Patrik Andersson: »Det blev helt svart«

Patrik Andersson värvades till ett Bayern München som nyligen drabbats av den mest snöpliga finalförlusten i turneringens historia. Laget fick snart chansen att ta revansch. För Offside berättar »Bjärred« om straffmissen som tog bort glädjen i Champions League-vinsten 2001.

»1998 spelades Champions League-finalen i Amsterdam mellan Real Madrid och Juventus. Jag hade kunnat spela då. Jupp Heynckes, som tränade Real på den tiden, ringde mig året innan och sa att han ville att jag skulle bilda mittlås tillsammans med Fernando Hierro. Jag bad direkt om att få lämna Borussia Mönchengladbach men fick det inte. Så när jag satt och tittade på finalen och såg hur Real vann, då kändes det sådär. Det var tungt att veta att man hade vunnit Champions League om man hade fått som man velat.

Året efter, sommaren 1999, blev jag klar för Bayern München istället. Dessförinnan hade klubben förlorat mot Manchester United i den där otroliga finalen. När jag kom snackades det fortfarande om den matchen, det var lite deppig stämning.

Tittar man på de spelare som fanns i München när jag kom så inser man att det var ett fantastiskt lag. Scholl, Élber, Effenberg, Jancker, Zickler, Kahn. Konkurrensen i backlinjen var också stenhård. Linke, Babbel, Kuffour, Jeremies, Lizarazu… Och Lothar Matthäus. Det går knappt att beskriva hur stor han var bland fansen och i media. Alla älskade Lothar. Problemet var att det fanns en spricka internt. Något hade hänt under EM -96 mellan Lothar och de andra spelarna i München. Det var Effenbergs gäng mot Lothars gäng. Jag var kompis med ›Effe‹ sedan tiden i Gladbach men beblandade mig inte i grupperingarna – mitt fokus låg på att slå mig in i startelvan.

Annons

Jag tror faktiskt att vår tränare Ottmar Hitzfeld såg Lothar som en börda. Med hans historik och hans kvaliteter var det svårt för Ottmar att peta honom. När han flyttade till New York i mars var det som att vi blev ett nytt lag. Åtminstone märkte jag på Ottmar att han kändes mer avslappnad.

Jag älskade klubben. Det fanns sådana förväntningar, pressen var enorm på oss att vinna. Det gjorde att jag fick ny energi efter några mer avslagna säsonger i Gladbach. Vi vann Bundesliga min första säsong.

Året efter, i november, hade vi Schalke 04 borta i ligan. Jag fick en smäll och njuren brast. Jag spelade klart matchen men på kvällen när jag skulle pinka kom det bara blod. Så jag lades in på sjukhus och var borta ett par månader. I slutet av februari var jag tillbaka, comebacken var mot Spartak Moskva i Champions League. Det var precis här som jag gjorde de bästa månaderna under hela min karriär. Jag var i en sån form!

Inför den sista ligamatchen i Bundesliga behövde vi ett kryss för att vinna ligan. Vi mötte Hamburg på Volksparkstadion. Vi höll 0-0 till den 90:e minuten. Då fick de en frispark som de drog in mot straffområdet. Jag såg i ögonvrån att någon hade släppt markeringen på Barbarez och försökte reparera. Men jag hann inte fram och han satte bollen bakom Kahn. Där försvann vårt guld.

Sedan minns jag att ›Effe‹ hämtade bollen från vårt mål, sprang upp och la den på mittcirkeln och startade spelet igen. Matchen var inne på övertid. Jag tänkte på finalen mellan Bayern och United och insåg att det inte var kört än. Så fick vi en frispark efter att en försvarare spelat hem bollen och deras målvakt plockat upp den. En indirekt, kanske sju-åtta meter från mål.

Vi hade haft många frisparkar i matchen och bommat alla. Scholl, som tog de flesta fasta, hade gått ut. Effe kom fram till mig och sa: ›Du tar den!‹ Man hade hundra tankar när man ställde sig där. Det jag bestämde mig för att göra var att gå på full kraft. Effe petade bollen någon decimeter och jag drog till allt vad jag kunde. Bollen gick till höger om muren och in vid närmsta stolpen. Målvakten var chanslös.

Det brast helt för mig, jag gick in i något slags trans. Sprang runt som en galning och firade. Det målet, den stunden, är det största jag har varit med om. Men vi kunde inte fira mer än att dricka en pilsner på kvällen. Några dagar senare var det Champions League-final mot Valencia på San Siro i Milano.

Vi checkade in på ett hotell i centrala Milano som hette Baglioni. De höll på att bygga något utanför på gatan, det var ett jävla liv hela tiden. Jag var så fokuserad att jag inte stördes av det, stämningen i laget var extremt lugn. Vi visste att det skulle bli en väldigt tät final. Vi hade mött Valencia året innan i gruppspelet och då var det som om det var hjärnornas kamp, lite som ett schackspel på planen. Jag snackade inte med Jocke (Björklund) dagarna innan finalen vilket var lite konstigt, så här i efterhand. Vi var ju bästa kompisar. Jag visste att han inte skulle få spela, det hade han sagt att han hade på känn långt innan finalen. De hade tre mittbackar av världsklass och tyvärr fick han inte chansen. Visst tyckte man synd om honom, men sån är fotbollen. De som tränaren tycker är bäst lämpade att spela, de får spela.

När vi lämnade Baglioni timmarna före match fick vi poliseskort genom Milano. Då kände jag att det var på riktigt. Än i dag får jag rysningar när jag tänker på den känslan. De tomma vägarna, fansen som stod längs kanterna och viftade med flaggor, stämningen i bussen… Alla bara satt och log. Det var liksom: ›Nu jävlar!‹

När vi värmde upp såg jag Jocke i sin klubbkostym. Han hade tagit sig ner på planen och vinkade till mig. Jag kände mig avslappnad hela tiden, jag kände att laget var laddat på rätt sätt. Den enda spelaren som saknades var Jeremies. På bänken satt lirare som Zickler, Santa Cruz, Paulo Sérgio, Sforza, Tarnat.

Det gick bara tre minuter innan domaren blåste straff till Valencia. Det var en jäkla tilltrasslad situation. Någon drog iväg ett skott från straffområdet och jag slängde mig för att blocka skottet. Träffen blev inte så bra och i villervallan runt omkring mig sparkade alla på allt möjligt. Jag skyddade bara mitt huvud. Rätt som det var träffade bollen en av mina armar. Domaren blåste straff. Otroligt!

Mendieta satte den iskallt. Så det var ingen bra start. De backade hem direkt och vi började föra spelet allt mer. Men det var väldigt låst, de fick den matchbild de ville. De kunde ligga lågt och bara vänta på kontringslägen. När vi fick en straff och Mehmet Scholl klev fram var jag säker på att vi skulle kvittera. Men han missade. Sköt högt över. Det var nerverna, inget snack. På något konstigt sätt var jag ändå lugn, jag visste att vi skulle vända matchen. Vi var Bayern.

Jag har aldrig spelat med så många ledarkaraktärer i ett och samma lag. Alla ville vinna allt, alla hatade att förlora. Det gick nästan att ta på känslan i omklädningsrummet i halvtid. Vi var förbannade. Det var väl jag, Effe och Kahn som röt till mest. Ottmar gjorde ett byte, han tog ut Willy Sagnol och satte in Jancker. De hade backat hem så mycket att vi behövde få in bollen mer i boxen. Och där var Jancker grym.

I den 50:e minuten fick vi en ny straff. Den var tveksam men det var deras också, så det jämnade ut sig. Effenberg tog sitt ansvar och drog in den. Nu var det bara att tugga på. Valencia hade legat så lågt ner hela matchen, vi visste att det skulle bli svårt för dem att ändra matchbilden. Men bollen ville inte in, det var hopplöst.

För mig var det väldigt lugnt, jag hade en lättare match än normalt. Det var tur, jag trampade fel två gånger i matchen och hade kanske inte kunnat trycka ifrån som jag hade velat om jag tvingats. Men jag kände inte smärtan, adrenalinet tog över helt och hållet.

Annons

Jag minns ingenting från förlängningen, inte en enda bild kommer upp. Det är inte förrän Ottmar kommer fram till mig och säger ›du lägger en Patrik‹, som jag har ett minne. Jag blev lite nervös, jag hade inte slagit någon straff på många år. Kanske senast var i Gladbach 1996. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ›Tänk om jag missar.‹ Det är ju inte så bra.

Jag skulle lägga straff nummer fyra för oss. Jag tittade på Cañizares och åt vilket håll han slängde sig på de tre första. Han gick till höger på samtliga. Så jag bestämde mig för att slå den på Cañizares vänstra sida. Jag var nog lugn när jag gick mot straffpunkten, man bara tänkte ›vänster, vänster‹.

Jag slog den åt vänster. Cañizares slängde sig åt vänster. Han räddade. Det blev helt svart. Tiden stod stilla, det blev helt tyst. Publiken fanns liksom inte. Det gick i slow motion eller något, men plötsligt var jag tillbaka i mittcirkeln. De metrarna som jag gick tillbaka, de är försvunna. När jag vände mig om var det som om alla ljud kom tillbaka, som om någon tryckte på en knapp. Jag har aldrig varit med om något liknande.

När jag var tillbaka i verkligheten såg jag att Carboni missade sin straff för Valencia. Men jag kunde inte glädjas. Vi slog några straffar till och när Pellegrino missade sin sista så är det klart. Vi har vunnit Champions League.

Hela grejen förstördes i och med min miss. Jag är perfektionist och min straff tog bort glädjen. Det är synd att det ska vara så. När vi sprang runt och firade… visst var jag glad. Men jag kunde inte sluta tänka på missen. Det satt i hela kvällen och även dagen efter.

Så här i efterhand är det skit samma. Vi vann ju. Och i dag rankar jag vinsten som det största jag vunnit. Det är bättre än bronset i USA. Vi vann, där kom vi bara trea. Dessutom var vi obesegrade i både kvarten mot United och i semin mot Real Madrid. Det är stort. Men så fort någon nämner Champions League-finalen så nämns min straffmiss. Det är väldigt svenskt. Jag har inte tittat på finalen efteråt. Jag vill inte. Det finns ingen anledning till det.«


För Offside berättar också 2000-talets andra svenska C­hampions League-vinnare – och en för­lorare – om matchen som alla vill spela.
Henrik Larsson: »Det var en magisk kväll«
Joachim Björklund: »Vi mötte ju ett gäng tyskar«