I studentpresent fick jag en fotbollsresa av min kära pappa för att åka till London och titta på mitt favoritlag, Arsenal. En oförglömlig present som väcker känslor många år senare.
Framåt hösten 2015 skulle presenten lösas in och resan bokas. En resebyrå kontaktades för att hitta en lämplig match avseende både pris och datum. Valet föll på mötet mellan Arsenal och Leicester City i februari året efter. Jag tänkte att det var skönt att se ett möte mot ett bottenlag från säsongen innan för att uppleva en vinst. Allt eftersom säsongen fortlöpte visade det sig dock att det allt mindre gick att ta för givet. Några veckor innan avspark flyttades matchen för att prioriteras i TV-tablån. Den förmodade enkla segern hade förvandlats till ett toppmöte. Leicester ledde tabellen och för att Arsenal skulle ha häng på titeln på allvar krävdes en seger i matchen som utspelade sig på Emirates Stadium under eftermiddagen på alla hjärtans dag.
Minnena från första halvleken är få, undantaget är när Leicester får straff precis innan paus. Utgången från duellen mellan Petr Čech och Jamie Vardy var på förhand lika given som målvaktskampen mellan Hugo Lloris och Emi Martínez inför straffläggningen i VM-finalen 2022. En av världens hetaste och kyligaste anfallare mot en målvakt som aldrig kändes nära att rädda några straffar på ålderns höst för det röda laget i norra London (när karriären summerades blev det dock en straffräddning även för Arsenal).
1-0 till Leicester i halvtid, uppförsbacke. Mycket jobb kvar att göra de resterande 45 minuterna för att titeldrömmen skulle leva. Frustrationen märktes av på läktaren i den ljumna stämningen på Emirates. En bit in i den andra halvleken drar den mycket begränsade högerbacken Danny Simpson på sig ett andra gult kort. Såhär i efterhand är det tydligt att Simpson är den pjäs i Leicesters klassiska startelva från säsongen 15/16 som har lämnat minst avtryck. Övriga tio spelare sitter som rinnande vatten men hans namn behöver ständigt grävas fram när startelvan ska listas.
Med en man mer lyckas Arsenal etablera ett bättre tryck och skaka fram en kvittering av Theo Walcott, en kvittering som behövde följas upp av ytterligare minst ett mål för att resultatet skulle vara tillräckligt. Forceringen fortsätter, in byts Danny Welbeck för att spela sina första minuter för säsongen efter att ha kommit tillbaka från en hemsk knäskada. Klockan tickar snabbt mot 90. Vi supportrar på arenan börjar tappa hoppet.
När det känns som att matchen precis ska blåsas av lyckas Arsenal vinna en frispark på den offensiva planhalvans högra sida. Min vid tidpunkten absoluta favoritspelare och säsongens assistkung, Mesut Özil, kliver fram för att lyfta in bollen i straffområdet. Med sin silkeslena vänsterfot smeker han in bollen i straffområdet som möts av Welbecks vältajmade panna som skarvar in bollen i bortre hörnet. Den enligt ryktena vanligtvis tysta och beskedliga Emirates Stadium exploderar i ett vrål jag inte har upplevt varken förr eller senare. När euforins dimma lägger sig och jag börjar se klart igen har Arsenal vunnit matchen och minskat avståndet till Leicester till två ynka poäng. Jag och arenans övriga supportrar tänker att “det här är säsongen, nu är det dags”. Tolv omgångar återstår och Arsenal har momentum. Leicester ska inte kunna hålla undan. Känslan är att titeln är vår!
I efterföljande omgång förlorar Arsenal mot ett skadeskjutet Manchester United på Old Trafford där Marcus Rashford på allvar presenterar sig för den breda publiken med sina två mål. Några dagar senare står Swansea för motståndet. Även här blir det förlust och drömmen om ligasegern punkteras. Leicester seglar iväg och lyckas till slut med fotbollshistoriens största bragd. Ett resultat de flesta supportrar gladdes vid och som ingöt hopp om att mirakel fortfarande kan ske i en allt mer kommersialiserad och ojämlik fotbollsvärld. För mig och många andra Arsenalsupportrar kommer säsongen i fråga dock alltid förknippas med en viss bitterhet över att vi inte fick uppleva det som kunde ha blivit.
Knappt nio år har gått sedan matchen på Emirates och jag har fortfarande inte fått se mitt favoritlag vinna ligan och det ser inte ut att bli ändring på det den här säsongen heller. Förhoppningsvis slipper jag vänta nio år till. Hursomhelst är Danny Welbecks mål inristat på näthinnan och jag kan alltid gå tillbaka till den där februaridagen för att återuppleva hur det kändes när glädjen var total och inget stod i vägen för Arsenal.
