Klockan är strax efter sju på morgonen, och framför mig sitter tio trötta killar och äter frukost. Stimmet från gårdagens kvällsmat har lagt sig, det är tyst, lugnt och en aning nervöst för om ett par timmar är det slutspelsdags i Gothia cup. Jag ska precis säga något för att lätta upp stämningen när min mobiltelefon ringer. Det är rektorn på skolan, där jag jobbar som lärare. Det är också rektorn till mina spelare. Varför ringer han? 18 juli? Sommarlov? Har det hänt något?
Dagarna som passerat hade innehållit känslofyllda ögonblick: en magnifik invigning på Ullevi, glada ungar på Liseberg, gott häng med spelare från hela världen på och utanför planen, oerhört bra motstånd, där vi blivit totalt utspelade av lag från Tyskland och Frankrike, men även triumfer med vunna matcher mot Mellerud och Fjärås. Gruppspelet var avklarat och då vi hade lottats in i en sällsynt femlagsgrupp gick vi nu in i B-slutspelet, som trea i gruppen, med hög svansföring och råg i ryggen.
Samtalet från min chef gjorde mig helt ställd. Hans röst var lågmäld och allvarlig och det visade sig att en kollega funnits död i sin lägenhet. En ung lärare, omtyckt av elever och kollegor. Åh nej, shit, fan…vad gör jag nu? Tusen tankar for genom huvudet. Ska jag bryta ihop? Gråta? Berätta för killarna i laget att deras idrottslärare tagit sitt liv. Samtalet avslutades och jag bestämde mig för att vänta med att berätta för laget.
Kungsbacka hade varit vår hemmabas under de första dagarna, och första slutspelsmatchen ställdes vi mot ett akademilag från Turkiet. De spelade med en okonventionell formation som var svår att få hål på, men de var relativt ofarliga framåt. Kul erfarenhet dock att möta ett lag som spelar på ett helt annat sätt, men segern med 4-0 var odiskutabel. Nästa match, 16-delsfinal, skulle spelas mot Hässleholm och nu blev det även byte av spelort.
Från fina gräsplaner, stora ytor, familjärt och trevligt på Inlag, kom vi nu in i en smältdegel. Uselt plan, troligtvis första generationens konstgräs, varmt så de svarta granulatkulorna brände genom skorna, hela området kändes som en byggarbetsplats och stämningen kändes tämligen ogästvänlig. Åby-området hade varit Hässleholms hemmabas i deras matcher, så redan före avspark kändes det som om de hade en viss fördel.
När domaren blåser igång matchen tar det inte många minuter innan vi gör 1-0. Där och då infinner sig en känsla hos både oss ledare och killarna på plan att vi har en bra chans att gå hela vägen. En dödssynd skulle det visa sig. Man blickar inte fyra matcher framåt, när det återstår 45 minuter av den pågående, och i nästa ögonblick märker jag att Hässleholm skruvat upp tempot. Det visar sig att de är bättre, snabbare, tuffare och målen trillar in. I halvlek ligger vi under med 1-4, och relativt snabbt in i andra gör de ytterligare två mål. Det kändes som om luften gick ur oss, och vi var redo att kasta in handduken, men då ändras matchbilden igen. Vi vaknar till liv, pressar, ligger på, gör två snabba och om matchen bara varat lite längre… Nu finns inga “om” i fotboll, så när domarens obevekliga slutsignal ljöd var matchen över och vi var utslagna ur Gothia cup.
Mina killar deppar över förlusten. Vi ledare är också besvikna, men försöker vara storsinta och vuxna i situationen. Vi samlar ihop oss, hjälper killarna att resa sig från det varma plastgräset och tackar motståndarna och domaren för en bra match. När vi därefter möter upp föräldrar, syskon, släkt och vänner blir det kramar, tårar och gratulationer till en väl genomförd cup. Jag får då syn på min fru, som var den ende jag pratat med gällande telefonsamtalet samma morgon. När vi kramas väller alla känslor över mig, jag gråter och är otröstlig över den kollega och vän jag förlorat. När tårarna faller får jag en obehaglig känsla av att vara iakttagen. Jag tittar upp över min hustrus axel och ser hur såväl vuxna som barn tittar på mig. “Oh, nej…nu tror alla att jag är en 41-årig ungdomsledare som står här och gråter för att mitt lag blivit utslagna ur en fotbollscup”. Jag ber min fru samla föräldrarna för att berätta den tragiska nyheten om deras barns lärare, så skulle jag själv ta det med spelarna.
Vi gick till bussen och på parkeringen fanns en slänt där bad gillarna placera sig. De satt således runt mig, som en läktare på en amfiteater. De väntade, jag försökte samla ihop mig, tog ett djupt andetag och kom tre ord in i meningen innan känslorna tog över och jag bröt ihop. Det gick inte, jag fick inte fram ett ord utan bara grät. Min tränarkollega tog över, berättade om tragedin och tystnaden var öronbedövande. Plötsligt reser sig en av mina spelare, går ned för grässlänten, går fram till mig och säger: “Per, jag tror du behöver en kram”.
Vi hade ett intressant samtal där på slänten och även om pojkarna i laget precis varit med om deras livs största fotbollsäventyr så blev de även medvetna om att fotboll trots allt bara är fotboll.
// Per Nilsson
