Samma stad men nya tider

På Tyska torget händer absolut ingenting. Rådhuset tronar tyst och stumt med stängda och låsta portar. Hedvigs kyrka ser lika övergiven ut. Jag står ensam på ett torg i Sveriges tionde största stad, ett torg jag stått på många gånger förut, men aldrig tidigare har jag upptäckt den här bronsplaketten på Rådhusets fasad. Jag läser: »Norrköping ödelades av fiender 1567 och 1719. Av eld 1655. Staden har ofta härjats av eld och flod. Alltid har han dock likt en Fågel Fenix med större fägring och styrka förnyat sig ur elden och askan.«

Det låter som stadens fotbollslag. Särskilt den här sensommarkvällen i slutet av augusti då IFK Norrköping har hela sex poäng ner till Degerfors på kvalplats, och en match mindre spelad. Å andra sidan: IFK har sjabblat bort bra lägen förut. För knappt tre år sedan firade tusentals Norrköpingsbor just här på Tyska torget, med Rådhuset som fond, allsvenskt avancemang. De var stolta, en ny era hade äntligen inletts, och en klubbrepresentant förkunnade några månader senare på den allsvenska upptaktsträffen att »vi har ett lag som slutar sämst fyra, kanske kan det till och med bli guld«. Ytterligare ett drygt halvår senare stod man med ett dystert facit i handen: varken spelarmaterialet eller organisationen höll måttet och det som var tänkt att bli en fotbollens eriksgata blev knappt ens en parentes i den stolta klubbhistorien.

Nu väntar detta öde torg på ännu ett firande. Och den här gången är det verkligen annorlunda. Det påstår alla jag pratar med. De säger att IFK Norrköping insett att man inte längre är en storklubb. De säger att »visst, vi är optimistiska och tror på vad vi gör men vi är också ödmjuka«. De säger att det inte går att jämföra klubben nu med klubben då. Norrköping, som alltid »med större fägring och styrka förnyat sig«. En hel stad drömmer om en ny storhetstid. Är den tiden nu?