Glenn Ståhl tränar sedan i vintras NSÍ Runavík, som möter Ken Fagerbergs Tvøroyrar Bóltfelag i den färöiska ligapremiären (som vi sänder på offside.org klockan 16.00 på lördag).

NSÍ Runavík. Vad är ni för gäng?

– Klubben har offensiv fotboll i sitt DNA. Runavík har alltid varit ett lag som gör mycket mål och oftare vunnit med 3–2 än 1–0, som man brukar säga. I färöisk fotboll kommer du få galna tacklingar och duellspel som påminner om mordförsök, men hos oss har vi många bra fotbollsspelare också. Mellan tre och fem av våra spelare är aktuella för Håkan Ericsons A-landslag, och tre, fyra är aktuella för U21-landslaget.

Med andra ord: ni vill dominera matchen på lördag.

– Ja. Vi är ett kreativt lag som önskar bygga bakifrån i den mån vi kan, återerövra bollen högt och tidigt om vi kan och som önskar ha bollen inom laget. I fjol hade laget en tränare som spelade ett mer direkt och rakare spel. Jag försökt skruva tillbaka det, vi har spelare som klarar av det. Och jag är inte bara här för att nå kortsiktigt resultat utan vill lämna ett arv efter mig. Det ska finnas mer än en långboll kvar när jag lämnar.

Vad har ni för målsättning med säsongen?

– Att stå som tränare för ett lag som slutade trea i fjol och som ska ut i Europa League-kval, och säga till spelarna att vi siktar på att bli tvåa – det är som att skjuta sig själv i foten. Vi basunerar inte ut att vi ska bli mästare men har en intern målsättning att vinna det som går att vinna. Det är inte naivt att säga så.

Vad grundar du det på?

– Vi har ett spelarmaterial som under flera år har varit väldigt bra, och några unga spelare som kan få sitt riktiga genombrott i år. Vi har en trupp med träningshunger. Runavík är det lag som åkt minst jojo de senaste tio åren. De har nått Europa League-kval hela tiden men inte vunnit något utöver cupen 2017. Annars tvåa eller trea hela tiden. Sedan har vi två anfallare som är bättre än de flesta, kanske alla, forwardspar i serien. Det består av den mest målgörande spelaren genom tiderna i färöiska ligan, och så vår assisterande tränares son. De kompletterar varandra på ett otroligt spännande sätt. De kommer härja i år. Det kan jag säga. De kommer härja!

Vad heter anfallsduon?

– Klaemint Olsen och Petur Knudsen. Knudsen, han blir proffs. Det handlar om tid.

Är det en ung kille?

– Oj. Jag och ålder … 21 någonting. Men du, Klaemint, vilken kille det är alltså. Det är omöjligt att inte få starka känslor för Klaemint. Han har fått erbjudanden gång på gång på gång att lämna Färöarna, men valt att bli kvar. Han trivs här och i klubben. Inte för att han är bekväm, utan för att han är en sådan där spelare som offrar sig för sin moderklubb. Extremt proffsig! Han tränar knallhårt och gör minst 20 mål varje säsong. Han är den tysta lagkaptenen som verkligen låter fötterna och målgöreriet tala. Low profile. Det är vackert. Alla behöver inte söka uppmärksamhet och rubriker.

Är det någon annan spelare i Runavík som vi bör hålla ögonen på?

– Ja. Vi spelar ett 3–5–2-system och titta på vår högra vingback med detta fantastiska namnet: Bárdur. Smaka på det. Ska vi namedroppa måste jag lägga in hans namn.

Men bara namnet? Särskilt duktig är han inte?

– Jo, för fasiken! Det är en otroligt bra spelare. Han skulle vara given som högerback i landslaget, men av studieskäl valde han att tacka nej till att fortsätta. Bárdur hade varit en profil i Superettan. En löpstark, klok spelare. Han är riktigt kul att se. Bárdur Hansen.

Vad vet du om lördagens motstånd, Tvøroyrar Bóltfelag (TB)?

– Färöarnas äldsta klubb. De kommer från den sydligaste ön. Jag var därnere 2018 och tränade inte bara den klubben, utan det var tre klubbar som hade gått ihop och kallade sig TB/Suðuroy/Royn.

Rörigt namn.

– Kan man säga. Det var andra året på sammanslagningen och jag märkte direkt att de två stora klubbarna, TB och Suðuroy, var som hund och katt. Rivaliteten gick väldigt långt tillbaka i tiden så det var tjafs hela tiden. Att de skulle hitta en gemensam organisation att funka över tid var totalt otänkbart. Så jag lämnade. Några veckor senare avbröt klubbarna samarbetet.

Och vad vet du om laget i dag, 2020?

– Flera av spelarna jag hade i »koalitionslaget« är kvar, så jag känner till dem väl. Åtminstone sex spelare har jag väldigt bra koll på. De har en ny tränare och fem, sex danskar i laget. Nu har de fått in två från Ghana också, tror jag. Det är ett legosoldatgäng, kan man säga, de är alltid svårspelade. Framför allt nere på sydön. Du kan inte hitta en mer isolerad plats i hela världen.

Vilka spelare i nuvarande TB behöver ni hålla koll på i premiären?

– En spelare jag hade i TB/Suðuroy/Royn. Poul Ingason heter han. Han kom till mig efter en träning och sa att han inte kunde träna på två dagar eftersom han skulle upp i bergen och greja med får. Han skulle sova utomhus däruppe i bergen. När han var tillbaka, utan att ha sovit en blund på två dygn, kom han med sin jävla tuppkam och körde stenhårt på träningen. Inget gnäll, han bara tryckte på. Poul hade lätt kunnat spela för ett topplag. Han är stark i luften. Det ska bli spännande att se vilken frisyr han har den här gången. Han är verkligen rock’n’roll, men med ett väldigt stort hjärta.

Någon annan?

– Ken, ju. Ken är jäkligt bra i det felvända spelet. Men jag vet inte vilken fysisk form han är i nu, den har pendlat lite upp och ner.