När vinterns hatmöte i Kroatien närmade sig hade Hajduk Splits supportrar många skäl att vara arga. En 22-åring från Sölvesborg såg däremot sin chans att äntligen få lära känna sina hjältar.
På andra sidan bordet på en flygplatsrestaurang i Frankfurt: den 22-årige Josip och den 60-årige Claesson.
– »Snap« är asfett om du vill ha napp, säger Josip.
– Snap? frågar Claesson.
– Ja, Snapchat. Men Tinder är stabilare.
– Tinder?
– Du vet inte vad Tinder är? Ojojoj … Du har missat en guldgruva, Claesson! Ska jag visa?
Claesson nickar och lirkar upp sina läsglasögon från jackfickan. Han drar sin stol närmare Josips och med bådas blickar låsta vid Josips Iphone följer en fem minuter lång utläggning om hur dejtingappen fungerar.
– »Swipar« du höger så …
Drygt två timmar till nästa flyg. Jag tittar på dem: Offsides praktikant under hösten, Josip Ladan, och fotografen Peter Claesson. Den äldre har jag känt i tio år och gjort många och långa reportageresor med. Den yngre har jag känt i några månader. Josip och Claesson har känt varandra i ett par timmar, och när den senare konstaterat att Tinder känns ytligt tar han tillfället i akt att bekanta sig på ett djupare plan med sin nyfunna vän. Claesson frågar om Josip föddes i Kroatien. Han skakar på huvudet och berättar sin historia.
När granaterna och de serbiska styrkorna kom allt närmare hans föräldrars hus i Bosnien packade det bosnienkroatiska paret Ladan några väskor och lämnade sitt hem. Året var 1992. Via Trelleborg och en flyktingförläggning i Växjö hamnade de i Sölvesborg, där Josip föddes 1994. Tidigt blev han MFF:are, ännu tidigare var han Hajduksupporter. »Det ligger i blodet«, som han säger.
När kriget på Balkan var över tillbringade familjen Ladan allt fler semesterveckor i Kroatien. 2003 tog pappa Vlado med Josip till Poljudstadion för första gången. Hajduk Split skulle möta Roma i Uefacupens tredje omgång och läktarna var knökfulla. Nioårige Josip var fast. Han lyssnade med stora öron när Vlado berättade om storhetstiden på 70-, 80- och 90-talet, och han läste allt han kom över om klubbens ökända supportergrupp Torcida. Rövarhistorier blandades med hjälteinsatser, och i pojkrummet i Blekinge kunde Josip inte sluta fascineras. Sedan 1–1-matchen mot Roma har han sett Hajduk spela drygt 30 gånger. Med åren har han också blivit medlem i Torcida.
På flygplatsrestaurangen i Frankfurt dansar hans fingrar över telefonens skärm.
– Kolla vad den tomten säger.
Han vinklar displayen mot mig och högläser vad Dinamo Zagrebs stjärna Ante Ćorić sagt i kroatiska medier inför helgens möte med Hajduk:
– »Inte ens tre tränare kan rädda Hajduk på lördag. Jag kommer att avgöra matchen på egen hand.« Vilken snorunge, killen är typ 19 år.
Det är inte första gången jag hör Josip svära över något Dinamo Zagreb-relaterat. Sedan han klev in på Offsides redaktion i augusti 2016, med en kebabrulle i ena näven och en tvåliters juiceförpackning i den andra, har det snarare varit regel än undantag att han från sitt skrivbord har rapporterat om det senaste från Kroatien: skandaler runt Dinamos superpamp Zdravko Mamić, orättvisor för hans Hajduk och uppgivenhet inför tillståndet i hans föräldrars hemland. Lika ofta har jag hört honom skratta åt galna upptåg från Hajduksupportrar och sucka över uppgjorda matcher. När jag en dag frågade honom vad man ska fokusera på om man vill berätta om kroatisk fotboll kom svaret blixtsnabbt:
– Om hur uppfuckad fotbollen är i landet och att Hajduk Split är det enda som gör att man inte skjuter sig själv i huvudet.
Jag tittar på klockan. Det är dags att ta sig till Split.
HNK Hajduk Split
Grundad: 1911
Stadion: Stadion Poljud (35 000)
Tränare: Joan Carillo
Meriter: Kroatiska ligamästare 1992, 1994, 1995, 2001, 2004, 2005. Jugoslaviska ligamästare 1927, 1929, 1950, 1952, 1955, 1971, 1974, 1975, 1979. Semifinal Cupvinnarcupen 1973, semifinal Uefacupen 1984.
Matchtavlan på Stade Geoffroy-Guichard i Saint-Étienne sade att det stod 2–1 till Kroatien och att 76 minuter av matchen mot Tjeckien hade spelats. Det var fredagen den 17 juni och Europamästerskapet i Frankrike var inne på sin andra vecka. Några sekunder senare seglade ett femtontal bengaler in över planen. En »banger« small alldeles bredvid en säkerhetsvakt, och domaren Mark Clattenburg beordrade spelarna att lämna kortsidan bakom Kroatiens målvakt. Ett slagsmål mellan kroatiska supportrar följde på samma läktare.
Josip såg matchen på en storbilds-TV i Nice, och till skillnad från de flesta andra TV-tittare runt om i världen förvånades han inte av de stökiga scenerna. För Josip hade frågan bara varit i vilken matchminut kaoset skulle bryta ut.
Efter några minuters tumult i Saint-Étienne lyckades fransk polis separera de mest våldsamma supportrarna. Matchen återupptogs och i den 94:e minuten gjorde Tjeckien 2–2 på straff.
Förbundskaptenen Ante Čačić var förbannad efter matchen. »Det här är inte kroatiska fotbollsfans, det här är terrorister!« dundrade han. Senare på kvällen kommenterade landets president Kolinda Grabar-Kitarović händelserna på sin Facebooksida: »Bravo! Bravo, kroatiska fans! Ni är Kroatiens fiender […] Ni hatar ert landslag! […] Ni borde skämmas!«
Hon anklagade även de skyldiga personerna i Frankrike för att ha kopplingar till en kommunistisk gerillaorganisation med rötter långt tillbaka i tiden.
När Josip läste och hörde fördömandena som haglade in i strid ström skakade han på huvudet. Onekligen kunde aktionen ha skötts snyggare, men Josip och alla andra som var insatta i kroatisk fotboll visste att det här handlade om något annat än påtända galningar som ville spela allan. Det här var ett rop på hjälp, ansåg Josip – kulmen efter åratal av frustration inför korruption och orättvisa inom kroatisk fotboll. Det var heller ingen slump att Torcida arrangerat och utfört protesten.
Från att tidigare ha varit jämbördiga med Dinamo hade Hajduks mest högljudda anhängare fått se sina rivaler prenumerera på ligatiteln de senaste elva åren. Därutöver har Dinamo spelat i Champions League samtidigt som Torcidas egna hjältar inte ens nått Europa Leagues gruppspel. Vad hade då detta skeva styrkeförhållande mellan klubbarna med landslaget att göra? En hel del, ansåg Torcida. För dem symboliserade Dinamo och landslaget i mångt och mycket samma sak, och deras forum och chatkanaler svämmade över av anledningar till ursinne.
Och inte på en enda punkt gick det att bortse från Zdravko Mamić.
Egentligen började allt 1980, då Dinamo Zagreb anställde tränaren Miroslav Blažević. Zdravko Mamić, vid tillfället en hängiven 21-årig Dinamosupporter som bara några år tidigare insett att han inte var en tillräckligt bra fotbollsspelare för att lyckas, var ytligt bekant med tränaren och såg sin chans. Han kontaktade Blažević och frågade om han kunde hjälpa till på något sätt. Två år senare blev Dinamo jugoslaviska mästare för första gången på 24, år och Mamić kunde därmed inte bara motivera sin roll i klubben, han tog dessutom allt mer plats i korridorerna på Maksimirstadion. Åren gick och tränarna byttes ut, men Mamić höll sig kvar. 2003 blev han klubbdirektör i Dinamo Zagreb och sedan dess har det mer eller mindre varit öppen gata för Mamić. Med sin förmögenhet – som tros ha byggts upp under minst sagt dunkla former under krigsåren på 90-talet – hade han skaffat sig en maktposition i landet. Mamić kände högt uppsatta personer i regeringen, landets mest framgångsrika affärsmän, inflytelserika journalister, domare i rättsväsendet, men också krigsförbrytare och tungt kriminella. Körde han på en trafikpolis på fyllan, vilket han gjorde 1995, hade trafikpolisen glömt bort händelsen när fallet nådde rätten – nio år senare.
Han anställde sin bror Zoran som sportchef i klubben och hjälpte sin son Mario att starta en agentfirma med kontor ett stenkast från Maksimirstadion. Mamic Sport Agency växte till Balkans största agentur och hade ensamrätt på Dinamos spelare, från A-truppen till pojklagen. Under åren har familjen Mamić tjänat flera hundra miljoner kronor på övergångar när en ansenlig del av pengarna egentligen borde ha tillfallit klubben. Många kontrakt upprättades likt det som man skrev i samband med att Luka Modrić 2008 såldes från Dinamo till Tottenham Hotspur för 200 miljoner kronor. Enligt avtalet skulle familjen Mamić erhålla 50 procent av beloppet eftersom de haft »stor del i spelarens utveckling«. Andra gånger har Mamić krävt 20 procent av sålda Dinamospelares inkomster under hela deras framtida seniorkarriär.
Skandalerna runt Zdravko Mamić har avlöst varandra. Han har firat segrar med nazisthälsningar, slagit ner ifrågasättande journalister, mordhotat meningsmotståndare, mutat fotbollsdomare, fällt grova homofobiska kommentarer, köpt sig fri från åtal och delat ut knytnävar i viploger. Och hela tiden har han fått mer och mer makt, fetare och fetare bankkonton. En dag var han vice ordförande i det kroatiska fotbollsförbundet.
Utnämningen skapade nya möjligheter. Nu kunde han genomföra restriktioner som drabbade andra klubbar och gynnade Dinamo, han kunde dela ut böter till supportrar som sjöng elaka sånger om honom och han kunde påverka spelscheman i Dinamos favör. Han kunde också ta samarbetet med NK Lokomotiva till en ny nivå.
Lokomotiva var en klubb som fram till 2007 harvat runt i regionala serier. Mamić insåg att Dinamo behövde en farmarklubb och började låna ut lovande spelare till Lokomotiva så att de skulle få A-lagserfarenhet. Han anställde också vänner och kompanjoner på de högsta posterna i klubben. Lokomitiva avancerade snabbt i seriesystemet och snart hade man etablerat sig som ett mittenlag i högsta ligan. Sedan dess har Dinamo tagit 70 poäng av 72 möjliga mot sin lillebror. Sådant kan förstås hända. Men nog var det intressant att om man ville mejla till Lokomotivas sportchef, då fick man skriva in en Dinamoadress. Utöver denna pikanta detalj har mer än 100 avlönade Dinamospelare spelat för Lokomotiva de senaste åren.
Enligt Hajduk Splits sätt att se på saken inleder de varje säsong med tolv poängs underläge – de kroatiska klubbarna möter varandra fyra gånger per spelår.
Efter åratal av kamp mot Mamić fick Hajduksupportrarna äntligen något att glädjas över i februari 2016, då han avgick som klubbdirektör i Dinamo. Situationen i den egna fästningen hade till sist blivit ohållbar. Dinamo Zagrebs egna supportrar hade högljutt protesterat mot honom i flera år och åskådarantalet hade rasat så till den grad att Maksimir, en arena för 40 000 åskådare, ibland inte hade mer än strax över 500 betalande. Dessutom åtalade Kroatiens antikorruptionsmyndighet, USKOK, i våras Mamić på en rad punkter, bland annat penningtvätt och mutbrott. Totalt rör det sig om belopp på nästan en halv miljard kronor. Men inget hände med hans roll i förbundet.
Med detta som bakgrund och med förbundets ovilja att ta tag i problemen såg därför några Torcidamedlemmar EM-matchen mot Tjeckien som det perfekta tillfället att kasta ljus över fotbollsmörkret i sitt hemland.
En dryg månad efter oroligheterna i EM avgick Zdravko Mamić som vice ordförande i förbundet. Den tidigare direktören i förbundet, Damir Vrbanović, lämnade han också – även han åtalad för ekonomisk brottslighet. Men Hajduksupportrarna såg sig ändå inte som vinnare.
För även om Mamić sedan december 2016 officiellt är ute ur kroatisk fotboll, vet alla att hans nya roll som »rådgivare« till Dinamo innebär att han i praktiken styr precis lika mycket som för tio år sedan. Och på förbundet arbetar många som han själv rekryterat genom åren och som fungerar som hans marionetter. En av dessa heter Davor Šuker, i dag ordförande i Kroatiens fotbollsförbund. Det sägs att Zdravko Mamić är gudfar till den gamle skyttekungens son.
Med andra ord är Hajduk Splits mastodontliknande match mot makten långt ifrån över.
41 mil sydväst om Zagreb glittrar eftermiddagssolen i Adriatiska havets mjuka vågor. Längs med hamnpromenadstråket sippar Splitbor på espresso och tänder cigaretter under svajande palmer. Små bodar som fungerar som barer, kaféer och marknadsstånd är uppradade och julpyntade. Från Hajduk Splits supportershop dånar den bortgångne sångaren Vinko Coces pampiga röst ur högtalarna. Josip nynnar med och översätter till svenska:
– »När du är ledsen och inte vet vart du ska ta vägen … ta en sup och kom till Poljud.«
Han kisar mot solen och drar ner blixtlåset på jackan.
– Aaaaah! Fy fan, vad fint det är att vara här igen.
Det surrar till i hans Iphone.
– Napp på Tinder? frågar Claesson.
Vi köper dagens tidning och läser det senaste om Zdravko Mamić. En kompanjon till honom har gripits, misstänkt för förskingring och penningtvätt av ett belopp på cirka fem miljoner kronor. Pengarna uppges ha tydlig koppling till Mamićs offshore-bolag. En annan artikel berättar om Hajduk Splits klubbordförande Ivan Kos kritik mot förbundet. Han vill att ansvariga granskar kopplingarna mellan Lokomotiva och Dinamo Zagreb. Dessutom vill han att förbundet kikar närmare på landets domare. För många matcher har alltför märkliga utgångar, menar han.
Josip slår igen tidningen.
– Allt är som vanligt, med andra ord.
Vi traskar vidare och stannar till framför Torcidas tillhåll på strandpromenaden. Ett tiotal män i svarta solglasögon håller i ölglas. Någon sänker en shot. De ser iögonfallande lika ut med sina sammanbitna käkben, mörka kläder och svarta solglasögon. Någon har en tatuering i ansiktet och ett moln av marijuanarök stiger mot den blå himlen. Det här är den ena bilden av Hajduk Splits ultrasgrupp: sargade män som ingen förälder hade önskat sig som svärson. Det är ingen hemlighet att det finns nynazister, fascister, vänsterextremister, homofober och tungt kriminella i Torcida. En del har varit inblandade i några av de mer uppmärksammade huligansammanhangen i Europa. Så finns det den andra bilden: samhällsinstitutionen och motståndsrörelsen Torcida.
Josip och jag sjunker ner på en bänk och en historielektion tar sin början.
Europas äldsta ultras bildades 1950 efter att några sjömän från Split återvänt från en resa till Brasilien. Där hade de bevittnat en VM-match på Maracanã i Rio de Janeiro med 200 000 stämningsdopade åskådare. Tillbaka i Split spred de sina vittnesmål till nyfikna och fascinerade landsmän.
När Hajduk Split nådde framgångar på 60-talet och var på väg att gå om Belgradsjätten Röda stjärnan som Balkans bästa klubb svartlistade Jugoslaviens styrande kommunistparti samtliga Torcidamedlemmar. Grundaren av Torcida – »supportrar« på portugisiska – kastades i fängelse. Ett utbrett förakt mot makten, en »vi-mot-världen«-mentalitet, var född. Torcida lät sig inte hunsas utan växte tvärtemot i styrka. När Hajdukfansen reste på bortamatcher under 70-talet syntes Torcidaflaggorna på läktarna, och när klubben fajtades i Europacuperna på 80-talet spädde man på sitt rykte. Som när man mötte Tottenham i Europacupen 1984. Strax före avspark rusade en Torcidamedlem ut på innerplan. I sin famn hade han en levande tupp. Och en machete. Tuppen nackades i mittcirkeln. Provokationen mot Spurs, som har en ungtupp i sitt klubbemblem, innebar att Hajduk Split stängdes av från Europacupspel i ett år.
61 år efter Torcidas grundande och med många år utan sportsliga framgångar firade Hajduk Split år 2011 hundraårsjubileum. Närmare 50 000 Splitsupportrar festade på hamnpromenaden, vilket innebär att var fjärde Splitbo var där. Några som dansade och sjöng om forntida glansdagar visste det redan, andra skulle snart bli varse: den glada stämningen var missvisande för hur Hajduk egentligen mådde.
Jakten på att komma i kapp Mamićs Dinamo Zagreb hade lett till ogenomtänkta beslut och idiotiska satsningar. 2012 hade Hajduk Split skulder på runt 135 miljoner kronor. Det kroatiska fotbollsförbundet bannlyste klubben från allt tävlingsspel tills man kunde uppvisa bättre likviditet. Spelare efter spelare reades ut och anställda tvingades gå. Det enda som Hajduk lyckades komma i kapp var verkligheten.
Klubbledningen vände sig till stadens politiker och bad om ett nytt lån för att kunna klara av sina gamla. Politikerna sade nej. Klubbens dåvarande ordförande Marin Brbić sade att han var »chockad« och undrade om de som styrde staden visste vad de hade gjort. En institution höll på att gå i graven. Då klev Torcida fram. Man uppmanade lokalbefolkningen att göra sina röster hörda och delade ut flyers på stan med raderna: »Under Hajduks långa historia har vi överlevt den österrikisk-ungerska regimen, det jugoslaviska kungadömet, den italienska fascismen och den jugoslaviska kommunismen. Vi ska överleva även detta!« 8 000 Splitbor vandrade till stadshuset och protesterade. Man fick med sig kvinnor och barn. Till och med nunnor engagerade sig. Syftet var att få politikerna att förstå hur viktigt Hajduk Split var för invånarna, att det var mer än en klubb, att Hajduk var en symbol för den fattiga och utstötta kusinen från landet som kämpade mot det orättvisa styret i Zagreb.
Politikerna insåg att opinionen var så stark att de gav med sig. Staden Split lånade ut de nödvändiga pengarna och Hajduk kunde därmed återta sin plats i ligaspelet och få en sista chans att städa upp den röra man själv orsakat. I följande hemmamatch klev Hajdukspelarna ut på Poljud med en banderoll i sina händer. »Vi ste Hajduk!« – »Det är ni som är Hajduk!«
När Josip nåddes av bilderna från Split växte sig hans känslor för klubben om möjligt ännu starkare.
Solen faller ner bakom det 178 meter höga berget Marjan, som ligger som en grön kuliss bakom Splits stadskärna. Vi kliver in på en bar ett par hundra meter från stadshuset. Jag sätter mig mitt emot Ivan Rilov. Josip beställer in en runda öl.
Ivan är en 37-årig läkare, men mer känd i staden för sin roll som sekreterare i Naš Hajduk (Vårt Hajduk), en supportergrupp som grundades i samband med konkurshotet. I jämförelse med Torcida är Naš Hajduk endast en parentes: fem personer sitter i styrelsen och ytterligare ett fyrtiotal engagerar sig i organisationen. Deras mål är dels att säkerställa att Hajduk förblir en demokratisk förening, men de vill även »bekämpa vanskötseln inom förbundet«.
– På ett sätt står vi nära Torcida, på andra sätt långt ifrån, säger Ivan Rilov. Själv står jag inte med Torcida när vi spelar på Poljud, jag sitter lugnt på en plats på långsidan. Vi i Naš Hajduk är vad man skulle kunna kalla högutbildade Hajduksupportrar som föredrar att använda lagboken, paragrafer och dialog när vi vill säkerställa Hajduks framtid. Jag är läkare, en annan i styrelsen är professor, och en tredje är jurist. Men vi har en bra dialog med Torcida, som ju representerar den stora massan här i Split.
Ivan berättar om den demokratiseringsprocess som han och hans vänner varit delaktiga i.
– 2011, när allt började rasa för Hajduk, var vi några som insåg att vi var tvungna att kämpa för ett helt nytt sätt att driva en fotbollsklubb på. Vi var, som alla andra klubbar fram till dess, ägda av mer eller mindre förmögna affärsmän. När staden gick in som finansiär i Hajduk 2012 hade vi vår chans. Vi hade kikat på klubbar i Tyskland och Sverige, och på Barcelona, där det är medlemmarna som äger klubben.
Ivan berättar att medlemmarna sedan omstarten 2012 inte bara har lyckats betala tillbaka de flesta lånen, utan också har betat sig igenom hundratals stämningsansökningar som hade kunnat kosta Hajduk miljonbelopp utan åtgärder. Fem lån återstår, sedan är klubben skuldfri. I dag äger medlemmarna 25 procent av Hajduk medan staden Split och klubben äger resten. Naš Hajduk har också fått in i stadgarna att sju av nio i Hajduk Splits styrelse ska väljas av klubbens medlemmar, övriga två utses av staden. Ambitionen är att medlemmarna kommande år ska köpa fler aktier och en dag bli majoritetsägare.
– Det vi lyckats åstadkomma med Hajduk är en smärre revolution, säger Ivan. Hajduk var tidigare som nästan alla andra klubbar i Kroatien: ogenomtränglig. Det var omöjligt att få någon insyn i klubbens finanser. De som satt i ledningen agerade för egen vinnings skull. Nu är klubben hundra procent transparent. Alla siffror redovisas, vi kan till och med få reda på hur mycket vår högerback tjänar och hur mycket han har i bonus för en vinst. På många sätt har vi byggt upp Hajduk så som vi önskar att politikerna i Kroatien bygger upp landet. Vi har brutit en ständig ström av korruption och misskötsel och lyckats skapa något som folk känner stolthet och respekt för. Det är unikt i Kroatien!
Ivan höjer sitt ena pekfinger och påpekar att lika viktigt som det var att hitta en fungerande modell för Hajduk, lika viktigt är det att opponera sig mot förbundet.
– Det finns en bro strax utanför Split, säger han. En fin gammal bro. Inför Kroatiens första match i EM förra sommaren hängde några personer upp en stor banderoll på brons räcke. »Må Gud göra så att ni förlorar alla matcher«, stod det. Banderollen fick hänga där under hela mästerskapet, ingen tog ner den. Jag vet inte om jag har en enda vän som hejar på Kroatiens landslag längre.
Ett sätt att återta kontrollen över kroatisk fotboll blev för Naš Hajduk-gänget att titta på de förlegade paragraferna i »idrottslagen«. Den drygt 100 sidor tjocka inlagan förkunnar hur arbetet i Kroatiens samtliga föreningar ska fungera, men eftersom ingen eller ytterst få följde den, valde Naš Hajduk att anlita vänner och kontakter inom rättsväsendet. Tillsammans skissade de på hur lagen kunde skrivas om och uppdateras. När materialet överlämnades till parlamentet ratades förändringarna på stående fot. Man skrev om och återvände till parlamentet. Och nu gick förslaget igenom.
– Det var så stort för oss! Det var många saker som förändrades, bland annat står det nu att ingen person som dömts för ekonomisk brottslighet ska få ha en ledande roll i en fotbollsförening. Dessutom fick vi igenom att antalet röster i fotbollsförbundet ska baseras på vilken division man spelar i. Tidigare hade en division fyra-klubb lika många röster som Hajduk Split. Även om typer som Mamić skulle kunna köpa röster från mindre klubbar spelar det inte lika stor roll längre, de rösterna betyder knappt något eftersom de är så få.
Jag frågar hur mycket som förändrats sedan de skrev om lagen. Han skrattar.
– Inte ett skit! Det är som förr. Ingen bryr sig. Nyligen avslöjades det att två domare i högsta ligan hade tagit emot mutor. Efter en utredning av förbundet stängdes en av dem av. Den andre friades och ibland kan man se honom hänga i vipboxen med förbundsfolk. De dricker vin och har det trevligt. Folk tröttnar i hela Kroatien. Många ser inte fotbollen som en idrott längre, det är bara ett smutsigt politiskt spel. Det är därför vi i Hajduk spelar en så viktig roll. Vi är en stor massa, högljudd när det behövs, och vi för en kamp för hela Kroatien, inte bara för oss själva. Supporterorganisationer i England hör av sig till oss och frågar hur man kan göra.
Vad brukar ni svara?
– Kämpa. Det är det enda som fungerar. Men avgörande är att man är många. Hajduk Split har nästan 50 000 medlemmar [som en jämförelse har IFK Göteborg runt 3 000 medlemmar]. Är man många har man större chans att göra sin röst hörd.
Spelar det någon roll om Hajduk Split är en demokratisk klubb som kör med öppna kort om övriga inom kroatisk fotboll fortsätter i samma inkörda spår?
– Knappt en fjärdedel av Kroatiens befolkning bor i Zagreb. Det betyder att mer än 75 procent har anledning att kämpa. Och vi märker att allt fler klubbar i landet hör av sig och undrar hur också de kan påverka sina klubbar. Du vet, före kriget på 90-talet var Split en av Europas mest framgångsrika idrottsstäder. Jag vet inte hur många OS-medaljörer vi haft genom åren, men det är många. Och det gäller andra städer i Kroatien också. Pengar fördelades mer rättvist i hela landet. På senare år är det bara Zagreb, Zagreb, Zagreb.
Vad tyckte du om agerandet under EM förra sommaren?
– Ja, vad ska man säga? Det var ett rop på hjälp, ett sätt att straffa förbundet. Men också landet Kroatien. Personligen vill jag att alla protester som genomförs är genomtänkta och utan våld och hot, men jag inser ju att andra inte har samma åsikt eller tålamod som jag. Egentligen handlar det inte om fotboll, det handlar om vårt samhälle. Alla vill egentligen detsamma: att våra barn ska få växa upp i ett land där man känner att det råder rättvisa.
Ivan spänner blicken i mig.
– Det var lätt att tro att det var något Hajduk-Dinamo-relaterat i EM, men det var så mycket mer än så. Jag hatar Mamić och vi Hajduksupportrar föraktar Dinamo. Men jag tycker också synd om många av deras supportrar. Mamić gjorde dem starka, men han stal också deras stolthet. Han tog ifrån dem allt. Supportrarna slåss internt, relationer har förstörts för att man står på den ena eller den andra sidan. Jag lider faktiskt med dem.
Ivan slänger en blick på Josip som sitter bredvid honom och noterar att 22-åringen fnittrar för sig själv.
– Vadå, du känner inte så?
– Nej, inte ett dugg, svarar Josip. Jag hatar den klubben mer än något annat.
Fredagsmorgon och vi vandrar genom Split. Josip öppnar sin jacka och blottar sin svarta Torcidatröja. Jag frågar om vi fått något svar från ultrasgruppen angående en intervju, men Josip är skeptisk. Sällan eller aldrig pratar de med medier. Vi är på väg till Poljudstadion, men det går långsamt. Var tjugonde meter ser vi en graffitimålning med Hajdukmotiv, fem meter senare stannar Claesson för att fotografera en husfasad målad i Hajduks färger. Bilar med Hajdukskyltar, tanter i Torcidakepsar och hundar i vitblå koppel sveper förbi. Sällan är man i en stad som är så präglad av en fotbollsklubb som Split. Häromåret var det folkbokföring här. Alla skulle fylla i några kontrollfrågor, födelsedatum, civilstånd … Man ombads också skriva vilken religion man tillhörde. En majoritet skrev »Hajduk Split« som svar.
Vi stannar till framför ännu en väggmålning: en supporter med snusnäsduk över munnen och solbrillor på näsan.
– Det är Žan Ojdanić, en legend, säger Josip. Han dog i april i år, 45 år gammal. Fallskärmsolycka.
Josip berättar om Žan Ojdanić, som en gång i tiden var en lovande simhoppare. Kriget bröt ut och efter att ha slagits i den kroatiska armén flyttade han till Tyskland. 2005 återvände han hem till Split. Snart insåg han att hans gamla Torcida var nedlusat av tungt kriminella. Drogerna flödade. Han märkte att många Splitbor kände sig allt mer rädda för Torcida, som höll på att utvecklas till ett maffialiknande nätverk. Tack vare sin status och handlingskraft lyckades han rensa upp i leden och ena samtliga undergrupperingar, något som hade varit omöjligt tidigare.
En av Žans sista stora stunder som Torcidamedlem kom i november 2014. Dinamo tog emot Hajduk på Maksimirstadion. Under uppvärmningen ekade bortasektionen tom. Inte en enda Hajduksupporter hade tagit sig in. Anledningen var att majoriteten var svartlistade i enlighet med den lag som Mamić initierat och som det kroatiska fotbollsförbundet röstade igenom 2013. Lagen handlar om att klubbarna kan införa tillträdesförbud för egna och motståndares supportrar – utan att behöva presentera bevis eller motivera straffet. Sedan införandet av »den svarta supporterlistan« har tusentals fans nekats tillträde till fotbollsmatcher.
När Dinamospelarna stod uppradade i spelartunneln några minuter före avspark den där eftermiddagen i november 2014 tittade de sig förvånat runt. Inte en enda Hajdukspelare syntes till. Istället var de på väg till spelarbussen. Spelarna hade bestämt sig för att visa solidaritet med sina supportrar. När matchen skulle ha blåsts igång befann de sig istället på motorvägen tillbaka hem till Split. Väl i Split svängde bussen in mot Poljud. Spelarna kunde då se drygt 10 000 Splitbor som hade tagit sig till hemmaborgen för att visa sin tacksamhet. Matchen i Zagreb spelades aldrig och Dinamo tilldömdes segern med 3–0 (Hajduk Split fick också en saftig faktura från Dinamo, som krävde ersättning för uteblivna matchintäkter). Det blev ramaskri i det politiska Kroatien, en efter en gick ut och sade att det var ett skamligt uppträdande av Hajduk Split, att det var det yttersta beviset för att supportrarna – eller »maffian« – hade tagit över landets nationalsport. Men precis som i fallet med de inkastade bengalerna i Saint-Étienne var det en manifestation, en protest, mot de styrande – delvis ledd av Žan Ojdanić.
Žan införde även drogförbud, berättar Josip.
– Det är klart att det finns pundare i Torcida i dag, precis som det fanns under Žans tid. Men det finns ändå förhållningsregler som man måste följa.
Jag frågar om svastikan på Poljud 2015; när Kroatien skulle möta Italien kablades bilderna på hakkorset som var inklippt i gräset ut över hela världen.
Josip blickar bort mot graffitimålningarna:
– Mmm … det är oklart vem som gjorde det där. Som sagt, det finns en del skit kvar i Torcida.
När vi kliver in på Poljud – en sliten och grå stadion från 1979 med löparbanor och sandgrop – är Hajduks A-lagsspelare på väg ut till den sista träningen inför nästa dags match. Vi blir förda till ett lysrörsflimrande konferensrum och strax stiger Ivan Kos fram till oss, klubbens 34-årige ordförande. Vill det sig väl kan han fira nio månader på posten med en vinst mot Dinamo. En assistent räcker fram en vattenflaska. Det är Hajdukvatten, med logga och allt. Jag säger att det är en fin flaska. Ivan Kos nickar.
– Det där är en av 800 Hajdukprodukter.
– 800?
– Ja, vi har egen apelsinjuice, slipsar, blöjor … Vi har allt. Det finns väldigt få stora företag från Split och det gör att vi har en utmaning när det kommer till sponsorer. Så vi måste vara innovativa för att få intäkter. Det här vattnet är ett sätt för oss att få in pengar.
Jag frågar hur ekonomin annars ser ut för Hajduk i dag.
– Bättre. Det är det enkla svaret. För några år sedan var det annorlunda. Men folket i Split har gått ihop och gjort något unikt i kroatisk fotboll. Nu står vi inte och faller med en förmögen ägare. Hajduk Splits framtid är säkrad på så sätt att det är medlemmarna som äger klubben. Det gör också, förhoppningsvis, att mitt jobb blir lite lättare. Nu vet alla supportrar hur vår ekonomi ser ut, de förstår om vi inte kan konkurrera med Dinamo eller måste sälja våra bästa spelare. De vet hur verkligheten ser ut.
Han skruvar på sin egen vattenflaska.
– Samtidigt är förväntningarna enorma. Alla räknar med en vinst mot Dinamo i morgon. Så är det. Går jag ut och säger att vi ska satsa extra mycket på vår akademi och att det innebär en aningen billigare A-lagstrupp blir det protester. I grund och botten vill fansen bara vinna matcher. Men jag måste stå emot det trycket.
Han berättar att cirka 70 procent av de nuvarande spelarna i A-lagstruppen har en bakgrund i Hajduks ungdomsakademi.
– Nivån på ligan i Kroatien har varit bättre, men en sak kan ingen ta ifrån oss: vår satsning på talanger. Många lag har en snittålder på 22 år. Problemet är att samtliga är beroende av att sälja, vilket gör att vi har svårt att utvecklas på sikt. Vi tvingas bygga nya lag inför varje säsong.
Jag frågar hur det är att leda en klubb med så hängivna supportrar.
– Det är en ynnest. Naš Hajduk och Torcida är ständigt närvarande och vi vet att vi måste inkludera våra supportrar i allt vi gör. Vi må ha fallit efter Dinamo på senare år, men ingen kommer i närheten när det gäller engagemang och inlevelse. Hajduk står för 55 procent av högstaligans åskådare. Det är sensationellt. Så när det handlar om publikintäkter är vi överlägsna. Tyvärr har Dinamo mer resurser ändå.
Jag läste i tidningen att du var kritisk mot förbundet.
– Jag ställer mig frågande till domarkåren i Kroatien – och den ligger under förbundets ansvar. Nivån är för dålig, det blir för lätt att ifrågasätta domslut. De får för dåligt betalt och då blir det lätt att … Så kan det inte vara. Vi har haft för många skandaler i vår liga på senare år, och precis som i övriga samhället slutar det med att människorna, i vårt fall supportrarna, slutar bry sig. Man ger upp och i slutändan kostar det oss, som klubb, pengar. Vi får lägre TV-intäkter, lägre publikintäkter, mindre sponsorpengar … Vi drunknar lite mer för varje dag som går utan att förbundet agerar. I denna och en massa andra frågor.
Som den som handlar om hur Dinamo använder Lokomotiva som farmarklubb?
– Ja, bland annat. Jag slåss inte bara för Hajduks skull, jag slåss för hela Kroatiens skull. Vi är ett fotbollsgalet land som tappat orken på sistone. När vi mötte Dinamo på Poljud för några år sedan var det fullsatt. I morgon kommer kanske Dinamo med ett par hundra supportrar och totalt kommer nästan hälften av stolarna att gapa tomma på vår stadion. Det är verkligheten. Tyvärr.
När ingen lyssnar blir det som Ivan Kos, Ivan Rilov och alla andra som jag pratar med säger: supportrarna tröttnar. De senaste åren är det inte ovanligt att klubbar som för bara några år sedan hade 4 000 åskådare får vara glada om tusen dyker upp när det vankas match. Publiksnittet i den kroatiska högstaligan har legat runt 2 500 under 2010-talet, men statistiken är rejält dopad på grund av Hajduk Split, som lockar runt 10 000 till sina hemmamatcher. Dražen Lalić, en välkänd professor i sociologi vid Zagrebs universitet (och före detta Torcidamedlem), säger att fotbollsfansens trötthet avspeglar sig i landets befolkning.
– I flera år har fler kroater lämnat landet jämfört med antal barn som har fötts, vilket gör att vi har en negativ befolkningstillväxt. Precis som med fotbollen, som producerar talanger av världsklass, borde Kroatien vara ett betydligt mer välmående land. Vi har turism, är i princip självförsörjande och är en ung nation med mycket energi. Men åratal av korruption och vanskötsel har dödat invånarnas tro. Vi har en arbetslöshet som är uppe i 20 procent och en välfärd som bara blir sämre och sämre. Som vi sett i många andra länder är det inom fotbollen som vi först märker av tröttheten, uppgivenheten. De sviktande publiksiffrorna och det bristande engagemanget har vi sett i flera år inom fotbollen, nu börjar vi se det även i samhället.
Dražen Lalić påminner om den politiska situationen i Kroatien, där det efter en misstroendeförklaring mot den sittande premiärministern Tihomir Orešković hösten 2016 följde ett nyval. Resultatet ledde till att regeringen avgick.
– Och trots att nyvalet borde ha varit av största vikt för invånarna, tror du inte att det blev det sämsta valdeltagandet någonsin? Jo, endast 52 procent gick och röstade.
När jag frågar om framtiden, för fotbollsnationen och landet, låter professorn dyster och hoppfull på samma gång.
– Problemen är enorma och djupt rotade, säger han. Det är därför Hajduk Split står för något piggt och lovande. Naš Hajduk, och i viss mån Torcida, har bevisat att det går att få till förändring, att demokratiska beslut är möjliga. Som klubb har Hajduk Split otroliga utmaningar, men de har något som få andra har i Kroatien i dag: folkets förtroende. Åtminstone Splitbornas.
Josip fingrar på sin mobil. Det är fredagskväll och han har precis sänkt sin tredje hamburgare på två dagar och sköljer ner maten med en sejdel öl.
– Han sa att han bara skulle få barnen i säng, säger Josip.
Jag märker på honom att det här ska bli stort. Om några minuter ska han få träffa en högt uppsatt Torcidamedlem, Damir Gruić. Josips Torcidatröja är på. Han pekar på den.
– Det är tack vare denna som vi får träffa honom. Någon i Torcida hade känt igen mitt namn efter att jag lagt en tröjbeställning, kollat upp mig, och sett att jag var medlem.
Jag frågar vad det är som är så mäktigt med Torcida.
– Mest handlar det om stämningen som de skapar under matcher. Sångerna, ljudnivån, bengalerna, tifona … Men på senare år har jag lärt mig att uppskatta betydelsen de har för staden Split och för landet i stort. Det är väl bara den katolska kyrkan och Torcida som har kvar något förtroende bland invånarna här. De krigar på olika sätt för att det goda ska segra.
Han tittar upp.
– Nu kommer han!
Damir är advokat till yrket. Hemma i lägenheten hoppas hans fru, som är domare, att barnen inte ska vakna. Han berättar att hon inte var jätteglad när han åkte hemifrån, att hon tycker att han lägger för mycket tid på Torcida. Det är inte heller okomplicerat att hans fru ibland åtalar Torcidamedlemmar och att han själv agerar juridiskt ombud för de anklagade.
– Tidigare åkte jag på många bortamatcher, även i Europasammanhang, säger han. Nu blir det mest Poljud.
Hur ser dina kollegor på att du som advokat är involverad i en ultrasgrupp som inte sällan anklagas för hot och fascism?
– För det första är många av mina kollegor också Torcida. För det andra … jag vet att vi har en stämpel på oss som höger. Men vi är politiskt obundna. Det står i våra stadgar. Sedan har vi både medlemmar som är extrema åt höger och åt vänster, men det är inget vi som förening står bakom. Generellt kan man säga att när vi har högerregering i landet är vi vänster, när vi har vänsterregering är vi höger. Det viktiga för oss är att ifrågasätta makten. Och i bra många år har det handlat om att fokusera på Dinamo Zagreb och det kroatiska förbundet.
Josip beställer mer öl till Damir.
– Torcida förstod tidigt att man inte bara kunde vara en supporterorganisation, vi var tvungna att bli en rörelse. Viktigast för oss är att stödja Hajduk Split, på och utanför planen. Det kan innebära att vi fungerar som en granskare av klubbledningen, vet vi att något går lurt till agerar vi. Därefter vill vi bekämpa orättvisor.
Hur agerar ni?
– Vi kallar till möte med berörda personer. Eftersom vi har så många människor bakom oss vet vi att de lyssnar. Vi undersökte till exempel Ivan Kos innan han valdes till ordförande, men vi hittade inget som oroade oss.
När jag frågar hur snacket gick inför protestaktionen i EM förra sommaren tittar han på mig och ler. Sedan säger han att det inte är något han pratar om. Däremot pratar han gärna om relationen till landslaget och förbundet. Han har själv stått i kroatiska klackar på mästerskap och känt stolthet. Men inte längre.
– Inför EM i Frankrike hade vi ett möte med några landslagsspelare, bland annat kaptenen Darijo Srna. Vi sa: »Om ni bryr er om oss supportrar i Kroatien går ni ut och säger något om den bisarra situationen inom den kroatiska fotbollen.« Men Srna sa: »Vi vill bara spela fotboll.« »Okej, gör ni det«, sa vi. »Då gör vi det vi gör.« Landslagsspelarna vet vad som pågår, men de vägrar göra något åt saken. Oavsett hur bra Luka Modrić är kan vi inte heja på honom när vi vet att han håller en sådan som Mamić i handen.
Han slår ut med armarna.
– Hela systemet i Kroatien handlar om att Dinamo ska må så bra som möjligt. År efter år är utfyllnadsspelarna i landslagstruppen från Dinamo. Aldrig är det en Hajdukspelare. Varför? Jo, för att det höjer värdet på spelaren, vilket leder till att Mamić tjänar mer när spelaren säljs.
Har ni kontakt med andra klubbars supportergrupper i er kamp mot Mamić och förbundet?
– Inte mycket, tyvärr. Många klubbar är beroende av Dinamo och det vet supportrarna om. Om en klubb har ekonomiska bekymmer kan Dinamo låna ut en spelare utan att det kostar något. Eller så köper de spelaren för någon miljon. Tjänster och gentjänster, så är kroatisk fotboll uppbyggd.
Känner du aldrig att du bara vill ge upp?
– Den dagen jag känner så går jag ur Torcida och blir en vanlig Hajduksupporter.
Vi sitter kvar och pratar i ett par timmar. Öl efter öl glider ner. Josip ser ut att må som en prins. Han och Damir skålar för gamla Hajdukspelare och diskuterar olika favoriter genom åren. När det är dags att runda av kvällen säger Damir samma sak som han redan har sagt tre gånger tidigare:
– Ni ska inte ha för höga förväntningar i morgon. Det kommer inte att bli den stämning som ni förväntar er.
Josip och jag tittar ut över Poljud. Eftermiddagssolen kastar långa skuggor över Torcidas sektion på den norra kortsidan. Den södra, bortasektionen, står tom. Bad Blue Boys, Dinamos ultrasgrupp, ska slussas in av tungt beväpnad polis minuten före matchstart – allt för att minimera risken för bråk. Tio minuter före avspark kliver förbundskaptenen Ante Čačić upp på vipläktaren, bara några meter framför mig och Josip.
– Där är han, marionetten! Du vet vilken klubb han tränade innan han blev förbundskapten, va?
Jag skakar på huvudet.
– Lokomotiva!
Domaren blåser i pipan. Första ramsan från Torcida handlar om att de hatar Dinamo, som ute på planen tar tag i spelet direkt.
– Jaha, det blir förlust i dag också, säger Josip, som vet att säsongen mer eller mindre redan är körd. Man har tolv poäng upp till serieledarna HNK Rijeka och sex poäng till Dinamo. Dessutom har Hajduk åkt ut i den kroatiska cupen.
Fem minuter in i matchen har Bad Blue Boys tagit plats på Poljud. Ivan Kos hade rätt, de är inte mer än 200 personer. Så tar de ton. Sången handlar om Torcida och att Torcida knullar med åsnor, en vink om att man ser Splitbor som bönder. Torcida svarar med en ramsa som går ut på att Dinamo är »borgarfittor«. »Ganska dålig stämning på läktarna«, skriver jag i mitt anteckningsblock.
Några minuter senare blir det knäpptyst i Bad Blue Boys läktarbur. Samtliga ser ut att plocka upp något ur sina mörka jackor. I en koordinerad rörelse sträcker de därefter upp vita papper i A3-storlek över sina huvuden. På pappret syns Zdravko Mamićs ansikte, som är överkorsat med ett rött kryss. De står så i flera minuter innan några tänder en eld på några plastsitsar. Samtliga kastar sedan sina Mamićark i elden. Ett tiotal brandmän rusar bort med en vattenslang och snart vilar ett grått moln över Dinamofansen.
Så fortsätter det. I andra halvlek sjunger 8 000 Torcidamedlemmar att det kroatiska fotbollsförbundet har förstört fotbollen i deras land, i den 83:e matchminuten blir det avbrott i någon minut efter att ett trettiotal bengaler kastats in på innerplanen.
När 90 minuter har spelats skriver jag i mitt anteckningsblock att matchen slutar 0–0 och att spelet var en besvikelse. Josip är nöjd. Senast han såg en match mellan lagen på plats var för ett år sedan, då hans Hajduk hade 1–1 på Maksimir fram till den 93:e minuten. Då nickade Dinamos El Arabi Hillel Soudani in 2–1-målet.
– Jag skiter i om vi är körda från guldet, så länge inte Dinamo vinner så. Det här är ett bra resultat för Rijeka.
I den 94:e minuten seglar en perfekt avvägd crossboll ner i Hajduks straffområde. Soudani, samma kille som avgjorde förra vintern, tar ner den och kommer fri med Hajduks målvakt. Med högern lyfter han in bollen i de bortre nätmaskorna. 0–1. Bad Blue Boys blir som galna och landar efter några sekunders tumult i en TV-puckshög framför kravallstaketet. Ett par journalister bakom oss vrålar ut sin besvikelse, en annan står upp och applåderar. Josip lägger armarna i kors över magen och sjunker tillbaka i sin stol. Han borrar ner hakan och munnen under jackkragen och mumlar något ohörbart.
Minuten senare svingar en Hajdukspelare efter en Dinamospelare, en annan knuffar omkull en tredje och domaren blir omringad av ett tiotal spelare. Publiken exploderar och båda kortsidorna skanderar ramsor som jag inte vågar be Josip att översätta.
Domaren visar ut en Hajdukspelare, som skogstokig måste släpas av planen av lagkamraterna. Strax därefter är matchen slut.
Josip faller ner över den lilla skrivbänken framför oss. Han begraver huvudet i armarna. Det surrar till i hans mobiltelefon. Jag funderar på att säga något om Tinder, men avstår.