För den som attraheras av kontraster var FA-cupfinalen 1988 svåröverträffad. Liverpool hade just korats till ligamästare för nionde gången på 13 år. Under samma tid hade Wimbledon tagit sig från amatörfotboll till högsta serien. Liverpool hade Englands högsta publiksnitt, Wimbledon det lägsta: 8 016 personer. Liverpool betalade ligans högsta löner, Wimbledon de lägsta. Liverpool hade hundratals landskamper i truppen medan Lawrie Sanchez tre insatser för Nordirland var det enda som motståndarlaget kunde skryta med.
Favoriten stod också för en fotboll som väckte beundran. Wimbledon skulle däremot, tyckte landets målkung Gary Lineker, helst följas på text-TV. Andra gick längre än så. Det engelska fotbollsförbundets generalsekreterare Ted Croker ansåg att Wimbledon inte alls skulle få tillhöra högsta serien eftersom laget i dubbel bemärkelse spelade så fult.
Tabloiderna, ett av få gäng som uppskattade Wimbledon eftersom spelarna gärna bjöd på slagkraftiga citat och riviga anekdoter, gjorde heller inte mycket för att nyansera bilden av två totalt olika finallag. De påminde inte om att Wimbledon trots allt slutat sjua i serien, kryssat hemma mot Liverpool i ligan och bara förlorat med uddamålet på Anfield. Istället skrev The Suns Steven Howard i sin artikel: »Medan John Barnes och Liverpool var i studion och slutförde The Anfield Rap gjorde Vinnie Jones en egen inspelning med titeln You’ll Never Walk Again.«
I ITV:s studio på Wembley gav den tidigare landslagsstjärnan Jimmy Greaves Wimbledon rådet att acceptera rollen som benknäckargäng. »De ska inte tro att de behöver spela fotboll bara för att det är Wembley. Det kan de inte ändå.«
Du har väl inte missat?
