I början av förra veckan rensade jag och Fredrik kylen på kontoret. Sedan slängde vi sopor. Det var våra första sysslor efter revolutionen på Offsidekontoret. Efter att Johan och Anders hade tagit semester och vi skulle göra »vad fan vi vill«.
Efter kylrensningen drack vi chokladmjölk och åt skogaholmslimpor med prickig korv. Vi planerade och skrev, mejlade och ringde, slipade ingresser och satte i gång diskmaskinen. Och i onsdags öppnade vi sommarwebben.
Det har gått en vecka sedan dess, och sommarredaktionens ena hälft tycks redan ha lämnat den. Först var han på reportageresa. Nu ser han tennis i Båstad. Medan Fredrik jagar autografer av Rafael Nadal och hyschar eller hyschas en gång i minuten sitter jag ensam kvar på kontoret för tredje dagen i rad. Och det börjar bli kusligt. Varifrån kommer rösterna? Börjar jag bli galen? Nej, det är bara musikskolan på våningen ovanför kontoret. En ljuvlig stämma sjunger en ballad på engelska. I vanliga fall hade sången inte hörts. Nu tycker jag mig nästan kunna urskilja orden.
Jag jobbar vidare, fixar med ett par texter till nästa nummer och försvinner in i en fokuserad bubbla. Kaffedags! Jag laddar bryggaren och förbereder åtta koppar, som av gammal vana. Medan de svarta dropparna faller ned i kannan läser jag en intervju i Norrköpings Tidningar med Andreas Alm, som sin vana trogen läxar upp och ifrågasätter reportern. Jag vänder mig till Fredrik för att säga något om mitt förtroende för IFK Norrköpings tränare. Hans stol är tom. Från ovanvåningen hör jag födelsedagssången Ja, må han leva, även känd som stycket inte ens en musikskola kan sjunga på ett vackert sätt.
När redaktörerna är borta dansar reportrarna på bordet. Nu passar Jonatan Häggström Wedding och Fredrik Tillberg på att berätta om det Anders och Johan inte vill att ni ska läsa. Häng med!
