Kennet Andersson pekar på TV-rutan där Thomas Ravelli gör sina sista töjningar inför straffläggningen:
– Vi var helt säkra på att vinna.
Kennet har sagt samma sak då och då under de dryga två timmar som videobandet med kvartsfinalen Sverige-Rumänien har rullat. Han har skrattat åt TV-kommentatorn Bosse Hanssons bottenlösa pessimism när Sverige ligger under med 1-2 och Stefan Schwarz har fått rött kort. Han har sett sig själv nicka in kvitteringen med fem minuter kvar av förlängningen. Han har konstaterat att Rumänien fortsätter att ta det lugnt efter Sveriges kvittering medan svenskarna skyndar sig efter inkasten trots att de är en man mindre på planen.
– Det är kanske lite konstigt, säger Kennet när han sedan ser sig själv skjuta in Sveriges andra straff efter att Håkan Mild dragit den första över ribban.
– Men jag kände hela tiden, och jag tror faktiskt att vi alla kände så, att »det här vinner vi«. Jag kände det till och med när vi låg under i förlängningen. Och jag hade inte en tanke på att jag skulle missa min straff.
Sju minuter och sju straffar efter Kennet Anderssons straffmål vandrar Miodrag Belodedici mot straffpunkten inför 81 715 åskådare på Stanford Stadium. Han studsar bollen i gräsmattan på vägen fram, det blir en snedstuds och han fumlar lite när han ska fånga bollen igen.
– Jag minns precis vad jag sa till Kåmark, säger Kennet. »Kolla på den där jäveln. Han har redan skitit på sig«.
Valencia, Spanien.
Vi har pratat en dag, en kväll, en halv natt och hela nästa förmiddag. Miodrag Belodedici har sagt att han tvekade lite, att han var trött efter förlängningen och hade svårt att bestämma sig för om han skulle skjuta på kraft eller vänta ut Ravelli. Han har berättat att oavgjorda matcher avgjordes på straffar när han spelade i jugoslaviska ligan och att han alltid var en av de första straffskyttarna; han satte 15-20 stycken och missade inte en enda. Han har påmint mig om att han också sköt en straff i Europacupfinalen 1991. Belodedici lade den straffen i samma hörn som han gjorde mot Ravelli, Marseilles målvakt gick också åt rätt håll men nådde inte fram.
Nu har vi fått in lunchens tredje öl och känner oss ganska färdiga med fotbollssnacket. Vi pratar om Belodedicis pågående skilsmässa, om olika sorters bläckfisk och om fattigdomen i Rumänien som bara blir värre och värre för den stora massan.
Plötsligt flinar han till:
– Det var så sant… det är faktiskt en rolig detalj med matchen mot Sverige… jag hade nästan glömt det. Egentligen var det inte jag som skulle slå straffen.
Det hisnar i huvudet på mig.
Miodrag Belodedici växte upp på 1970-talet i ett bortglömt hörn av Rumänien, i byn Sokol några kilometer från floden Donau som drog gränsen mot Jugoslavien. Belodedicis farfar var pälsskräddare, hans morfar smed och pappa busschaufför. Ingen av dem ville att pojken skulle spela fotboll, hans plikter låg hos djuren och på åkrarna, tillsammans med mamma och farmor.
Miodrag lydde. Han skar ner majskolvar, plockade ägg i hönshuset, matade grisarna. Han lärde sig att gå omvägar kring de djupa dikena och de höga vakttornen där beväpnade soldater bevakade gränsen. En dag kom hans mamma rusande:
– Vi måste gömma hönsen och grisarna och fåren. Snabbt.
Sonen lydde som vanligt. En stund senare kom kommunistpartiets tjänstemän för att räkna. Om det fanns för många djur plockade kontrollanterna med sig dem som inte »behövdes«.
Efter skolan och arbetet i byn kunde det ändå bli tid till att spela fotboll. Och ibland såg Miodrag Belodedici vart fotbollen kunde leda.
– Rumänsk TV visade tal av Ceausescu, industridokumentärer och bulgariska långfilmer. Men i vår by kunde man få in jugoslavisk TV. Där såg jag Milan och Ajax med Cruyff. Och jag såg Röda Stjärnan, jag älskade Röda Stjärnan. Vår släkt är serbisk och Belgrad låg bara några mil bort på andra sidan gränsen.
Han såg matcherna på en rumänsk »färg-TV«, en svartvit apparat med en regnbågsfärgad glasskiva som skärm. Sedan gick han ut för att härma idolerna. Störst var Franz Beckenbauer.
– Jag märkte att jag hade talang för fotboll. Men där jag bodde fanns ingen som kunde upptäcka den. Det enda jag kunde räkna med var ett kok stryk av pappa då och då, när han tyckte att jag spelade för mycket boll.
Under 1970- och 80-talet förvandlades Rumänien gradvis till en av Östeuropas allra fattigaste och hårdaste diktaturer. Liksom i andra öststater använde regimen idrotten till att skapa en skenbild av nationell styrka och utveckling. Fotbollslandslaget nådde VM 1970 och EM 1972 men därefter skördades Rumäniens idrottsframgångar – med undantag av den osannolika tennisplayboyen Ilie Nastase – på traditionellt kommunistiska arenor som gymnastik och kraftsporter. De flesta av landets idrottstalanger drillades på en sportskola i Bukarest. Skolans stolthet och Ceausescus propagandasmycke var gymnasten Nadia Comaneci som 1976, 14 år gammal, utsågs till Världens bästa idrottskvinna.
Vid samma ålder fick Miodrag Belodedici tilllåtelse att börja spela med en klubb, i en gruvarbetarstad några mil från Sokol. Som 16-åring spelade han redan A-lagsfotboll i andradivisionen och snart hamnade också han på sportskolan i Bukarest, tillsammans med blivande landslagskollegor som Gheorghe Hagi och Marius Lacatus.
När utbildningen var slut tyckte det rumänska fotbollsförbundet att Belodedici skulle ansluta till landets bästa klubb, armélaget Steaua Bukarest. Belodedicis familj ville däremot att han skulle ge upp fotbollen och återvända till hembygden för att ta över farfars pälstillverkning. Det blev en kompromiss: Belodedici flyttade hem till Sokol men skulle fortsätta att spela fotboll i sitt gamla andra-divisionslag.
Det dröjde inte många veckor förrän en svart bil körde in i Belodedicis by. Bilen hade ett stort »A« på sidan.
– Det var representanter från armén. De frågade om jag verkligen inte ville spela för Steaua. Jag sa att jag hade bestämt mig för en annan lösning.
En vecka senare kom inkallelseordern. 16 månader i bergen i norr.
– Du kan kalla det för Rumäniens Sibirien, säger Belodedici.
Efter några dagars värnplikt besöktes Belodedici på nytt av representanter från Steaua Bukarest. Den här gången fick de sin vilja igenom.
Belodedici kom till en klubb som under de senaste åren hade hamnat i skuggan av Universitatea Craiova och lokalkonkurrenten Dynamo Bukarest. Men 1985 tog Steaua hem ligatiteln som de sedan behöll till och med 1989.
Steauas första ligatitel på åtta år betydde också att klubben kvalificerade sig för Europacupen. Man spelade oavgjort eller förlorade på bortaplan mot danska Vejle, ungerska Honved och belgiska Anderlecht, men vann med tre måls marginal på hemmaplan mot allihopa.
– Europacupmatcherna var de första besöken utanför Rumänien för många av oss. Det är klart att vi var storögda och kände oss bortkomna. Men det var nog värre för västlagen som kom till Bukarest. De forslades runt i armébussar bland taggtråd och grå betong och när de kom in på arenan var läktarna fyllda av militärer, säger Belodedici.
Till slut nådde Steaua Europacupfinalen i Sevilla. Laget checkade in på hotellet och Belodedici började som vanligt bläddra på färg-TV:n. På en kanal såg han en inspelad målkavalkad av Barcelona, på nästa såg han en karavan av bilar fyllda med Barcelona-fans på väg till Sevilla, på den tredje såg han den spanska kungen intervjuas inför matchen. Belodedici förstod att det skulle bli fullsatt, 70 000 åskådare, och att finalmotståndarna Barcelona i praktiken skulle spela på hemmaplan.
Han tittade ut från hotellrummet och insåg att Steauas supporterfölje var det gamla vanliga; en Securitateman vid hissen längst bort i korridoren och en Securitateman nere i foajén. De två vakternas uppdrag var inte att hindra motståndarfans från att komma in, de skulle hindra Steauas spelare från att komma ut.
»Barcelona kommer att döda oss«, tänkte Miodrag Belodedici. Han var 21 år gammal.
Matchen inleddes med en massiv Barcelona-offensiv. Belodedici organiserade försvaret väl från sin liberoposition och Steaua höll ut hela första halvlek. Andra halvlek började som den första slutade, men snart mattades både Barcelona och publiken.
– Jag glömmer aldrig känslan, säger Belodedici. Att vara så nederlagstippade, att ha hela publiken emot sig och plötsligt upptäcka att det inte handlar om mer än elva mans kamp mot elva andra män.
– Vi såg att Barcelonas spelare började se rädda ut. Snart förmådde de ingenting, de var helt tomma i ögonen. Jag tänkte: »Det är helt omöjligt för dem att göra mål på oss i dag«.
Andra halvlek tog slut. Förlängningen tog slut. Steauas målvakt Helmuth Duckadam räddade Barcelonas första straff. Han räddade andra straffen, tredje straffen och den fjärde. Den femte behövde aldrig slås.
– Duckadam räddade inte straffarna. Han klistrade dem. Jag var så ung att jag inte riktigt förstod vad jag var med om. Men jag upplevde aldrig något liknande efter det.
Europacupsegern var en fjäder i hatten för partieliten i Bukarest. Men det viktigaste återstod: försvarsministern krävde seger i Supercupfinalen mot sovjetiska Dynamo Kiev som hade rusat igenom Cupvinnarcupen och avslutat med en 3-0-seger i finalen mot Atlético Madrid.
Statsledningen undersökte vad som kunde göras för att maximera möjligheterna att ge ryssarna en knäpp på näsan. Man bestämde sig för att plocka supertalangen Gheorghe Hagi till Steaua.
Historiens enda Supercupfinal mellan två öststatslag spelades i skatteparadiset Monaco. Steauas spelare forslades som vanligt från flygplatsen till hotellet och därifrån direkt till arenan. Miodrag Belodedici såg varken lyxbåtar eller kasino. Steaua vann matchen sedan Hagi gjort matchens enda mål i sin debut.
Belodedici och hans lagkamrater började nu en schizofren tillvaro som gynnade medborgare i Rumänien, men fattiga kusiner från landet så fort de kom utomlands.
När laget hade spelat en vänskapsturnering i Barcelona var det rumänska propellerplanet så nedtyngt av vitvaror, kläder och videobandspelare att man tvingades nödlanda i Belgrad. När Steaua skulle till Interkontinentalfinalen i Tokyo tog resan nästan en vecka; man mellanlandade i något vänligt sinnat arabland, sov i flygplatsfåtöljerna, fortsatte till Peking och inkvarterades några nätter på rumänska ambassaden. Även i Tokyo levde laget lägerliv på ambassaden.
– Det var mitt i december, vi frös och fick ingen lagad mat. Jag tröttnade till slut och undrade varför i helvete vi fick samma smörgåsar dag ut och dag in. Sedan gick vi ut och gjorde en utmärkt match mot River Plate. Jag gjorde till och med ett mål men blev avblåst för offside. Till slut förlorade vi med 0-1.
Steaua fortsatte att spela bra fotboll. De vann allt på hemmaplan och gick till semifinal i Europacupen 1988. Men Miodrag Belodedici trivdes inte längre. Han sade att han ville besöka en släkting i Jugoslavien. Ordningsmakten frågade om släktingens namn och adress och när Belodedici svarade på frågorna erbjöd ledningen honom en chaufför. Belodedici sade att han hade en egen bil, han hade ju fått en begagnad efter Europacupsegern.
Så fortsatte det. Belodedici frågade efter sitt pass, som klubben förvarade inlåst tillsammans med de andra spelarnas. Klubbledningen sade att han inte kunde få passet. Belodedici växlade in allt mer av sin lön i dollar och hänvisade till att han skulle skicka pengar till behövande släktingar utomlands.
Hösten 1988 spelade Belodedici de första matcherna med Steaua på klubbens väg till en ny Europacupfinal. I början av december anhöll han om att få besöka ett bröllop i Jugoslavien. Den här gången gav klubbledningen med sig.
Belodedici fick sitt pass, stoppade 7 000 dollar i fickan och lämnade Rumänien.
Belodedici åkte till Belgrad och Röda Stjärnans kontor. Han fick audiens hos klubbpresidenten samma kväll som laget hade förlorat mot lokalkonkurrenterna Partizan.
Presidenten skrek rätt ut i rummet till alla och ingen:
– Försvaret! Det är alltid därför vi förlorar. Vi måste ha en riktig libero, vi har aldrig haft någon bra libero.
Belodedici visste inte om han hade kommit vid precis rätt eller precis fel tidpunkt. Men han visste att det stämde, att man alltid hade sagt att Röda Stjärnan saknade en bra libero.
– Sade du att du var libero? undrade presidenten. Och du står inte under kontrakt?
Belodedici förklarade att ingen i Steaua Bukarest stod under kontrakt. Det ansågs överflödigt.
Belodedici erbjöds kontrakt med Röda Stjärnan. Fifa stängde av honom från allt spel i ett år på svaga grunder men Belodedici var ändå nöjd. Han kände att han hade kommit hem; att han äntligen tillhörde sin barndoms favoritlag, att han var i ett vänligt land där han som etnisk serb hade rötter, släktingar och allt fler vänner.
I Rumänien dömdes Belodedici till fängelse i sin frånvaro, han var formellt löjtnant i armén och behandlades som desertör. Hans släktingar utsattes för trakasserier. Och till Röda Stjärnan anlände snart ett kontrakt från Steaua Bukarest med Belodedicis namnteckning – förfalskad.
Belodedici lät sig inte skrämmas. Han ringde till Marius Lacatus och Gheorghe Hagi och sa:
– Jag har fått en bil här också. Ny. En Peugeot.
Lacatus hade tidigare revolterat inom de snäva rumänska ramarna, han var till exempel den ende som vägrade att klippa sig inför mottagningen hos Nicolae Ceausescu efter Europacupfinalen. Lacatus hade fällt upp kragen på uniformen som spelarna tvingats ta på sig, och lagt in nacklockarna under så att de inte syntes.
Men när »Belo« ringde från Jugoslavien bad Lacatus honom att inte göra om det.
– De kontrollerar allt vi gör nu, sade Lacatus. Och de försöker tvinga oss att skriva på kontrakt.
Kort därefter förlorade Lacatus och Hagis Steaua Bukarest Europacupfinalen 1989 mot Milan med 4-0. Till vintern störtades diktaturen, Ceausescu dödades och rumänska fotbollsspelare vällde ut ur landet: Hagi till Real Madrid, Lacatus till Fiorentina, andra landslagsspelare till England, Turkiet, Belgien…
Miodrag Belodedici avundades inte någon av dem. Han kände att han spelade i ett lag fyllt av unga hungriga supertalanger: Savisevic, Prosinecki, Mihaijlovic, Jugovic, Pancev.
Säsongen 89/90 tog Belodedicis avstängning slut. Röda Stjärnan vann cupen och lekte hem ligan med elva poängs marginal. Klubben fortsatte likadant i det följande Europacupspelet, man besegrade Grasshoppers med 5-2, Glasgow Rangers med 4-1 och Dynamo Dresden med 5-1. I semifinalen slog man ut Bayern München och sedan väntade final mot Marseille.
– Marseille var starka då. De hade slagit ut Milan som hade vunnit två år i rad. För mig var det faktiskt ännu tuffare än mot Barcelona, de hade Papin, Abedi Pelé och Waddle framåt.
Det anfallsglada Röda Stjärnan gjorde inga mål, men det gjorde inte heller Marseille. Belodedici hade nu spelat libero i två Europacupfinaler under sammanlagt fyra timmar. Motståndarna hade inte gjort ett enda mål.
Några minuter före förlängningens slut tänkte han: »Det blir nog straffar igen. Kan Gud verkligen låta mig bli bäst i Europa på det viset en gång till?«
Belodedici slog in Röda Stjärnans tredje straff. Några minuter senare var han den första spelaren i historien att vinna Europacupen med två olika klubbar.
– För mig var det största att ta emot gratulationer från Beckenbauer som var teknisk direktör i Marseille. Tio år tidigare hade jag skrivit till tyska fotbollsförbundet och bett dem skicka en plansch på honom, så stor som möjligt. Ganska snabbt fick jag ett kuvert till sportskolan i Bukarest. Det var en Beckenbauer i fem delar. När jag hade tejpat ihop honom och satt upp honom på väggen var han nästan i naturlig storlek.
– Beckenbauer visade vad en libero kan uträtta på en fotbollsplan. Tyvärr är det en position som håller på att dö ut i dagens fotboll.
I dag arbetar Miodrag Belodedici halvtid för 8 000 kronor i månaden på Club Deportivo El Planter i Valencia. Han tränar ett 12-årslag och ett 14-årslag. För de flesta spelarna är han bara »Belo«, för några är han en Valenciaback som åkte in och ut ur laget ungefär när de själva föddes.
Den här kvällen har killarna gått hem, klockan är tio och Miodrag Belodedici byltar på sig alla tröjor han kan hitta. Fyra underdimensionerade strålkastare kämpar mot mörkret och regnet. Det är dags för veckans korpmatch med sjumannalaget.
– Jag hoppas att jag inte ska behöva springa så mycket, det är därför jag klär mig så varmt. Om vi gör några snabba mål kanske jag kan gå av i halvtid, säger Belodedici med ett urskuldande leende.
Precis som under hela sin elitkarriär placerar han sig längst bak på planen, som libero. Han håller sig mest på egen planhalva och slår då och då en svepande, välriktad passning. Hans lag vinner enkelt, om än inte så komfortabelt att Belodedici kan kliva av i pausen.
Han säger att han alltid trivts bäst i bakgrunden, att han i stort sett alltid spelade längst bak under sina nästan 20 år i toppfotbollen. I kvartsfinalen mot Sverige intog Belodedici en så defensiv position att han nästan aldrig syntes i TV-sändningen.
Han säger också att det är Sveriges spelmål som grämer honom mest. Rumäniens taktik, en djup defensiv med blixtsnabba kontringar, fungerade utmärkt mot offensiva och spelskickliga lag. Laget började VM 94 med att avväpna Colombia, som på förhand sågs som en outsider till guldmedaljerna. I åttondelsfinalen besegrade Rumänien vice världsmästarna Argentina med 3-2 i turneringens bästa match. Hela tiden styrdes defensiven av Miodrag Belodedici; lång och nickstark, placeringssäker och lika bra på båda fötterna.
Blev ni överraskade av Sveriges spel i kvartsfinalen?
– Vi hade studerat Sverige väldigt noga och också spelat oavgjort med dem i en träningsmatch före VM. Vi tyckte att vi visste var vi hade dem. Men frisparksvarianten med passningen precis förbi muren hade vi aldrig sett förut.
Och Kennet Anderssons kvittering?
– Nickmålet hade aldrig hänt om inte vår målvakt Prunea ropat: »min boll«. Andersson var duktig i luften men vi i backlinjen hade inte låtit honom komma upp på ett sådant långt inlägg annars.
– Prunea var snabb på linjen men han var kort. Vi hade en annan målvakt, Stelea, som var betydligt bättre i luften. Men han petades efter att ha släppt in fyra mål mot Schweiz.
Ni spelade försiktigt i slutet av förlängningen. Ville ni ha ett avgörande på straffar?
– Inte medvetet. Men vi hade slagit många straffar på träningarna i USA. Flera spelare var bombsäkra. Petrescu var allra skickligast men hans straff stoppades ju också av er målvakt.
– Man kan säga att det är tillfälligheter. Eller så är det inte alls så. I Europacupfinalen mot Barcelona såg vi att de hade tappat all moral, det var klart att vi växte själva då. Med landslaget gick vi till fem slutspel av sex mellan 1990 och 2000. Vi visste att vi kunde slå vilket lag som helst, och det gjorde vi också. Men vi såg oss aldrig som ett lag som var kvar bland de allra sista. Vi tänkte att i slutändan är det ändå Brasilien och Italien och tyskarna som gör upp.
– Efter att vi hade besegrat Argentina i åttondelen fick vi reda på att hundratusen människor firade på gatorna i Bukarest. Folket hade inte mycket att glädja sig åt och kanske kände vi på något sätt att vi hade gjort vårt efter den matchen.
Ni var mätta?
– När man kommer fram till straffsparkar finns det naturligtvis inga sådana tankar. Som sagt, vi förlorade matchen ute på planen. Vi var inte lika vassa offensivt som vanligt. Hagi var lite trött och vi i backlinjen kände att bollen kom tillbaka väldigt snabbt efter våra anfallsförsök. Vi har alltid kunnat springa mycket. Men svenskarna sprang mer.
Så det blev straffar…
– Så det blev straffar… och när svenskarna satte sin sjätte straff ropade alla i vårt lag på Popescu. Men »Gica« hade inte förstått att det var hans tur, han hade tagit av sig skorna för att vila fötterna efter två timmars fotboll. Han började snöra på sig skorna men domaren viftade; han ville ha fram en straffskytt. Hagi ropade: »Belo, slå den du istället«. Jag blev lite osäker, jag hade inte koncentrerat mig så mycket under straffläggningen och visste inte hur Sveriges målvakt hade agerat. Jag trodde att det som vanligt skulle avgöras på de fem första straffarna.
– Men jag gick fram och slog den. Och det var det. Och det enda jag egentligen vill ha till protokollet är att jag inte missade straffen utan att målvakten räddade den. En missad straff är en sådan som Baresi slog över ribban i finalen mot Brasilien.
Vad gjorde du efter matchen?
– Ja, sedan åkte alla de andra spelarna till Bukarest. De blev mottagna som hjältar. Jag åkte till Hawaii istället.
Belodedici hade redan solat i några dagar när han fick veta att han som en av 20 spelare var nominerad till världslaget. Liksom Thomas Ravelli föll han bort i den sista gallringen till de slutgiltiga elva.
Precis innan flyget mot Valencia lyfte från Landvetter sprang jag på Håkan Mild i Forexkön. Mild var på väg till London och en trivselhelg med IFK Göteborg. Han undrade vart jag skulle.
– Till Spanien. Jag ska träffa Belodedici.
– Vem?
– Han som missade straffen -94.
– Å fy fan, utbrast Mild. Stackars jävel. Ihågkommen i tio år för att man har missat en straff.
Mild grinade illa vid tanken.
Om inte Thomas Ravelli hade räddat Rumäniens fjärde straff, skulle Håkan Mild – och inte Miodrag Belodedici – ha blivit för evigt ihågkommen som Straffsumparen.
Jag berättar för Belodedici att svenska folket har utsett hans straff till »1900-talets största svenska idrottsögonblick«.
Är samma sekunder ditt livs värsta ögonblick?
– Det är mitt livs värsta fotbollsögonblick. Men det har ändå inte tagit mig så hårt. Rumänerna minns 1994 med glädje och mig minns man mest som en av hjältarna från Europacupfinalen med Steaua.
– Men framför allt pratar vi om fotboll. För mig har fotbollen alltid varit ett jobb. Jag har kämpat för min yrkesstolthet inom fotbollen men det hade jag gjort som elektriker eller pälsmakare också. Skillnaden är att folk inte känner igen landets bästa elektriker på gatan.
– Fotbollen var viktig i mitt liv i många år. Men det finns så många saker runtomkring som är större.
Ett år före Röda Stjärnans Europacupfinal mot Marseille gick Belodedici in på planen inför bortamatchen mot Dinamo Zagreb. En poäng i den matchen och ligatiteln skulle vara säkrad.
– Publiken kastade sten på oss direkt, vi fick värma upp i mittcirkeln för att hålla oss undan, minns Belodedici.
Röda Stjärnans supportrar började vandalisera sin läktarsektion, Dinamos supportrar svarade med att storma planen. Belodedici och hans lagkamrater flydde till omklädningsrummet medan polis och publik drabbade samman. Det hela urartade till en av de första allvarliga konflikterna mellan serber och kroater.
– Det var så sorgligt, säger Belodedici. Röda Stjärnan hade supportrar över hela landet. Vi brukade bli bjudna hem på middag av lokala supportrar när vi spelade i Bosnien. Sedan tog allt sådant slut.
För andra gången i sin karriär såg Belodedici ett helt lag av Europacupvinnare spridas för vinden. Belodedici själv hade skakat hand med Sampdoria när Röda Stjärnans klubbledning plötsligt ville ha mer betalt. Belodedici hamnade i Valencia istället, fortsatte efter tre säsonger till Villarreal, Valladolid och sedan två år i Mexiko.
1998 planerade Belodedici att runda av med två välbetalda och lugna år i Chicago när telefonen ringde i hans hus i Mexiko. Det var gamle vännen Marius Lacatus som hörde av sig, han hade återvänt till Steaua Bukarest och en roll som spelande tränare och vicepresident. Lacatus övertygade Belodedici att han skulle komma tillbaka och bli kapten för Steaua.
– Röda Stjärnan ville också ha mig tillbaka. Jag var där men Belgrad var inte den stad jag mindes. Det var bara ett par månader kvar till Natoinvasionen och Belgradborna var trötta, rädda och ledsna.
– Tyvärr var Bukarest inte heller vad jag hade hoppats. Lacatus sparkades medan jag fick kämpa vidare. Maffian hade tagit över, det fanns några lag som alltid låg i mitten av tabellen och gärna sålde matcher. De flesta människorna var ännu fattigare än under kommunisttiden.
Det blev ändå ett par titlar till för Belodedici. I cupfinalen 1999 mot Rapid Bukarest utjämnade han till 2-2 i 90:e minuten. Förlängningen blev mållös och sedan vann Steaua Belodedicis sista straffsparksläggning. Efter en stabil insats som 36-årig libero under EM 2000 slutade Miodrag Belodedici sin aktiva karriär.
I en fotbollsvärld där allt räknas i pengar kan man snabbt konstatera att Belodedici hade sina bästa år på fel ställe. Belodedici viftar bort resonemanget och säger att han aldrig har jagat pengar och berömmelse, att han tror att det leder fel i livet.
– Jag har kunnat bidra med en ny fotbollsplan i Sokol och givit prästen pengar så att han kan upprätta en släktkrönika över byn. Det är jag glad för, men annars har jag inte stora anspråk. Se på mina vänner Hagi och Savicevic. De var så stora stjärnor att det var otänkbart för dem – och alla andra – att de skulle börja med något tränaruppdrag i skymundan. De tog över sina landslag direkt efter karriären. Sedan misslyckades de med att kvalificera sig för ett mästerskap och så fick de sparken. Vad gör man sedan?
– Jag har alltid gillat att fiska, att gå ut med hunden och prata med folk på gatan, att rulla min kundvagn i affären. Jag har förlöst kalvar och matat grisar. Jag har en dotter som är sju år. För mig är det i sådana saker livet finns.
– Jag gillar att plantera blommor också. Min fru skämdes och sa: »Det är sådant det finns trädgårdsmästare till.« Jag svarade att jag bara planterade för min egen skull. Hon tyckte det var roligare att åka till Milano och shoppa med Savisevics fru.
Han blir sittande tyst och tittar ut över Medelhavet. Han konstaterar att både han och Savisevic är skilda nu och att han egentligen inte riktigt vet varför han bor i Valencia.
Miodrag Belodedici fyller 40 i vår och säger att Sokol är »hemma« men att det inte känns så med Rumänien som land. Hans mamma bor kvar i byn, hon har telefonnummer 52 och man måste fortfarande ringa genom en växel som sköts med vev. Hans systrar bor utomlands, ja, alla i Belodedicis ålder utom två har lämnat byn och emigrerat till Norge, Schweiz, USA, Spanien…
– Det är så. Det händer en massa saker i livet och man får anpassa sig. Vissa saker kan man faktiskt inte göra något åt.