Erkan Zengin är tillbaka. För elva år sedan, när han just hade börjat göra sig ett namn i Hammarby, tillbringade jag en dag med honom i Fittja. Han visade radhuset där han bodde – det enda på gatan som var grönt och vitt.
– Brorsan har fixat, sade Erkan.
Med sin teknik och sina sulfinter stod han ut på Söderstadion. Ibland var han planens kung, ibland var han kass. Tränaren Tony Gustavsson kunde ibland bli vansinnig på hans dribblingar i farliga lägen och hans inte alltför ambitiösa hemjobb. Det hände att han tappade humöret också. Ogenomtänkta efterslängar förekom och vem minns inte den där TV-intervjun när en frustrerad Erkan, iförd gigantiska solglasögon, efter en misslyckad match konstaterade: »Jag får inga bollar!«.
Jag stod i närheten då och kan än i dag minnas den starka doften av tung parfym.
Men Tony, fansen och jag själv visste också att Erkan gjorde skillnad i matcherna och en sådan spelare är alltid intressant. När vi sågs i Fittja snusade han Göteborgs Rapé och drog skrönor om pappa Yilmaz egensinniga träning (»Han åker med bilen tätt bakom mig medan jag joggar«), om inomhusmatcher på liv och död och om gamla kompisar det gått snett för. När han log lyste guldtanden i käften på honom. Han ville vara hård, men jag såg framför allt en mjuk och snäll människa. Han frågade mycket om mig och mitt liv, vilket sannerligen inte är standard i möten med fotbollsspelare.
Så drog han till Turkiet och blev utlandsproffs. Åren gick, Bajen blev sämre och då och då hörde man om ett mål Erkan gjort i turkiska ligan. Men för det mesta var det tyst. Först när han gjorde sig ett namn, och fick tröja nummer 10, i Eskisehirspor blev det på allvar prat om landslaget. Det var under Erik Hamréns tid och ni som minns vet att steget från att vara utanför truppen till att ingå i en startelvan kunde vara fascinerande kort.
Vårvintern 2013 åkte jag ner till Eskisehir och hälsade på honom. Då var det i princip klart att han skulle vara med i truppen till VM-kvalmatchen mot Irland och Erkan frågade vem som hade »tian« i landslaget.
– Gissa, sade jag.
– Shit, är det Zlatan?
Jag nickade och frågade om det kändes häftigt att kanske få spela på den nya arenan i Solna.
– Vadå ny arena? sade Erkan.
– Såg du inte Zlatans fyra mål mot England?
– Grymma mål, grymma mål. Men var det inte på Råsunda?
– Råsunda är riven, sade jag.
– Nej, lägg av. Är det sant?
Så där fortsatte det. Erkan frågade »hur Sverige spelar« och undrade vem som spelade på den offensiva mittfältsplatsen till vänster. När jag sade Alexander Kacaniklics namn såg han ut som ett levande frågetecken.
– Jag ska bara spela mitt spel, sade han sedan och visade ett SMS han fått av Bajenkompisen Björn Runström.
I messet skrev Runström att Erkan som färsking i landslaget var tvungen att sjunga en sång för laget. Det gruvade han sig för, annars verkade han inte det minsta nervös. Och han fick faktiskt en hygglig landslagskarriär. Den skedde under en rätt deppig svensk landslagstid, med en snarstucken förbundskapten och med ett lag där en spelare stod över alla andra. Erkan fick också klä skott för det. Det raljerades en del om att han, och ibland Jimmy Durmaz, var som Zlatans storögda småbrorsor.
Erkan var också en spelare journalisterna gärna stoppade i den mixade zonen efter matcherna. Det kunde komma lite vad som helst från hans mun. Efter ett tag var det som att det nästan förväntades att han skulle säga något roligt/knasigt och på avstånd upplevde jag det som att han nästan gick in i rollen han förväntades spela.
Han kommer säkert att prata en del under våren i Hammarby också. Men framför allt ska det bli kul att se honom spela. Jag har ingen aning om hans nuvarande form eller hur viktig han kan tänkas bli för Hammarby under den korta kontraktstiden. Men jag minns hur rolig han var att se på under Söderstadionåren och jag vet hur mycket han känner för Hammarby.
Under våra dagar i Eskisehir pratade han mycket om Hammarby. Jag strök nästan allt. Porträttet skulle ha landslagsfokus. Men han var tydlig med att han skulle tillbaka en dag »för att fixa och showa«.
Fixa och showa.
Vi får se hur det går med den saken, men det känns fint att ha Erkan i Allsvenskan igen.
Läs gärna »Plötsligt händer det« från Offside 3/2013 – reportaget om Erkan Zengins liv och karriär.
Publicerades 15-03-2018. Artikeln är skriven av
Johan Orrenius.
