Foto: Uwe Speck/Bildbyrån

Rapport från den gula väggen

Efter mer än tre decennier på Europas största ståplatsläktare upplevde Uli Hesse under den här våren sitt livs allra bästa fotbollsögonblick. För Offside skriver han om hur en stad och en klubb med gemensamma krafter reste sig ur askan.

Jag har tittat på fotboll från den här läktaren – ja, nästan exakt från den här fläcken – i 34 år, fyra månader och en dag. Men jag har aldrig någonsin hört ett sådant vrål som nu. Kanske beror det på att jag själv vrålar rakt ut samtidigt som Stachos bror har tagit tag om mina axlar och skriker rakt i örat på mig.

Det är inte ett jubel. Jovisst, när jag senare ser om matchen på TV låter det som ett jubel, som ett helt normalt om än väldigt högljutt glädjeutbrott efter ett mål. Men tro mig, det är inget jubel. Det är bara det oväsen som uppstår när 80 000 människor upplever att en olidlig anspänning äntligen släpper.

Annons

Jag ser att Stachos kompis Mario har tårar i ögonen. Mario är en av ytterst få i den lilla grupp som alltid står på den här platsen som jag vet namnet på (min bror tillhör förstås också den skaran). Stacho själv känner jag exempelvis bara genom detta märkliga smeknamn, som eventuellt kan komma från hans efternamn – eftersom vi befinner oss i Ruhrområdet är det mycket möjligt att han har ett polskklingande familjenamn som Stachowiak. För länge sedan – när Ruhrområdet var hela Tysklands maskinrum och man bröt kol i massor och spottade fram stål – fanns det gott om arbete här men ont om arbetare, så folk kom så långt bortifrån som Schlesien för att förstöra sin hälsa i våra gruvor. Det är därför man hittar så många icke-tyska namn bland de gamla hjältarna från regionens fotbollslag: Szepan, Kuzorra, Kapitulski, Tilkowski, Konietzka…

»Fram till för två år sedan brukade Grosskreutz se alla matcher från ståplats och åka med på bortamatcher.«

Det enda jag vet om Stacho är att han är lärare inom vuxenutbildningen. Och han hade ingen aning om vad jag jobbar med förrän för fyra månader sedan. Den dagen kom han fram till mig i ölståndet med ett klurigt leende, berättade att han hade köpt en urusel bok och frågade om jag kände till författaren. Han gjorde en konstpaus innan han tog fram en pocket med mina fotbollsartiklar. Det visade sig att Stacho hade läst min text om Südtribune, Dortmunds enorma ståplatsläktare som rymmer 25 000 personer och kallas »Gula väggen«, i en bok som gavs ut till klubbens hundraårsjubileum 2009. »Ju mer jag läste«, sade Stacho, »desto mer tänkte jag att den som har skrivit det här måste stå väldigt nära oss på läktaren.« Han hade gjort lite efterforskningar och hittat en bild av mig på internet. Efter att vi hade stått sida vid sida i över tio år var det så han till slut fick veta vem jag var.

FRAMGÅNGSFAKTOR: FANSEN

Dortmunds publiksnitt den här säsongen har varit 78 694 personer. Det är bara Barcelona som klår det, men de har också en större arena. Den enorma publikmassan innebär dock inte att Dortmund tjänar storkovan på biljettförsäljningen, en tredjedel är billiga ståplatsbiljetter för de 25 000 fansen som bildar »Gula Väggen« på Südtribune, Europas största ståplatsläktare. När Borussia vinner slantsinglingen väljer de att attackera mot Südtribune i andra halvlek.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?