Foto: Uwe Speck/Bildbyrån

Rapport från den gula väggen

Efter mer än tre decennier på Europas största ståplatsläktare upplevde Uli Hesse under den här våren sitt livs allra bästa fotbollsögonblick. För Offside skriver han om hur en stad och en klubb med gemensamma krafter reste sig ur askan.

Jag har tittat på fotboll från den här läktaren – ja, nästan exakt från den här fläcken – i 34 år, fyra månader och en dag. Men jag har aldrig någonsin hört ett sådant vrål som nu. Kanske beror det på att jag själv vrålar rakt ut samtidigt som Stachos bror har tagit tag om mina axlar och skriker rakt i örat på mig.

Det är inte ett jubel. Jovisst, när jag senare ser om matchen på TV låter det som ett jubel, som ett helt normalt om än väldigt högljutt glädjeutbrott efter ett mål. Men tro mig, det är inget jubel. Det är bara det oväsen som uppstår när 80 000 människor upplever att en olidlig anspänning äntligen släpper.

Jag ser att Stachos kompis Mario har tårar i ögonen. Mario är en av ytterst få i den lilla grupp som alltid står på den här platsen som jag vet namnet på (min bror tillhör förstås också den skaran). Stacho själv känner jag exempelvis bara genom detta märkliga smeknamn, som eventuellt kan komma från hans efternamn – eftersom vi befinner oss i Ruhrområdet är det mycket möjligt att han har ett polskklingande familjenamn som Stachowiak. För länge sedan – när Ruhrområdet var hela Tysklands maskinrum och man bröt kol i massor och spottade fram stål – fanns det gott om arbete här men ont om arbetare, så folk kom så långt bortifrån som Schlesien för att förstöra sin hälsa i våra gruvor. Det är därför man hittar så många icke-tyska namn bland de gamla hjältarna från regionens fotbollslag: Szepan, Kuzorra, Kapitulski, Tilkowski, Konietzka…

Annons

»Fram till för två år sedan brukade Grosskreutz se alla matcher från ståplats och åka med på bortamatcher.«

Det enda jag vet om Stacho är att han är lärare inom vuxenutbildningen. Och han hade ingen aning om vad jag jobbar med förrän för fyra månader sedan. Den dagen kom han fram till mig i ölståndet med ett klurigt leende, berättade att han hade köpt en urusel bok och frågade om jag kände till författaren. Han gjorde en konstpaus innan han tog fram en pocket med mina fotbollsartiklar. Det visade sig att Stacho hade läst min text om Südtribune, Dortmunds enorma ståplatsläktare som rymmer 25 000 personer och kallas »Gula väggen«, i en bok som gavs ut till klubbens hundraårsjubileum 2009. »Ju mer jag läste«, sade Stacho, »desto mer tänkte jag att den som har skrivit det här måste stå väldigt nära oss på läktaren.« Han hade gjort lite efterforskningar och hittat en bild av mig på internet. Efter att vi hade stått sida vid sida i över tio år var det så han till slut fick veta vem jag var.

FRAMGÅNGSFAKTOR: FANSEN

Dortmunds publiksnitt den här säsongen har varit 78 694 personer. Det är bara Barcelona som klår det, men de har också en större arena. Den enorma publikmassan innebär dock inte att Dortmund tjänar storkovan på biljettförsäljningen, en tredjedel är billiga ståplatsbiljetter för de 25 000 fansen som bildar »Gula Väggen« på Südtribune, Europas största ståplatsläktare. När Borussia vinner slantsinglingen väljer de att attackera mot Südtribune i andra halvlek.

Nu, den 30 april, gör Stacho och jag en high-five och han skriker något som låter som »YesYesYesYesYes!«. Lucas Barrios, en argentinskfödd anfallare som spelar för Paraguays landslag eftersom ingen i Argentina någonsin har brytt sig om honom, har gjort mål för Dortmund mot Nürnberg, och med två matcher kvar kommer Borussia allt närmare ligatiteln. Om Leverkusen inte vinner borta mot Köln i Rhenderbyt är saken klar. Dortmund blir i så fall det yngsta laget någonsin att ta hem Bundesliga.

Det är naturligtvis därför som folk plötsligt blir alldeles till sig tio minuter in på andra halvlek när hundratals, kanske tusentals, människor på östra läktaren reser sig upp och jublar.

– Köln! skriker folk bakom mig. Det måste vara Köln!

– Nej, nej, säger jag. Det är Dede som värmer upp.

Jag pekar bort mot en reserv som lufsar fram utmed sidlinjen.

Dede är en brasiliansk vänsterback som gör sin 13:e och sista säsong i Borussia Dortmund. Trots att han för länge sedan tappade sin plats i laget till 23-årige Marcel Schmelzer är han älskad av såväl publik som medspelare. I den här mycket unga truppen är Dede en sorts äldre statsman av den typ som alla hedrar och respekterar. I början av april, när Dortmund låg under mot Hannover och alla oroade sig för att vi skulle slarva bort vår tidigare så stora ledning i tabellen, dribblade Mario Götze av fyra backar och satte den enormt viktiga kvitteringen för Borussia. När bollen gick in drog Götze, som bara är 18 år och son till en universitetsprofessor, upp tröjan och visade en undertröja med Dedes namn och nummer. Sedan sprang han bort till avbytarbänken och kramade om brassen.

Och nu reser sig alltså östra läktaren upp för att hylla Dede. När han fyllde 33 för några veckor sedan organiserade en grupp supportrar en flashmobb som lockade tusentals människor och stoppade trafiken i centrala Dortmund. Südtribune stämmer in i applåderna, även om många runt mig är besvikna över att jublet inte rörde Leverkusenmatchen.

Bara tio minuter senare flyger åskådarna runt hela den jättelika arenan upp på fötter igen – och den här gången har det inget att göra med Dede eller vad som händer på planen. Till och med spelarna, som vid det här laget leder med 2–0, tittar sig omkring för att se vad som har hänt. Det sprakar till i högtalarna och speakern, den förre spelaren Norbert Dickel, skriker:

– 1–0 till Köln!

50 minuter efter det högsta vrålet någonsin slås rekordet på nytt – larmet som följer är totalt öronbedövande. Och den här gången är det verkligen ett jubel.

Jag får en klump i halsen och mina ögon blir fuktiga. För att dölja det lutar jag mig fram och tittar åt vänster, åt det håll där Dortmunds ultras står. Jag ser deras ledare Daniel Lörcher hoppa upp och ner på den hemmabyggda plattformen. Som vanligt har han ryggen mot planen och som vanligt leder han sina trupper i en mäktig allsång. Just i det här ögonblicket är det en call and response-övning till Pippi Långstrump-melodin: »Wer wird Deutscher Meister?« – vem blir tyska mästare? »BVB Bo-rus-si-a!!«

Annons

Det är en väldigt speciell dag och en väldigt speciell säsong för ultrasgruppen. En av spelarna på planen, 22-årige Kevin Grosskreutz, var tidigare en av dem. Fram till för två år sedan brukade Grosskreutz se alla matcher från ståplats och åka med på bortamatcher. Han har fortfarande årskort på Südtribune.

Själv söker jag med blicken efter en annan ung man. Och jodå, där nere vid avbytarbänken kan jag urskilja säsongens bästa Bundesligaspelare, den tyskfödde turken Nuri Sahin, också han bara 22 år – och Dortmundspelare sedan han var tolv. Jag ser att han bär vanliga kläder och går på kryckor, han blev skadad vid en 3–0-seger för två veckor sedan.

Och självklart tänker jag på den dagen i början av 2006 när jag vann mot honom i fotboll.

Nuri Sahin hade några månader tidigare noterats i rekordböckerna som den yngste Bundesligaspelaren någonsin (han debuterade några veckor innan han fyllde 17). Jag vet inte exakt hur uppgörelsen såg ut men jag tror att det internetföretag som jag jobbar på – och som är fullt av Borussiafans – hade gått med på att ta emot honom som lärling, så att han skulle kunna hoppa av skolan. Han var inte på kontoret varje dag mellan nio och fem och han fullföljde inte sin lärlingstid – men visst, han har faktiskt klarat sig hyfsat utan ett diplom från oss.

En dag på jobbet tog någon med sig en sådan där målattrapp som man ibland ser på nöjesfält: en vägg av hårdpapp med en ditmålad målvakt och två hål, där man ska försöka placera in bollen. Vi utmanade förstås kontorets Bundesligastjärna på en tävling. Det var förmodligen lite pinsamt för Nuri, men han var en blyg, tystlåten tonåring så han mumlade bara ett par artiga ord, tittade ner i golvet och ställde upp. Han var skicklig och man kunde redan se att han framöver skulle slå en och annan briljant passning med sin känsliga vänsterfot. Men just den dagen var jag bättre än han. Eller så klarade jag bara pressen bättre…

Och nu är alltså lille Sahin – och de elva spelarna på planen, Stacho, jag och alla andra – bara centimeter ifrån att få fira en Bundesligatitel. Och jag tänker, och skriker: »Det är fanimig otroligt!«

Och jag syftar inte främst på det faktum att massor av fans bredvid mig på läktaren har samma slags minnen av en eller annan hemmaspelare på gräset där nere. Inte heller på att Dortmund knappast ens var outsiders till ligatiteln när säsongen började, och sedan har spelat ut motståndarna med ett av de yngsta och billigaste lagen i ligans historia.

Nej, det verkliga skälet till att den hägrande seriesegern är så osannolik är att den här klubben var så gott som död för bara sex år sedan.

Borussia Dortmund

GRUNDAD: 1909

ARENA: Signal Iduna Park (tidigare Westfalen­stadion), 80 720

MERITER: 7 ligaguld (1956, 1957, 1963, 1995, 1996, 2002, 2011), 2 cuptitlar (1965, 1989),
3 Supercuptitlar (1989, 1995, 1996), 1 Cham­pions League-titel (1997), 1 Cupvinnarcuptitel (1966), 1 Interkontinentalcuptitel (1997)

Borussia Dortmund var den första tyska klubben som vann en titel i Europa. 1966 besegrade man ett starkt och favorittippat Liverpool i Cupvinnarcupens final på Hampden Park i Glasgow. Det var den största segern dittills i Borussias historia, men samtidigt satte den punkt för klubbens första storhetstid, som hade varat i ungefär tio år. Ruhrområdet var redan hårt drabbat av sinande kolgruvor när den globala stålkrisen slog till i slutet av 1960-talet och sopade bort tiotusentals jobb.

När ekonomin rasade, kollapsade även områdets fotbollsklubbar. Essen, Dortmund och Schalke hade delat på de tyska mästerskapstitlarna mellan 1955 och 1958 men nu hade man inte längre råd att konkurrera. Schalke slutade sist i ligan 1965, och klarade sig kvar bara tack vare att antalet lag utökades. Essen ramlade ur 1967. Och 1972 åkte även Borussia ner i andradivisionen, där laget blev kvar i fyra säsonger.

»Det finns många så kallade fotbollsstäder i världen men knappast någon av dem förtjänar epitetet lika mycket som Dortmund.«

Ungefär samtidigt drabbades Dortmund av ytterligare en svår motgång. I många år hade det bara funnits en stad i hela världen – Milwaukee – som producerade mer öl än Dortmund. Men nu lades det ena bryggeriet efter det andra ner, några enstaka klarade sig genom att gå upp i stora koncerner. Det var ett svårt slag för Dortmundborna, eftersom bryggerierna var viktiga för stadens identitet: när 18 medlemmar i en katolsk ungdomsorganisation grundade en fotbollsklubb 1909 valde de det latinska namnet för Preussen som namn, eftersom det också var namnet på ett anrikt bryggeri i trakten – Borussia.

Dortmunds mörkaste epok – på och utanför planen – varade i nästan 20 år. Under den perioden försökte staden bygga en ny identitet som hemort för banker och försäkringsbolag, samtidigt som fotbollsklubben till slut fick bukt med sin dåliga ekonomi och kunde börja bygga upp laget igen. 1989 vann Dortmund överraskande tyska cupen och två år senare nådde laget, under nye tränaren Ottmar Hitzfeld, nästan ända fram till ligatiteln. Den nesliga andraplatsen visade sig emellertid bli en välsignelse – Borussia fick en plats i Uefacupen och håvade, tack vare ett kortlivat system för den tyska marknadens TV-pengar, in 35 miljoner D-mark på sin väg fram till finalen. Där satte Juventus, med stjärnor som brassen Julio Cesar och tyskarna Andreas Möller och Jürgen Kohler, stopp för Hitzfelds oerfarna lag. Men pengarna som Dortmund hade tjänat – en enorm summa för sin tid – användes klokt.

Under de följande åren värvade Borussia flera kända spelare, i första hand från Italien: Matthias Sammer, Karl-Heinz Riedle och senare Cesar och Möller. Eftersom Hitzfelds starkaste sida var att få människor att trivas, samsades stjärnorna ganska bra och spelade fin och framgångsrik fotboll. Därmed tjänade klubben ännu mer pengar, som man genast satte sprätt på genom att hämta in nya stjärnor: Kohler, den tyske landslagsmannen Jörg Heinrich, portugisen Paulo Sousa.

Satsningen betalade sig med ett häpnadsväckande antal bucklor. Laget som bara tio år tidigare hade varit en ständig nedflyttningskandidat vann två Bundesligatitlar, tog revansch på Juventus i Champions League-finalen 1997 och avrundade alltsammans med seger i Interkontinentalcupen några månader senare. Dortmund hade nått världstoppen. Nu gällde det att hålla sig kvar där.

Mindre än ett år efter Dortmunds CL-titel klubbade det tyska fotbollsförbundet (DFB) igenom en viktig regeländring. Dittills hade endast ideella idrottsföreningar fått syssla med ligafotboll, vilket betydde att det inte fanns några privatägda tyska klubbar. Eftersom DFB är djupt rotat i amatörtraditionen (proffsfotboll var förbjudet i Tyskland fram till 1960-talet) och därför blev regeländringen en smula halvhjärtad, men likväl betydelsefull. Enligt de nya reglerna kunde klubbarna bolagisera sin professionella fotbollsverksamhet, så länge moderklubben behöll över 50 procent av aktierna.

FRAMGÅNGSFAKTOR: SCOUTNINGEN

För tre månader sedan frågade en tysk tidning Bundesligaklubbarna vilka karaktärsdrag de letade efter när de scoutade spelare. Bayern München svarade att de sökte efter vinnar­skallar, medan Dortmund sade att de letade efter ödmjuka och anspråkslösa spelare. Den ovanliga inställningen har hittills fungerat superbt, då spelare som Lucas Barrios (ovan) och Shinji Kagawa förvånansvärt fort smält in i laget och blivit accepterade av gruppen.

De flesta tyska klubbar bolagiserade sina fotbollslag, men bara Dortmund beslutade att börsintroducera bolaget. På så vis fick klubben i oktober 2000 in 140 miljoner euro på ett bräde. Ledningen lovade att lägga pengarna på »Steine und Beine« – stenar och ben – det vill säga infrastruktur och nya spelare. Westfalenstadion byggdes ut så att varje läktare fick ett andra etage, vilket till slut gav en kapacitet på 80 000 åskådare. Man lanserade också ett påkostat månadsmagasin och köpte eller startade alla möjliga dotterbolag, från en resebyrå till ett internetföretag. Klubben bröt till och med ett fett sponsorkontrakt med Nike och startade istället goool.de, ett eget märke för sportprylar. Därmed skulle Borussia vara praktiskt taget självförsörjande.

De här åtgärderna var alltså »stenen«. »Benen« satt på spelare som brasilianaren Márcio Amoroso, inköpt från Parma för 25 miljoner euro (en summa som krossade Bundesligas transferrekord), tjeckerna Tomas Rosicky och Jan Koller samt tyske landslagsmannen Torsten Frings. Under nye tränaren Matthias Sammers ledning vann laget Bundesliga 2002 och gick till final i Uefacupen, där man efter mycket otur förlorade mot Feyenoord i Rotterdam.

I semifinalen hade Borussia besegrat självaste Milan med 4–0 hemma, en match där Amoroso gjorde hattrick i första halvlek. Det var den bästa match jag någonsin hade sett Dortmund göra och även folk som var äldre än jag och mindes glansåren på 1960-talet – till exempel min bror – höll det som en av de tre, fyra bästa matcherna i klubbens historia. Stämningen var elektrisk under de 90 minuterna. Vi hyllade vårt lag i trygg förvissning om att Borussia tillhörde storklubbarna i Europa och att framtiden var ljus.

Oj, så ölet flödade den kvällen på krogar och i hemmen! Det finns många så kallade fotbollsstäder i världen men knappast någon av dem förtjänar epitetet lika mycket som Dortmund, för vi har ingenting annat som räknas. Kolgruvorna, stålverken och bryggerierna är på dekis, nedlagda eller uppköpta – det finns inget som folk känner till om oss förutom att vi har ett fotbollslag. Vilket förklarar varför nästan alla som är födda eller bor här bryr sig så mycket om Borussia – och till och med definierar sina liv utifrån lagets med- och motgångar.

 

Men det är inte dagen då Milan krossades som de flesta Dortmundbor minns bäst från det tidiga 2000-talet. När jag under våren 2011 frågade ett antal människor med hjärtat i klubben vad de kommer ihåg »från den 14 mars 2005«, fick jag nästan alltid detaljerade beskrivningar i retur.

Roman Weidenfeller, som stått i Dortmunds mål i nästan ett decennium och därmed är en av lagets få veteraner, sade:

– Visst minns jag den dagen! Det var en måndag och vi tränade, vilket var lite ovanligt eftersom vi brukar vara lediga då efter lördagens match. Men den helgen hade vi söndagsmatch – vi förlorade hemma mot Stuttgart – och därför var det alltså träning. Det fanns en TV i klubbhuset och man såg hur personalen sprang in och ut där. Då och då kom någon ut till oss spelare och sa att ingenting var klart. Det var en väldigt märklig känsla.

Annons

Ultrasledaren Daniel Lörcher berättade för mig att han hade flyttat till Dortmund bara en vecka tidigare. Lörcher växte upp på en liten ort utanför Stuttgart, men hade ändå alltid varit Borussiasupporter. När han var 19 tröttnade han på de ständiga resorna till Borussias hemmamatcher, 60 mil tur och retur, och flyttade helt enkelt till staden där hans favoritlag fanns.

Den 14 mars 2005 var Daniels allra första dag på hans nya jobb, hos ett försäkringsbolag i Dortmund. När han kom in på kontoret sade chefen: »Jag beklagar, men vi kan inte låta dig lyssna på radion.« Daniel nickade. »Men vet du vad?« fortsatte mannen. »Jag tänker lyssna på radion. Och så snart jag får veta något, så berättar jag det för dig.« »Så snällt, tack så mycket«, sade Daniel. »Ingen orsak. Jag vet hur viktigt det här är för dig«, svarade chefen.

Av någon anledning som Daniel inte förstod själv hade han skrivit i sin platsansökan att han ville bo och arbeta i Dortmund eftersom Borussia var hans liv. Nu var han redan tillsammans med en vacker Dortmundtjej och bodde i en fin lägenhet. Dessutom hade han hittat ett jobb – en stor bedrift i regionen med västra Tysklands högsta arbetslöshet. Livet lekte. Om det inte var för att allt höll på att gå i kras.

»Jag är inte dum. Jag vet att det finns viktigare saker än fotboll i livet. Men fotbollen är mitt yrke och min passion.«

Själv satt jag den 14 mars 2005 och jobbade hos resterna av det där internetföretaget som Borussia hade startat – och sedan snabbt lagt ner i IT-kraschens kölvatten. Några av de uppsagda hade startat en egen IT-firma istället, fylld av Südtribunesupportrar från det gamla Borussiaägda företaget. Jag var en av dem, och jag hade fortfarande som ett av mina uppdrag att skriva om fotboll. Därför satt jag och uppdaterade hemsidorna för några av Dortmundspelarna, som var våra kunder. Samtidigt visste jag att det om några timmar kanske inte skulle finnas några Dortmundspelare överhuvudtaget.

Den enda person jag känner till som verkligen var på plats är Jens Volke. Volke stod utanför staketet till Düsseldorfs flygplats och tittade på en ful, billig byggnad av korrugerad plåt. Där inne satt 444 personer som aldrig hade träffats och lyssnade med skeptisk min på det som företrädarna för Borussia Dortmund försökte förklara. I kylan utanför stod Volke och högst tio andra personer och huttrade och blev alltmer nervösa ju längre förmiddagen led. Klubben hade bett supportrarna att hålla sig borta från Düsseldorf för att inte de 444 männen och kvinnorna, som hade kommit från hela Tyskland, skulle känna sig pressade. Men Volke kunde inte hejda sig. Han var tvungen att vara så nära händelsernas centrum det bara gick. Det var omöjligt för honom att sitta på jobbet den här måndagen.

Volke, som numera är anställd hos Borussia och ansvarar för supporterkontakterna, förklarade för mig:

– En del av oss sa: »Inte kan Borussia bli nedflyttade till, säg, Oberliga – vi drar alldeles för mycket folk. Tänk hur det skulle gå om 20 000 Dortmundfans dök upp på någon byplan i fjärdedivisionen! Det går inte.« Men mötet pågick timme efter timme och inget sipprade ut. Långsamt började vi ställa frågan till varandra: »Tänk om? Tänk om de röstar nej?«

 

För att förstå vilken katastrof som hade drabbat Dortmund måste man förstå den tyska fotbollens anatomi. Till skillnad från Spanien, Italien och England har Tyskland inte lyckats få fram två eller tre storklubbar som slåss om titeln säsong efter säsong. Tyskland har egentligen bara Bayern München. Med några års mellanrum dyker det upp en klubb som utmanar Bayern och blir en tillfällig rival – på 70-talet var det Gladbach, på 80-talet Hamburg och Bremen och på 90-talet Dortmund och Leverkusen. En oskriven, men benhård, regel säger emellertid att de här klubbarna bara orkar konkurrera i ett par år. Sedan måste de omgruppera sig, vilket ger plats för nästa utmanare.

»Här kräver folk att man ska spela på precis det sätt som ligger mitt hjärta närmast: med mycket känslor och med intensitet till sista minuten.«

Dortmund ville bryta den här förbannelsen. Klubbledningen tyckte att Borussia hade den tradition, dragningskraft och supporterbas som krävdes för att bli ett nytt Bayern München. Det enda som behövdes var pengar. Mycket pengar. Att det aldrig skulle gå att uppbringa tillräcklig uppbackning i en region utan ekonomiska muskler, avskräckte varken klubbledning eller fans. De ville tro – alltså trodde de. Pengarna från aktieemissionen användes blixtsnabbt och en klassisk kedjereaktion inleddes. De pengar som kom in i nästa led gick åt till att betala de skulder man dragit på sig genom enorma transfersummor, skyhöga löner till stjärnorna och ogenomtänkta dotterbolag som blödde pengar. Snart tog man nya lån för att kunna köpa fler stjärnor, som skulle se till att intäkterna hölls uppe.

Det slutade med att Dortmund gjorde upp med Molsiris, ett investmentbolag som kontrolleras av en stor bank i Frankfurt. Avtalet innebar att Borussia sålde sin arena för 75 miljoner euro och sedan köpte tillbaka den genom att betala ett rejält årligt arrende. På så sätt fick klubben in tillräckligt med pengar för att kunna bygga ut arenan medan investerarna i Molsiris, många av dem privatpersoner från alla möjliga olika samhällsgrupper, skulle kunna plocka ut en fin vinst. Det lät som en win-win-situation. Men när Dortmunds dyra lag slutade att leverera blev alla plötsligt förlorare.

2004 misslyckades Borussia med att nå Europaspel och tränaren Matthias Sammer fick sparken. Fem månader senare medgav ledningen att klubben hade skulder på nästan 120 miljoner euro och att det ekonomiska läget var så uselt att aktiebolagets existens var hotat, för att inte tala om licensen för att bedriva proffsfotboll. En grupp med den lokala entreprenören Hans-Joachim »Aki« Watzke i spetsen tog över skötseln av klubben och lyckades ta fram en plan som eventuellt skulle kunna rädda den. Det fanns bara ett problem: Borussia klarade inte längre av att betala arrendet till Molsiris. Om inte de 444 personerna gick med på att försämra sin egen avkastning, skulle Borussia Dortmund omedelbart försättas i konkurs.

 

Till slut nådde man en överenskommelse på flygplatsen i Düsseldorf och Borussia började mödosamt resa sig på nytt. Publiken fortsatte att komma på matcherna. Stjärnor som Rosicky och Möller släpptes iväg för att minska kostnaderna. Och sedan anställde klubben en tränare som förstod vilka villkor som gällde.

När jag träffade Jürgen Klopp i våras frågade jag om han också mindes den 15 mars 2005. Det gjorde han förstås inte:

– Utanför Dortmund var det inte många som kände till hur allvarligt läget var. När jag blev kontaktad visste jag att klubben hade haft några tuffa år, men jag visste inte hur tuffa. Första gången jag tänkte tanken att Borussia Dortmund kanske låg lite risigt till var när de kom med sitt första lönebud. Det var lägre än vad Mainz, ett lag i andradivisionen, var villiga att betala mig! Jag sa: »Det här måste vara ett misstag.« Men vi redde ut det till slut.

Klopp skrattade och slog sig på låren.

– Jag flyttade till Dortmund för att fotbollen är så viktig här. Jag är inte dum, jag vet att det finns viktigare saker än fotboll i livet. Men fotbollen är mitt yrke och min passion, så för mig var det väldigt lockande att komma till en stad där fotbollen är så central och där folk följer den så intensivt.

Han såg totalt avslappnad ut där han satt mitt emot mig, i träningströja och fotbollsshorts, lika orakad som vanligt. Men efter att ha följt honom på avstånd i ett par års tid visste jag: han har alltid fullt fokus på det han gör, även när det bara handlar om ett vanligt samtal. Han lyssnar uppmärksamt, undgår aldrig att slå ner på en felaktig uppgift, låter inte en enda anspelning passera om han inte håller med och gör klart att han menar exakt vad han säger, ordagrant. När han skrattade ekade det som pisksnärtar i det kala lilla intervjurummet på Borussias träningsanläggning.

– Det här är den region i Tyskland där känslorna svallar högst kring fotbollen, fortsatte Klopp. Och även om det finns människor 30 kilometer härifrån, i Gelsenkirchen, som inte håller med, så anser jag att känslorna svallar som allra högst i Dortmund.

Att tala om svallande känslor är också typiskt Klopp. Det vore en överdrift att påstå att Klopp springer lika mycket som sina spelare under en match, för ytterst få människor kan springa så mycket, men han står sällan still, och sitter ner gör han nästan aldrig. Hans protester och utbrott, liksom hans pådrivande gester och jubel, är ett stående inslag i de årskavalkader som TV visar efter varje Bundesligasäsong.

»Hela den här säsongen har varit surrealistisk. Alltihop är nästan för bra – för perfekt för att vara sant.«

Vilket på många sätt förklarar varför Borussia anställde honom sommaren 2008. Klopps kontrakt med Mainz hade gått ut och han var redo för nästa steg i karriären. Trots att Mainz hade ramlat ur Bundesliga året före var Klopps renommé fläckfritt, till och med utmärkt. Alla visste att den unga tränaren hade fått Mainz, en liten klubb utan pengar, att överprestera i sju långa år. Många undrade vad han skulle kunna uträtta i en klubb där villkoren var bättre.

En av dem var Uli Hoeness, Bayern Münchens dåvarande VD. Han ringde upp Klopp och vidhåller än i dag att enda skälet till att Mainztränaren inte flyttade till Bayern var att styrelsen inte ville låta en så oerfaren och känslostyrd person leda landets största klubb. Till slut valde Bayern – som de brukar – att satsa på ett affischnamn. »Jag lät mig övertygas om att vi skulle ge oss in på det där äventyret med Jürgen Klinsmann«, sade Hoeness tidigare i år. »Nu vet vi att det var ett stort misstag.«

Borussia behövde däremot exakt de egenskaper som fick Münchenbossarna att tveka. Våren 2008 hade Dortmund slutat på trettonde plats i ligan. På pappret var det inte en usel placering, men Borussias problem var inte resultaten. Det var bristen på glöd och passion, både på planen och på läktarna. Klopp:

 

– Det finns vissa ställen där man måste spela och förhålla sig till fotbollen på ett speciellt sätt, där man måste anfalla, där man inte kan nöja sig med att avvakta och bara tjonga iväg bollen. Det finns vissa ställen där folk, när man gör så, säger: »Om det är så ni tänker spela så tänker inte jag gå och titta.« Och Dortmund är ett sådant ställe. Här kräver folk att man ska spela på precis det sätt som ligger mitt hjärta närmast: med mycket känslor och med intensitet till sista minuten. Vi vill spela fotboll som människor minns.

Klopp ville byta spelstil och då var även lagets sammansättning tvungen att förändras. En del av de spelare som Klopp byggde sitt nya lag kring fanns redan i klubben, men hade inte fått spela regelbundet – till exempel den unge backen Mats Hummels, som kommit på lån från Bayern. Hummels satt på bänken när ett Dortmund med en genomsnittsålder på 28,6 år förlorade den tyska cupfinalen 2008 mot just Bayern. Den här säsongen, några veckor innan jag träffade Klopp, mötte Dortmund Bayern på nytt i en viktig match. Hummels var en självklar startman, genomsnittsåldern var 22,2 år och Dortmund vann med 3–1 (Borussias första bortaseger mot Bayern på 20 år) sedan Hummels själv nickat in det sista målet. Mittbacken sänkte den klubb som hade sålt honom eftersom den inte trodde att han skulle räcka till på högsta nivå.

FRAMGÅNGSFAKTOR: DIREKTÖREN

Hans-Joachim Watzke kommer från regionen Sauerland tio mil öster om Dortmund. Människorna där är kända för sin envishet. Följaktligen kommer Dortmunds klubbdirektör aldrig att vinna pris för sina färdigheter i diplomati eller retorik. Ändå är han rätt man på rätt plats. Watzke var en viktig del av den opposition som till slut fick bort regimen som drev Dortmund till ruinens brant, och han spelade huvudrollen när klubben räddades från konkurs 2005.

Jag frågade Jürgen Klopp om han släppte fram alla de här unga och ganska okända spelarna för att han inte hade något annat val än att handla billigt. Han svarade att »det gjordes klart för mig att budgeten var begränsad, eftersom det viktigaste var att konsolidera ekonomin«.

– Men vi har ändå kunnat göra det vi har velat göra. Det är sant att vi fick omfördela resurserna lite, men vi kunde till exempel köpa Neven Subotic från Mainz, vilket var den dyraste övergång jag någonsin varit inblandad i – det handlade om 4,5 miljoner euro. Jag har aldrig önskat att jag haft mer pengar.

Vad Klopp menar med »omfördela resurserna« är att han lät ytterligare några spelare med höga löner gå, för att på så sätt få loss pengar. Under sitt första år i Dortmund sålde han lagets bästa målskytt, kroaten Mladen Petric. Under sitt andra år sålde han den näst bästa målskytten, schweizaren Alexander Frei. Pengarna användes till att köpa loss Hummels från Bayern och värva en målglad men okänd anfallare i Chile, Lucas Barrios.

Den »fotboll som människor minns« som det nya laget allt oftare började bjuda på baserades på en enorm löpvillighet och en stark vilja till samarbete. När Borussia hade bollen fanns alltid två eller tre man spelbara. När man tappade bollen dök två eller tre man på motståndaren innan han hann slå en ordentlig passning. Jag sade till Klopp att det kanske var smart att göra sig av med de mest kända namnen, eftersom stjärnor ofta saknar den disciplin, den hunger och de lungor som krävs för att den fotboll han förordar ska fungera. Tränaren höjde pekfingret och avfärdade genast min teori genom att peka på den självklara inspirationskällan.

– Sådan här fotboll fungerar visst med stjärnor – i Barcelona. Deras stjärnor har vunnit VM, EM och Champions League och de har 15−20 miljoner euro per skalle på banken. Men de springer som om det inte fanns någon morgondag. Det är modellen. Om du frågar de unga killarna, den nya generationen som håller på att komma fram just nu, så säger de att Barcelona står för den perfekta fotbollen. De säger att det är så fotboll ska spelas. Och jag håller med.

Borussia blev sexa under Klopps första säsong och året därpå femma – men framför allt vann laget tillbaka publiken. Fansen gillade att spelarna gav allt i varje match, de gillade den nya lagandan som nästan gick att ta på och de kunde identifiera sig med de många unga och entusiastiska spelarna, till exempel den där Grosskreutz som är född och uppvuxen i Dortmund och gärna springer över 13 kilometer per match.

»När vi sjöng Pippi-sången om »Wer wird Deutscher Meister« i början av säsongen var det menat som ett skämt.«

Ändå var ingen förberedd på det som hände under årets säsong. Eller nästan ingen.

– Jag visste att vi kunde spela på en väldigt hög nivå, sade Klopp. Det märktes redan väldigt tidigt på försäsongen. Vi sa till varandra: »Wow, det är fantastiskt – vilka nyförvärv vi har skaffat!« För väldigt lite pengar hade vi fått väldigt bra kvalitet.

Den polske forwarden Robert Lewandowski kostade visserligen 4,5 miljoner euro när han köptes från Lech Poznán, men en 21-årig mittfältare vid namn Shinji Kagawa kom från japanska Cerezo Osaka för bara 350 000 euro, backen Lukasz Piszczek gick gratis från Hertha och Mario Götze flyttades upp från den egna U18-truppen.

I början av augusti möttes Dortmund och Manchester City i en träningsmatch. Kagawa och Götze var bäst på plan och Borussia vann lätt med 3–1 mot ett lag som just hade köpt nya spelare för 120 miljoner euro.

– Vi var väldigt optimistiska inför ligastarten, sade Klopp. Men så förlorade vi den första matchen. Och statistiken visade att Leverkusens Arturo Vidal hade varit inblandad i fler en mot en-situationer än hela vårt mittfält. Han ensam. I fler dueller än hela vårt femmannamittfält! »Det är ju löjligt«, sa jag till spelarna. Den matchen fick oss att vakna. Och sedan vann vi ju sju matcher i rad… Det som har överraskat mig lite är att detta unga lag sedan har fortsatt att spela så bra under hela året.

 

Om Klopp har blivit »lite överraskad« under säsongen, så är det ingen överdrift att säga att resten av världen inte har trott sina ögon. Hela säsongen har vi väntat på ett brutalt uppvaknande, på den stora formsvackan, på att guldfrossan ska sätta klorna i spelarna.

För mig var det som värst dagarna före matchen mot Freiburg, i mitten av april. Dortmunds serieledning var nere i fem poäng. Det kan låta som en komfortabel ledning, särskilt som tvåan Leverkusen spelade borta mot Bayern München. Men bara några veckor tidigare hade avståndet ner till närmaste lag varit tolv poäng. Ledningen hade dunstat bort som vatten i en masugn eftersom Leverkusen plötsligt blivit glödheta och vunnit fem matcher i rad.

Vänner hade redan börjat trösta mig i förebyggande syfte genom att säga att »Borussia har gjort en fantastisk säsong även om de inte vinner ligan«. Naturligtvis var det totalt struntprat – ingen skulle minnas att Borussia spelat bra fotboll om man inte vann ligan. Om allt gick åt fanders skulle de här ungdomarna under resten av sina karriärer, och långt därefter, bli ihågkomna för att de tappade den största ledningen i Bundesligas historia.

Jag träffade Daniel Lörcher på en pub nära arenan ett par timmar före Freiburgmatchen. Han var inte alls nervös, han hade alldeles för mycket att göra för att unna sig det. Dortmund har bara 600 000 invånare men den här våren har den jättelika Westfalenstadion, med plats för 80 000 åskådare, blivit för liten. Det har varit ett enormt tryck efter biljetter, efter senaste nytt, efter prylar… efter allt. Som ledare för ultrasgruppen The Unity skulle Daniel se till att medlemmarna fick med sig alla kartonger med fanzinet som skulle distribueras på arenan. Någon skulle sälja de 5 000 t-shirts som ultrasgruppen själva hade tryckt. Daniel själv skulle medverka i klubbens egen TV-kanal för att prata om kampanjen för att hålla biljettpriserna nere. Och så var det de där två hiphop-killarna som hade spelat in en CD med stöd från The Unity.

»Arturo Vidal hade varit inblandad i fler en mot en-situationer än hela vårt mittfält. Helt ensam. Det är ju löjligt.«

Daniel höll upp sin mobil mot mig med en menande min. Som nästan alltid på matchdagar hade hans batteri tagit slut. Jag frågade honom om han hade anat att säsongen skulle bli så framgångsrik. Han skakade på huvudet.

– När vi sjöng Pippi-sången om »Wer wird Deutscher Meister« i början av säsongen var det menat som ett skämt. Det uppstod faktiskt en diskussion om saken, vissa var oroliga för att det skulle kännas som ett tryck för alla de unga spelarna. Men till slut gjorde vi bara som vanligt och sjöng alla de där gamla sångerna som gjordes på 90-talet, när de flesta av oss var små. Men vi sjöng dem på ett ironiskt sätt, för ingen hade en tanke på att Borussia skulle kunna konkurrera om ligasegern.

– Hela den här säsongen har varit surrealistisk, fortsatte han. Alltihop är nästan för bra – för perfekt för att vara sant.

Och så började vi – som så ofta den här säsongen – nostalgiminnas matcher som bara låg några månader bort. Daniel berättade om när The Unity stannade hemma från bortaderbyt mot Schalke – derbyt! – som en protest mot de höga biljettpriserna. På sätt och vis ledde den bojkotten till säsongens första känslomässiga höjdpunkt och till att somliga i hemlighet började hoppas på något riktigt stort. Borussia hade bara vunnit två av de senaste 25 derbyna, men den här septemberdagen sprang Shinji Kagawa i cirklar runt ett hemmalag späckat med högt betalda stjärnor som Raúl, Klaas Jan Huntelaar, Ivan Rakitic och Jefferson Farfan. Borussia spelade ut den hatade rivalen totalt och vann den första av de där 3–1-segrarna som sedan låg och glittrade som ett pärlband över hela säsongen. När spelarna kom tillbaka till Dortmund sent på kvällen väntade 700 personer, däribland de bojkottande ultrasupportrarna, vid hemmaarenan för att hälsa segrarna välkomna hem. De följde den japanska sedvänjan att sätta efternamnet först och skanderade »Kagawa Shinji«. 21-åringen klev ur bussen och bars runt på de sjungande supportrarnas axlar. Det var helt kaotiskt. Och det var bara fjärde matchen för året.

»Patrick Owomoyela minns när han och en lagkamrat var på väg till en matchgenomgång med Klopp. Lagkamraten sade: ›Nu är det dags för gåshud igen!‹«

Eller ta den där matchen i oktober när Dortmund ledde borta mot Köln men Lukas Podolski kvitterade åtta minuter före full tid. I slutsekunderna fällde Podolski sedan Sahin och de båda utväxlade några ilskna ord. En vecka tidigare hade Tyskland slagit Turkiet med 3–0 i EM-kvalet, och nu hånade Podolski Sahin genom att hålla upp tre fingrar. Sahin blev så rasande att han inte tyckte sig kunna slå frisparken, eftersom han var alltför okoncentrerad. Istället sprang han iväg från Podolski och bort till Kölns straffområde. Hummels tog frisparken och bollen letade sig fram till Sahin – som satte segermålet för Dortmund.

Och så mindes vi den första matchen efter vinteruppehållet – Leverkusen mot Dortmund. Många experter trodde att Borussia skulle ha tappat i slagstyrka under uppehållet, andra menade att de inte skulle kunna ersätta Kagawa, som hade brutit ett mellanfotsben. Men Dortmund vann med 3–1 (igen) och Kevin Grosskreutz lämnade ett nytt minnesvärt bidrag till supportrarnas inre bibliotek av ögonblicksbilder: efter sitt första mål sprang han bort från lagkamraterna och ner till det hörn där de 7 000 Dortmundsupportrarna jublade. Utan att sakta in tog han ett språng rakt upp i deras utsträckta armar.

När Daniel och jag hade betat oss igenom ytterligare ett antal av säsongens matcher lämnade vi puben. Jag följde med The Unity upp mot arenan. Som vanligt såg jag här och där Kevin Grosskreutz-tröjor av det slag som spelaren själv säljer på sin hemsida. »Wir sind alle Dortmunder Jungs«, står det på den, en anspelning på en av The Unitys favoritramsor.

 

Daniel och jag enades om att staden Dortmund kanske älskar det här Borussialaget högre än någon tidigare upplaga, och sedan ställde sig Daniel på sin plattform medan jag gick till min vanliga plats och hälsade på Stacho, Stachos bror och min egen bror.

FRAMGÅNGSFAKTOR: TRÄNAREN

När Borussia åkte parad genom staden sade tränaren Jürgen Klopp till en reporter: »Jag är djupt rörd av att se hur glada alla är. Det är därför vi tränar varje dag. Inte på grund av berömmelsen, vi gör det för att det betyder så mycket för folket.« Klopp älskar verkligen fotboll – och han förmedlar det. Försvararen Patrick Owomoyela minns när han och en lagkamrat var på väg till en matchgenomgång med Klopp. Lagkamraten sade: »Nu är det dags för gåshud igen!«

Freiburgmatchen blev ännu en i raden av minnesvärda matcher under säsongen. Och återigen spelade Mats Hummels en huvudroll. 22 minuter in i matchen chippade han – en mittback, kom ihåg det! – elegant fram en höger yttersida till Marcel Schmelzer som tog emot i steget, sprang ner mot kortlinjen och passade snett inåt bakåt till Götze som prickade in bollen med vänstern. Tre minuter före halvtid bröt Hummels så ett av de sällsynta Freiburganfallen och … kunde det verkligen vara sant? … slog ytterligare en perfekt genomskärare med yttersidan. Lewandowski kom fri, rundade målvakten och placerade in 2–0. (Efter matchen frågade jag Hummels: »Hur kommer det sig att du plötsligt slår smörpassningar som en annan Franz Beckenbauer?« Han flinade och svarade: »Jag har slått likadana passningar hela säsongen. Men folk ser dem bara när det blir mål.«) Sedan satte Grosskreutz trean – varvid Klopp genast vinkade på Dede. Matchen var avgjord, men när brassen kom in på planen jublade publiken som efter ett avgörande mål.

Samtidigt hade Leverkusen gått på pumpen med 5–1 i München och serieledningen var återigen åtta poäng och Borussiaspelarna sprang ärevarv. Till och med Freiburgsupportrarna deltog i den stående ovationen.

 

Naturligtvis bjöd Dortmund nästa helg på en förlust mot tabelljumbon Mönchengladbach. Allt för att sagan ska få sitt slut på hemmaplan den 30 april, här på Westfalenstadion, där publiken slår volymrekord i takt med att minuterna tickar på.

»Vi har pratat inom laget om att det kan komma anbud från storklubbar. Men vi vet att vi har något väldigt ovanligt på gång här.«

Och Kölns ledning mot Leverkusen står sig och Borussia defilerar mot seger. Och domaren sätter pipan i munnen. Och nere på planen får Grosskreutz håret avklippt av en lagkamrat och Dede dansar framför oss på Südtribune med tårar i ögonen. Och några timmar senare kommer Mats Hummels mittbackskollega Neven Subotic att fira seriesegern med en egen bilkortege med bara ett fordon. Han kommer att köra runt i Dortmund och luta sig ut och hojta till folk. Han kommer att kliva upp på biltaket och sjunga Pippi Långstrump-sången med fansen som fyller gatorna. Han kommer att stoppa en supporterbuss, kliva ombord och uppslukas av kärlek.

Och strax efter slutsignalen tittar jag återigen mot sektionen där Dortmunds ultras står. Daniel Lörcher studsar runt som en gummiboll och jag tänker på vad han svarade när jag undrade hur han egentligen har upplevt säsongen – han står ju hela tiden vänd med ryggen mot planen.

 

– Man förstår mycket av att studera folks ansikten, svarade han och log. Och jag ser mig rätt ofta om över axeln. Man måste helt enkelt titta bakåt ibland…

Själv tänker jag framåt. På att jag frågade Mats Hummels, som själv nyligen har förlängt sitt kontrakt med Dortmund till 2014, hur hans lagkamrater resonerar.

– Vi har pratat inom laget om att det kan komma anbud från storklubbar, sade han. Men vi vet att vi har något väldigt ovanligt på gång här. Det är klart att om det kommer ett erbjudande från Barcelona så kan man inte förvänta sig att folk ska be dem dra åt skogen. Men tills vidare har vi bestämt oss för att hålla ihop laget. Lagandan är fantastisk, vi är många i ungefär samma ålder. Och vi är så unga att vi kan stanna kvar här ett par år bara för att se hur långt vi kan gå.

FRAMGÅNGSFAKTOR: UNGDOMARNA

Enligt Klopp är Dortmunds nya spelargeneration inte bara exceptionellt välutbildad, spelarna har även fantastisk karaktär. Därför har han aldrig varit rädd för att stoppa in dem i startelvan, inte ens i stora matcher. Det bästa exemplet är förmodligen inte underbarnet Mario Götze utan Sven Bender. 22-åringen har ersatt veteranen och lagkaptenen Sebastian Kehl i den defensiva mittfältsrollen. Det är ett oglamoröst men viktigt jobb. Bender har utfört det tyst och effektivt.

Jag frågade också Jürgen Klopp om vilka faror som lurar om hörnet.

– Allt kan gå snett, svarade han. Våra spelare är just nu högvilt för andra klubbar, eftersom det som händer här är det mest spännande inom hela världsfotbollen för tillfället. Vi ser unga spelare som inte går in i ett etablerat storlag, som inte glider med som fripassagerare tack vare att övriga spelare är rutinerade stjärnor. Istället ser vi en grupp väldigt talangfulla killar som driver på varandra. Men givetvis blir det svårt att hålla ihop gänget. Vi måste vara redo för den dagen då någon försvinner. Det är en fara. Och det finns fler.

En fara som skulle stå överst på listan i de flesta andra klubbar är höjda förväntningar och orealistiska ambitioner. Men det har bara gått sex år sedan den där marsdagen som ingen Dortmundsupporter vill uppleva igen, och Klopp försäkrade mig att Borussia inte kommer att drabbas av storhetsvansinne:

– Om någon tror att vi måste vinna ligan nästa år eftersom en andraplats inte är värd något och en tredjeplats betyder att vi har gjort en kass säsong, då finns det inget vi kan göra för att hjälpa den personen. Det här är en tid för sunda och realistiska förväntningar.

Och visst, champagnen och det skummande ölet hinner knappt svabbas bort från Dortmunds barer efter guldfirandet innan Nuri Sahin, den nya superstjärnan som en gång var en blyg praktikant på ett lokalt internetföretag, skriver på för Real Madrid. Men innan dess, inne på arenan, några minuter efter att guldet är säkrat, just när allt är som galnast och huvudet är fullt av allt och inget, lutar jag mig fram och knackar mannen jag bara känner som »Stacho« på axeln. Han vänder sig om.

– Det här känns som ett bra tillfälle att äntligen fråga vad du egentligen heter, säger jag och ler.

Han funderar en stund. Sedan svarar han:

– Varför det? Det räcker väl bra med »Stacho«?

Översättning: Johan Nilsson

Dortmund vs. Deutschland

Dortmund har störst publik…
Bundesliga har Europas högsta publiksnitt och Dortmund drar tillsammans med Barcelona mest folk i världsdelen. Dortmund har dock, till skillnad från B­arcelona, en arena som är utsåld i stort sett varje match (det gäller även Bayern München och Schalke 04 som skuggar i publikligan). Trots Dortmunds jättepublik ligger klubben inte bland topp-20 i Europa vad gäller matchdagsintäkter – biljetterna är för billiga och vip-gästerna för få.

Publiksnitt (2010/2011)

Borussia Dortmund: 79 250
Bayern München: 69 000
Schalke 04: 61 248
Hamburg SV: 54 445
FC Köln: 47 752

… men Bayern är rikast…
Bayern München omsätter mer än dubbelt så mycket pengar som närmsta tyska konkurrent och är fjärde största klubben i Europa sett till intäkter. Borussia Dortmund platsar inte bland Europas 20 största klubbar, men är en av de tio bästa i Europa på »kommersiella intäkter«, (sponsorpengar, tröjförsäljning etc). Trots att staden bara har knappt 600 000 invånare, trots att regionen inte är särskilt rik och trots att det kryllar av bra fotbollsklubbar i området, har Borussia näringslivets fulla stöd.

Omsättning, miljoner kronor (2009/2010)

Bayern München: 2 853
Hamburger SV: 1 291
Schalke 04: 1 235
VFB Stuttgart: 1 014
Borussia Dortmund: 929

… och dessutom klart bäst.
Bayern München har dominerat tysk fotboll i över 40 år, inte minst i början av 70-talet då Beckenbauers generation vann ligan och Europacupen flera gånger om, och dessutom utgjorde hjärtat i det landslag som vann både EM och VM. Dortmund hade en framgångsperiod strax före Bundesligas bildande, men har nu också vunnit fyra ligatitlar på de senaste 17 åren. Ingen annan klubb – förutom Bayern med sina nio titlar – har vunnit Bundesliga mer än en gång under samma tidsperiod.

Maratontabell

Bayern München: 46 säsonger, 3022 poäng
Werder Bremen: 47 säsonger, 2488 poäng
Hamburger SV: 48 säsonger, 2477 poäng
VFB Stuttgart: 46 säsonger, 2378 poäng
Borussia Dortmund: 44 säsonger, 2269 poäng