Sökes: Kontrakt!

De flesta åker till Antalya för avslappning, sol och bad. I januari reste ett tjog etablerade svenska fotbollsspelare till chartermålet av en helt annan anledning – de ville ha jobb.

Hotellobbyn på femstjärniga Kremlin Palace i Antalya i Turkiet täcker fler kvadratmeter än en fullstor fotbollsplan. Det är tjugo meter upp till taket. På de vitmålade väggarna hänger porträtt stora som dörrar av framlidna ryska kejsare och prinsessor. Guldkantade fåtöljer, soffor och bord står utplacerade på det skinande marmorgolvet.

Det är säkert hundrafemtio män i lobbyn. Två tredjedelar av dem är unga och vältränade och går i sin klubbs träningsställ – trycken på ryggarna avslöjar att de tillhör fotbollsklubbar i Ryssland, Kazakstan, Angola och Turkiet. Till Kremlin Palace – ett hotell med 837 rum, ett eget äventyrsbad, åtta tennisbanor, lerduveskytte och tre välskötta fotbollsplaner – har de kommit på träningsläger. I lobbyn, där man både kan surfa och dricka gratis, samlas alla mellan passen.

Den tredjedel som inte bär träningsställ och badtofflor är agenter och scouter. Överviktiga, tunnhåriga, högljudda och klädda i skinnjackor. Som fångade av vinden flyger de omkring i lobbyn för att prata med spelare. Ibland ger någon sig ut på en rastlös promenad med mobiltelefonen pressad mot örat. Det är fotbollens Wall Street – det dealas, spekuleras och investeras.

Annons

Mitt i lobbyn, under en gigantisk kristallkrona, går Hasan Cetinkaya runt i en cirkel och pratar i telefon. Den före detta mittfältaren i Allsvenskan och Superettan sticker ut från mängden. Han ser framgångsrik ut: bakåtslickat och välvaxat hår, Dolce & Gabbana-jeans, ljusblå Armaniskjorta med de tre översta knapparna uppknäppta, bruna spetsiga mockaskor, kashmirrock och scarf runt halsen. Han traskar bort till en skallig man som är scout för Benfica. Snart sitter de allvarliga och framåtböjda över mannens laptop.

I en annan del av Kremlin Palace, i relaxavdelningens 25-gradiga pool, simmar två tjocka ryssar bröstsim i små speedobadbyxor och med guldlänkar runt halsen. En familj från England plaskar runt i barnpoolen medan fåglarna kvittrar från de gröna trädkronorna utanför det bortdragbara taket. Då kliver ett gäng spelare in genom dörren. Kristoffer »Poppen« Björklund sveper det sista kaffet, ställer ner koppen på ett bord och säger:

– Nu jävlar!

Han tar sats på det blöta kaklet, når poolkanten, viker ihop kroppen, greppar benen med armarna och flyger ut över vattnet. Bomben blir perfekt.

Svallvågorna stör ryssarnas rytm och stänker upp på Andreas Haddads tatuerade rygg. Den 189 centimeter långa anfallaren med förflutet i norska och danska högstaligan drar ett vristskott på vattenytan för att ge tillbaka men Poppen märker inget, han är under ytan. Haris Laitinen, fyra U21-landskamper, sjunker ner på en solstol i värmebyxor som han fick från sin före detta klubb Hammarby IF, byxorna är så slitna och håliga att en av testiklarna syns. Nu skrattar han så att snusen trillar ner över tänderna. Bredvid honom halvligger Mattias Bulun, mittfältare från Qviding, och stretchar höften.

– Jag är öm i kroppen efter gårdagens match, säger han. Det är tufft att spela 90 minuter när man inte ens har haft någon försäsong.

Fler och fler svenskar samlas i poolen. David Durmaz, ytterbacken från Södertälje som lämnade Malmö FF i somras för turkiska Denizlispor men bröt kontraktet några månader senare, flyter runt på rygg med slutna ögon. Elias Storm, försvararen som vann tre SM-guld med Djurgården men som fört en anonym tillvaro i norska Haugesund på senare år, drar på sig ett par simglasögon och simmar fram och tillbaka. Kristoffer Näfver, med Örebro SK som senaste klubb, tar plats vid poolkanten och plaskar med fötterna i vattnet. Hammarbyaren José Monteiro pratar med ex-gaisaren och ex-Assyriska-spelaren Christos Christoforidis och Malick Jobe, anfallaren från Vasalund. Snart ansluter Feliciano Magro – mittfältaren som bytt klubb tio gånger de senaste tio åren.

En våning upp finns gymmet. Här lyfter Abgar Barsom 22 kilo tunga hantlar rakt upp i luften. 32-åringens muskler glänser, inget tyder på att han inte skulle fixa ännu en säsong i Allsvenskan. Anatoli Ponomarev, kvick anfallare med förflutet i bland annat Djurgården, Kalmar och Gais, svettas på en motionscykel. På en skumgummimatta sträcker den alltid välkammade ytterbacken Gabriel Ucar från Ängelholm på sin kropp. Någonstans ska förre ÖSK-spelaren Eric Bassombeng också vara. Men som så ofta är han spårlöst försvunnen.

En halvtimme senare är det lätta träningspasset över och killarna beger sig mot bastun. Det är en underlig syn. Tillsammans har de gjort över 600 allsvenska matcher. Det här är killar som i januari månad borde vara hemma och kämpa i Coopertest och isiga löparspår. De borde ha en klubb att träna med. Istället är de arbetslösa och stressade. Istället sitter de på ett gigantiskt hotell i Antalya och skvätter varmt vatten över sina nakna kroppar i det turkiska badet.

Rehabilitering. Andreas H­addad, på David D­urmaz axlar, återhämtar sig efter 1-3-förlusten mot ett kazakstanskt lag.
Identiskt. En rysk affärsman som förälskade sig i Antalya använde några av sina miljoner för att bygga en kopia av Kreml-palatset i Moskva. Galatasaray åker alltid hit och laddar inför säsongsstarten.

Några dagar innan Trelleborgs FF åkte på träningsläger inför säsongen 2008 fick Hasan Cetinkaya reda på att han inte skulle få åka med. Han bestämde sig för att sluta med fotboll. Att vara oönskad var inget han ville förbli. Direkt började han läras upp av spelaragenten Oliver Cabrera, som insåg att han kunde använda sig av Hasans kontakter bland spelarna. I dag är de två samarbetspartners.

Hasan funderade mycket på hur han själv hade blivit behandlad och tänkte att det måste finnas alternativ när karriären går in i väggen. Under juldagarna 2009 slog det honom: Varför inte samla ett gäng spelare som är i samma situation och ge dem förutsättningar att förbereda sig om någon ny chans dyker upp? Han ringde Cabrera, som nappade på idén. Tajmingen var god, dryga dussinet av hans spelare stod utan kontrakt och utan anbud att ta ställning till.

Hasan ordnade hotell genom turkiska kontakter. Kremlin Palace var klockrent – man kunde erbjuda träningsplaner, all inclusivepaket och ett milt klimat. Hasan fick ett bra pris och kunde ringa runt till kontraktslösa spelare och säga att det enda de behövde göra var att boka en flygbiljett till Antalya. Resten fixade han och Cabrera.

När Poppen fick samtalet i mellandagarna fattade han ingenting. Skulle han åka till Turkiet för att provspela med någon klubb? Hasan förklarade att det bara handlade om att träna och hålla sig i form. Gick det riktigt bra kunde det också leda till ett kontrakt. Hasan pratade entusiastiskt om att det här var en unik grej som var på gång. »Vi har ordnat en tränare också. Och träningskläder, bollar och allt annat. Det blir som ett träningsläger. Vi kommer att ordna träningsmatcher också.«

Tränaren blev Sergej Azizov, en ryss som spelat fotboll i Sovjetunionen och som flyttade till Sverige på 90-talet. Hasan hade en baktanke med valet – Sergejs språkkunskaper och goda kontakter med ryska klubbar kunde öppna nya möjligheter.

Den 3 januari checkade de första spelarna in på Kremlin Palace. I lobbyn hälsade Hasan och Sergej välkomna. Hasan – alltid lika välklädd. Sergej – i standarduniformen träningsoverall.

Annons

Allt eftersom fylldes laget på. Den färske SM-guldvinnaren Markus Jonsson, som sedan nyår var fri från kontraktet med AIK, kom ner ett par dagar för att slipa formen innan han återvände hem för att leta ny klubb.

– En klasspelare, analyserar Sergej när vi talas vid.

Någon dag senare kom Emra Tahirovic, som står under kontrakt med FC Zürich men som är långt ifrån att få spela med den schweiziska klubben. Efter bara två träningspass hade Tahirovic imponerat så på det holländska andradivisionslaget MVV Maastricht att de bestämde sig för att låna svensken resten av säsongen.

– Klasspelare, betygsätter Sergej anfallaren som nu åkt till Holland.

De andra har stannat, vilket betyder att en del spelare vid det här laget har bott på Kremlin Palace i nästan två veckor. »Swedish All-Stars«, som de kallas i tidningarna hemma i Sverige, har tränat två pass om dagen. Dessutom har de spelat en träningsmatch mot Taldi Kurgan från Kazakstan. Sergej tar inte 1-3-förlusten så hårt:

– Vi hade otur. Vi dominerade matchen, de kontrade in tre mål. Det var många som visade att de var klasspelare. Efter matchen kom folk fram till mig och frågade om alla spelarna. Kanske någon hamnar i Kazakstan?

Svenskarnas mål gjordes av Anatoli Ponomarev. Ett par timmar efter matchen, när Anatoli låg och sov på sitt rum, väcktes han av att det knackade på dörren. När han öppnade stod en scout från Kazakstan framför honom. Scouten ville värva Anatoli på studs.

– Anatoli – riktig klasspelare, menar Sergej.

 

Jag behöver bara umgås med killarna i några timmar för att känna rastlösheten som hänger i luften. Hasan sliter för att hålla alla på gott humör. Poppen vill hem och ta hand om sin femåriga dotter.

– Äh, stanna några dagar till. En rysk klubb är intresserad av dig, säger Hasan och så stannar Poppen några dagar till.

Några gnäller över hotelldöd och tristess.

– Det är ny match snart, efter den kan ni åka hem, säger Hasan och så mår alla lite bättre.

De flesta undrar var Oliver Cabrera håller hus. Haris Laitinen har hört att han ska komma »i morgon« nästan varje dag. Haris vill, precis som alla andra, veta om någon klubb hört av sig. Även om det svenska transferfönstret är öppet till mars stänger det internationella om någon vecka. Tiden rusar iväg medan de sitter i en hotellobby i Turkiet.

Lika påtaglig är oron att jag som reporter är här för att förlöjliga dem. De är medvetna om att det kan te sig som att de är misslyckade bara för att de åkt till Turkiet när de egentligen borde vara hemma och träna med någon allsvensk klubb. De säger att de läst på internet att tidningar hemma i Sverige vinklat det till något »pajasaktigt«. När Aftonbladet skrev om dem vitsade man till rubriken »Säljskapsresan«.

– Vad är alternativet? säger Abgar Barsom. Ska vi springa omkring hemma i snön i minus tio grader? Här får vi i alla fall träna fotboll på riktigt gräs. Ringer det någon klubb som vill ha oss på provträning så kommer vi åtminstone förberedda.

Gemensamt förflutet. Christos Christoforidis och David Durmaz har båda spelat i Gais och Assyriska. D­essutom har båda varit utlandsproffs, Christos i Grekland och David i Turkiet.

– Det känns här, säger David Durmaz och stryker högerhanden över magen.

Han sitter i en av de ornamenterade blockguldsfåtöljerna i lobbyn och tar en klunk ur vattenflaskan. Några stolar bort flamsar Poppen, Laitinen, Monteiro, Malick och Gabriel i skenet av sina laptops. I ena hörnet snackar Hasan med några turkar i skinnjackor.

– Vad är det som känns? frågar jag.

David lutar sig framåt.

– Det är snart slutet av januari och jag vet inte vad som kommer att hända. Det känns inte bra. Det är stressigt, mannen. Riktigt stressigt.

– Har du hört något från någon klubb?

– Äh, det går inte att lita på snacket i den här branschen. Jag har pratat med några klubbar hemma i Sverige, i Superettan. Men det finns inget konkret. Man undrar vad fan det är man håller på med, vad det är för jobb man har. Nu sitter jag här i Turkiet och tiden bara går. Några kanske klarar av det, men inte jag. Jag är en sån som vill ha ordning på livet.

Han ler.

– Att vara fotbollsspelare… Ibland är man här, säger han och lyfter handen över sitt huvud.

Han sänker handen till knähöjd:

– Men nu, nu är jag här.

– Hur kunde det bli så? frågar jag.

– Otur. Och så tog jag fel beslut. Det är svårt att sätta fingret på den exakta anledningen. Jag har tänkt mycket på om jag kunde ha gjort något annorlunda. Men hade jag inte gjort som jag gjort hade jag säkert ångrat mig för det. Det är svårt att resonera åt något håll.

Innan jag kom till Turkiet hade jag aldrig träffat David. Jag visste att han spelade i Assyriska i många år, att han sedan var ordinarie högerback i Gais och att han var en av de spelare Roland Nilsson tog med sig när tränaren flyttade till Malmö FF.

Annons

David berättar att det började gå snett förra sommaren:

– Jag fick sitta på bänken i Malmö, de hade ju Ulrich Vinzents där och han var riktigt bra. Och i en träningsmatch fick jag en fraktur på tån vilket gjorde att jag var borta ett tag. Så när Hasan i somras berättade att Denizlispor ville köpa mig kändes det… ja, hur kändes det? Bra, tror jag. Jag ville ju spela fotboll och att skriva på för ett turkiskt lag i högstadivisionen, att höja lönen ordentligt, det är svårt att inte hoppa på en sån chans.

David skrev på ett treårskontrakt och allt började bra. Han gjorde en presskonferens, inackorderades på ett femstjärnigt hotell och började träna med laget. Efter några dagar ringde Malmö FF:s dåvarande sportchef Hasse Borg och berättade att de inte fått pengarna som Denizlispor skulle betala Malmö FF. David tror att det handlade om en knapp miljon kronor. Tillsammans med Hasan försökte han prata med klubbledningen och få dem att förstå att de var tvungna att betala, så att MFF var nöjda. Snart sparkades tränaren i Denizlispor. David glömdes bort, han kände att han inte längre var med och konkurrerade om en plats i startelvan. Då sparkades den nye tränaren också. Efter första månaden väntade David på lönen. Den kom aldrig.

– Det var inte bara det med lönen. Allt var så rörigt. Tränaren kunde ringa klockan tio en kväll och säga »i morgon bitti åker vi på träningsläger i en vecka«. De som hade familj och barn mådde inte bra. Så stämningen i laget var riktigt dålig. Och är man då ny som jag, då blir det inte att man kommer in i gänget. Jag umgicks bara med två andra killar som var i samma situation som jag själv.

Efter någon månad betalade Denizlispor Malmö FF. Davids lön kom däremot inte. Han levde på pengarna han sparat under åren i Assyriska, Gais och Malmö FF. Efter tre månader fick han nog och kontaktade en jurist med Hasans hjälp. Snart var kontraktet brutet. Det blev inte en enda match för klubben. David hoppas få ut lönen retroaktivt. Juristen har skickat ärendet till Uefa.

– Hasan säger att det inte behöver vara så dåligt. Han tror att pengarna kommer. Skriver jag på för en ny klubb ska Denizlispor tydligen betala mellanskillnaden mellan den lönen jag får i min nya klubb och den som jag hade i Turkiet. Det ska innebära att jag sitter i ett bra läge. Men jag vet inte, det känns inte bättre för det. Allt är bara rörigt.

David får ett SMS och läser innan han fortsätter.

– Tiden i Turkiet var en katastrof. Inte bara för mig som fotbollsspelare. Som människa var jag knäckt. Min tjej flyttade inte med mig, man låg där på hotellet och undrade vad som skulle hända.

Jag tittar på Davids ring i vitt guld på vänsterhanden. I vintras gifte han sig. Smekmånaden spenderade de på en kryssare i Karibien. David försökte hålla sig i form på båten men tvingades avbryta passen på löpbandet eftersom det gungade så mycket.

– Du vet frugan, hon bor i Göteborg. Hon är utbildad sköterska och väntar med att söka jobb tills jag har gjort klart med någon klubb, tills vi vet var vi ska bo. Så det känns också, det drabbar inte bara mig längre. Jag måste ha en lön. Som det är nu får jag flytta hem till föräldrarna i Södertälje.

– Vad händer om det inte löser sig?

– Jag vet faktiskt inte. Jag vill ju fortsätta spela fotboll, jag känner att jag håller allsvensk nivå. Jag tycker fortfarande att fotboll är det bästa som finns. Men läget är inte perfekt just nu, inga klubbar värvar, inga klubbar har några pengar. Familjen driver ett bageri i Södertälje. Jag får kanske börja jobba där.

Han fingrar på sin iPhone och tittar sedan upp på mig.

– Nej, nu är jag hungrig. Det är det enda man gör här. Tränar, äter och sover. Det är som förra gången jag var i Turkiet. Skillnaden den här gången är att alla är i samma sits som jag.

 

David reser sig och tar rulltrappan upp till restaurangen. Jag sitter kvar och tar anteckningar i stolen. En turk kommer fram.

Swedish newspaper?

Well, yes, but…

Three Swedish players.

Mannen håller upp tre fingrar framför ögonen på mig. Jag nickar.

Turkish club. Contract. Yes?

Jag fattar inte och rycker på axlarna.

Three players ready. Turkish club. You write.

Jag tar fram ett tomt blad och undrar vad jag ska skriva.

Contract ready for Mattias Bulun and…

Mannen letar efter namnen i huvudet men hittar dem inte. Han tar fram en mobiltelefon ur sin skinnjacka och ringer. Så räcker han över luren till mig.

– Hallå? säger jag.

– Hallå?

– Vem är det? frågar jag.

– Tjena Anders, säger rösten.

Nu hör jag vem det är. Kenan, en av Hasans och Cabreras medarbetere som fungerar som en alltiallo under lägret. Jag säger:

– Mannen framför mig säger att tre av era spelare är klara för någon klubb i Turkiet.

Kenan skrattar.

– Nä, inget är klart. Vi förhandlar lite. I morgon vet vi mer. Det handlar om tre spelare. Så det händer grejer här.

Jag avslutar samtalet och ger mobiltelefonen till mannen framför mig.

Good? säger han och gör tummen upp.

Yes, säger jag och gör tummen upp.

Sedan traskar han nöjt vidare till några spelare från Angola.

Själv går jag bort till Poppen och de andra i fåtöljerna. Anatoli Ponomarev säger:

– Hörde ni att det blir match i morgon?

– Va? säger José Monteiro och tittar storögt på Anatoli.

– Ja, Hasan sa det precis. Afrikanerna kunde inte på måndag, så det blir i morgon. Halv fyra.

– Fan, jag pallar inte, säger Haris Laitinen. Mina ben är helt slutkörda. Vi hade ju match i går.

– Ja, jag tänker inte spela, säger Anatoli. Två matcher på 48 timmar. Vi kan bli skadade. Då blir det inte så lätt att hitta någon klubb.

– Afrikaner också, säger Haris. Det är tunga killar.

– Jag hörde att man kan tjäna 200 000 euro om året i Angolas högstaliga, säger Anatoli.

– Va? säger Poppen.

– Jo, det är ju som 400 000 i månaden i Sverige. Vem fan tjänar det?

– Anders Svensson? Med sign on-bonus kanske. Och så Rami då, förstås, skrattar Poppen.

Malick reser sig upp.

– Fan grabbar, vi får bita ihop. Vi spelar ju för kontrakt. Gör vi bra ifrån oss är det »klart«. Då kan vi räkna stålar i Afrika.

Rätt som det är står Sergej bakom soffan.

– Match i morgon, killar! Det blir tufft. De vi möter spelar i afrikanska Champions League. Klasspelare allihop. Men ni är också klasspelare. Poppen, jag pratade med huvudtränaren i Spartak Nalchik, de är mycket imponerade av dig. Mycket imponerade. Och Gabriel, de tycker att han är otroligt skolad som back. Så om ni spelar bra i morgon… det finns stora chanser att få kontrakt i Spartak Nalchik. De spelar i ryska Premier League. Toppklubb.

– Var kommer de ifrån? frågar Haris.

Sergej sätter sig ner, lånar ett papper från mitt kollegieblock och har sedan en tio minuter lång geografilektion om södra Ryssland.

Research. När Poppen inser att ryska Spartak Nalchik faktiskt är intresserade av honom googlar han staden och laget. Han lär sig att klubben slutade på en niondeplats i ryska Premier League i fjol.

För drygt två år sedan träffade jag en överlycklig Ken Fagerberg samma kväll som han skrivit på ett kontrakt med danska FC Midtjylland. Han gick tredje året på gymnasiet och insåg att han skulle tjäna omkring 100 000 kronor i månaden de närmaste fyra åren. Så han hoppade av gymnasiet. I dag sitter han inte ens på bänken i sitt danska lag. Vill det sig väl får han en chans att börja om i Allsvenskan, vill det sig illa kommer han att få leva på sparade pengar när kontraktet går ut.

Jag tänker på Ken när jag pratar med svenskarna på Kremlin Palace. De har vunnit SM-guld och cup-titlar, deltagit i juniorlandskamper och varit uppskrivna »supertalanger«. Nu står de inför en annan verklighet. 30-årige Elias Storm fick sin sista lön den 15 november från Haugesund och bor nu i källaren hemma hos föräldrarna – han har inga pengar sparade. Händer det inget här i Turkiet eller inom de närmsta veckorna funderar han på att dra i gång ett takläggarföretag.

Som fotbollsspelare fokuserar man på här och nu, inte på vad som kan hända i framtiden. Ingen av dem jag frågar har ens tänkt tanken att anmäla sig till en A-kassa. De här killarnas karriärer har satt fart i ung ålder, de har tjänat mer än läkare, jurister eller journalister redan som 20-åringar. De har levt livet. Fram tills »oturen« slog till. Alla här nere refererar till det så – även om orsakerna till »oturen« är av olika slag.

Ta en sådan som Andreas Haddad. Anfallaren slog igenom över en match i april 2005 när han gjorde två mål för sitt Assyriska borta mot IFK Göteborg. Dagen efter fotades han i bar överkropp för att visa upp sin tatuering, en dikt han själv skrivit: »Don’t stand by my side sometimes, do it all the time, or no time.« Haddad flyttade så småningom till Lilleström och tjänade bra. Men så började hälsenan krångla. Det har gått två år sedan dess och på den tiden har han bara spelat fyra matcher i Superettan för Qviding. Han är 28 år och klubblös.

Eller se på Haris Laitinen som åkte ur Allsvenskan med Hammarby i fjol. Laitinens kontrakt gick ut och på grund av degraderingen kunde Hammarby inte erbjuda någon förlängning. Samma sak gäller för Poppen.

Mest »otur« av alla har Anatoli Ponomarev. När han som 21-åring skrev på för spanska Real Mallorca började allt bra – han gjorde mål och fick spela. En dag blev han påkörd av en motorcykel och bröt benet. När han var tillbaka från skadan hade Mallorca gått upp i Primera División och värvat spelare därefter. Sju år senare har Anatoli spelat för nio klubbar men aldrig hittat rätt. Dessutom är hans statistik dyster, tre gånger har han varit i klubbar som degraderats – Öster, Degerfors och Vasalund.

Det dryga dussinet som rest hit till Kremlin Palace för att testa lyckan, för att hålla sig i form eller bara för att fly från allvaret är bara en liten del av alla svenska spelare som hamnat i en svår situation. De är ett resultat av den lågkonjunktur som dragit över Sverige och världen de senaste åren. Klubbarna har mindre pengar att lägga på spelare och den härskande trenden är inte längre att värva etablerat utan att satsa på egna talanger.

Magnus Erlingmark på Spelarföreningen säger att allt fler spelare ringer och frågar vad de kan göra åt situationen. Dagens elitspelare är den första generation som haft fotboll som enda yrke. Valmöjligheterna utanför idrotten är få. Erlingmarks tips är att de själva ska ringa klubbar och fråga om de kan få komma på provträning.

– Problemet är att även om en spelare imponerar på en träning eller två, så har klubbarna i Sverige inte längre ekonomin att värva. Det märks tydligt att den ekonomiska krisen nått fotbollen. Konsekvensen för spelare i den här situationen blir tyvärr oftast att de hoppar på första bästa chans att skriva kontrakt. Det säger sig självt – är en spelare desperat och skriver på för vilken klubb som helst bara för att han fått möjligheten att göra det, då blir utgången sällan lyckad.

Övertalning. När Anatoli Ponomarev säger att han inte tänker äventyra sin kropp för en tränings­match försöker Hasan få honom på andra tankar. Men rutinerade »Toli« ger sig inte.
Fokusering. Från vänster: David Durmaz, Poppen Björklund, Haris Laitinen, Anatoli P­onomarev, l­itauern Tomas, Felix Magro, G­abriel Ucar, Eric Bassombeng, Malick Jobe, Kristoffer Näfver.
Under lupp. Några spelare ser träningsmatcherna som ett bra tillfälle att vässa formen, andra ser dem som en chans att i­mponera på tillresta scouter.

Andreas Haddad kan inte släppa det. Han ber att få titta en gång till på den lapp som jag fått av Kenan innan vi steg på bussen. Han ögnar igenom truppen för matchen mot angolanska Libolo.

– Va fan! Jag är inte född 1981. Jag är 82:a. Och jag väger mer än 80 kilo. Sånt här är inte bra. Kollar en scout på det här så tror de att jag är äldre än vad jag är.

David Durmaz, som sitter bredvid honom i bussen, skakar på huvudet och säger:

– Lugna ner dig, mannen. Du ska ju inte ens spela. Och det verkar som att de flesta uppgifterna är fel. Jag väger fem kilo för lite.

– Det är ju det jag säger! Rätt ska vara rätt, muttrar Andreas.

Jag frågar David hur han mår i dag.

– Sådär. Lite seg i kroppen efter matchen i förrgår. Men det är inte det värsta, du vet. Oron i kroppen, den är det värre med. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, men det är svårt. Det har satt sig i huvudet.

– Jaja, försöker jag. Nu är det match. Nu är det bara att köra.

– Jo, säger David och biter ihop tänderna.

Bussen lämnar skuggan under hotellets huvudingång och rullar ut i solen. Chauffören drar på musiken – en turkisk låt som Hasan håller takten till med högerbenet. Jag tittar bakåt i bussen. Abgar Barsom stirrar ut genom fönstret, blicken fäst vid bergen, vita hörlurar i öronen.

Efter några minuter passerar vi ett gigantiskt hotell med guldfärgad fasad.

– Sjustjärnigt hotell. En ryss som byggt, säger Sergej stolt.

Hasan vänder sig om och ropar:

Hey »Gabbe«, där bor vi nästa år!

Gabriel Ucar ler försiktigt tillbaka.

Tio minuter senare parkerar bussen framför en grön, välklippt och nykritad fotbollsplan. Spelarna går in i omklädningsrummet. Kenan slänger upp en stor pappkartong och killarna rafsar åt sig tröjor, shorts och strumpor. Gabriel går direkt in i duschen och kissar. David lägger sig på en massagebänk och blir knådad på låren av en tjock turk. När spelarna bytt om sitter de kvar på träbänkarna i omklädningsrummet. Ingen säger något. Några stirrar fokuserat på sina skor. Andra lutar sig tillbaka med slutna ögon och huvudet vilande mot väggen. Poppen stampar dobbarna i det ljusa kaklet i ett rastlöst tempo. Fem minuter senare bryter Haris tystnaden.

– Sergej!

Tränaren, som alltid med tidtagaruret runt halsen, tittar upp från sin pärm.

– Ja, Haris?

– Kör genomgången nu. Vi måste ut och värma.

– Okej, säger Sergej.

Han stänger dörren bakom sig och ställer sig bredbent framför de sittande spelarna.

– Så grabbar. Andra matchen i dag. Alla mår bra?

Ingen svarar. Sergej nickar och säger:

– Okej, alla mår bra!

Han bläddrar i pärmen:

– Ja, vi har pratat om punkterna, det gjorde vi förra matchen. Motivation. Tydlig rollfördelning i försvarsspelet. Snabba omställningar från försvar till anfall. Likadant från anfall till försvar. Bredd på spelet. Och press. Mycket press. Okej?

Några spelare nickar, andra sitter tysta och bara tittar på tränaren.

– Startelvan i dag: Poppen i mål. David, du är högerback.

Sergej tittar i sina papper, sedan på Malick Jobe.

– José, du är mittback. Eller var är José?

– Här, säger José från andra sidan rummet och ler åt faktumet att Sergej fortfarande inte har lärt sig att skilja på honom och Malick.

– Okej. Så har vi Tomas som vi lånat in som mittback.

Litauiska Tomas nickar.

– Vänsterback Kristoffer Näfver. Mattias höger mittfält, Abgar och Haris centralt och Bassombeng på vänsterkanten. På topp – Magro och Malick. 4-4-2 kör vi, som förra matchen.

Sergej slår ihop pärmen.

– Ni är klasspelare allihop. Njut av fotbollen i dag. Titta, vilket väder! Gräs och grön matta. Fantastiskt. Nu kör vi grabbar.

– KOM IGEN NU GUBBAR! vrålar spelarna och klappar i händerna.

– Det här är ingen jävla träningsmatch, vi spelar
för kontrakt, säger någon och så är de på väg ut till planen.

I eftermiddagssolen på avbytarbänken sitter Hasan i mörka solglasögon och tittar på när spelarna värmer upp. Bredvid honom Elias Storm och Christos Christoforidis, båda med så många krämpor att det inte ens är aktuellt med inhopp. Hasan reser sig upp och går bort till Andreas Haddad. Han lägger armen runt spelaren:

– Ska du inte försöka spela några minuter ändå?

– Alltså, jag kan inte. Jag känner något i låret. Jag vill inte riskera något. Jag måste vara smart nu.

– Jag förstår, säger Hasan. Men tio minuter på slutet. Du kan bara stå i boxen. Det är en jättechans att visa upp dig. Det kommer att sitta flera scouter på läktaren. Tio minuter?

– Nej, Hasan. Det blir inget.

Hasan ler, klappar Andreas på ryggen och säger:

– Jaja, vi får se.

Han går vidare, lägger armen om Anatoli och så följer en identisk konversation.

Halv fyra blåser den turkiska domaren igång matchen.
»Swedish All-Stars« rullar runt bollen i backlinjen. Näfver slår en långboll som Malick springer i djupled på. Malick får iväg ett lågt skott med högern som den afrikanska målvakten räddar.

– Braaaa Malick! ropar Hasan från bänken och applåderar.

Sedan tittar han upp mot läktaren. Knappt fyrtio män på plats, många i skinnjackor trots att det är tjugo grader varmt. Hasan tror att sju-åtta av dem är scouter.

Svenskarna fortsätter rulla boll. Afrikanerna jagar. Några minuter senare vänder sig Hasan nöjt mot Elias Storm, Gabriel Ucar och Anatoli Ponomarev som sitter på bänken bredvid.

– Vi äger matchen.

Sedan går han och kissar bakom avbytarbåset.

I den 15:e minuten gör Malick 1-0 med vänsterfoten på ett lågt slaget inlägg från Näfver.

– Han ser giftig ut i dag, Malick, säger Hasan.

Direkt efter avspark åker lagkapten Abgar Barsom på en brutal glidtackling. Några minuter senare blir Haris lika våldsamt kapad.

– Vad fan är det som händer? ropar Hasan och ställer sig upp. De är ju helt galna.

Nästa gång angolanerna fäller en svensk blåser domaren straff. David Durmaz tar bollen, lägger den till rätta och slår till med kraft. Målvakten slänger sig åt vänster, bollen går mitt i mål. 2-0.

I den 25:e matchminuten signalerar Näfver för byte. Han tar sig för vaden.

– Värm upp Gabbe! beordrar Sergej.

Gabriel tittar på Hasan.

– Men jag kan inte köra på. Jag har också känningar.

– Jaja, säger Hasan. Ta det lugnt bara. Det ordnar du.

Bytet genomförs och Näfver sätter sig tungt på bänken.

– Fitta! Precis vad som behövdes. En skada. Fan!

Näfver var under hösten utlånad till Assyriska från Örebro men har inte längre något kontrakt. Jag förstår att han är bekymrad. Hasan säger åt honom att lägga is på vaden och klappar honom på ryggen.

Precis innan domaren blåser igång den andra halvleken ropar Abgar:

Hey, upp med huvudena nu grabbar. 45 minuter kvar. Fortsätt kriga! Så bastar vi sen.

Efter fem minuter gör Malick 3-0 efter ett fint inspel av Bassombeng.

– Jävla Malick, säger Hasan och applåderar. Tänk att han spelat i Vasalund och att ingen i Allsvenskan lagt märke till honom. Ofattbart.

Tio minuter senare chippar Malick bollen över den utrusande målvakten och in i mål. Tre mål av Malick och 4-0 till svenskarna.

Tempot sjunker. Afrikanerna reducerar visserligen till 1-4 på en hörna men strax därefter blåser domaren av matchen. Varken Andreas Haddad eller Anatoli Ponomarev vek ner sig för Hasan – de stannade på andra sidan sidlinjen hela matchen. Ute på plan gör spelarna high-fives med varandra.

– Vad kan det ha varit? frågar Abgar Mattias. Superettanklass?

– Nä, kanske division ett. Ett topplag i division ett.

– Det är ändå bra, säger Abgar. Vi har tränat två veckor och leker med dem.

Poppen går fram till Malick och slår honom i ryggen:

– Jaha, då var du »klaaar«. Afrika nästa.

Malick bara skrattar.

Hasan kommer fram till mig med ett stort leende.

– Nöjd va? frågar jag.

– Skojar du? Riktigt bra. Jag tycker att vi spelade fin fotboll också. Du vet, det är inte så lätt att spela en match när man inte har tränat ihop i mer än två veckor. Men det märktes knappt va?

– Nej, säger jag.

– Alltså, det är det som är så sjukt. Hemma i Sverige är det ingen som tittar på killarna. Men här… såna som Malick, Haris, José, Mattias, Gabbe, ja, nästan alla har imponerat på folket här nere. Man frågar mig varje dag om spelarna, om de har kontrakt och sånt. De tror ju att vi är ett riktigt lag.

Sergej kommer fram:

– Jag pratade med några från Spartak Nalchik nu. De är mycket intresserade av Poppen.

– Ja, du ser, säger Hasan. Poppen kanske flyttar till Ryssland.

Han skrattar.

– Fan, vi får kanske sälja dig också Sergej! Till ryssarna.

Sergej tittar osäkert på Hasan. Sedan ler han.

 

Dagarna på Kremlin Palace går. Ibland regnar det, ibland skiner solen. Lag åker hem, nya anländer. Svenskarna fortsätter att träna tillsammans med Sergej men energin försvinner allt mer för varje pass. Någon tycker att träningarna är för dåliga, en annan att intensiteten är för låg. Man gnäller över att bollarna är för dåligt pumpade och över att det är långtråkigt att hänga i hotellobbyn. Kristoffer Näfver ger upp. Skadan från matchen hindrar honom att delta i träningarna dagarna som följer och han vill hem till Sverige för att hitta jobb på egen hand.

De andra fortsätter att vänta på att Oliver Cabrera ska dyka upp. Det gör han aldrig. Däremot försvinner Hasan. Med sig tar han Anatoli Ponomarev, Mattias Bulun och Abgar Barsom. Tillsammans flyger de till norra Turkiet för att föra samtal med en ligajumbo i turkiska andradivisionen. David varnar dem innan de åker – turkiska klubbar, framför allt en som ligger sist i andradivisionen, är inget för den som söker trygghet i livet, menar han. De åker ändå. Det rör sig om en lön över snittet i Allsvenskan.

Killarna retar Malick Jobe när han säger att klubbar i Kazakstan och Albanien visat intresse för honom efter hans tre mål i matchen mot Libolo. Inget hörs från Angola. Däremot är det någon scout från Rumänien som intresserar sig för José Monteiro och Haris Laitinen. Ingen av dem är särskilt sugna.

Den enda som trivs bättre än någonsin med livet på Kremlin Palace är Sergej. En dag får han en keps av Spartak Nalchik, en annan dag jobberbjudande från Kazakstan. Han säger att han bara sover två timmar per natt, det är så många som vill prata med honom om de svenska spelarna. Mest pratglada är Spartak Nalchik, enligt Sergej. Han ordnar så att Poppen får träna med laget en eftermiddag. Träningen blir målvaktens bästa under hela lägret, han får till och med lite individuell träning.

Plötsligt dyker Labinot Harbuzi upp. »Labbe«, som i somras flyttade från Malmö FF till Ankaraklubben Gençlerbirligi, har några dagar ledigt och tog första bästa flyg till Antalya för att träffa kompisen David Durmaz. Labbe berättar att han trivs i Turkiet och säger att hans klubb faktiskt är riktigt välskött, bland de bästa i landet. Oftast kommer lönen bara en månad för sent. Han konstaterar att han haft tur, nu verkar det som att en övergång till Galatasaray är på gång. Han har pratat med klubben.

– Kanske blir det klart till sommaren.

För David är kompisens framgångar en påminnelse om hur olika vägar två karriärer kan ta. David flyttade till Turkiet från MFF några veckor före Labbe. Nu, ett halvår senare, överväger han att börja jobba i familjens bageri.

Vädjan. Sergej, som ser Andreas Haddad som en »k­lasspelare«, vill att anfallaren gör ett inhopp och sätter »en sån cykelspark« som han så ofta gör på träningarna.
Gott snack. Poppen och Spartak Nalchiks målvakt joggar ner efter internmatchen. Den alltid så glade svensken försöker skoja med ryssen, men ryssen förstår ingenting.

Det kommer rök ur Sergejs mun när han ropar:

– Bra Poppen! Jättebra!

Jag står huttrande bredvid honom på en av träningsplanerna. Klockan är sex på kvällen och det är inte mer än nio grader i luften. Det blev som Sergej sa – Poppen fick en träningsmatch i Spartak Nalchik. Tio minuter in i matchen gör han en reflexräddning på ett skott från nära håll. Sergej vänder sig om mot Haris Laitinen, som tillsammans med Malick Jobe lämnat hotellobbyn:

– Vet ni vad Poppen betyder på ryska?

De skakar på huvudet.

– Ungefär rumpa. På slang blir det så.

Poppen plockar enkelt ner ett inlägg från kanten.

– Jag tror han är klar, säger Sergej.

– Tror du det? säger Haris och tittar på honom.

– Ja. Jag pratade med deras lagkapten efter att han tränat med dem. Han sa att det var omöjligt att göra mål på Poppen. »Klasspelare«, sa han.

Minuten senare hämtar Poppen ut en boll från nätet bakom sig.

– Han kunde inte göra något, säger Sergej.

Poppen klappar händerna och ropar:

Come on guys!

Sergej skrattar.

– Poppen tror att de kan engelska. Det kan de inte. Han får gå en kurs i ryska när han flyttat dit.

Gabriel kommer och ställer sig bredvid oss bakom Poppens mål. Sergejs mobil ringer. Han hämtar telefonen från fickan på träningsoverallen.

Minuten senare avslutar han samtalet.

– Nu har de skrivit på. 18 månaders kontrakt.

– Alla tre? frågar Malick.

– Nä, bara Anatoli och Mattias. Abgar tackade nej, tror jag.

– Fan, det är ju grymt, säger Haris.

– Ja, det är en riktigt bra chans, säger Gabriel. Gör de bra ifrån sig där, då kan andra turkiska klubbar få upp ögonen. Bara för att det är turkiska andradivisionen behöver det inte betyda att det är så dåligt.

– Bara de får sina cash, säger Malick.

– Har Mattias familj hemma i Sverige? frågar jag.

– Ja, säger Gabriel. Fru och barn.

Vi stannar kvar resten av matchen. Poppen släpper in ytterligare två mål. Inget av dem beror på misstag från hans sida. Jag står kvar och väntar vid sidlinjen.

– Det var bra klass, säger Poppen med ett leende. Jävlar alltså. Bättre än Allsvenskan. Men det är svårt när de inte fattar vad jag säger. Jag skrek på engelska och svenska. Skit i om de fattar något. Bara tränaren ser att jag är engagerad så är det bra.

Jag frågar om han är sugen på att flytta.

– Ja för fan. Jag gör det ju inte för äventyret om man säger så. Jag gör det bara för smeten. Jag kollade upp laget och staden lite på nätet. Det verkar ju vara sådär roligt där. Jag har min dotter hemma också. Får jag inte ett fett kontrakt så är det inte aktuellt.

Vi promenerar mot hotellet.

– Löser det sig inte med någon klubb i Sverige eller med det här ryska laget kan jag lika gärna lägga av. Men går det att fortsätta ett tag till så gör jag det. Jag älskar fan livet som fotbollsspelare. Man tränar lite, spelar några matcher. Resten är man ledig.

Jag ger honom en snus.

– Jag har bara varit fotbollsspelare på heltid i två år, säger han. Innan dess jobbade jag som säljare. Det kan jag göra igen. Jag är inte i samma situation som de andra killarna här nere. De måste hitta en ny klubb. Annars kommer inte stålarna in. Jag fattar om det är stressigt. Vissa har barn och fru också. Det snackas ju så in i helvetes mycket här nere. Klubbar från Kazakstan, Rumänien, Albanien… Och så finns det agenter som vill tjäna stålar och som övertalar sina spelare att det är bra för dem att flytta. Det är inte lätt att veta vad man ska göra. Tror fan att ingen av oss vill spela i såna länder. Men vad ska man göra om man inte kan något annat än att spela fotboll?

Han rycker på axlarna åt sin egen fråga.

Göteborg i slutet av januari. Snöslasket på trottoarerna och spårvagnsrälsen runt Kungsportsplatsen är lika gråfärgat som himlen. Det är minus två grader och vinden lyfter både kappor och halsdukar på de män och kvinnor som är på väg att inta lunch på någon närliggande restaurang. Runt Saluhallens hörn kommer David Durmaz med jackan knäppt upp över halsen. Vi går in i värmen och beställer varsin Biff Rydberg.

Det har gått fyra dagar sedan han lämnade Kremlin Palace. Tiden mellan då och nu har han spenderat i sängen och framför TV:n. Tröttheten efter veckorna i Turkiet har varit påfrestande. Först i morse kände han att krafterna var tillbaka.

Jag frågar om det hänt något de senaste dagarna. Han skakar på huvudet.

– Ingenting, säger han.

– Vad händer nu då? frågar jag.

– Vi får se, skrattar David. Jag vet faktiskt inte. Jag får ta kontakt med några klubbar och höra vad de säger. Jag ska sköta det här själv ett tag nu och inte blanda in Hasan eller Oliver. Det kan nog vara bra om man själv visar intresse. I morgon åker jag hem till Södertälje, där får jag se hur läget är med Assyriska och Syrianska. Hem till pojkrummet. Vad ska man göra?

– Göteborg då? Din fru bor här och du har sagt att du trivs i staden.

– Ja. Det hade varit grymt, tiden i Gais var fantastisk. Men när jag lämnade klubben för Malmö blev det… de var inte riktigt glada på mig. Så jag vet inte. Det är en speciell bransch, fotbollsbranschen. De som inte känner till den tror bara det är att prestera som spelare så löser sig allt. Tyvärr finns det en massa andra faktorer som kan ställa till det. Saker man inte kan styra över. Vissa har tur, andra har inte det. Nu är jag arbetslös, det trodde jag inte för ett år sedan.

Vi äter våra biffar och pratar om veckorna i Turkiet. Jag frågar om han har hört något från de andra killarna som var där nere.

– Nej, ingenting, säger han. Eller jo, Mattias bröt kontraktet som han skrev under i Turkiet några dagar senare. Han sa att det var på grund av familjeskäl. Det känns ganska klokt, han har ju familj att tänka på.

Jag berättar att jag haft SMS-kontakt med Poppen. Han skrev att Spartak Nalchik inte presenterat något konkret ännu. Han visste inte hur framtiden såg ut.

David nickar.

– För mig känns det bättre nu än när jag var i Turkiet. Det var skönt att komma hem till Sverige. I eftermiddag ska jag till gymmet och köra lite.

Han säger att han är glad att han åkte ner till Antalya. Träningen gjorde gott för hans kropp. Att spela tre matcher var precis vad han behövde. Innan han kom ner hade han inte spelat 90 minuter sedan i slutet av oktober, i en internmatch med Denizlispor. Han tar en klunk vatten:

– Det allra bästa var ändå att jag insåg hur viktigt det är för mig att ha trygghet. Den får jag bara här i Sverige. Sedan spelar det ingen roll i vilken klubb jag spelar. Bara jag får bo i Sverige och spela fotboll. Det är det enda jag önskar nu.