Jag minns det som om det var igår – kanske för att det var starten på något större än bara en fotbollsmatch. Det var en solig söndagsförmiddag i Veddige, och på sammandraget skulle vi i Tofta GIF:s P7-lag spela vår allra första match. För oss var det en milstolpe, för barnen ett äventyr – och för mig som tränare en av de viktigaste stunderna i mitt liv.
Vi hade tränat i veckor. Inte bara på att dribbla, passa eller skjuta, utan också på att våga stå på en plan med ett lag emot sig. För barnen var varenda detalj laddad med nervös energi. Vilket nummer skulle de få på ryggen? Skulle benskydden sitta bra? Och de där tröjorna vi hade – en enda storlek som fick vissa barn att se ut som om de bar nattlinnen och andra som om de växt ur sina kläder redan innan matchen börjat.
Men det spelade ingen roll.
Alla dessa detaljer var viktiga just då, men de var en del av magin. Jag såg hur barnen växlade mellan skratt och blyghet medan de bytte om i vår enkla lilla samlingsplats vid kanten av planen. För föräldrarna på sidlinjen var det en social stund, men för barnen var det på riktigt. Jag märkte hur deras blickar sökte min för trygghet och försäkran.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit en passionerad fotbollsentusiast. Det var inte sporten som drog mig hit, utan något mycket större. Jag blev frälst först när jag blev tränare. Det är glädjen i barnen som får mig att stå där, år ut och år in, under regnvåta kvällar och kalla höstdagar. Det är deras skratt, deras kämpaglöd, och möjligheten att få vara en del av min sons och hans vänners uppväxt som driver mig. Jag tror att de, precis som jag, kommer minnas dessa stunder för alltid.
När domaren blåste igång matchen kändes det som om hela världen stannade. Barnen rusade fram som om deras liv hängde på det. Bollens studs blev världens centrum, och varje spark, varje miss, varje mål betydde allt. Jag stod vid sidlinjen och hejade med hela mitt hjärta, men jag visste att min roll var mer än så. Det var mitt ansvar att guida dem, att visa dem att fotbollen handlar om så mycket mer än att vinna eller förlora.
Och det gjorde den.
Det handlar om att känna den där glädjen när laget lyckas tillsammans. Att uppleva magin när man försvarar med hela kroppen, att springa tillbaka när man tappat bollen, och att se sin lagkamrat få det där leendet efter ett mål. Men det handlar också om att trösta när det går emot, att lära sig vara en god förlorare och att ge en klapp på axeln till någon som behöver det.
Min militära bakgrund har lärt mig mycket, men framför allt har den givit mig en grundsyn: man ger aldrig upp. Aldrig. Det är mitt viktigaste budskap till barnen. De får alltid göra sitt bästa, för det är det minsta man kan begära av sig själv och varandra. Jag hoppas att någon gång, när de ser tillbaka på sin barndom, så minns de mig – inte bara som en tränare, utan som någon som lärde dem att kämpa, att tro på sig själva och att aldrig sluta försöka.
Vi spelade flera korta matcher den dagen, och resultaten bleknade bort långt innan vi möttes på nästa träning. Men jag minns allt det andra: hur de grät, hur de skrattade, hur de kastade sig över varandra efter sitt första mål. Jag minns hur en av pojkarna, som knappt rört bollen på träningarna, gjorde en brytning som fick hela laget att jubla. Hans blick när han sprang till avbytarbänken för att få en ”high five” – oslagbart.
När dagen var slut och vi lastade in väskorna i bilarna var barnen utmattade men lyckliga. De var hjältar i sina egna ögon, och det var allt som spelade någon roll. För mig var det en påminnelse om varför jag valde att vara tränare. Inte för medaljer eller pokaler, utan för att skapa de här stunderna. Stunder då barnen inte bara spelar fotboll, utan lär sig om livet – om samarbete, mod och glädje. Att tillsammas skapa minnen.
Den dagen blev starten på något jag alltid kommer bära med mig. Det var mitt livs viktigaste fotbollsmatch, inte för att vi vann eller förlorade, utan för att det var deras första. Och som deras tränare var det mitt ansvar att göra det till ett minne för livet.
Jag hoppas jag lyckades. Grabbarna kommer för alltid finnas i mitt minne.
