det blir synligt i fotbollen på det sättet. När jag ett par dagar efter krigsslutet ringde runt till klubbarna var det inte en enda spelare som sa nej till att börja spela igen.

Vi står vid läktarna och ser hur lagen samlas i grupper för att prata om det sista före avspark.

– Före kriget var det fullt på läktarna, berättar Mher. Särskilt efter Conifa. Man fick knappt plats. Som du ser är det inte lika många som kommer nu. Det kanske beror på pandemin, men framför allt känns allt tungt och sorgligt. Folk orkar inte ta sig hit än. Men för varje vecka ser vi att det kommer fler och fler. 

»Det börjar likna något. Tänk på att vi till för en månad sedan aldrig spelat en match tillsammans.«

Jag frågar honom hur mycket kontakt han har med de olika klubbarna. 

– Tränarna och jag håller mycket kontakt om läget i trupperna. Inte bara skadebekymmer eller om det strular med det organisatoriska. Vi pratar mer om hur spelarna mår. Om det är några problem. Man måste förstå att många av dem var vid fronten varje dag under hela kriget. Vad de såg, vad de tvingades göra …  Alla reagerar självklart olika, men vi vill stötta tränarna i att hantera såna saker.

Vad betyder det för er att ha kunnat dra igång ligan igen?

– Du har säkert hört samma sak från spelarna. Men för mig betyder det allt. Jag vet att fotbollen finns för att grabbarna ska kunna bearbeta och hantera kriget. Många av dem har förlorat sina vänner och nu får de som är kvar jobba som ett lag. Det motiverar mig att göra något riktigt av det här.

Precis när domaren ska blåsa i gång matchen ursäktar sig Mher. Hans dotter har en tandläkartid.

Jag tar plats på läktaren. Det sitter ett par unga tjejer nedanför mig som har skrivit ut FC Berds logga på svartvita papper. Ett par killar har slagit sig ner en bit bort. Men i övrigt är det skralt med publik. 

Sergej ser fokuserad ut vid sidlinjen. Han klappar i händerna och försöker få igång sina spelare, där mer än en har en påtagligt rund mage under en åtsittande matchtröja. 

Efter bara någon minut ropar Sergej frustrerat:

– Dribbla inte bort dig själv i försvaret!

En av spelarna slår ut med händerna från kroppen. Han tittar oförstående på Sergej. Spelaren skakar på huvudet. Sergej vänder sig om och ropar ut, oklart till vem:

– Han ska alltid ta saken i egna händer. Jag har sagt till honom hundratals gånger att bara släppa bollen och inte hålla på att spexa.

Strax därefter får en Tigran Mets-spelare en perfekt träff på volley. Mål! Alla spelare stannar upp i några sekunder och applåderar, till och med FC Berds spelare applåderar. 

Några minuter före halvtidspausen tilldöms FC Berd en straff. Målet innebär att det är oavgjort när domaren blåser i sin pipa.

I omklädningsrummet berömmer Sergej sina spelare. Han klappar om sin målskytt. Sedan går han runt till var och en och ger individuella instruktioner inför de sista 45 minuterna. Han avslutar med att ställa sig framför samtliga spelare.

– Fortsätt så här! Det här är bra. Det börjar likna något. Tänk på att vi till för en månad sedan aldrig spelat en match tillsammans.

På väg ut till planen muttrar Sergej något om att »domarna är kassa« och att det är katastrof att de fick en straff emot sig. 

Direkt tar FC Berd över spelet och Tigran Mets trycks längre och längre ner. Spelarna ser allt tröttare ut och Sergej rör sig allt nervösare vid sidlinjen. FC Berd gör 2–1, strax därefter 3–1. Sergej sjunker ner på tränarbänken. Tittar ner i marken. Skakar på huvudet. Strax före full tid får Tigran Mets in ett reduceringsmål, men det räcker inte. Ännu en förlust. Jag hoppar ner till honom från läktaren. Jag beklagar förlusten. Han ler. 

– Vet du vad? Det här var vår bästa match hittills. Jag är glad att det är just den här du såg. Nästa gång tar vi tre poäng. 

Artikeln publicerades ursprungligen i Offside 3-2021 (31 maj 2021) och är skriven av .