Utanför bilrutan; bara sand och sten, och i horisonten berg befriade från grönska. Den spanska öknen breder ut sig, vissa år faller här bara 100 millimeter regn.
Vi kör genom bondhålan Lorquís industriområde. I jämnhöjd med bilreparatör Papa Alis anskrämliga blå plåtbyggnad svänger vi av, in på en smal grusväg som ringlar neråt dalen. Två minuter senare når vi slutdestinationen – Estadio Municipal Juan de la Cierva – där Ciudad de Lorquís division fyra-spelare kör kvadraten på konstgräset intill arenan.
Det är en brokig skara män: några talangfulla spelare med meriter från andradivisionen, ett par veteraner med sina bästa år bakom sig (och de bästa åren var inte heller särskilt bra) och så ett antal unga spanjorer som varvar fotbollen med studier, fortfarande osäkra på vilken väg som leder till tryggast inkomst i framtiden.
Där finns också Patrick Amoah, allsvensk debutant redan innan han hade fyllt 18. Då, 2004, pratade juniortränare Paul Lindholm i svensk press om »Amoah-effekten« i Djurgården, att Patrick som den första på flera säsonger hade visat att man kunde gå hela vägen genom ungdomsverksamheten upp till den allsvenska startelvan.
