Norrlandskoden

I Hammarby fanns festen, i Ljungskile fanns sagan. Men vad fanns i Sundsvall? Ex-giffaren Erik Löfgren åkte hem till en klubb som lika mycket jagade en egen berättelse som en allsvensk plats.

Roger Franzén blickar ut över sin spelartrupp som slagit sig ner på stolarna framför honom i konferensrummet på Scandichotellet i Göteborg. 

– Vad tyst det är, säger han.

Det är en torsdag i slutet av september och tillsammans med tränarkollegan Joel Cedergren ska Roger strax påbörja den sista genomgången inför kvällens bortamöte med toppkonkurrenten Ljungskile SK. Alldeles nyss försökte han få spelarna att sjunga med i låttextraden »du lever bara en gång och den gången är nu«. Gensvaret uteblev helt. Ingen av Gif Sundsvalls spelare var ens född när Noice släppte sin singel 1980.

Annons

– Det här handlar om att hamna i ett »bra mentalt tillstånd«, som Joel brukar prata om, säger Roger Franzén och startar matchgenomgången genom att klicka igång ett Youtubeklipp på sin dator.

Klippet som spelas upp genom konferensrummets projektor kommer från ett sju år gammalt Sportnyttinslag och visar hur Gif Sundsvall i den sista omgången av Superettan 2007, borta mot just Ljungskile, vänder ett till synes hopplöst 0–2-underläge till 4–2 och därmed tar steget upp i Allsvenskan. När kameran i segerjublet zoomar in Joel Cedergren klickar Roger Franzén påpassligt på mellanslagstangenten och fryser bilden. Den dåvarande mittfältskämpen ser med sin maniska blick och fixerade käke lika glad som skräckinjagande ut. Som om han just fått en kraftig spark på G-punkten.

– Där har vi ett bra mentalt tillstånd, grabbar, säger Joel aningen generat.

Jag har hört Joel Cedergrens prat om mentala tillstånd tidigare. När han inför säsongen 2009 tog sina första stapplande tränarsteg som ansvarig för Gif Sundsvalls talanglag ingick jag i truppen. Han blev gärna filosofisk redan då. Han pratade gärna om antiloper inför våra matcher, en hel del lejon förekom också. Kanske någon gasell? Det kan inte uteslutas. Jag minns hursomhelst att hans målande djurliknelser kunde vara ganska svårgreppade för 18-åriga fotbollsspolingar. 

När Joel nu, hösten 2014, tillsammans med Roger Franzén ska försöka ta Gif Sundsvalls A-lag till Allsvenskan, gör han det enklare för både sig själv och spelarna. Han slår ut med armarna och frågar helt enkelt vad de har för förväntningar inför kvällens match.

– Krig, svarar Johan Eklund, lagets murbräcka och skyttekung.

Joel Cedergren hummar nöjt. Det är förstås rätt svar.

Stämningen i konferensrummet är avslappnad, trots att det bara är några timmar kvar till säsongens hittills viktigaste match mot ett Ljungskile som inte förlorat på 18 omgångar. Var det lika avslappnat när jag tillhörde A-laget för fyra år sedan och förberedde mig för ännu en match på bänken i Superettan? Kanske är det de lättbegripliga instruktionerna som lugnar: alla kan »smälla på«, »spela enkelt« och »ta kampen«.

Då är oron större för hur det egentligen är ställt med en avlägsen bottenklubbs ekonomi. Nyheten om Ängelholms FF:s konkurshot slog ner som en bomb i Superettan tidigare under dagen. I tidningarna har spelarna läst att en konkurs inte bara skulle skicka Ängelholm ur serien, det skulle också betyda att de själva blir av med sex inspelade poäng och därmed hux flux knuffas ner till en femteplats i tabellen. 

– Är det därför du är här? frågar min gamla lagkamrat Adam Chennoufi. För att skriva om Ängelholm och det?

Jag kan inte låta bli att le igenkännande åt den vacklande självkänslan. Som om det vore otänkbart att det bara är för dem jag är här; att Gif Sundsvall i sig själva är tillräckligt intressanta.

 

Matchgenomgången ebbar ut i taggade »nu ska vi ta dem«-applåder. En halvtimme senare rullar spelarbussen norrut i riktning mot Ljungskile. I höjd med Uspastorp passerar vi en skylt som gör reklam för »SM i stubbrace« – parallellslalom för traktorer, visar det sig – och när vi en stund senare lämnar E6:an för mindre, snårigare vägar vänder sig Roger Franzén om från sitt säte längst fram och frågar mig om jag har varit på Skarsjövallen förut. Jo, berättar jag, en gång har jag suttit på bänken där. Där också. Däremot säger jag inget om att jag under den matchen, när jag gjorde mig redo för ett möjligt första inhopp i Superettan, översköljdes av ett ovanligt lugn och tänkte att »här spelar det ingen roll om jag gör bort mig, från den här mörka skogsdungen kan inga rapporter om min eventuella uselhet nå civilisationen«. 

Roger Franzén har väl också varit på Skarsjövallen, tänker jag. Han vet väl hur det är.

Annons

– Det här är verkligen in the middle of nowhere, fortsätter »Frasse« när bussen viker in i ett skogsparti.

När vi kort senare kör förbi en bondgård där en liten flicka är i fullt sjå med att sadla en ponny utbrister Joel Cedergren:

– Man åker genom en hästhage!

Det är bara tränarduon som hörs i bussen. Bakom mig sitter spelarna tysta och fokuserade. Där sitter till exempel målvakten Tommy Naurin, som kom till klubben samtidigt som jag flyttades upp i A-laget. Våra karriärer följdes inte direkt åt efter det. När den glade göteborgaren snabbt etablerade sig som lagets ansikte utåt och blev »Tommy Knogjärn« med hela Sundsvall (efter att ha spelat ett par matcher med skydd över sitt ena knogparti) skickades jag snabbt ut i den norrländska division 1-periferin. Via Pensionat Björnen i Östersund hamnade jag i Umeå FC, där jag till slut ådrog mig en misstänkt portvinstå (gikt). Mitt främsta bidrag därifrån blev istället att skriva om Gif Sundsvall i en blogg som uppskattades av ett fåtal fotbollsintresserade medelpadska fäder. 

Bakom hästhagens krön tätnar skogen ytterligare, en lyktstolpe ligger och vilar på vägrenen. När skogen öppnar upp sig, som i ett litet bryn, är vi framme vid Skarsjövallen. Långt ifrån kulramarna på Ängelholms kansli ska tabelltrean från Sundsvall försöka gå ikapp och förbi serieledarna Ljungskile. Vad det nu kan komma att betyda. 

 

Med en dryg timme till matchstart står jag på Skarsjövallens gräs och fotograferar en reklamskylt, där Ljungskile församling slår fast att »Gud finns i varje hörna«, när Joel Cedergren stegar fram med bekymrad min.

– Du vet, säger han. Om gräset är längre än tre centimeter måste de klippa det. 

Han sätter sig på huk och rycker upp tre-fyra grässtrån med tummen och pekfingret.

– Jag tycker de ser ut att vara längre än tre.

Ingenting får lämnas åt slumpen. Giffarnas tränare tänker inte ta sig an de i 18 raka matcher obesegrade serieledarna på ett gräs som mäter 3,1 centimeter. Det tvingas fram en mätning, men Ljungskiles planskötare har millimetrarna på sin sida. Joel Cedergren får ge sig. 

När matchen väl kommer igång avlöser långbollarna och duellerna varandra. Stämningen verkar spänd i hemmalägret. När de tillresta bortasupportrarna trummar och väsnas på sin sektion reser sig en medelålders man med Göran Greider-frisyr och neongul reflexjacka och börjar vandra längs träläktarens nedre räcke. Han har fått nog av hemmapublikens tystnad.

– Sitt inte där som några jävla lökar! ropar han och börjar veva med nävarna för att få igång sittplatspubliken. 

He-ja Ljungs-ki-le! He-ja Ljungs-ki-le!

Mannen vevar i otakt, som en gravt onykter dirigent, och hela sekvensen är över efter 15 sekunder, då han tröttnar på det svaga gensvaret och försvinner bort till kiosken istället.

Gif Sundsvall

Grundad: 1903

Arena: Norrporten Arena, 7 700 åskådare

Allsvenska säsonger: 1965, 1975, 1987, 1988, 1989, 1991, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2008, 2012

Pensionerade tröjor: Leif Forsbergs nummer 10

Det står 0–0 efter 45 minuter. I pausen hinner »Chrille« och »Bas-Berra« i det lokala coverbandet riva av några klassiker på en provisorisk scen bakom Skarsjövallens ena målbur. En bit in i andra halvlek meddelar speakern att publiksiffran i toppmötet stannat på 2 824 personer. 

– Det borde kunna höras ner till byn! ropar speakern glatt innan han börjar lotta ut ost och bilvårdsprodukter.

Nere på gräset följer bortalaget matchplanen. Det är långa bollar på forwardsbjässen Johan Eklund, det är riskminimering och ett evigt duellerande om andrabollarna. De få gånger Ljungskile lyckas tränga igenom står »Tommy Knogjärn« i vägen och håller nollan intakt. 0–0 står sig matchen ut och innebär att Ljungskile fortsatt toppar tabellen, en poäng före Hammarby IF och Gif Sundsvall. Om bara inte Ängelholm klappar igen butiken är det den trion som under den kommande månaden ska slåss om två allsvenska direktplatser.

 

Att svensk fotboll skulle må väldigt bra av att få upp Hammarby är de flesta överens om. Klubben toppar publikligan: inte bara i Superettan, inte bara i Sverige – utan i hela Norden. I alla »vilket lag vill du ska gå upp?«-omröstningar jag tar del av är Hammarby den överlägsna vinnaren. I ett Hammarby-avancemang finns festen, stämningen och de utsålda Stockholmsderbyna. Men många kan nog också se charmen med Ljungskile, den lilla klubben som gång på gång besegrar oddsen och med sin »ta dom med traktorn«-mentalitet på nytt utmanar om en plats i elitfotbollens finrum. I ett Ljungskile-avancemang finns sagan, leran och fascinationen. 

Hammarby och Ljungskile: två vitt skilda klubbar som ändå har en sak gemensamt – de är lätta att ringa in. De bär på var sin tydlig identitet och är därmed tacksamma att rapportera om. Artiklarna och inslagen om Hammarbys höst tycks aldrig ta slut, men även Ljungskile bevakas. Sportbladets Robert Laul publicerar ett långt reportage från Skarsjövallen, Sportnytts Pelle Nyström åker dit och berättar om ordföranden Bo Fagerberg, som alltid missar matchens sista fem minuter eftersom han måste släppa ut bilarna från parkeringen. Men Gif Sundsvall, vad finns det egentligen att säga om dem? Det tycks inte de stora redaktionerna veta. Så de åker inte ens dit.

Närodlat. Emil Forsbergs spel i landslaget och Champions League visar att det går att ta sig från Giffarna ut i den stora fotbollsvärlden. I år har den 19-årige mittfältaren Erik Granat fått göra debut i Superettan, samtidigt som den ett år yngre Peter Wilson tränar regelbundet med A-laget.

Mitt Gif-hjärta gör det enkelt att önska en sprucken Hammarbybubbla. Ännu enklare är det för mig – och för Roger Franzén och Joel Cedergren – att driva med gärdsgårdskänslan i Ljungskile. Kanske är det något av en försvarsmekanism. Kanske är vi till och med lite avundsjuka på den där tydligheten. För innerst inne kan nog även jag, som följer laget relativt slaviskt, undra samma sak som sportredaktionerna: Vad är egentligen Gif Sundsvall hösten 2014?

Medan spelarna lommar bort mot omklädningsrummen efter den mållösa toppmatchen på Skarsjövallen får jag syn på Urban Hagblom, som står och småsnackar med en vaktmästare. Under de lyckade allsvenska åren i början av 2000-talet var Urban både klubbchef och sportchef, och som »Mister Gif Sundsvall« har han varit klubbens ansikte utåt i snart 20 år.

– Jag hoppas att vi ses nästa år, men i en annan serie, säger Urban till Ljungskiles vaktmästare och gör tummen upp.

Jag tänker att om någon har svaret på den där gnagande identitetsfrågan, så är det Urban Hagblom.

Annons

 

Mitt första Gif-minne är från hösten 1999, när klubben snubblade sig upp i Allsvenskan. Laget föll klart hemma mot Brommapojkarna i säsongsavslutningen och fick jubla först efter ett sent hemmamål uppe i Umeå som sänkte jagande Assyriska. Jag förknippade mig sedan, genom hela den första halvan av 2000-talet, med en klubb som under många år verkade som en norrländsk vagel i ögat på fotbollsetablissemanget. Alla allsvenska lag hatade den långa resan till Sundsvall, att behöva kliva ut på det ofta undermåliga gräset och veta att det skulle bli tufft – och antagligen göra ont – att försöka komma därifrån med poäng. 

Jag njöt när fotbollsarbetaren Daniel Näsholm drog på sig blåstället för 90 minuters gnagning av hälsenor, jag älskade hur Fredrik Sundfors kunde offra en och annan hörntand för att hindra ett baklängesmål och att Gif Sundsvall – i tider när den »moderna« ytterbacken var på frammarsch – länge vågade fortsätta att skicka långt på ett tillslag från Mats Barkemo och Magnus »Fimpen« Svensson. Med jämna mellanrum kunde någon av Urban Hagbloms fåtaliga importer slå rätt, men en Tommy Bergersen-vänsterfot eller en Ali Gerba-målnäsa var små påsar av lördagssnask bland vardagens karaktärsdanande kasslergratänger.

Huggsexa. Barn från lokala för­eningar som Medskogsbron och Luckst­a trängs i Gif-tältet, som om det h­andlade om glassutdelning i solsken. En r­ågblond pojke fingrar febrigt på ett signerat p­orträtt av en 21-åring från Skönsberg med totalt fem minuters s­peltid i S­uperettan.

Det kändes fint att hålla på Giffarna. Sundsvall ligger bara knappa 40 mil från Stockholm – mitt i Sverige – men i en allsvensk kontext var vi snarare från Nordpolen. Klubben marknadsförde sig också som »Norrlandslaget«. Innan jag själv kom upp i A-laget stod jag på läktaren och gastade glatt med när supporterklubben Patronerna sjöng om sig själva som »skoterraggare« och hamrade in mantrat »stor och stark, Giffare« i hemmaspelarna.

Men efter sex raka säsonger i Allsvenskan var det roliga över. Den ojämna och ofta brunmelerade gräsmattan, som gjord för tunga närkampsspelare, var utbytt mot en teknikgynnande plastmatta, och när tränaren Rikard Norling inför säsongen 2005 lyssnade till AIK:s locktoner krävdes det inte mer än en dålig tränarrekrytering, en Jonas Wallerstedt-skada och en litauisk mittfältsflopp för att klubben – som året innan slutat åtta, på samma poäng som Elfsborg – skulle rasa ner i Superettan. Jag, som var uppväxt med allsvensk fotboll på Idrottsparken och som lärt mig att bära en hemmapoäng mot Malmö FF som den sista droppen mjölk, insåg nog redan då att någonting hade förändrats i grunden. 

När vi skriver 2014 kallar sig klubben fortfarande för »Norrlandslaget«. Men det gör inte längre ont att komma upp till Sundsvall och spela fotboll. Ingen bortaspelare står längre och ojar sig i spelartunneln över att kunna bli överkörd av en uppeldad Kalle Ståhl. Klubben värvar numera »konstgrässpelare«, spelar »passningsorienterat« och viker ner sig om höstarna. Det sistnämnda faktumet är så pass etablerat att det till och med har spridit sig utanför fotbollen. Efter en särskilt svag opinionsundersökning för Miljöpartiet inför höstens val frågade sig Dagens Nyheters politiske skribent Viktor Barth-Kron om MP gick mot en höst som »politikens Gif Sundsvall«. Sedan säsongen 2007 har klubben levt i skarven mellan Superettan och Allsvenskan; varit uppe och vänt två gånger, misslyckats i tre kval och gjort det till en sanning att »det skiter sig alltid för Giffarna till slut«. Ett mantra som svårflörtade Sundsvallsbor gärna slänger sig med. 

Dessutom har utmanaren Östersunds FK de senaste säsongerna etablerat sig som »det spännande laget från Norrland«. När jag hösten 2010, utlånad från Giffarna, spelade i Östersund och nickade in det självmål som skickade ner ÖFK i det avgrundsdjup som döpts till Division II Norrland, trodde jag nog att jag samtidigt begravde den jämtländska fotbollen. Men den yvige ordföranden och byggherren Daniel Kindberg reste sig och byggde om på nytt. Östersund klättrade rakt upp från både tvåan och ettan och har tack vare sina goda brittiska kontakter, sina konstprojekt och en ännu ytterst oklar halvmiljardsaffär med den libyska staten lyckats få en stor del av de fåtal blickar som tillägnas Superettanlag från Mellannorrland att riktas mot Jämtland. 

Plötsligt kändes Gif Sundsvall inte ens som självklara herrar över sina egna breddgrader längre.

 

Urban Hagblom gläntar på dörren till fikarummets nästintill tomma kylskåp.

– Vi har lite dåligt med fikabröd. Men en sådan här kanske kan smaka? Ja, vi hugger en sådan.

Vi får varsin halva Cloetta Sportlunch och skyndar sedan mot ett av konferensrummen på Gif Sundsvalls kansli. Senare under eftermiddagen ska det skrivas kontrakt med yttermittfältaren Daniel Sliper, berättar han. Det är bråda dagar: laget jagar en allsvensk plats, men de fyra bästa poängspelarna – Johan Eklund, Pa Dibba, Kevin Walker och nämnde Sliper – sitter alla på utgående kontrakt. Urban verkar dock inte särskilt bekymrad. Livet har lärt honom att man kan ha större problem än ett gäng utgående kontrakt.

Igenkänd. Urban Hagblom har varit ansiktet utåt för klubben i snart 20 år och benämns inte sällan som »Mister Gif S­undsvall«. Något han börjat tänka på. »När jag hör det smeknamnet så kan jag faktiskt få funderingar på om jag är en bromskloss för klubben«, säger han.

Urban Hagblom kom till Giffarna redan 1995. Efter åren som både klubb- och sportchef har han numera den något luddiga titeln »rekryteringsansvarig«. Här på kansliet har han upprättat mängder av spelarkontrakt genom åren. Men inte mitt. När jag skrev på för A-laget inför säsongen 2010 var Urban förvisso verksam i klubben – men ändå inte riktigt. 

– Det var nog två år där som jag inte var med alls, säger han. Det är otäckt egentligen: även om jag tydligen fanns på plats på arenan redan under 2008 så har jag noll minne av det. 

Urban pratar om följderna av den allvarliga bilolycka han var inblandad i för snart sju år sedan. Mannen i den mötande bilen, som kommit in på fel körfält på E4:an i höjd med Hudiksvall, avled när han med våldsam kraft smällde in i förarsidan på familjen Hagbloms bil. Urbans fru Susanne och hans då nioårige son Oliver klarade sig med lindriga skador, värre gick det för honom själv. Urban överlevde, men mannen som burit Gif Sundsvall på sina axlar fick i princip börja om på nytt. Inte med truppbygget, inte med spelschemat för vinterns träningsmatcher – utan med livet. 

– Om man hårdrar det så kunde jag knappt gå eller prata. Men jag ska inte surra så mycket om det. 

Han viftar avvärjande med sin chokladbit, men fortsätter sedan att berätta:

– Bland annat hade jag väldigt dålig balans. Min familj fick ofta vara med mig när jag tränade på att gå i skogen. Och det var ju tur att jag var ute i skogen där ingen såg mig – för jag ramlade hela tiden. Och man är ju en tävlingsmänniska, så jag skrek rätt ut varje gång. Tokförbannad! 

Det tog Urban nästan fyra år att bli helt återställd. Ändå går det nästan att ana en tacksamhet i rösten när han pratar om olyckan.

– Jag åkte på en liten smäll. Och det kanske var … bra. Man fick en signal om att det annars kanske hade blivit en annan smäll, sett till hur man jobbade och höll på då. 

– Det var för mycket jobb tidigare? säger jag.

– Jag hade nog en omgivning som var mer brydd över det, säger Urban. Jag åt och sov Gif Sundsvall 24 timmar om dygnet. Men jag kände aldrig att … det är väl så man fungerar: vi hade en positiv utveckling varje år. Sportsligt, men också organisatoriskt och ekonomiskt. Vi tog trappsteg hela tiden och det blev en stimulansfaktor. 

Ghostbusters. »Höstspöket« har hängt över Gif Sundsvall i flera år. Under den senaste allsvenska sejouren, 2012, avslutade laget med elva raka matcher utan seger. Men hösten 2014 blir ingen rädd: omkring 600 supportrar sjunger istället in en 1–0-seger borta mot Sirius.

Vi kommer in på nedflyttningen 2005. Urban erkänner att det efter degraderingen blev »lite för kortsiktiga mål«, men påpekar att framtiden nu är uppbokad på Joel Cedergren och Roger Franzén (i augusti förlängdes tränarduons kontrakt över 2016), att spelartruppen fått vara intakt i ett par år och att kortsiktighetens tid är över. Han kommer tillbaka till minnesövningarna efter olyckan, den ordinerade vilan, arbetsträningen och de frustrerande fallen på skogspromenaderna. 

– Smällen tvingade mig själv att bli långsiktig, vilket jag hade svårt med förut. Jag har blivit väldigt klok av den. Jag har en jävla erfarenhet om vad långsiktighet betyder. Jag har lärt mig att om man bara gör som man har bestämt och tar små steg hela tiden så blir det bra sedan. 

 

En man i målarkläder öppnar dörren till konferensrummet där vi sitter. Jag har sett hur han de senaste minuterna har vandrat fram och tillbaka i kansliets tomma reception, uppenbarligen på jakt efter en hjälpande hand.

– Ursäkta att jag stör, säger målaren. Men är det någon som jobbar här?

Urban hoppar förvånat till, reser sig på studs och jäktar ut ur rummet med målaren i släptåg. En halvminut senare kommer han tillbaka.

– Ja, nu fick du ett bevis på hur få vi är i organisationen, säger han och skrattar.

När jag tillhörde A-truppen var kansliet alltid fullt av folk. Som mest var man 15 tjänstemän. Nu har den siffran krympt till sju. Och ännu värre kan det bli. I slutet av augusti lämnade klubben in en kontrollbalansräkning till fotbollsförbundet, en handlingsplan för hur klubben ska klara elitlicensen för nästa säsong. Efter ett par ekonomiskt kämpiga år visar klubben ett negativt eget kapital på 5,8 miljoner kronor. 

Kansliet på arenans bottenplan måste klubben lämna vid årsskiftet. Det är för dyrt att hyra lokalerna. De två villorna intill arenan som klubben har ägt – där spelartruppen har ätit frukost, haft matchgenomgångar och styrketränat och där tränarna haft sina kontor – har sålts. Klubben hyr in sig där några månader till. Därefter ska »den sportsliga delen« flytta till baracker bakom den ena läktaren.

Gammalt och nytt. Kepsprydde Stefan Ålander, till vänster, är inne på sin tolfte säsong i Giffarna, medan Sebastian Rajalakso just anslutit efter en misslyckad tid i Polen. Sju år efter att Mats Olsson ville se honom i EM-truppen sitter yttermittfältaren i Gif-bussen på väg hem från Studenternas i Uppsala.

Om åtgärderna räcker för elitlicens över 2015 återstår att se, men Urban Hagblom »tror att det ska vara lugnt«. Man har gjort vad som enligt ekonomerna behövts göras. Om Giffarna går upp i Allsvenskan talar inte mycket för att det finns utrymme att spetsa truppen, å andra sidan kanske en uppflyttning är rent nödvändig. Ett år till i Superettan ger inga ökade intäkter. Det kan däremot allsvenskt spel göra.

– Om jag säger så här: ett avancemang skulle underlätta väsentligt, säger Urban. Det kommer inte att skapas bättre förutsättningar i Superettan. Däremot kommer det att bli … okej förutsättningar om vi går upp i Allsvenskan. Så för långsiktighetens skull är det bättre att vi spelar där nästa år.

Frågan är bara vad Gif Sundsvall vill vara som allsvensk förening. Gefle IF har sedan länge tagit över stafettpinnen som det bespottade laget från norr med en hemmaplan ingen vill besöka. Är det den rollen Giffarna vill försöka göra till sin igen?

Urban Hagblom skruvar på sig i stolen. Väger orden. 

– Det kanske inte blir den här norrländska tuffheten som vi hade förr. I dag har vi en annan fotboll som ger framgång. Men vi ska bli … kvalitetsmässigt tuffa.

Han knyter beslutsamt näven när han pratar om den »kvalitetsmässiga tuffheten«, men det är förstås ett svävande svar. Men med tanke på den ekonomiska piskan som viner över klubben är det heller inte särskilt konstigt. När jag spelade i Giffarna stod det skrivet i blått på vitt på kansliets vägg: »Gif Sundsvall är en stabil allsvensk klubb med spel i Europa«. I dag är visionen övermålad. 

– Den hann ändras en gång till efter att du lämnade, säger Urban. Det har stått »Gif Sundsvall ska vinna Allsvenskan« också. Du har varit borta för länge.

 

I juli 2010 var jag som A-lagsspelare i Giffarna utplacerad på en klädaffär i centrala Sundsvall, tillsammans med min då 19-årige lagkamrat Emil Forsberg. Vi skulle socialisera med förbipasserande, kanske skriva några autografer och, som det heter, »representera« klubben. Det blev ett synnerligen misslyckat arrangemang. Vi satt i klädaffären en hel lördagseftermiddag, bara en handfull människor kom fram och pratade.

Fyra år senare, lördagen den 27 september, knallar jag åter ner till Sundsvalls stadskärna. Efter 0–0 mot Ljungskile har klubben släpat ner spelarna till centrum i ett försök att höja pulsen inför hemmamatchen mot Husqvarna. Samma eftermiddag gör Emil Forsberg tre mål på en halvlek för Malmö mot Mjällby och avgör i princip den allsvenska guldstriden. Senare under veckan är han med och slår Olympiakos i Champions League och blir på nytt uttagen i det svenska landslaget. Han har onekligen tagit enorma kliv framåt sedan den där händelsefattiga dagen i klädaffären för fyra år sedan. Men banne mig: det har faktiskt Gif-evenemangen också.

Idol. Kanske har Kevin Walkers exponering i den populära sångtävlingen Idol spelat in. Eller så skulle faktiskt unga tjejer i motståndarlagets färger ha tagit »selfies« i spelartunneln tillsammans med den dåvarande Gif-kaptenen Patrik Eriksson-Ohlsson för tio år sedan också, om bara tekniken hade tillåtit det.

Jag förväntade mig ett litet stånd, några ensamma A-lagsspelare och ett öde torg. Istället möts jag av liv och rörelse, mängder av barn och Gif-flaggor som vajar i vinden. Och en glad Urban Hagblom. Jag trodde att Sundsvallsborna hade tröttnat på Giffarnas eviga kvalstrecksdansande, men Urban har en annan uppfattning. 

– Det är på väg åt rätt håll nu, säger han. Giffarna håller på att bli en snackis på stan igen, precis som i början av 2000-talet. Jag tror att folk har insett hur svårt det faktiskt är att tillhöra den högsta serien. 

Han är alltid positiv, Urban Hagblom. När Expressen var uppe i Sundsvall hösten 2007 pekade han på en gänglig nigerian vid namn Akombo Ukeyima och sa att »där har du en som gör 30 mål i Allsvenskan nästa år«. När Ukeyima senare lämnade Sundsvall hade han inte gjort ett enda allsvenskt mål. Nu, på torget, pekar Urban ut en ny spelare som han är särskilt förtjust i. Men den här gången är det ingen potentiell skyttekung från Nigeria han slår ett slag för, utan en helt vanlig grabb från Skönsberg. 

– Han där är ju nästan populärast i hela laget, säger Urban med pekfingret riktat mot Granit Buzuku, som dribblar en fotboll mot några entusiastiska knattar. 

Den 21-årige yttern har hittills bara fått göra ett fem minuter långt inhopp i Superettan och sitter i nästan samma hopplösa situation som jag själv satt i för fyra år sedan. Men när Gif Sundsvalls spelartrupp några minuter senare kliver upp på en liten scen för att svara på publikens frågor greppar en liten kille micken och vänder sig direkt mot Granit Buzuku.

– Granit, säger killen och gör en konstpaus, som vore han en erfaren underhållare. Varför spelar du inga matcher?

Alla skrattar, Granit allra mest. Jag skrattar också, och hinner tänka att det aldrig var någon som frågade mig varför jag inte spelade några matcher. Kanske finns det trots allt substans i Urban Hagbloms prat om att »de lokala spelarna har blivit snackisarna på stan«.

Skyttekung. Den gänglige dal­masen Johan Eklund stänkte dit 15 mål i serien i fjol och 16 i år. Superettans bäste targetspelare nådde dock bara upp till fem mål när han var uppe och vände i Allsvenskan 2012.

Dessutom har lagkaptenen Kevin Walkers framgångar i TV4-programmet Idol förstås inte gått obemärkta förbi. När konferencieren på scenen vill övergå till den planerade femkampen protesterar publiken. Den vill höra lagets kapten sjunga. En barnkör gastar »nu, nu, nu!« och till sist kan mittfältaren inte göra annat än att ta ton. När han kommer fram till refrängen på sin Idolvinnarlåt sträcker han ut mikrofonen mot publiken. »This is where i belooo-oong«, vrålar barnen framför Gif Sundsvall-scenen. Intill mig skiner Urban Hagblom upp i dagens största leende.  

 

Gif Sundsvall följer upp festligheterna på torget med att slå Husqvarna på måndagen. 2–1-segern hänger dock på en skör tråd i slutminuterna när hela hemmaförsvaret darrar. Hade bara bortalagets anfallare Mattias Mete haft lite mer krut i sitt nackparti hade han kvitterat när inlägget nådde hans panna i den sista tilläggsminuten. 

Mönstret går igen från tidigare höstsäsonger. Giffarna darrar, spelet hackar och det vilar en känsla av kramp över Norrporten Arena. Skillnaden den här hösten är att laget ändå lämnar matcherna med tre poäng. Segern mot Husqvarna är den tredje raka 2–1-vinsten på hemmaplan, samtliga tagna efter skakiga insatser och nervösa slutminuter. Och det bara rullar på. Borta mot Syrianska avgör Daniel Sliper matchen på tilläggstid från 30 meter. Hemma mot Varberg kommer ännu en 2–1-vinst, tack vare två slumpmässiga hörnmål. 

Helgen efter, i den näst sista omgången, får Giffarna också hjälp av sina toppkonkurrenter. Ljungskile kryssar mot Syrianska på fredagen, Hammarby tappar poäng mot Gais på söndagen. Före Giffarnas bortamatch mot Sirius dagen efter kommer dessutom ett glädjebesked från Ängelholm: skåningarna får spela klart säsongen, tabellen kommer inte att ritas om. Stärkta av beslutet marscherar spelarna ut på Studenternas i Uppsala och besegrar Sirius med 1–0 inför ett rekordstort bortafölje – 600 personer. Därmed har de skaffat sig ett gyllene läge inför slutomgången. En poäng hemma mot nästjumbon Landskrona räcker för att gå upp i Allsvenskan.

 

Det är söndagen den 2 november. Fyra timmar kvar till matchstart. På Norrporten Arena kör en skåpbil omkring på planen med en stor borste bakom sig – som en konstgräsfotbollens ismaskin – och på den norra läktaren går ett 30-tal burkölsförsedda Patroner runt och placerar ut flaggor och A4-ark i vitt, blått och gult.

Hemlig smärta. Tommy Nauri­n och målvaktstränaren Richard R­ichardsson är två av få som känner till med vilken smärta Gif-målvakten genomför höstmatcherna. Ingen av utespelarna får veta att deras målvakt spelar med en spricka i armbågen. »Tommy Knogjärn« blir »Tommy K­rokarm« i det tysta.

Just när jag står och undrar var Urban Hagblom håller hus kommer han med raska steg ut genom spelartunneln. Adidastäckjackan är sedvanligt öppen och Gif-halsduken hänger som vanligt runt nacken. Men kraften i hans röst avslöjar att det är en speciell dag. 

– Det är det här man jobbar för, säger han. Det här man vill!

Till skillnad från mig verkar han inte nervös, trots att han är en av dem som slitit hårdast för att hjälpa klubben hit, till att man på nytt står och gläntar på den allsvenska dörren. Under hösten har jag sett Urban släpa undan reklamskyltar i mörker och blåst efter hemmamatchen mot Husqvarna, så att kommunen skulle kunna genomföra sitt planerade konstgräsbyte på arenan redan morgonen därpå. Jag har sett honom stå och dirigera arenans bevattningssystem via walkie-talkie inför matcher, styrt om sprinkler »så att folk på läktaren inte blir blöta«. Och så sent som i torsdags, när skinnet på Patronernas trumma sprack, var han där igen: Urban såg till att klacken hade en ny trumma redan dagen efter. Han hade ändå en »stående ute i Fränsta«. 

Den verkar innefatta en del, den där rollen som »rekryteringsansvarig«.

Mångsysslare. Officiellt är Urban Hagblom klubbens »rekryterings­ansvarige«, med fokus på spelarkontrakt och värvningar. Men 49-åringen har ett finger med i det mesta som rör Gif Sundsvall. På matchdagar har han alltid walkie-talkien nära till hands.

Medan Urban ursäktar sig och skyndar iväg för att uträtta ännu ett ärende går jag bort till de pysslande Patronerna. Jag undrar om jag fortfarande är välkommen bland klackmedlemmarna. På min fritid har jag de senaste åren visserligen skrivit ett par hundra blogginlägg om Gif Sundsvall, men sedan i våras är jag också i någon mån – genom mitt skrivande i Sportbladet – en del av det Stockholmsbaserade medieetablissemanget.

– Fan vad besviken jag blev då! gastar en Patron jag inte känner igen.

Mannen, klädd i blå matchtröja och vit mössa över blonda Tommy Bergersen-lockar, berättar att han blev särskilt upprörd efter min artikel om 3–1-segern hemma mot Hammarby tidigare i år. En text där jag fokuserade på Hammarbys tredje raka förlust.

– Det där måste du sluta med! fortsätter han. Inte ett enda ord om Giffarna eller om Kennedys jävla filmning!

Jag känner mig träffad. Vet inte riktigt vad jag ska svara. Under jackan har jag en tröja som visar Luleåartisten Mattias Alkbergs senaste skivomslag: Stockholm avbildat som ett slukhål som sväljer stora delar av Sverige. Samtidigt är jag förstås en del av problemet, en exil-Sundsvallsbo som flyttat till Stockholm för att »jobba med media« och som dessutom väljer att skriva om Hammarby efter en Gif-seger. Senare den här dagen kommer Norrporten Arena att vara fullsatt – men knappt någon utanför Medelpad kommer att bry sig. Det allsmäktiga medieögat är fixerat på Tele 2 Arena, på folkfesten i huvudstaden.

Men kanske gör det inte så mycket. Man ska gräva där man står, och det känns onekligen som att något har hänt i Sundsvall den här hösten. Efter åratal av taskigt självförtroende, genomklappningar och läktargnäll är det som om stoltheten börjat återvända. Norrporten Arena har inte varit fullsatt på över tio år. Bara att kunna konstatera det känns viktigare än att klaga på svag mediebevakning. Ska man ge sig på etablissemanget bör man trots allt först se till att ha sina egna styrkor samlade.

Fullsatt. »Nu har Giffarna fått hörna, se nu till att få nåt för’na!« ropar delar av storpubliken i säsongsavslutningen mot Landskrona. Kevin Walker lägger bollen till rätta i sin sista match för klubben. Nästa år spelar han i Djurgården.

Samtidigt som arenan börjar fyllas springer jag på Andreas Lindman, den fine hårdrockssjäl som 1999 bildade Patronerna tillsammans med några gymnasievänner. Initiativet var från början mest »en kul grej« och ett försök att få in klasskompisen Andreas Fällström i startelvan, men när Urban Hagblom fick höra talas om ungdomarnas påhitt blev han så glad att han kastade till dem flaggor och matchställ – och en riktig supporterförening var född. Sedan dess har Andreas stått där på läktaren, tryckt två nävar mot bröstet, hävt sig bakåt som i en stående ryggresning och formligen tömt sin själ strupledes i ett »ge mig ett GEEEEE!!!«. För drygt tio år sedan ordnade Urban ett jobb åt honom som biljettförsäljare på kansliet, och på matchdagar brukar han få springa därifrån till klacken i sista stund, efter att ha krängt plåtar in i det sista. Men inte i dag. Nu kan Andreas till och med unna sig en öl, dryga timmen före matchstart. 

– Så här skulle man ha det varje match, säger han. Det finns ju inte så mycket att göra på kansliet i dag, alla biljetter är ju sålda.

Precis som Urban pratar Andreas om hur det de senaste veckorna har »blivit ett jävla surr om Giffarna på stan«. Han tror också att eftermiddagens match kan bli avgörande för hur Sundsvallsborna ser på sitt fotbollslag. 

– Det känns som att folk har tappat förtroendet för Giffarna under de senaste åren, men också som att man är på väg att vända det nu. 

Andreas blick är stirrigt nervös. För även om Gif är »på väg att vända det nu« så vet han lika väl som jag att om man lurar hit 8 000 människor och sedan låter dem lomma hem efter en 0–1-förlust, ja, då är det nog kört. För att kunna bygga något fint av den där återvunna stoltheten får Giffarna helt enkelt inte ställa till det mot Landskrona. I dag kan Gif Sundsvall ta poäng och gå till Allsvenskan, eller förlora en hel stads förtroende för alltid. Det är faktiskt känslan. 

Sedan är det ekonomin också. Ett inställt allsvenskt avancemang kan få tråkiga konsekvenser för personer som jobbar i föreningen. På »Camp Gif«-området bakom den norra läktaren sitter Jonas Wallerstedt och tuggar på en hamburgare. Den gamle anfallaren, som gjort två sejourer i A-laget, ansvarar i dag för klubbens P17-lag tillsammans med den före detta vänsterbacken Mattias Nylund. Laget vann sin serie i år och gick upp i Pojkallsvenskan, men tränarna vet fortfarande inte hur det blir nästa säsong. De vet inte om klubben har råd med de längre resorna i den högre serien eller ens om de har kvar sina tränarjobb nästa säsong. 

– Det hänger nog mycket på hur det går i eftermiddag, säger Wallerstedt mellan tuggorna.

 

Patronernas tifo blir lyckat. När spelarna stegar in på planen vajar flaggorna och A4-arken i blått, vitt och gult längs hela den norra läktaren. Längst ner syns en banderoll: »1964. 1974. 1986. 1990. 1999. 2007. 2011. Nu skriver vi historia igen.« Jag tänker att det är synd att Mats Olsson inte är här, den gamle Expressenkrönikören som redan 1991 ville »spika igen Norrlandsfönstret med sjutumsspik« och som ansåg att »den ursäkt till fotbollslag som går under namnet Gif Sundsvall förmodligen hade fått stryk av hejaklacksflickorna ›IFK:s guldklimpar‹ med några måls marginal«.

Stämningen på den fullsatta arenan tycks även ha en positiv inverkan på laget. Redan efter 20 minuters spel har Giffarna skapat nog med chanser för att leda med ett par mål, men en storspelande Niklas Uddenäs i bortamålet håller kvar Landskrona i matchen. De gånger han inte står i vägen träffar hemmaspelarna stolpen eller ribban. Efter 45 minuter är det fortfarande mållöst. Samtidigt har Ljungskile tagit ledningen mot Varberg och när den andra halvleken drar igång i Sundsvall kommer ett besked från Stockholm: Kennedy Bakircioglü har gjort 1–0 för Hammarby mot Jönköpings Södra. Snart har både Ljungskile och Hammarby utökat sina ledningar. Det innebär att Gif Sundsvall plötsligt bara är ett Landskronamål från att missa sin allsvenska direktplats.

Äntligen. Efter att ha misslyckats både 2007 och 2011 får laget säkra avancemanget på hemma­plan. 0–0 vid full tid räcker för att den isländske innermittfältaren Rúnar Már Sigurjónsson ska kunna fortsätta sitt envetna löpande rakt ut i det jublande publikhavet.

Jag sitter på pressläktaren och mår fruktansvärt dåligt. Och jag har fog för oron. Gif Sundsvall har tagit steget upp i Allsvenskan vid två tillfällen under 2000-talet. Båda gångerna var det dukat för fest på hemmaplan i näst sista omgången, båda gångerna slutade allt i ett antiklimax. 2007 skulle bara seriens klart bästa hemmalag mala ner bottenlaget Degerfors, men med knappa kvarten kvar tofflade gästernas Andreas Drugge istället in 1–0 och det blev så tyst på arenan att man kunde höra en Fredrik Sundfors-loska falla till konstgräset. 2011 räckte det med en poäng hemma mot Åtvidaberg för att gå upp. Sundsvalls Tidning hade tryckt upp löpsedlar, »Grattis Giffarna«, som man placerade ut på läktarstolarna inför avspark. Gästerna tackade för tändvätskan, Oscar Möller tryckte in matchens enda mål och Åtvidaberg fick fira allsvenskt avancemang i Sundsvall samtidigt som drygt 8 000 hemmasupportrar besviket traskade hemåt. När Giffarna gick upp skedde det istället efter nervdaller på bortaarenor inför hundratalet ditresta supportrar och de i övrigt närmast sörjande framför TV:n.

Men nu bryts förbannelsen. På tilläggstid försöker Landskrona, som slåss för att hänga kvar i serien, slå en långboll från egen planhalva för att skapa tryck. Giffarnas isländska mittfältsmotor Rúnar Már Sigurjónsson kastar sig och bryter med säsongens allra bästa glidtackling. Två minuter senare blåser domaren Nermin Čišić av matchen. Jublet som följer är säkert inte lika öronbedövande som i Hammarbyland, men det är likafullt ett jubel och en Gif-lycka som Sundsvallsborna inte upplevt på mycket, mycket länge. 

– VI ÄR TILLBAKA! vrålar speakern.

Spelare och ledare springer i full fart över planen och bildar en hög av glädje nedanför Patronerna på den norra läktaren. Alla tycks vilja befinna sig i glädjehögen – startspelare i svettiga matchtröjor, reserver i täckjackor, tränare i skjortor och kavajer – och de som inte får plats hoppar, dansar och skriker alldeles intill.

Norrlands guld. 20-årige vänster­backen Dennis Olsson – som står i färd med att få en burköl hälld över huvudet – har hejat på Gif Sundsvalls sedan barnsben, men drabbades av körtelfeber när serien skulle avgöras. Då klev jämnårige Joakim Nilsson in och vikarierade.

Bara en person verkar helt lugn. 

Vanligtvis tycks han alltid ha bråttom någonstans. Nu vandrar »Mister Gif Sundsvall« bara sakta omkring på konstgräset. Täckjackan är fortfarande öppen, Gif-halsduken vilar tryggt och synligt jämsmed kragen. Urban Hagblom knyter näven för sig själv ett par gånger och hejdas för ett antal kramar. Bredvid sig har han 16-årige sonen Oliver. 

De har gått över stock och sten tillsammans, far och son. Urban har ramlat, skrikit av frustration och rest sig igen. Oliver måste ha sett honom upprepa den proceduren gång på gång. Nu vandrar Urban stadigt, omgiven av publikens stående ovationer. Åt vilket håll han än riktar blicken så möts han av nästintill fullsatta läktare. I stort sett alla har stannat kvar i det karga novembervädret och mörkret. Ingen muttrar. Knappt någon har lämnat sin plats för att varmköra bilen. Det sket sig inte för Giffarna i år.

Urban fortsätter lugnt och tålmodigt att sätta den ena foten framför den andra på konstgräset. Till allsvenskt guld och Europacupspel är det fortfarande långt. Ändå säger Urban Hagbloms stillsamma segerpromenad på sitt sätt mer än visionerna som en gång stod att läsa på den numera övermålade kansliväggen. Det går inte snabbt när han tar sig fram, men det går sakta men säkert framåt.