Skorna är i Gore-Tex men blir leriga ändå när jag traskar upp mot förrådet hemma hos mamma och pappa. Det är en kall oktoberdag och nu har det gått ett år sedan vi begravde min enda bror. Hans saker ligger nedpackade i flyttlådor och jag har ännu inte hunnit gå igenom allt. Jag öppnar ännu en låda täckt i ett tunt lager av damm och hittar fynd som värmer mitt hjärta. Disketter med Amiga-spel, Larson-tidningar och spår av Johns begynnande jazzintresse. Kassetter med tillhörande instruktionsböcker som han använde under tiden på musikgymnasiet. Han blev med tiden en fantastisk basist som i musiken inte bara hittade sin stora passion utan också vänner för livet.
Begravningsgudstjänsten året innan var ett bevis på det. Även om sorgen var (och är) hjärtskärande att bära, blev det en dag fylld med så mycket värme. Från vännerna och i musiken. Pappa och jag sitter vid köksbordet och är båda helt slut. Ögonen som varit så fulla av tårar är nu tomma. På allt. Jag lossar på slipsknuten och sjunker längre ned i fåtöljen. Jag ser på pappa och tänker på vad vi just varit med om. Men också på vår relation genom livet. Och hur många av de finaste minnena som kan kopplas till…IFK Norrköping. 2-1-segern mot Sampdoria på Parken 1988. SM-guldet 1989 där Janne Kalén med hockeyfrillan slagit in den avgörande straffen. 6-0 mot Blåvitt där en ung hälsing vid namn Tomas Brolin gör hattrick inom loppet av tolv minuter i sin debut. Magiska minnen. När vi åkte på match var det alltid samma sak. Jag och John satt och väntade på pappa i bilen. Vi var sena och när pappa till slut kom joggande över grusgången och kastade sig in i bilen, spred sig en doft som jag aldrig glömmer. En blandning av aqua vera och mockajacka. Med sin mustasch var han förresten rätt lik Janne Hellström. När pappa sedan satte på pilotbrillorna och tryckte gasen i botten sprutade gruset bakom vår vita Golf. Jag kände mig nog aldrig närmare pappa än de här söndagarna när det var 20 minuter kvar till avspark.
Tanken slår mig plötsligt och jag sätter mig upp i fåtöljen igen. “Det kanske går. Jag kan ju alltid fråga honom.”
Mitt eget intresse för Peking falnade med åren. Till min skam inser jag att det verkar ha sammanfallit med degraderingen till Superettan 2002. Men det var också då jag gifte mig. Jag gick på någonn strömatch då och då, men småbarnslivet kom efter hand i vägen. Sonen och jag spelade dock FIFA då och då. Jag såg hur hans intresse för fotbollen började gro. Det ena ledde till det andra, och nu har jag plötsligt en fullblodssupporter här hemma. Han är svag för Neymar men hans favoritspelare i världen är nog ändå Vito Hammershøy-Mistrati. Och så Totte förstås. Vi kollar på första halvlek under täcket innan det är dags att sova för att orka upp till skolan dagen därpå. Mina barndomsvänner som också är inflyttade till Göteborg undrar vad jag har gjort. Deras barn håller såklart på Blåvitt. Men inte Teodor, som här i detta fiendeland stolt bär sin Peking-halsduk med texten: “För evigt trogen”.
Det är kanske inte ett lämpligt förslag att föra fram på dagen för min brors begravning. Dessutom har ju pappa på grund av hälsoskäl inte varit på match på många år. Men jag kan inte låta bli. IFK tar i morgon emot Kalmar hemma och vem vet hur många fler chanser vi får? Efter lite övertalande så ger han med sig och vi bokar biljetter.
Den här gången är vi inte sena. Nu är det jag som kör. Som vuxen har jag mer att säga till om och eftersom jag läst på klubbens hemsida att någon av spelarna kommer skriva autografer innan matchen ser jag till att vi är där i tid. Både jag och Teodor är taggade men jag försöker hålla nere förväntningarna genom att förklara att det nog blir någon av de sämre spelarna som ska möta fansen denna dag. Vi kryssar fram mellan vitblå-klädda supportrar på läktaren och ser snart en ringlande kö som leder fram till en lång blond kille i svart keps och täckjacka. Det är självaste Totte! Teodor får sin autograf och sin selfie och utan att riktigt ha fattat vad som hände går vi rusiga bort till våra platser där pappa redan slagit sig ned. Och där sitter vi på rad när Victor Lind trycker in det matchavgörande 1-0-målet. Tårarna rinner och fotboll har aldrig varit viktigare.
Allsvenskan går mot avgörandet när jag fortsätter rota bland Johns grejer. Jag har varit orolig över vad som ska hända om Norrköping åker ur. Kanske blir det ett dråpslag mot min sons supporterskap. Hur många förluster kan han ta innan det är över för alltid? Då hittar jag något oväntat i flyttlådan. Jag drar fram ett stycke tyg på 1×1 meter. Vitt och blått och sytt i slöjden. Nu kommer jag ihåg. John var under en kort tid medlem i The Lords. Långt innan Peking Fanz och framför allt långt innan Curva Nordahl, där man numera varje hemmamatch kan höra sången ljuda mäktigt: “Vi är flera tusen man.” The Lords var en supportergrupp som bildades innan Allsvenskans fantastiska uppsving. Där stod John och några tiotals andra och ropade.
John var inte med pappa, Teodor och mig, på matchen mot Kalmar. Och han är inte med oss nu heller. Jag vecklar ut flaggan, lyfter den mot himlen och tänker på Markus Krunegårds ord:
“Ett liv, ett lag.”
