En ung kollega som har sitt första tränaruppdrag är på besök. Efter ett par timmar lyfter han en situation som han stött på för första, men förmodligen inte sista, gången:
– Jag har en lagkapten som jag anpassat mig en del till och verkligen försökt få med på tåget. Han har hög status i omklädningsrummet och i klubben, men han presterar inte på fotbollsplanen. Det känns bara som om han fokuserar på att vakta sin position snarare än att han brinner för föreningen. Han har spelat alldeles för mycket sett till vad han har presterat och jag har en ung kille i träning som ser bättre ut än han. Jag måste peta honom, men jag tror att det kan bli kaos då.
Hur välutbildad man än är som tränare kommer man alltid att utsättas för sociala situationer som inte ingått i någon förbundskurs. I vårt jobb stöter vi bland annat på spelare som har skyhög status och som kanske till och med har mer att säga till om än vi. De har styrelsens, journalisternas och fansens ögon – och dessutom en väldig påverkan på övriga spelare.
Förstå mig rätt här. Det finns spelare som tagit svensk fotboll till en ny nivå och när jag såg (de välförtjänta) hyllningarna till Kennedy och Hysén var min spontana reaktion att swisha ett bidrag till respektive tifogrupp. Anders Svensson, Rosenberg, »Ante« Johansson … alla har de återvänt från större ligor och gett sina klubbar ett rejält lyft. De har säkert varit jobbiga ibland. Ställt krav på organisationen, haft anpassad träning, kommit med taktiska synpunkter. Men så länge det går hand i hand med spelarens egna prestationer och professionalism är det i sin ordning. Diego Simeone uttryckte det enkelt: »Problemet är de som vill ha stjärnstatus men inte kan backa upp den med prestationer. Vi brukar skiljas åt väldigt snabbt.«
