»1998 spelades Champions League-finalen i Amsterdam mellan Real Madrid och Juventus. Jag hade kunnat spela då. Jupp Heynckes, som tränade Real på den tiden, ringde mig året innan och sa att han ville att jag skulle bilda mittlås tillsammans med Fernando Hierro. Jag bad direkt om att få lämna Borussia Mönchengladbach men fick det inte. Så när jag satt och tittade på finalen och såg hur Real vann, då kändes det sådär. Det var tungt att veta att man hade vunnit Champions League om man hade fått som man velat.
Året efter, sommaren 1999, blev jag klar för Bayern München istället. Dessförinnan hade klubben förlorat mot Manchester United i den där otroliga finalen. När jag kom snackades det fortfarande om den matchen, det var lite deppig stämning.
Tittar man på de spelare som fanns i München när jag kom så inser man att det var ett fantastiskt lag. Scholl, Élber, Effenberg, Jancker, Zickler, Kahn. Konkurrensen i backlinjen var också stenhård. Linke, Babbel, Kuffour, Jeremies, Lizarazu… Och Lothar Matthäus. Det går knappt att beskriva hur stor han var bland fansen och i media. Alla älskade Lothar. Problemet var att det fanns en spricka internt. Något hade hänt under EM -96 mellan Lothar och de andra spelarna i München. Det var Effenbergs gäng mot Lothars gäng. Jag var kompis med ›Effe‹ sedan tiden i Gladbach men beblandade mig inte i grupperingarna – mitt fokus låg på att slå mig in i startelvan.
Jag tror faktiskt att vår tränare Ottmar Hitzfeld såg Lothar som en börda. Med hans historik och hans kvaliteter var det svårt för Ottmar att peta honom. När han flyttade till New York i mars var det som att vi blev ett nytt lag. Åtminstone märkte jag på Ottmar att han kändes mer avslappnad.
