Foto: Uwe Speck/Bildbyrån

Rapport från den gula väggen

Efter mer än tre decennier på Europas största ståplatsläktare upplevde Uli Hesse under den här våren sitt livs allra bästa fotbollsögonblick. För Offside skriver han om hur en stad och en klubb med gemensamma krafter reste sig ur askan.

Jag har tittat på fotboll från den här läktaren – ja, nästan exakt från den här fläcken – i 34 år, fyra månader och en dag. Men jag har aldrig någonsin hört ett sådant vrål som nu. Kanske beror det på att jag själv vrålar rakt ut samtidigt som Stachos bror har tagit tag om mina axlar och skriker rakt i örat på mig.

Det är inte ett jubel. Jovisst, när jag senare ser om matchen på TV låter det som ett jubel, som ett helt normalt om än väldigt högljutt glädjeutbrott efter ett mål. Men tro mig, det är inget jubel. Det är bara det oväsen som uppstår när 80 000 människor upplever att en olidlig anspänning äntligen släpper.

Jag ser att Stachos kompis Mario har tårar i ögonen. Mario är en av ytterst få i den lilla grupp som alltid står på den här platsen som jag vet namnet på (min bror tillhör förstås också den skaran). Stacho själv känner jag exempelvis bara genom detta märkliga smeknamn, som eventuellt kan komma från hans efternamn – eftersom vi befinner oss i Ruhrområdet är det mycket möjligt att han har ett polskklingande familjenamn som Stachowiak. För länge sedan – när Ruhrområdet var hela Tysklands maskinrum och man bröt kol i massor och spottade fram stål – fanns det gott om arbete här men ont om arbetare, så folk kom så långt bortifrån som Schlesien för att förstöra sin hälsa i våra gruvor. Det är därför man hittar så många icke-tyska namn bland de gamla hjältarna från regionens fotbollslag: Szepan, Kuzorra, Kapitulski, Tilkowski, Konietzka…


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto