I en mögeldoftande, grönvitmålad barack läser Bojan Djordjic juridiska termer från ett A4-papper. Han artikulerar högt och tydligt vad som står i det finstilta. Telefonen på bordet framför honom är på högtalarfunktion. Från andra änden, via ett kontor i centrala London, godkänner hans advokat villkoren. Bojan tar bläckpennan och sätter spetsen mot den tomma linjen. Med höger-handen signerar han. Det är en van rörelse, »Bojan Djordjic«. Han frågar om det var allt. Det var det. Bojan skjuter ut stolen bakom sig, reser sig, tar Plymouth Argyles sportchef i handen och lämnar baracken.
Med lätt hjulbenta steg går han längs med ena långsidan av den nedgångna läktaren. Eftermiddagssolen värmer i nacken. Han hejar på vaktmästaren som mekar med gräsklipparen. Som vanligt får han ett glatt svar: »Hey Bo, how are you mate?« Han kollar mobiltelefonen när han går över parkeringen, inga meddelanden. Bojan sätter sig i sin svarta Range Rover. När han svänger ut från arenaområdet drar han på volymen. Notorious B.I.G: One more chance. Bojan Djordjic känner ett lyckorus i kroppen: »Fan va skönt.«
I Plymouths centrum har det bildats långa bilköer. Bojan hatar bilköer. Han hinner svära högt innan det ringer i mobilen. Signalen är en Wyclef Jean-låt som Bojan inte kan namnet på. Han vrider ner musiken och börjar prata serbiska. I mötande riktning kommer en polisbil.
– Shit.
