Media har uppmanat Manchesterborna att vara på sin vakt. Förra gången ett lag från Glasgow spelade i stan förvandlades gatorna till en krigszon. Nu fruktar man att det ska hända igen. Nyhetsuppläsarna på radio och TV varnar för den annalkande invasionen.
På löpsedlarna hajpas kvällens match som »Slaget om Storbritannien«. Samtliga hotell är fullbokade, som de alltid är när United spelar hemma. Old Trafford byggs ständigt ut med allt högre läktare, men räcker ändå aldrig till för att mätta efterfrågan. I dag har arenan 76 000 platser, ändå har varenda ligamatch varit utsåld de senaste 15 åren.
På TV intervjuas gamla Unitedspelare om kvällens match mot Celtic och om helgens seger i ligan mot West Bromwich. Programledarna går igenom matcherna i minsta detalj. Mår Cristiano Ronaldo bra? Är han fulltränad än? Såg ni den där ilskna blicken han gav publiken? Kanske vill han flytta till Madrid ändå?
Jag sitter också i en TV-soffa. Channel M:s United debate show betalar mig för att diskutera Unitedrelaterade ämnen med den gamle målvakten och Europacupsegraren Alex Stepney. Manchester City-anhängaren Noel Gallagher i Oasis plågar sig själv med programmet varje vecka och sa nyligen att samtliga medverkande var »wankers«. Han har säkert samma uppfattning om mig – för honom är jag bara ännu en idiot från Urmston, en Unitedtrogen stadsdel nära Old Trafford.
Jag har Manchester United i blodet. Min gammelfarbror Charlie Mitten var stjärna i Sir Matt Busbys lag från 1948. När Charlie värvades till Santa Fe i Bogotá i Colombia blev han en av de första brittiska fotbollsspelarna som flyttade utomlands. På Old Trafford tjänade han nio pund i veckan, i Sydamerika fick han det tiodubbla. Brittisk press kallade honom »Banditen i Bogotá«.
I Santa Fe spelade han mot den store Alfredo di Stéfano, som fanns i lokalkonkurrenten Millonarios. Han tackade sedan nej till ett anbud om att flytta till Real Madrid tillsammans med di Stéfano – anbudet kom från en ung jurist vid namn Santiago Bernabéu. Charlies fru hade hemlängtan, så paret återvände till England. Där vägrade Manchester United av ren princip att ta emot Charlie igen, trots att han var en skicklig ytter. Han skrev på för Fulham i stället och blev senare manager för Newcastle United.
»Inget slår de kickar och upplevelser man får när man reser runt med laget.«
Charlie har varit mest framgångsrik, men alla män i släkten har spelat fotboll. Farfar var proffs i Nordirland och pappa var halvproffs, liksom de flesta av hans fem bröder. En av mina bröder är också halvproffs – han har spelat i nästan alla halvprofessionella klubbar i Manchester, från Altrincham till Trafford. En annan, 14 år gammal, har nyss skrivit på för Stockport, vars A-lag spelar i League One.
Och jag? Jag insåg att jag aldrig skulle bli fotbollsspelare efter att ha försökt hålla ordning på en Ryan Wilson i en P13-match i Salford 1987. Jag blev utbytt i halvtid och tränaren skällde för att killen hade sprungit i åttor runt mig. Jag sa att jag gjorde mitt bästa, men att den där Wilson helt enkelt var för snabb. Två år senare bytte han efternamn och heter sedan dess Ryan Giggs.
Desto märkligare att jag är den enda nu levande Mitten som försörjer sig helt på fotboll.
Jag startade fanzinet United We Stand när jag var 15 år gammal med hjälp av 20 pund som jag lånade av min mamma. På den tiden, 1989, såg jag matcherna med mina kompisar från Urmston. Bortamatcherna höll sig nästan alltid inom England; säsongen 89/90 slutade United på trettonde plats i tabellen och klubben hade inte vunnit ligan på 23 år (för övrigt hade de engelska lagen länge varit avstängda från Europaspel efter tragedin på Heyselstadion). På hemmamatcherna var det sällan fullsatt och jag stod utanför arenan före och efter match och sålde mina 50 exemplar av fanzinet. Jag betalade 38 pund för en säsongsbiljett på Old Trafford.
Nu kostar det lika mycket att se en enda match. Och många av mina vänner från Urmston går inte längre till Old Trafford.
Själv är jag kvar. Jag såg en försäsongsmatch mot Elfsborg i Borås 1992 och 3-1-förlusten borta mot IFK Göteborg som skickade ut United ur Champions League två år senare. Jag var på plats när United vann Champions League 1999 och 2008. Jag har intervjuat varenda spelare och sett laget spela på sex kontinenter.
»Jag samlade på mig så många flygpoäng att de bönföll mig att använda dem – jag täppte till hela systemet.«
Det som förr var en kostsam passion har nu blivit mitt yrke. Suget efter information om United är outtömligt. Dagarna före Celticmatchen blir jag ständigt uppringd av tidningar och radiostationer som vill veta vad jag tror om matchen, hur snacket går bland Uniteds fans och om jag förväntar mig en skotsk supporterinvasion. Jag säger att jag tror att United vinner och att det inte kommer att bli någon skotsk invasion – men att läktarna som vanligt kommer att vara fyllda av tillresta Unitedfans från flera världsdelar.
Manchester United har erövrat världen. Och världen har kommit till Old Trafford.
Med fem timmar till avspark går jag in på The Deansgate, en gammaldags pub där 15 Unitedsupportrar är inne på sin sjätte pint för dagen. Bland dem finns Phil Holt, 50, och Paul Webster, 32, som har följt United runt om i världen. Båda ingick i den 18 man starka grupp som fanns på plats vid en vänskapsmatch i Saudiarabien i januari i år. Båda återfanns i den tappra skara på 14 personer som reste till en annan meningslös match i Nigeria i juli.
Webster, taxichaufför från Blackpool, jobbar maratonlånga pass för att finansiera sitt Unitedberoende. De verkliga långresorna kräver banklån. Holt har det lättare. Han är en framgångsrik affärsman som driver flera vårdhem och han är också kompisgängets knutpunkt (delvis för att han alltid lyckas fixa biljetter, till ordinarie pris). Hans mobil ringer oavbrutet.
– Inget slår de kickar och upplevelser man får när man reser runt med laget, säger Holt. Det är suveränt att se hur samma gamla ansikten dyker upp överallt. Man kan vara i USA, Brasilien eller Kina, men man kan alltid vara säker på att hela gänget hamnar på någon sylta och sjunger Unitedsånger. Det är alltid samma människor och de kommer från alla möjliga samhällsgrupper. Alltid samma sånger, alltid samma baksmälla.
För fyra år sedan flyttade Holt till Australien i ett år på grund av jobbet.
– Folk undrade hur jag skulle palla att vara borta och hur jag skulle kunna bo på andra sidan jordklotet. Men på det första halvåret missade jag inte en enda match – då snackar vi om 4 000 mil, tur och retur varje gång. Under hela säsongen missade jag sju matcher. Jag samlade på mig så många flygpoäng att de bönföll mig att använda dem – jag täppte till hela systemet. Jag hade näst flest outnyttjade poäng efter Noel Gallagher. Så City vann i alla fall en titel det året…
– Om jag hade fått tio pund för varje gång någon frågade »bor inte du i Australien nu?« skulle mitt bankkonto också varit i klass med Noels.
Vi går vidare till The Bishop Blaize, den pub som ligger närmast Old Trafford. En stor grupp svartklädda vakter har formerat sig utanför med order av polisen att inte släppa in några Celticfans. I lokalen finns hundratals Unitedsupportrar som vid varje match förvandlar denna oansenliga förortspub till en skrålande sångfestival. De flesta är klädda i Unitedtröjor och det hörs många olika dialekter och brytningar – det finns gott om irländare och skandinaver här inne.
»Manchester City må ha rikare ägare än någon annan klubb, men för Unitedfansen är City fortfarande ett skämt.«
Vissa supportrar tar sig till Old Trafford en gång i livet, som en pilgrimsresa. Den sydafrikanska supporterklubben kommer tre gånger om året. Massvis med fans runt jorden vill hit men har inte råd. Eller så kan de inte av någon annan anledning; jag brevväxlar regelbundet med en engelsman som suttit i grekiskt fängelse i 14 år för droghandel och som alltid vill ha senaste nytt om läget på Old Trafford.
Sedan har vi förstås veckopendlarna som kommer varje gång. När ligamatcherna börjar klockan tre på lördagen – visserligen sällsynt nuförtiden eftersom TV-bolagen flyttar 80 procent av Uniteds matcher – har massvis med supportrar satt sig i rörelse redan tidigt på morgonen. Från Aberdeen uppe i norra Skottland avgår en buss med Unitedfans från Guild Street klockan sex. Tjugo minuter tidigare avgår en buss från andra änden av Storbritannien, från parkeringsplatsen utanför Tesco i Eastbourne. Andra bussar rullar från Upper Cockington Lane i Torquay och från järnvägsstationen i Poole. Alla har de en lång väg till Old Trafford och de är hemma igen vid midnatt – en resa på 18 timmar för att se en match på 90 minuter.
En av de få engelska städer där United inte har någon supporterklubb är Liverpool. Men det finns anhängare där också, till exempel John Brindley, 53:
– Jag är gift med en tjej från Liverpool och har bott där i 18 år. Hon håller på Everton och förstår mitt fotbollsintresse eftersom hennes pappa hade säsongsbiljett på Goodison Park i över 60 år. Hon hjälper mig till och med att leta biljetter. Min första fru hatade fotboll. »Du får välja mellan mig och United«, sa hon. Så jag skilde mig.
– Jag känner många schyssta Liverpoolbor – de flesta är lika galna i fotboll som vi på den här puben. Men jag har också träffat folk som tycker illa om mig bara för att jag kommer från Manchester. På ett bröllop var det en kille som vände sig bort och slutade prata med mig när han fick veta varifrån jag kom. Jag har förlorat en del kompisar från Manchester också, eftersom de tycker att jag har blivit »scouser«, en Liverpoolbo. De ser mig inte som en människa, de ser bara att jag bor i Liverpool.
– De matcher jag har missat de senaste 30 åren kan jag räkna på ena handens fingrar. Det värsta jag har varit med om var nog när vi tappade ligasegern till Leeds 1992. Vi mötte Liverpool och jag stod på The Kop. En del av publiken hade på sig Leedströjor och sjöng »Have you ever seen United win the league?« Jag hade faktiskt sett det två gånger på 60-talet men jag var säker på att det aldrig skulle hända igen. Jag skäms inte för att säga att jag grät när United tog hem titeln året därpå. Efter att ha väntat så många år tar jag aldrig några framgångar för givna. Inte nu heller.
»Arsenal känns mer äkta än Chelsea och det finns alltid mycket mer pengar att hämta i London.«
Andra lags supportrar hävdar att United är mindre »äkta« eftersom laget har fans från hela världen. Phil Holt håller inte med:
– Vissa tycker det är löjligt att en holländare ska gå på match i Manchester, men jag tycker det är underbart att vi har supportrar överallt. Folk glömmer att det fortfarande är Manchesterborna som dominerar, de andra är bara lite grädde på moset. Vi har helt enkelt fler supportrar än andra lag och det är fascinerande hur blandad supporterskaran är. På en vanlig match träffas revisorer, advokater, arbetslösa, rörmokare, akademiker, yrkesgamblers och taxichaffisar. Alla med ett enda mål.
– Alla har sitt skäl till att de började följa laget. Det kan vara München, George Best-epoken, huliganåren, påverkan från föräldrar, en bra TV-match i ett annat land, »The Doc’s Red Army« (70-talsåren under managern Tommy Docherty, Offsides anm) eller »Fergies« framgångar. Vi har hållit fast vid United i vått och torrt, det är mer än man kan säga om många andra lags supportrar.
Förutom alkoholen finns det ett dragplåster till på The Bishop Blaize: Pete Boyle, 38. Det är Boyle som drar igång sångerna inne på Old Trafford. Här värmer han upp rösten. Boyle är en legend bland Unitedfansen. Det finns till och med en skylt med texten »Boyley’s singing section« vid den plats på puben där han står och dirigerar sina trupper.
När Boyle ber om uppmärksamhet tystnar puben genast. Han reser sig upp och drar igång en långsam version av Oh when the reds go marching in. Snart stiger sången till ett crescendo.
– Det började med att jag skrev Uniteddikter när jag var väldigt liten, berättar Boyle över en öl mellan sånginsatserna. Jag fick en insändare publicerad i Manchester Evening News när jag var nio. Som tonåring drog jag ofta igång ramsorna på United Road Paddock, en läktarsektion där man stod precis bredvid bortafansen. Där var det alltid suverän stämning på 80-talet.
– I början av 90-talet skrev jag några läktarsånger som jag spelade in i studio. Jag har alltid velat bli popstjärna, det här är väl så nära jag kommer. Songs from the bathtub gavs bara ut på kassett. Jag brukade fylla en svart sopsäck och sälja dem på The Dog & Partridge nära Old Trafford. Terry Hall, sångaren i The Specials, hade den som nummer sju på sin lista över de bästa albumen genom tiderna.
– De låtar som har slagit bäst är mina egna favoriter. We’ll drink to Eric the King, om Eric Cantona, och When Johnny goes marching down the wing, om John O’Shea, har sjungits av 70 000 personer några gånger. Det är verkligen en kick. Alla låtar har förstås inte slagit – så är det bara, det är rock’n’roll.
»De åker på matcher utan biljett och hoppar över spärrarna, använder falska biljetter eller smiter in genom grindarna när naiva vakter tittar åt andra hållet.«
– Jag minns en kall februarikväll 1994 på puben The Peveril of the Peak. Jag hade varit en trappa upp och trimmat in mina låtar. När jag gick ner hade jag texten till Eric the King skriven med bläck på armen. Och där stod han! Han hade spelat foosball med ett par killar… jag bara stannade mitt i steget, det var första gången jag träffade honom. Men han var hur trevlig som helst.
– Och spelarna verkar tycka att det är kul. När vi hade vunnit mot Spurs och säkrat första delen av trippeln 1999 klev jag in på Mulligan’s pub. Alla Unitedspelarna var där och några av dem fick syn på mig. Snart bad de mig sjunga sånger för var och en av dem. Det var overkligt att se Schmeichel spela luftgitarr och önska nya låtar hela tiden. De försökte hitta luckor i min repertoar, men jag improviserade till och med ihop låtar om bänknötarna Mark Wilson och Jonathan Greening. Vi höll på hur länge som helst.
Boyle blir avbruten av en person som vill köpa hans senaste CD med Unitedlåtar, som han säljer för 13 pund. Sedan reser han sig upp och drar igång en ny låt: Oh Merseyside is full of shit. Den slutar med att alla skanderar »champions of England, champions of Europe«. När vi lämnar puben håller Boyle på att testa en ny ramsa, tillägnad klubbens senaste nyförvärv: »Dim-i-tar Berb-a-tov, one look at City and he said ›fuck off!‹« Manchester City må ha köpt Robinho och ha rikare ägare än någon annan klubb, men för Unitedfansen är City fortfarande ett skämt.
Utanför The Bishop Blaize kommer en man halvspringande längs en radhusgata mot Old Traffords huvudläktare. Det är Norman Whiteside, 80-talslegenden, som skyndar på stegen för att inte bli upptäckt. Han är en av 20 före detta spelare som jobbar på Old Trafford i kväll. Uppgift: Att gå runt och snacka och låta sig fotograferas med några av de 9 000 rika åskådare som sitter i olika former av företagsloger. Spelarna representerar flera generationer – här finns 60-talets Paddy Crerand, 70-talets Lou Macari och 90-talets Lee Sharpe. Uppdragen ger värdefulla inkomster till de spelare som inte tjänade samma summor som dagens stjärnor.
– Det är ett hederligt jobb, säger Sharpe. Och det är inte precis svårt att träffa folk som vill skaka hand med en och snacka om något mål man gjorde för 15 år sedan. Dessutom får jag se matchen. Kvällens match ser jag verkligen fram mot.
Medan Whiteside försvinner utom synhåll traskar svartabörshajarna runt på gatorna. Deras verksamhet är olaglig och det händer att polisen slår till och slänger in dem i arresten.
– Biljettbranschen har förändrats, säger Marvin, 42, en man som har sålt biljetter till Manchester United-matcher i över 20 år.
Marvin är själv Unitedsupporter och del av en kultur i Manchester och Liverpool där man ser svartabörskillar som en sorts luffare och handelsmän som reser runt mellan stora idrottsevenemang och konserter. Det kan vara VM i fotboll, vinter-OS i Japan eller en konsert med U2 i Boston.
– Pappersbiljetterna är nästan borta, berättar Marvin. Säsongsbiljetterna är gjorda som ett slags kreditkort i stället, så vi måste se till att köparna lämnar tillbaka dem efter matchen.
Det är inte den enda anledningen till att tillvaron blivit tuffare för Marvin:
– Att Old Trafford har blivit större betyder att fler åskådare får plats. Det bästa året för oss var 1993, när United vann ligan för första gången på 26 år. Det var samtidigt som Stretford End byggdes om, så publikkapaciteten var under 40 000. Efterfrågan på biljetter var enorm.
– Bäst betalt i dag får jag för matcherna mot Arsenal borta. Arsenal känns mer äkta än Chelsea och det finns alltid mycket mer pengar att hämta i London. Man kan få 700 pund för två biljetter till Arsenal-United.
Marvin försvarar svartabörshajarnas verksamhet:
– De verkliga supportrarna köper säsongsbiljetter och en del av dem måste sälja bort några toppmatcher för att klara utgiften. Våra kunder är folk som bara vill se de största Unitedmatcherna, och då får de också betala för det privilegiet.
Men alla vill inte betala. Sedan 30 år tillbaka finns det en plankningskultur bland vissa Unitedfans. Deras motto är »bara nollor betalar« och det gäller även tågen till bortamatcherna – en supporter har till och med lyckats skaffa tjänstgöringslistan för konduktörer på sträckan Manchester-London, eftersom han vet att vissa konduktörer är stenhårda mot tjuvåkare. Ett trick som används är att sätta sig på toaletten med byxorna nere och dörren olåst. När konduktören öppnar dörren ser han en syn han helst vill slippa och går snabbt vidare till andra passagerare.
»Tröjor med George Bests namn hör fortfarande till dem som säljer bäst.«
En grupp plankare kallar sig för The Rats – ett gäng killar i tjugoårsåldern från arbetarklassområdet Moston i norra Manchester. De åker på matcher utan biljett och hoppar över spärrarna, använder falska biljetter eller smiter in genom grindarna när naiva vakter tittar åt andra hållet. Nu utmanas de av The Mice, en grupp ännu yngre supportrar som vill ta över deras position.
Vid fish and chips-haken högst upp på Sir Matt Busby Way sjunger en grupp Celticfans. Många häller i sig Buckfast, ett billigt starkvin som är populärt i Glasgow. De flesta bortasupportrar på Old Trafford brukar ligga lågt och hålla sig lugna. Men inte de skotska fansen.
Relationen mellan Uniteds och Celtics fans har traditionellt varit god. Glasgowlaget har bjudits in som motståndare vid flera recettmatcher för gamla Unitedspelare. Det beror delvis på att de skotska supportrarna gärna kommer i stora skaror – 26 000 Celticfans reste till exempel till Old Trafford för Roy Keanes avtackningsmatch. Men den gången blev alltför många av fansen alldeles för fulla. De svinade, sjöng sekteristiska sånger och hyllade IRA – en dålig idé med tanke på att IRA låg bakom bombattentatet som förstörde delar av centrala Manchester i juni 1996. Kaoset upprepades i ännu större format vid Uefacupfinalen på Old Trafford i våras, då omkring hundratusen Rangersanhängare (de flesta utan biljett) hade rest de dryga 30 milen söderut till Manchester. Det är de två händelserna som fått medierna att varna allmänheten och polisen att patrullera noggrannare än vanligt.
På Sir Matt Busby Way ligger Red Star Sports, den äldsta souvenirbutiken kring Old Trafford. Butiken är sedan länge omdöpt efter Röda Stjärnan, Uniteds sista motståndare innan flygkraschen i München 1958, där flera av den tidens Unitedstjärnor omkom. Duncan Edwards, kanske den främste av dem, brukade parkera sin cykel utanför butiken före match.
Katastrofen i München förändrade Uniteds supporterbas för alltid. Före andra världskriget var Manchester City det populäraste och mest framgångsrika laget i staden, knappast någon utanför Manchester brydde sig om United. Efter München sköljde en våg av medkänsla med United fram över England. Folk som tidigare inte hade brytt sig om fotboll, och än mindre om United, började hålla på laget. Andra bytte lag till United.
Vid den första matchen efter München, mot Sheffield Wednesday, skrev Uniteds ordförande en gripande text i matchprogrammet. Slutorden var: »Manchester United kommer att resa sig igen.« Han fick rätt, men det skulle inte bli någon enkel resa. Visst fick United nya supportrar, men många av dem var inte från Manchester och gick inte på matcherna.
Ägaren till Red Star Sports, Angelo, 40, är en del av den stora grekcypriotiska gruppen i Manchester. Många av dem kom till stan efter att Turkiet hade invaderat Cypern 1974 och Angelo är ett bra exempel på att det går att leva ett helt liv vid Old Trafford och med United. Han började jobba på fish and chips-stället United Chippy alldeles intill när han var nio år, och för sjutton år sedan tog han över Red Star Sports. Tröjor med George Bests namn hör fortfarande till dem som säljer bäst. Många menar att 60-talsikonen är Uniteds största spelare genom alla tider. Första gången han kom in i butiken var han 17 år och sugen på att flirta med en tjej som jobbade där. Hon stod emot hans inviter.
»Jag har sett United spela i 27 länder. Vi har vunnit 35 titlar och City inte en enda. Jag kan bara tacka mina föräldrar för att de skildes. Annars hade jag fått ett eländigt liv.«
Längre fram på Sir Matt Busby Way håller fanzineförsäljarna fram sina publikationer mot de tusentals åskådare som är på väg mot arenan. Det finns två Unitedfanzines utöver mitt eget. Red Issue är känt för sina spydiga anti-Liverpoolskämt och sina skämtteckningar. Red News är äldst och grundades i London 1987 av Barney Chilton. Gemenskapen bland åskådarna är påtaglig när stamkunderna stannar till och byter några ord med Barney – som dock är tvungen att vara på sin vakt eftersom berusade Celticanhängare stryker omkring och försöker stjäla hans tidningar.
Till den här kretsen av kunniga supportrar hör också Iain McCartney, 54, från Dumfries i Skottland. Han driver samlarsällskapet United Review Collectors Club, som inriktar sig på matchprogram. Han ger ut sex nyhetsbrev om året till föreningens 200 medlemmar – och går naturligtvis också gärna på de matcher som genererar nya program.
– Jag har alltid gillat att samla på saker, säger han. När jag var liten samlade jag på fotbollsbilder som man fick när man köpte cigaretter.
Ett program från matchen i Belgrad 1958 kostar omkring 2 000 pund. Man tror att det bara finns 200 exemplar i omlopp.
– Det finns ännu färre av programmet från matchen mot Wolves veckan efter katastrofen, berättar McCart-ney. Matchen blev inställd och programmen makulerades, men tryckeriet behöll ett par exemplar. De kostar 4 000 pund i dag.
»Hur desillusionerad man än kan bli tycker jag det har visat sig att det var rätt att hålla fast vid klubben. Att hålla fast vid färgerna har räddat United många gånger.«
Medan dagsljuset försvinner dyker några polishästar upp. Det har uppstått ett mindre slagsmål mellan Celtic- och Unitedfans utanför en av butikerna. Polisen tar snabbt kontroll över situationen. Tack vare ett föredömligt polisarbete har huliganismen nästan helt kunnat utrotas i Storbritannien. Slagskämpar döms till tre, fem eller tio års tillträdesförbud till arenorna, även om de är förstagångsförbrytare. Det har gett en rejält avskräckande effekt. Dessutom står det nu helt klart att det inte blir någon skotsk invasion. Ungefär 3 000 Celticfans har rest till Manchester, de allra flesta för att ha kul och sjunga fram sitt lag.
Många av de svartklädda huliganerna – »the lads« som de kallas i Manchester – träffas fortfarande före matcherna, men numera håller de till på någon pub. De tycker att stämningen på Old Trafford inte är vad den har varit, att arenan har blivit som ett nöjesfält för utländska turister och att den har förlorat sin Manchesteridentitet.
På ett sätt har de naturligtvis rätt. Det är inte samma människor på arenan vecka efter vecka, många åskådare kan inte sångerna, ståplatserna är borta och i företagslogerna byggs ingen fotbollsstämning. Å andra sidan: vad hade vi på 80-talet? Omkring 30 000 åskådare på många matcher, bolmande skorstenar åt alla väderstreck, inte ett dyft att göra för dem som kom tidigt till matchen (förutom att begrunda några minnesmärken från Münchenkraschen) och en stad som bara blev fattigare och fattigare.
»Jag ser på United på samma sätt som min hund ser på mig. Oavsett vad jag gör så älskar han mig.«
Det var i Manchester som den industriella revolutionen startade på 1700-talet. Stadens bomullsspinnerier försörjde hela världen med tyger. Det var också Manchester som tidigare än de flesta fick känn på kapitalismens naturlagar. Jobben försvann till Asien, befolkningen minskade och på 80-talet var det så hopplöst att det utbröt spontana kravaller och upplopp.
På 90-talet återföddes Manchester. Nya butiker öppnades, man byggde lägenheter i centrum och företag lockades till staden. Folk började tro på stan igen och stoltheten växte. Som i så många andra fall gick fotbollens framgångar i takt med stadens. Manchester United blev allt populärare och vann titlar varje år. Snart var laget stadens största turistattraktion och världens mest lönsamma fotbollsklubb.
Jag närmar mig arenan, lyfter blicken över de tvivelaktiga figurer som dirigerar bilister in på parkeringsplatser som egentligen inte är deras, och ser hur folk strömmar över en liten järnvägsbro på väg mot läktaren Stretford End.
En av dem som kommer gående är Stephen Armstrong, en 37-åring som är klädd som en huligan i jeans och dyr svart jacka. Han går på Uniteds matcher med sina kompisar, både hemma och borta, och tillhör också den högsta ledningen för McDonald’s 1 200 restauranger i England.
– Farsan höll på City, liksom resten av familjen, berättar Armstrong. När jag var sex tog han med mig på en Citymatch. Jag höll inte på City än men var på väg åt det hållet. Sedan lämnade pappa mamma. Jag blev förbannad på honom, även om jag numera tänker att jag skulle ha gjort likadant i hans situation. Som tröst lovade han att köpa ett fotbollsställ till mig, mitt första. Han tog med mig till en affär i stan och vi gick fram till några galgar med Citydräkter. Men jag hade redan bestämt mig för att hämnas på honom genom att bli Unitedsupporter. Så jag pekade på de röda tröjorna. Han blev helt knäckt men kunde inte säga något. Det måste ha varit svårt för honom att gå med mig på Uniteds matcher.
– Det är över 30 år sedan nu och sedan dess har jag sett United spela i 27 länder. Vi har vunnit 35 titlar och City inte en enda. Jag kan bara tacka mina föräldrar för att de skildes. Annars hade jag fått ett eländigt liv.
Fotbollsfans diskuterar gärna lojalitet. Armstrong och andra Unitedsupportrar gör det mer än de flesta andra. Anledningen är den amerikanska familjen Glazer, som tog över Manchester United 2005. Glazers finansierade köpet med ett antal lån till hög ränta som plötsligt hade belastat klubbens ekonomi med en skuld på 600 miljoner pund. Detta faktum, en allmän anti-amerikanism och en känsla av att kommersialiseringen av fotbollen nu definitivt gått för långt, ledde till att många fans bojkottade både matcher och sponsorer för att straffa Glazer. En utbrytarklubb, FC United, bildades och fick till en början starkt stöd även från dem som valde att stanna kvar på Old Trafford. Många supportrar gick på båda lagens matcher. Vissa gör det fortfarande men snart uppstod också en hätsk splittring. Utbrytarna anklagade supportrarna som fortsatte att gå på Old Trafford för att ha sålt sig till amerikanerna. De som höll fast vid huvudklubben kallade utbrytarna för svikare.
– De stack när de behövdes som bäst, säger Armstrong. De vände ryggen åt något som hade gett dem glädje i åratal. Och värst av allt var att de började hålla på ett annat lag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Vad som än händer framöver är jag glad att jag var lojal när Manchester United, Sir Alex Ferguson och spelarna behövde mig. Jag ser på United på samma sätt som min hund ser på mig. Oavsett vad jag gör så älskar han mig. Kärleken är ovillkorlig.
– Hur desillusionerad man än kan bli tycker jag det har visat sig att det var rätt att hålla fast vid klubben. Att hålla fast vid färgerna har räddat United många gånger, både på planen och när man drabbades av det värsta som kan hända en klubb utanför planen. Jag är glad att jag kunde behålla tron. Jag höll fast vid det som är rätt. Att gå på Old Trafford. Att se United.
En supporter som går på både Manchester Uniteds och FC Uniteds matcher är Stuart Trueman från Blackburn. Tillsammans med sin sambo och deras två barn ser han ungefär 100 matcher om året – Manchester United, FC United, Uniteds reservlag… Han är anställd vid ett universitet, en bra pappa och knappast någon knäppskalle som söker en identitet.
– Vi tycker det är kul, säger han. Jag varken röker eller dricker och när vi går på match får familjen vara tillsammans. Min son är två år och har redan varit på över 40 fotbollsarenor.
Manchester United tycker inte om FC United och Alex Ferguson har kritiserat dem flera gånger. FC Unitedfansens kärna hugger tillbaka och säger att Manchester United bryr sig mer om Asien än om sin närmaste omgivning. United har turnerat i Asien varannan försäsong sedan 1995. Enligt en undersökning från 2008 håller 333 miljoner människor på United – var tjugonde människa på jorden. Sjuttio procent av dessa finns i Asien. Trots detta, och trots att United pratar vitt och brett om sina många asiatiska fans (och samtidigt behandlar dem ganska nedlåtande), så är de direkta inkomsterna därifrån magra, mindre än en procent av klubbens omsättning på 245 miljoner pund. Det 1 400 kvadratmeter stora Red Café har visserligen blivit en succé i Singapore, men inte en enda av Uniteds försäsongsmatcher i Asien har varit utsålda. Och den kinesiskspråkiga upplagan av klubbmagasinet sålde så dåligt att den fick läggas ner.
»Det är alltid någon som ska göra sig lustig och svara ›Divided we fall‹ när jag ropar ›United we stand‹.«
Den utbredda piratkopieringen och det faktum att folk i Asien har låga löner gör det svårt för engelska klubbar att sälja lika mycket souvenirer som de har gjort i England. Varför ska en thailändsk supporter till någon av Manchesterklubbarna köpa en officiell matchtröja för 40 pund när han kan hitta en välgjord kopia för fyra pund? TV-rättigheterna, som har bidragit till att göra Premier League till världens mest penningstinna liga, slår heller inte alltid väl ut. Det senaste kinesiska avtalet, med nystartade Win TV, har inte blivit någon framgång. För tre år sedan sågs matcherna av tio miljoner kineser. Men Win TV har bara 50 000 abonnenter, så numera är det fler kineser som ser matcherna illegalt streamade via nätet än på TV.
United har därför bytt taktik. Klubben säger sig förstå värdet av att spela matcher på de nya marknader de vill in på, men numera reser man bara till platser som erbjuder reda pengar. United fick en miljon pund för att spela en match i Saudiarabien i januari – Barcelona och Real Madrid hade tidigare tackat nej till samma erbjudande. För en liknande summa tillbringade United också en vecka i Sydafrika i juli.
Lagen marscherar ut på Old Trafford och den pompösa Champions League-musiken dånar ur högtalarna. Arenan går knappt att känna igen i dag jämfört med 80-talet. Allt är utbytt, utbyggt eller moderniserat. Och nu funderar klubben på att lägga på ytterligare 9 000 åskådarplatser.
Men trots alla förändringar har många åskådare suttit på samma plats i decennier. Många av dem är Manchesterbor och många är det inte. De olika läktarna har fortfarande sin egen karaktär. Övre läktaren på Stretford End kallas numera för »sjungande sittplats«. Det kan låta töntigt, men klubben och fansen har förstått att de måste agera för att dagens 76 000 åskådare inte ska låta som så värst många färre än 80-talets 35 000. Åskådarna samlar också in pengar för att kunna tillverka banderoller som de hänger upp på läktarna. Vissa har fått ikonstatus, som klassikern »1958, The Flowers of Manchester«. Andra har tillverkats till speciella tillfällen, som »Keane 1993-2005 Red Legend« och »Georgie … Simply The Best« efter att George Best hade dött. Tre banderoller, fler än för någon annan enskild spelare, hyllar Ole Gunnar Solskjaer.
Celticfansen högt uppe på East Stand sjunger högt och ljudligt. Deras lag saknar sina två bästa målskyttar men de är fast beslutna att kompensera det genom ett högljutt läktarstöd:
»We love you, we love you, we love you
And that is why we follow, we follow, we follow
Cause we support the Celtic, the Celtic, the Celtic
And that’s the way we like it, we like it, we like it
Oh oh oh oh oh ohhhhhhhhhhhhh.«
Sången är knyckt från St Pauli-fansen i Hamburg, men sånginsatsen är ändå imponerande.
Berbatov gör två mål och Wayne Rooney det tredje. United vinner matchen lätt men trots resultatet stöttar Celticfansen sitt lag matchen ut. När de sjunger You’ll never walk alone buar hemmapubliken, som förknippar sången med ärkerivalen Liverpool.
Två minuter före slutsignalen reser jag mig från min plats bakom målet med en trave United We Stand i händerna. Fanzinet säljs numera i butiker runt om i England och till prenumeranter över hela världen, men matchdagarna är fortfarande viktiga.
Efter matchen beror stämningen bland åskådarna alltid på resultatet. För det mesta vinner United sina hemmamatcher så folk brukar vara på gott hunör, men det är alltid någon som ska göra sig lustig och svara »Divided we fall« (Söndrade vi falla) när jag ropar »United we stand« (Enade vi stå).
De flesta av de personer som jag pratade med före matchen traskar iväg i trängseln: Iain, Phil, Steven, Marvin och Pete. Alla har något att säga om matchen. »Fin seger«, hörs från ett håll. »Lätt match«, från ett annat.
Jag tänker på att jag själv blivit ett exempel på förändringen av United och klubbens supportrar. Sedan 2001 bor jag i Barcelona och ser kanske bara 30 av Uniteds matcher per säsong, däribland alla bortamatcher i Europa. För mig känns det faktiskt numera bättre än när jag såg precis allt – det var något även i mig som gick sönder när Glazers tog över.
– Hur ska du ta dig upp till Glasgow? frågar någon mig från vimlet. Tänker du sova över där?
Han lyssnar egentligen inte på svaret, vill mer få bekräftat att vi tillhör samma gemenskap och att de flesta ska åka till bortamatchen mot Celtic om två veckor. Efter den matchen kommer frågan att vara: »Tänker du åka till Tokyo?« Omkring 600 supportrar ska resa till VM för klubblag i den japanska huvudstaden i december.
Samma lag, samma fans. En annan stad, en annan match.
Översättning: Johan Nilsson