I den första boken om Åshöjdens BK får benknäckargänget i gärdsgårdsserien kritik efter en svag insats. Det skånska samhällets nya kaféägare, den tidigare landslagsspelaren Bagarn Olsson, tycker att laget spelar »som en påse nötter«. Omdömet uppskattas inte av hårdingen Kniven Jönsson. Kniven försöker sänka Bagarn men åker själv på en magpumpare och faller till golvet. När Bagarn sedan tar över laget satsar han på träningsvilliga ungdomar. Knivens fotbollskarriär är därmed över.
Oväntat nog blir han därefter, tillsammans med kompisen Ruben Svarte, lagets största supporter. Under matcherna dricker duon lemonad spetsad med brännvin och smädar domarna med hesa röster. När bokens blyga berättarjag Jorma Engmark missar en viktig straff mot Osby är Kniven den första att peppa: »På dom så det bloar, Jorma! Kom igen!«
Jag tänker på Robin Olsen. Precis som Kniven har han tillgång till en imponerande skånsk basröst. Jag fantiserar om hur Olsen skakar av sig veckans bråk och sina egna olyckliga uttalanden. Han tar sig upp till Solna och ödesmatchen mot Schweiz. Han ställer sig långt ner på nationalarenan och när Sveriges nya etta Viktor Johansson fumlar in ett skott från Granit Xhaka vrålar den petade målvakten: »På dom så det bloar, Viktor! Kom igen!«
Åh, den svåra konsten att ta en petning.
