Rent spel för gallerierna

En hel fotbollsvärld hyllade Öster när klubben bestämde sig för att själva stänga av filmande spelare. Men hur mycket är policyn värd när en allsvensk kvalplats står på spel?

Luis Suárez föll teatraliskt och fuskade till sig en straff som bidrog till Barcelonas mirakelvändning mot Paris Saint-Germain i mars i år. När Camp Nou-festen byttes mot studiomiljö möttes TV-tittarna av en kokande förbundskapten:

»Det är sanslöst att allt ska avgöras med en filmning, jag känner en sådan sorg för fotbollen«, röt Lars Lagerbäck. Hemma i soffan nickade Johan Lindberg instämmande. Varumärkesstrategen hade länge svurit över filmningarna, och tre månader tidigare hade han jobbat in ett konkret ställningstagande mot dem i en av landets 32 elitklubbar. Som styrelseledamot i Öster initierade han då ett beslut om att förbjuda klubbens spelare från att fuska till sig straffar och frisparkar.

– Om vi kan börja bestraffa fuskarna så försvinner fusket, menade han.

Annons

I samband med Suárez fall i Champions League-åttondelen aktualiserades filmningsdebatten. Går det ens att stävja dem eller är de numera en del av spelet?

Perfekt tajming för Öster. Johan Lindberg kontaktade Aftonbladets prestigereporter Erik Niva och fick strax därefter breda ut sitt brinnande hat mot fotbollens fuskare i en lång intervju. SVT tog rygg och skickade ner ett reportageteam, samtidigt som internationella medier – från USA till Singapore – uppmärksammade den svenska andradivisionsklubben som tog krafttag mot filmningarna. Under pompa och ståt deklamerade Öster att så här får det minsann inte se ut i deras rödblåa dress: om en spelare filmar upprepade gånger kommer han att bestraffas av klubben.

Visst verkade allt ädelt. Men när initiativtagaren driver ett företag som bygger varumärken är det lätt att bli cynisk. Var det enorma mediala genomslaget verkligen en slump? Var det möjligen inte så att den filmningsföraktande varumärkesstrategen såg chansen att slå två flugor i en smäll? Dessutom: att hota med hårda nypor under en meningslös försäsong är en sak; i höst hägrar en intensiv kamp om allsvenskt avancemang. Är det verkligen rimligt att spelarna ska springa runt och tänka på att inte filma när de fajtas om uppflyttning?

 

Sedan uppståndelsen i mars har det varit tyst. Inte ett ord om Östers filmningar. Faktum är det under säsongen inte har uppstått en enda situation som fått klubbledningen att agera.

Jag ringer upp lagets tränare Thomas Askebrand för att höra hur spelarna egentligen har skött sig. I vintras fruktade han att motståndarna skulle utnyttja situationen och ansåg att det istället borde vara upp till förbundet att stänga av filmare. Men nu är tränarens farhågor bortblåsta.

– Det är ingen stor grej för oss. Vi är inget lag som filmar och har inga sådana spelare. Vi hade inne en provspelare som höll på och filmade på träningarna. Gubbarna blev vansinniga.

Även sportchefen Matias Concha är odelat positiv till policyn. Från början fanns en rädsla för att det skulle »sitta fem spelare inne hos mig efter varje match för internutredning«, men med facit i hand anser han snarare att jobbet blivit enklare tack vare ställningstagandet. Det ger en tydlig moralisk kravbild på eventuella nyförvärv.

– Jag skulle inte ens bli intresserad av en spelare som är känd för ett visst beteende. Vi är noggranna med vad det är för människor som kommer in i vår grupp. Och vi informerar spelaren på ett tidigt stadium om att vi uppträder på ett visst sätt här.

»Alla kommer att uppmärksamma oss vid minsta lilla filmningssituation. Alla kommer att vara där och hugga.«

Frågetecknen kvarstår dock. Öster fick ett världsomspännande genomslag för sitt initiativ och PR-poängen hämtades in, men ännu har de inte satts på prov. Mycket väsen för ingenting? Mycket väsen för någonting, invänder Johan Lindberg. Det handlar om karaktärsdaning.

– Över tid blir agerandet inbyggt i ditt DNA. Även om du är sugen på att provsmaka godiset på Kvantum så vet du att du inte får göra det. Det ligger i hela ditt uppförande hur du ska agera och då tänker du inte.

Redan när han klev in i Östers styrelse för ett och ett halvt år sedan hade han tankar om att påverka filmningsfrågan. Med en livslång bakgrund inom Växjöfotbollen, inklusive flera år i Öster som spelare och ledare, värnade 50-åringen om att Öster skulle bli en klubb som skiljer sig från andra. Styrelsen applåderade ansatsen, men med tanke på klubbens knaggliga ekonomiska sits var tajmingen dålig. Öster måste upp i Superettan för att överleva. Efter säkrad uppflyttning skrevs policyn in i föreningens uppförandekod.

– Det handlar om att få bort de uppenbara filmningarna där det helt saknas kroppskontakt, förklarar Lindberg. Först tar vi ett snack med spelaren som filmar och om det händer igen stänger vi av honom.

Lindberg viftar snabbt bort misstanken om att allt bara var ett PR-trick. Han menar att det hade varit dumt att basunera ut ställningstagandet mot filmningar om de inte menade allvar.

Annons

– Alla kommer att uppmärksamma oss mer än andra lag vid minsta lilla filmningssituation. Alla kommer att vara där och hugga. Då blir det något negativt istället. Om vi bara hade gjort detta som ett utspel och inte arbetat med det aktivt så hade vi mest framstått som löjliga.

 

Men nu består ju en fotbollsförening av mer än altruistiska ledare – varje match besöks av supportrar som törstar efter segrar. När jag talar med Rasmus Nilsson, ordförande för klubbens officiella supporterförening East Front, medger han att den första tanken när Öster tillkännagav sitt filmningsförbud var: »Varför ska just Öster göra detta?« Mer än halvvägs in i säsongen har oron lagt sig, säger han. Numera är filmningsförbudet mest en kul snackis supportrar emellan. Om Pepe myglar i El Clásico skickar man skämtsamma SMS till varandra: »Han hade aldrig kunnat spela i Öster.«

Men när det står mellan att följa moraliska regler och att säkra allsvenskt avancemang sätter supportern ett högre värde på det senare.

– Då är det klart att vi ska gå upp. Ibland kan jag tänka: »Vad fan, lägg dig ner så får vi en straff.« Tre poäng är viktigare för mig. Men om de skulle stänga av en spelare kanske jag börjar tänka annorlunda.

Precis som tränare Askebrand menar Nilsson dock att ett beslut av den här karaktären borde tas av högre instanser än en Superettanklubb som spelar inför 2 500 åskådare varje vecka.

– Det är en bra grej, men vad vi kan göra åt det större problemet är ett litet frågetecken. Öster kommer inte få Luis Suárez att sluta filma.

I Premier League har det inhemska fotbollsförbundet gjort slag i sak. Från och med den här säsongen kan filmare stängas av i två matcher om det visar sig att domaren blev lurad till en straff eller utvisning. Johan Lindberg har frågat Svenska fotbollförbundet varför inte något liknande kan införas i Sverige. Svaret lyder: Mångåriga Fifa-bestämmelser, det är domarens aktiva beslut som gäller.

– Vi har fått ett ganska svalt bemötande från förbundet. Det här är ett problem som både klubbar och förbund måste stävja, säger Lindberg.

 

Det är här vi står, i en fotbollsvärld som säger sig avsky fusk, med spelare som fuskar ändå, med ett förbund som menar att allt är upp till domarna att upptäcka … och med en Superettanklubb som gör något konkret åt saken. Mot den bakgrunden är den billiga PR som nyheten förde med sig inte mycket att orda om.

Men upp till bevis är det förstås först när det hettar till i höst, när en allsvensk kvalplats står på spel. Lindberg är övertygad om att Öster kommer att hålla linjen.

– Jag tror att vi har 99 procent av alla fotbollssupportrar med oss i vår grundsyn, säger han. Men vi är inte felfria. Vi kommer säkert att göra fel på vägen. Det är inte poängen. Det gäller att agera när fel görs.

Lindberg vill se att fler följer Östers exempel. I grunden handlar det om ungdomsfostran: när Champions League-stjärnorna filmar i TV-rutan på tisdagskvällen går ungdomar ut till idrottsplatsen nästa kväll och gör samma sak.

– Jag tror inte att vi kan få en Luis Suárez till att bli något annorlunda än vad han är i dag, men jag tror att vi hade kunnat förändra en ung Luis Suárez.